lördag 22 september 2012

Vet ej vad det blir.Året är 2012.


  Nej, i dag vet jag inte vad det ska handla om men ett nytt försök med det utlovade fotot på Mariann och barnen , med en Ulla som inte kunde sitta stilla hade jag tänkt mig. Men se det var omöjligt. Nu sätter jag in en bild på vår moster Britta, som hon kallades av barnen för den gick att få in. Jag fattar inte men i morgon kommer Filip hem. Får se om han orkar ta sig ur sängen efter besöket i storstaden, innan jag lämnar Örebro för en vecka. Det kommer,det kommer. Någon gång. Hoppas nu att moster Britta fastnar på bloggen. Hon kommer att omnämnas i senare bloggar.

Jaha, det gick ju bra. Skönt att lyckas nå´n gång.EN lektion till och sedan examen med VG tror jag det blir.

Innan jag intar sängen ska jag berätta om dagen som varit. Mamma skrev dagbok. Jag bloggar. Men eftervärlden får veta vad jag sysslade med i livet.
Isaks familj åkte tidigt i morse till Stockholm, där Filip sedan gårdagen befann sig. I kväll har bandet han spelar i,varit med på någon slags tävling.
Jag skulle ha dambjudning klockan två. Tre damer träffas hos varandra då och då. Vi äter, fikar och pratar med varandra och med Gud. Vi har så roligt tillsammans.Innan de anlände gick jag till Isak för en bajs och kisspromenad. Svårt att lämna honom ensam men jag valde att göra så i dag.
Mina väninnor och jag åt grönsakssoppa med hembakat bröd och " Festpannkaka" till efterrätt. Jag brukar testa ett nytt recept när jag har gäster. Ber de då, som idag, om att få receptet förstår jag att jag kan bjuda fler gäster på denna rätt. Amen.
Efter vilostund för mina gäster medan jag fixade eftermiddagskaffet, dracks det medan vi fortsatte vårt prat. I dag blev det små berättelser om hur vi sett Guds ledning ,eller hört Hans röst i vårt inre och handlat på det och hur rätt det har blivit. Ska man tro på Gud ska det vara på riktigt. Det är då det kristna livet blir spännande. En av väninnorna hade väldigt ont i ryggen, efter all bärplockning och annan ansträngning, så då talade vi med Gud om det och bad om helande för den onda ryggen.

När de åkte hem fick jag åka med dem till Isak så han fick en kvällspromenad. Jag vågade inte säga att Linn kommer hem för då hoppar han upp i soffan, viftar på svansen och tittar ivrigt ut genom fönstret. Inte nämna några namn. I synnerhet inte i kväll när han åter skulle bli ensam flera timmar.
Ja så hamnade jag vid datorn och både lyckades och misslyckades kan man säga. Som sagt, jag tar nu en veckas semester. Om det blir möjligt, så skriver jag väl lite från Rhodos, annars blir det när jag kommer hem.

Jag tackar nu för i dag och påminner om att Gud är en god Gud, som vill oss väl.Barnbarnet som ringde och erbjöd sig att klippa gräset medan jag är borta, vill mig också väl. Alla är så snälla och hjälpsamma och jag är så nöjd och tacksam.


fredag 21 september 2012

Barnatro och lite annat 2012. Lesjöfors 1959.


