Lite Örebro 2012. Georg sjuk 1960.

      Kom inte iväg till träning i dag heller! Fick SMS. "Får jag komma och dricka förmiddagskaffe i morgon ?
Så klart att hon får. Alltid roligt med besök.  Efter en stund ringde "ängeln", som bodde här ett par månader i somras. Har saknat honom så nu blev jag glad. "Jag fick körkort i går och är ute och åker. Om du är hemma så kommer jag. Han kom,vi fikade och han hämtade en del prylar som blivit kvar här och ett par möbler som jag ville bli av med. Han har nu egen lägenhet, så fin.
När han åkt iväg fick jag ett samtal från en väninna. Vi hade ej pratats vid på länge så det tog en bra stund. Efter det gick jag till Isak och vi tog den vanliga promenaden.
Därifrån tog jag bussen till en väninna som var sjuklig och hade ont. Men, som alltid hade hon gott kaffebröd och hemgjorda gräddbakelser. En del människor klarar av vad som helst även om de har ont i kroppen.
I kyrkan var det samling men jag tog bussen hem och plockade av de sista gröna tomaterna för i kväll var det frostvarning. Nu har jag skurit en del av tomaterna i små bitar och tillsammans med citron finns de nu i en kastrull på spisen och ska bli god marmelad. Innan jag intog min plats vid datorn hann jag med att ringa min systerdotter i Uppsala, som fyller år i dag.

Nu tänker jag ta vid där min berättelse slutade i min förra blogg.
Georg hostade och hade fortfarande besvär av sin förkylning. Vi hade fått en ny hjälp i hemmet efter att ha varit utan en tid. Det gjorde att jag kunde ägna all min tid åt affären. Det närmade sig jul och julhandeln stod för dörren. Vi hade stort sortiment av leksaker och affärsytan var inte så stor så vi hyrde in oss i en liten stuga, tillhörande herrgården,tror jag, och flyttade över alla leksaker dit veckan före julskyltningen. Hade tänkt att vår hemhjälp skulle ta del i affärsarbetet till jul och såg fram emot en bra julhandel.I stugan hade vi gjort så fint med bra belysning.Värmen klarade vi genom att sätta dit en fotogenkamin.Georg skötte alltid skyltningen eftersom han var bäst på det och han hade nu förberett en del men han blev allt sämre och fick inta sängen. Han magrade märkbart och kunde inte längre jobba i affären. Till att börja med körde jag postsäckarna från järnvägen varje morgon men nu fick vi leja en bekant som körde.

Julskyltningen fick jag nu ensam ta hand om och jag var inte bra på det där men gjorde så gott jag kunde. Jag vet att jag jobbade en hel dag och en hel natt i sträck och på söndagen , då alla var ute och tittade på julskyltningen, hade jag familjen att ta hand om. På söndagskvällen somnade jag gott.
Nu hade det kommit ytterligare bekymmer genom att vårt hembiträde Majny också blivit sjuk och åkte hem till sina föräldrar i Hällefors. Skönt nog kom hon åter efter några dagar. Hon var mig till stor hjälp på många sätt. Jag hade fullt upp att göra i affären och hörde hela tiden hur Georg låg i rummet ovanför och hostade. Majny fixade mat och skötte om hem och barn och ryckte in i affären vid behov.
Under lång tid hade vi i Lesjöfors inte haft någon stationerad läkare, men en duktig distriktssköterska (som f.ö. hade sin mottagning mitt emot vår affär) och en dag kom hon och sa att det nästa dag skulle komma en läkare och titta till Georg. Joodå han kom och när han gick sa han till mej att nu skulle Georg få en stärkande medicin, så skulle han nog bli bra. Varken distriktssköterskan eller jag var särskilt nöjda. Veckan efter kom en annan läkare på besök i samhället och sköterskan skickade honom till Georg. Han behövde ej lång stund på sig för att förstå. Han sa att ett besök i Hagfors där Georg tidigare åkt på kontroll för sin gamla tbc skulle ske omedelbart. Det var nu sista veckan före jul. När Georg kom tillbaka grät han för han hade fått veta att nu var han inte längre fri från tbc utan det var väldigt illa. Han skulle dock få stanna hemma över helgen.

Min syster Stina gick nu sitt andra år på Karlskoga Folkhögskola och kom tillsammans med sin kamrat Ingegerd Dahlqvist till oss för att fira jul och som vanligt naturligtvis hjälpa till med sådant som behövde göras i hemmet.Stina kom ibland, under sin skoltid i Karlskoga, på besök och var van vid att " rycka in",till stor hjälp för oss. Mamma tillbringade detta år julhelgen hos Helge, Karin och Christer på Mörkö.

Georg hade feber och på julafton blev han ännu sämre. Jag ringde till sjukhuset i Filipstad men de sa att det var inget de kunde göra något åt. Han måste till en lungklinik. Georg höll sig uppe och vi gjorde det bästa för att ha en bra julafton. På något sätt var vi nöjda med att vi nu VISSTE vad felet var och att vård väntade.

Stina och Ingegerd var  på julottan i Saron på juldagen. Alla visste nu om att Georg hade fått TBC.
Naturligtvis bad man till Gud för honom. Vi hade i församlingen,en tant Hilda, mamma till vår vän från vår tid i Stockholm, Erik Hedlund. Hon var en bönesjäl, som vi brukar säga. Denna julotta fick hon ett profetiskt ord från Gud. "Denna sjukdom är icke till döds." Stina och Ingegerd kom hem och berättade om julottan och om detta och det gav mig en viss tröst mitt i allt. Juldagen gick i lugn och ro. Troligtvis ringde jag till lungkliniken i Arvika för på annandagen kom en sjukbil eller ambulans och hämtade Georg. De bar ner honom på en bår och det blev lite för  mycket för Ulla,,då 6 år. Hon stod vid fönstret och skrek och grät när pappa åkte iväg.Sven och Kerstin tror jag förstod att det var bra för pappa, som nu skulle få vård Men naturligtvis kändes det för dom också. Nu blev det en del resor den långa vägen till Arvika, 18 mil bort och dåliga vägar.Förut hade Georg kört när vi var ute på långresor men nu var det jag som satt vid ratten. " Det bäste med pappas sjukdom va att mamma fick läre sej köre bil" ,sa Sven.
Jag var nu tillfreds med att veta att han nu skulle få rätt medicin och så fick vi ta en dag i sänder och vi hade
 ju alltid Gud på vår sida. Nu fortsätter jag min berättelse i morgon. Allt blev väl till slut. Gud är god.