Surströmming i Örebro 2012. Lesjöfors 1960.

   Ingen tid för träning i dag heller. Tid hos hårfrisörskan måste man passa! Efter besöket där åkte jag med Stefan till Lundby där vi tillsammans med goda vänner åt surströmming klockan 13. Sååå gott!
En givande pratstund till kaffet med lingontårta innan vi tog farväl av värdparet. Jag fick skjuts till Filip och Tobias, som jag skulle ta hand om medan föräldrarna jobbade till klockan 8 med att presentera gymnasieprogram för elever som går ut nian i Grundskolan. "Ta hand om" betydde att grädda ett lass pannkakor till kvällsmat. Fick skjuts hem av en trött Lasse, som stått hela dagen. Pratat och pratat och svarat på frågor.

Nu är jag hemma och ska berätta om hösten i Lesjöfors år 1960. Vi hade nu flyttat både affär och hem. inte helt lätt eftersom det måste ske på kvällstid då affären var stängd. Georg hade extraknäck med att köra postsäckar från tåget till postkontoret varje morgon. För ändamålet hade vi köpt en släpkärra, som drogs efter den lilla morrisen. Denna höst insåg vi att det skulle vara bra med en större bil för dessa transporter. En Opel Caravan inköptes av en bilfirma i Filipstad. Vi skulle betala en viss summa varje månad och i samband med köpet erbjöds vi en försäkring som ,vid eventuell sjukdom skulle täcka avbetalningarna som återstod vid sjukskrivningens början. En engångsavgift betalades för denna försäkring i samband med bilköpet.

Under vår tid i Kil hölls allmän undersökning vad gällde TBC och det visade sig då att Georg hade haft något litet angrepp av sjukdomen vilket gjorde att han blev kallad till kontroll ibland. Som egen företagare hade han ingen "sjukkassa", som det hette då och alltså ingen ersättning om han skulle bli sjuk. Georg stod som ensam ägare av affären. För att få ta en privat sjukförsäkring krävde sjukkassan ett friskintyg från läkare, vilket Georg fick. Han stoppade intyget i fickan och glömde åka till sjukkassan med det. Om han skulle bli sjuk skulle han få 25 kr om dagen efter inlämnandet av intyget.

Församlingens sångare åkte ibland ut på möten i bygden. Vid ett sådant tillfälle, någon gång i november, tror jag det var, frågade pastorn om han kunde få låna vår bil för att åka iväg och delta i ett möte ett par mil från samhället. Georg var upptagen och kunde ej vara chaufför den kvällen så pastorn fick låna vår nya bil och tog några personer i den och åkte iväg. Om det var på ditvägen eller på återvägen minns jag ej, men pastorn förlorade kontrollen över bilen, åkte av vägen och in i ett skogsparti. Alla klarade sig men tant Hilda fick glasögonen sönderslagna och alla fick väl några blessyrer.Detta var något av en katastrof för oss genom att vi var beroende av bilen för postkörningen varje morgon.

Georg fick någon att köra posten och själv åkte han ut för att ta hand om bilen som bogserades hem. Georg satt i bilen med trasiga rutor och frös förfärligt. Kort efter den färden blev han sjuk, hostade och fick feber.
Det viktigaste var nu att få tag på en ny bil. Eftersom den var helt ny och var helförsäkrad skulle vi få en likadan. Nu visade det sig att det inte fanns någon sådan bil i Filipstad. I hela landet fanns just då bara 16 sådana nya bilar. Vi fick en bil från en firma i Stockholm och genom att ta ett banklån kunde vi betala den förstörda bilen och börja betala till banken i stället. Ganska snabbt kom den nya bilen och posttransporterna kom igång.
För min del hände något mycket märkligt. Jag fick en chock när olyckan med bilen hände och så fort jag såg pastorn gå förbi på gatan brast jag i storgråt. Kom han in i affären gick jag undan och grät." Men så där kan du inte hålla på", sa Georg. Jag försökte, men det tog lång tid, innan jag kom tillrätta med dessa yttringar. Kan än i dag inte fatta varför jag reagerade på det viset. Egentligen hade vi inte förlorat något eftersom vi lyckades få en likadan bil igen.
Men det värsta var att Georg inte blev bra från sin svåra förkylning utan blev allt sämre.

Det känns svårt att skriva om den tid som nu följde och jag tror att jag sover bättre i natt om jag avslutar här för i dag. "Prövningar vi möta få,och som vi ej förstå", men Gud sviker aldrig. "Han prövar blott, Han ej förskjuter", som bonden Pavo sa, om jag minns rätt. Fortsättning följer i morgon. Sov gott!