Just nu sjungs på Närradion den välkända sången "Barnatro". Jag minns när pappa på auktion hade köpt en
grammofon för 40 kronor. Minns ej om någon skiva följde med men det dröjde i alla fall inte länge innan pappa i Oskarshamn hade inhandlat ett par skivor och dessa spelades gång på gång. En av dem var "Barnatro" och det var "Lapplisa" som sjöng. Lapplisa åkte land och rike runt och sjöng för fullsatta kyrkor och kapell.
Lite annat denna dag är att jag gick till träningen i morse, hälsade på hos Isak, som aldrig kan låta bli att visa sin glädje när man kommer in genom dörren.
Det bästa i dag var att TV visade de två utvisningshotade kvinnorna, som blivit kristna och riskerar sina liv om de  skulle återvända till sitt hemland. Nu har, efter massvis av protester, Migrationsverket släppt dem fria medan ytterligare utredning ska göras. Det gäller mor och dotter. Den senare kunde i dag återvända till sin skola och glädjen var stor hos både lärare och kamrater. Tårtkalas på skolan i dag. Nu fortsätter vi att be till Gud för dem, att de må få stanna i vårt land. Så annorlunda allting blivit. Intressant att få leva länge och följa utvecklingen på många områden. Hit kommer människor som flyktingar. Vi svenskar åker till andra länder alltmer. Jag tänkte i dag på att Kerstin och hennes man är i Frankrike, Sven och Maria i Turkiet, I morgon åker min systerdotter och hennes man till Kanarieöarna. På söndag åker Linn och jag till Rhodos. Några dagar senare åker Ulla och Lennart till Italien. Fyra dagar senare åker min syster Stina till Brasilien. I november åker ElseMarie med familj till London. Hur har det kunnat bli så här på så några år? Jag får känningar av "frossa", när jag tänker på det. Jag minns när Georg och jag år 1965 ville överraska våra barn med att flyga från Köpenhamn till Malmö. Det var deras och min (och kanske också Georgs)
första flygresa och den tog ej många minuter.Men ack så spännande!

Nej, jag tror att vi drar till Värmland år 1959. Nu ska jag försöka visa det omtalade fotot på Mariann och de tre barn vi hade då, Sven, Kerstin och Ulla. Att få Ulla att sitta stilla var inte lätt och fotografen måste vara snabb. Som synes. Om jag nu lyckas med publicerandet av fotot.

Vilket jag inte gjorde. Sorgligt, sorgligt. Vad gör jag för fel? Men nu är jag trött och orkar inte mer i kväll.
Försöker på nytt i morgon. Tyvärr är varken min "ängel" eller Filip här då. Men vi får se!
Sov gott! Vi ses!

torsdag 20 september 2012

Vad gör en pensionär hela dagarna? Letar!


  Det är inte jag som myntat uttrycket men jag vet att många pensionärer känner igen sig. För ack, vad tid det går åt att leta. I dag fick jag för mig att jag skull ta in ett foto av vår hemhjälp Mariann, Gick ner i källaren och började letandet. Gick ett varv i åtskilliga kartonger. Borde ha givit upp men envis, som en smålänning, var ju det uteslutet. Gick hem till Isak och tog den dagliga lilla promenaden med honom.  Gick hem. Tog en ny runda i ytterligare kartonger i källaren. Hittade ett och annat som jag bedömde kunde slängas ,eller skickas till Second Hand.Skrattade när jag avskilde en gammal resegrammofon med stenkakor, som jag för ett antal år sedan köpte, ja just det, på Second Hand.  Inte var barnbarnen intresserade av den inte! Fast det trodde jag.Nu får någon annan köpa den.Ska ringa om ett par veckor så de får hämta den och en hel del annat, som jag inte behöver.
Men fotot då? Jo i andra omgången kom det fram massor av foton och några album, fortfarande obegagnade. Jag bad en stilla bön om att få leva länge. Skulle gärna vilja göra något åt detta.. Alla måste förstå att det inte är gjort i en handvändning.
Rätt foto hittades, men då var det inte tid för att få med det i dagens blogg. Skulle strax hämtas till kursen i kyrkan. Där var borden dukade och det var bara att ta för sig av flera, goda pajer med bröd och grönsaker.

Efter måltiden intressant samtal i grupp.
I dag har jag pratat med Karl-Olov Hedlund i Lesjöfors. Han och hans syster, Maria, är nu de enda som är kvar i livet av den fina familjen. Vi hann prata skola, lärare och mycket annat från Bruket och församlingen. Våra familjer umgicks flitigt och minnena är många. En del av samhällets "original" hann vi också med.

Kerstin, som med sin man är ute på en lång semesterresa med sin husbil, påminde mig i dag ,via SMS om att hon kom ihåg när Georg installerade telefon mellan bostaden och affären, sedan vi flyttat och fått allt i samma hus.De är nu i Frankrike och "tar dagen som den kommer". Låter skönt.

Innan jag avrundar ska jag säga något om julen 1957. IngaBritta firade sin sista jul i Sverige, för flera år framåt, i Kalmar  tillsammans med sin tvillingsyster IngaMaj, mamma, Stina, Sune, Lena och Anders Vi hade, som vanligt besök av våra vänner Dagny och Henry. Vår sista jul i Vällingby.Det fanns en liten nackdel med att flytta och det var att det nu blev längre väg att gå till skolan.
Nu är det bara att hoppas att jag ska få in "det med möda hittade fotot" på bloggen i morgon. Den som lever får se!  Jag har en del annat att göra nu och det blir sen kväll. Ha det gott och låt oss tänka på att "ett vänligt ord kan göra under!"

onsdag 19 september 2012

"Slarvdag" 2012 i Örebro. Slut på år 1958.


        Kl 16.30 i dag satt jag på ett litet nyöppnat kondis på Järnvägsgatan och fikade med mitt yngsta barnbarn, trettonårige Tobias. En så´n där härlig stund, som betyder så mycket. Vi hade varit hos en fotspecialist, för att få hjälp för Tobias knä, som smärtar när han spelar fotboll. Vi fick en knapp timme innan han skulle iväg till träning. Ingen mat sedan skollunchen. Vi stod där och undrade var vi skulle hitta ett fikaställe i närheten, då Tobias ropade: " Men titta där!" På andra sidan gatan hade vi vad vi sökte. Stället var litet och de två unga ägarna kunde ej dölja sin förtjusning över vårt besök. De hade öppnat för tre veckor sedan. När vi satt där och pratade sa Tobias:" Men mormor , vad har du gjort i dag då?" Helst ville jag inte svara för jag kunde inte komma på att jag gjort något särskilt. I mammas dagböcker står det ibland att hon haft en slarvdag, vilket betydde att hon inte uträttat något jobb, som givit pengar , ej heller varit till hjälp för någon. Fortsätter man att läsa så kan man se att hon hälsat på både här och där och dessutom bakat både bullar och kakor och strukit in tvätt på kvällen Men sådant räknades inte. Blixtsnabbt for tanken på mammas "slarvdagar" genom mitt huvud och jag sa att jag faktiskt inte hade uträttat något.Först måste jag fundera över hur dagen började. Jovisst, jag började ju med att baka två tårtbottnar, som jag fick beställning på i går kväll. Bakade tekakor,bjöd två lunchgäster på mat. Den ena fick strömming och potatismos, den andre köttbullar och makaroner. Efter det gick jag hem till Isak och gick ut med honom, plockade ur diskmaskinen och röjde upp lite på diskbänken där innan jag gick för att träffa Tobias. Ja, så var det ju! Tobias var nöjd med svaret. Han cyklade iväg till träningen och jag tog min barnvagn och gick till Tempo, min närmaste affär och handlade allt jag behövde. Kan fortfarande inte handla utan att vara glad och tacksam över att jag har pengar att handla för. Jag minns så väl hur vi fick vända på slantarna, när vi fått vårt första barn och  plötsligt hade bara en lön att leva på.
 
Jag berättade i går om år 1958 och att både IngaMaj och jag var hemma hos mamma.Kusinerna badade och lekte, solen sken och vi njöt. Jag måste nog berätta lite mer om tvillingsystern som åkte till Brasilien och nu började komma tillrätta där. IngaBritta ( som dog vid 56 års ålder ) var 27 år då hon åkte från Sverige. Hon var för sina syskonbarn det som faster Anna var för mig och mina syskon. Hennes intresse för, och kärlek till barn ! Osjälvisk! Alltid glad och tacksam! Positiv! Eftersom hon reste till olika platser inte så långt från Värmland fick vi besök då och då. Det var alltid lika roligt när moster Britta kom och oftast hade hon någon present eller ett nystickat plagg med till barnen. Hon fick vänner var hon drog fram. Det var som om alla tänkte att "det är jag som betyder mest för henne". Jag nämnde om att hon reste ut som missionär utan att ha tillräckligt med garanterade löften om ekonomisk hjälp, men litade på att Gud, som kallat henne också skulle se till så att hon skulle få vad hon behövde.
Jag tror att hon redan efter ett par år fick ansvaret för det nyöppnade pojkhemmet, som startades med hjälp från församlingar och enskilda i Sverige och som växte undan för undan. Hon hade lätt för att uttrycka sig brevledes och höll kontakten med ett stort antal personer och församlingar här hemma.

Hon reste i februari. Året innan hade hon träffat många av sina vänner ute i landet och  talat om för dem vilken idyll Figeholm var och inbjudit till besök hos mamma.Hon levde med en vidöppen famn. Alla skulle känna sig välkomna.
Resultatet blev att den ena bilen efter den andra dök upp i backkrönet denna sommar.  Alla ville hälsa på IngaBrittas mamma! IngaMaj och jag lagade mat, passade barn, tvättade, handlade. Mamma bakade och alla som kom kände sig välkomna. Från Lesjöfors kom (för att hälsa på mig och barnen) Linnea och Sigurd Östin med sina två halvstora barn och stannade ett par dagar. Erik Hedlund dök också upp en dag på en blixtvisit, utan familj.
Det var en fin sommar och närheten till havet gjorde att vi vistades mycket på badstranden och berget vid sjön. Enkelt att ta med gäster och en kaffekorg dit.
Den sjunde augusti åkte jag och mina tre  barn hem. Kerstin för att lite senare börja skolans första klass.
IngaMaj, Lena och Anders åkte hem till Vimmerby dit de flyttat tidigare under året.Så många somrar det blev hos mormor!

I affären jobbade vi på och vi trivdes.  Besvärligt var dock den långa vägen till affären. Önskade så att vi skulle ha affär och bostad i samma hus. Jag bad mycket till Gud för det här men visste att det ju mänskligt sett var helt omöjligt. Vid ett tillfälle låg jag på knä och bad. " Gud, låt oss få affär och bostad i samma hus. Med början längst ner på affärsgatan, där vår affär låg gick jag,tillsammans med Gud igenom hus efter hus, affär efter affär upp för hela gatan. Så sa jag till Gud att det ser ju verkligen omöjligt ut " Men Gud, jag ber Dej ändå för att jag vet att för Dej är ALLTING möjligt" Tiden gick. En dag kom en man in till Georg i affären och sa att hans pappa, som hade speceriaffär, tänkte, på grund av sin ålder, lägga ner affären, sälja ut varorna och flytta till Kristinehamn. Vi skulle då kunna få hyra både affärslokal och bostaden som fanns på övervåningen i affärshuset. Karin Stålhammars Damekipering och Frisersalongen skulle också få hyra lokaler för affären var så stor att den kunde delas upp på tre mindre butiker av vilka vi fick hyra den som var störst. Det blev så att vi alla tre flyttade till huset överst på affärsgatan, med ett mycket bättre läge.
Jag vill minnas att det blev någorlunda klart till jul 1958, vad affärslokalerna beträffar. På nyåret 1959 kunde vi flytta in i bostaden. Ingen tvättstuga, tyvärr, men badkaret fick tjänstgöra och någon gång tog jag tvätten med i bilen till våra vänner Östell, som hade tvättmaskin och lät oss få använda den. Efter en tid köpte vi en tvättmaskin som vi hade i köket, med ett virrvarr av slangar. Men nu bodde vi äntligen i samma hus som affären. Vilken lättnad på flera sätt!

Men oj vad tiden går! På väggen i mitt sovrum har jag en liten tavla där det står:"För Gud är allting möjligt."
Så sant, så sant! Så är dagen slut och vi ser fram emot en ny dag , hoppas utan regnskurar, de har vi fått nog av i dag. God Natt!




tisdag 18 september 2012

Vårdcentral, Träning 2012,Brasilien 1958.


Ingen Isak i dag heller. Hade fått telefon från min läkare att jag skulle ta blodprov igen. Hon var ej så nöjd med det förra .Jag gick till Mikaeli Vårdcentral och blev inropad för att lämna prov. Fastande? Nej ,det hade jag glömt. Då blev det inget prov i dag. Jag lämnade i alla fall tillbaka blodtrycksmätaren som jag haft en vecka, så någon nytta med besöket.
Lite snopen traskade jag iväg till Karla Vårdcentral där jag går på träning. Där träffade jag en trevlig dam och vi började prata. Naturligtvis om träningens betydelse för oss. Jag sa att jag ska resa till SOLEN en vecka med Linn ,mitt barnbarn så ingen träning då. " Vad heter Linn i efternamn?" "Hallqvist," svarade jag.
Damen log, räckte fram handen och sa "Hej, jag är Kajsa Ekströms farmor." Vilket sammanträffande. Eftersom Linn och Kajsa är bästisar så hade vi ju, som farmor och mormor hört talas om varandra och vi känner ju väl till bästisarnas föräldrar på båda håll."Farfar" väntade med  bil och jag fick skjuts ända hem till dörren. Det var en rolig grej!
Nästa roliga grej var att sedan jag gått hem till Isak för promenad, åka till stan och bl.a. köpa två kilo strömming, som jag åkte hem och stekte, ringde Elsemarie och bad henne hälsa till Lasse att han kunde komma och hämta nystekt strömming, vilket han omedelbart gjorde. Så roligt att kunna göra någon så glad med så lite ansträngning.
I TV nyheterna berättades att ytterligare ansträngningar görs för att förhindra utvisningen av de två iranska kvinnor, som bott i Sverige i fyra år, som flyktingar, blivit kristna och tillhör en församling men nu riskerar sina liv om de skickas iväg från Sverige. Många politiker och massor av människor, kristna eller inte, har engagerat sig i deras problem att Migrationsverket inte vill sätta tro till deras berättelse. Många ber till Gud för dem och vi" håller andan" tills vidare.

Jag går nu tillbaka till min syster IngaBrittas resa till Brasilien. Efter avskedsmötet i Figeholm ,då tvillingsystern IngaMaj med sina barn och jag med mina barn,var med, gick tiden fort och dagen för utresan närmade sig. Julhelgen tillbringades i Kalmar hos IngaMaj och Sune. I Lesjöfors hade vi besök av Dagny och Henry.
I sista stund ändrades IngaBrittas planering av resan så att hon , i stället för att resa från Göteborg, nu skulle resa från Norge. Det betydde att vi skulle få ännu ett besök före avresan. I mammas dagbok står att hon tillsammans med IngaMaj vinkade av sin dotter i Oskarshamn där hon tog tåget till Lesjöfors. Jag minns mycket väl hur ledsen mamma var över IngaBrittas färd till ett land så långt borta men hon visste att det var Gud som kallat henne till Brasilien och att Gud hade förberett något.
IngaMaj och mamma åkte från avskedet i Oskarshamn,direkt till goda vänner i Mederhult, någon mil från Figeholm. Där väntades tillökning i familjen och när de anlände till bondfamiljen var det dags för mamma Ingegerd att åka till BB. IngaMaj skjutsade medan mamma stannade kvar hos mannen och barnen och skötte hushållet. Där blev sedan mamma kvar i flera veckor, vilket var en stor välsignelse för henne då hon inte behövde vara ensam. Pojken som föddes fick heta Berny och kom att betyda något speciellt för mamma.

IngaBritta bodde alltså sista natten i Sverige hos oss och en kall februaridag vinkade vi, med svensk och brasiliansk flagga, av henne när hon med tåg fortsatte till Oslo och sedan vidare med en båt som hette Brakar,vill jag minnas. Resan skulle ta 3-4 veckor.Packlådorna var skickade i förväg.

Det är svårt för oss i dag att sätta oss in i hur det var på den tiden. Ingen mobil, bara brev för att kommunicera och så vetskapen om att som missionär var man ute fyra år. Hemma ett år och sedan iväg igen.
Hennes livsgärning blev att vara mamma på ett barnhem i Porto Alegre för ett 50-tal  föräldralösa pojkar.Ge dem en god start i livet och se till så de fick utbildning. När hon var i Sverige åkte hon omkring och talade i möten och fick in pengar till Barnhemmet så de kunde fortsätta att ta emot de behövande. Ibland kom polisen med barn de hittat på gatan.
IngaBrittas dröm var att mamma skulle komma ut ,men på den tiden var det en omöjlighet.
Sommaren kom även år 1958 och den 13 juli kom både IngaMaj och jag hem till Figeholm med våra fem barn. Det finns mer att berätta om denna sommar men nu stänger jag för i dag med en tacksam tanke till dej som eventuellt orkat läsa så här långt. Vi hörs igen. Gud är god och vill oss väl.

måndag 17 september 2012

Inställd träning, Ingen Isak. Lesjöfors 1958.

Det regnade när jag skulle gå till träningen i morse. Jag tog ett paraply med ut genom dörren och gick några steg innan jag vände och gick in igen. Blåst är mitt värsta väder och BÅDE regn och blåst blev för mycket. Lagade mat och inväntade mina matgäster. Av någon anledning var det bara Lennart som kom i dag. Mycket mat lagar jag alltid och i dag gav jag bort det som blev över.
Isak skulle stanna hemma i dag tyckte jag så jag åkte med Lennart till hunden och vi tog en kort promenad.

Gick hem i blåsvädret. Tacksam att jag ej blåste bort. Hoppas att vinden avtar till morgondagen så jag kommer iväg till träningen.Något nytt har inte hänt i vårt land i dag. Jo, en nyhet var att utbildningsminister Björklund vill införa en ettårsutbildning för dem som inte vill börja i gymnasium eller börjar och sedan "hoppar av". För att de inte ska fastna i arbetslöshet. Arbetslösheten är ett stort problem. Vi får hela tiden in många invandrare och de har också rättighet till ett jobb. Konkurrens på lika villkor. Hela tiden kommer det ensamma flyktingbarn som behöver både bostad och stödfamilj. I går hade vi besök i kyrkan av två socionomer som vädjade om hjälp med familjehem och kontaktfamiljer. Jag är nog för gammal nu men under år som ligger bakom har vi varit både jourfamilj och kortare och längre perioder ställt upp som fosterhem. Till detta kommer jag längre fram i mitt bloggande.

Som jag tidigare nämnt så hade jag tvillingsystrar.En av dem var IngaBritta. Hon jobbade i början av tonåren i affär i Figeholm. År 1950,hon var då 19 år åkte hon till Filadelfia i Stockholm,där hon deltog i Bibelskolan under sex veckor. Då bodde vi i Stockholm så hon fick bo i vårt hem. Gud hade talat med henne om att hon skulle åka till Brasilien i framtiden. Innan dess var hon evangelist på olika platser i landet, bl.a. i Västergötland och under de åren hon reste runt lite i olika församlingar för att få kontakter med tanke på den förestående resan till Brasilien så kom hon då och då till oss och hälsade på. Hon stickade tröjor till barnen och till Kerstin en förtjusande klänning i vitt och blått bomullsgarn. Den höll många tvättar och även Ulla använde den länge. Hon var en inspirerande talare och i vår kyrka, Saron  hade hon en del möten och blev vän med församlingen. Att åka ut som missionär betydde att hon måste ha löfte om s.k. underhåll innan hon gav sig iväg. Inom pingströrelsen var det , åtminstone på den tiden, så att olika församlingar tog på sig ansvar för en viss summa, som sedan skickades till den församling, som stod som "utsändare". Genom att IngaBritta varit ute och besökt olika församlingar hade hon löften om "underhåll", men när hon hälsade på hos oss i slutet av år 1957 hade hon ännu ej fått tillräckligt för sitt uppehälle i Brasilien.

I Lesjöfors fanns på skolan en lärare, som under sin utbildning, var motståndare till Gud. Han ordnade möten och talade emot kristendomen. Kallade sig ateist. Han och hans fru handlade i vår affär och vi var på detta sätt bekanta med dem. Hur han hade det med sitt förhållande till Gud visste vi ingenting om. Han spelade fiol och gav en del privatlektioner. I församlingen fanns en förtjusande tysk familj, som flytt från kriget i Tyskland till Sverige och hamnat i Lesjöfors där Hans var utrikeskorrespondent på Bruket,en språkbegåvad man.Det var han som kom till tåget och mötte Georg , när han kom hem från epidemisjukhuset i Karlstad,som jag tidigare berättat om.Frun hette Ingrid.Deras son Sven var i ungefär samma ålder som vår Sven. I familjen fanns också Ingrids mamma Käthe, en helt ljuvlig äldre dam. Hon spelade fiol och fick av nämnde lärare, SvenErik Engstad, lektioner.  Jag är ej helt säker på storyn, men som jag minns den var det så att SvenEriks och hans fru Ingas son hade en svår sjukdom, vilket naturligtvis Käthe fick veta. Hon var van att vända sig till Gud när nöd kom på och fick bedja för pojken, som blev frisk.
Läraren tog emot Jesus,som sin Frälsare och Herre. Både han och hans fru döptes sedermera och tillhörde sedan Betlehemskyrkan, en missionsförsamling i samhället.
IngaBrittas väg till missionär i Brasilien intresserade dem mycket och de ville vara med och ge pengar till hennes underhåll, vilket de också gjorde under flera år. Den stora Pingstförsamlingen i Skövde, där hon vistats mycket ,blev den "utsändande" församlingen och dit skickades "bidragen".
Den 3 november år 1957 var det stort avskedsmöte i Figeholm. Kerstin, Ulla  och jag åkte hem för att vara med.Vi kom till Figeholm de 24 oktober och den 1 november kom IngaMaj med sina barn Representanter från de olika församlingarna fanns förstås på plats.

I de dagarna gick det en sjukdomsepidemi över landet den s.k.Asiaten och under vår vistelse  i Figeholm blev vi alla sjuka Ulla hade sedan tidigare besvär med sina luftrör och var nu illa däran. Jag minns att vi hettade upp vatten och hon fick sitta under en filt och inandas ångorna för att kunna andas bättre. Bra, eller inte, men vi gjorde vad vi kunde. På grund av denna sjukdom , som drabbade oss alla måste vi stanna längre än beräknat. Sven, som gick i skolan var hemma hos pappa. Den 7 november åkte Stina, jag och flickorna med tåg till Lesjöfors.IngaMajs barn var fortfarande sjuka och fick stanna ytterligare en vecka innan de kunde åka hem.IngaBritta fortsatte att resa runt till olika församlingar för att ta farväl. Mamma blev plötsligt så ensam. Den 24 november är en söndag och i mammas dagbok står det:"En lång och ledsam söndag. Gråtit och skrivit om vartannat (förmodligen brev), men den här dagen tog också slut.Evigheten tar aldrig slut."Mamma, IngaBritta och Stina tillbringade julen i Kalmar dit  IngaMaj och Sune nu flyttat.IngaBrittas sista jul tillsammans med mamma för fyra år framåt.

För IngaBritta fattades fortfarande en mindre summa i "inkomst", för att hon skulle ha det bidrag som krävdes för uppehället i Brasilien. Dit skulle hon åka med båt. Det blev till slut så att hennes sista anhalt i Sverige blev Lesjöfors och om detta ska jag berätta i morgon. Önskar er alla en God Natt och Guds välsignelse.

söndag 16 september 2012

Kyrkan i dag 2012. Lesjöfors 1957.


  Ja det blev lite hastigt slut på bloggandet i går kväll, men det kanske är skönt, för er som läser,
 när det inte blir så omfångsrikt. Vi har ju alla ont om tid.
Jo jag promenerade till kyrkan i dag. När jag kom sjöngs sången som heter" Så helt förlåter Gud". Jag lyssnade och gladdes över sanningen i orden. Mycket folk i kyrkan. Vår pastor Anders Sundström predikade i dag om "Vrede" med text från Matteus 5, Jesu Bergspreikan. Jesus var vred på det onda, det som var fel,men Han såg BORTOM beteendet. Vad var drivkraften? Vi ska också gå emot det onda men vi får skilja på det onda och på människan som gör detta. Gud hatar det onda men älskar varje människa.
I vår kyrka blir det mot slutet av gudstjänsten tillfälle till förbön. Vi har också en ljusbärare och vi kan gå fram och tända ett ljus, stanna där en stund för att bedja.Många gör detta.

I dag hade jag redan innan jag gick hemifrån bestämt att jag skulle tända tre ljus för de böneämnen jag hade,så när tillfälle gavs, gjorde jag det. Vilken frihet att få stå där bland de andra, var och en med sin bön, vetande att Gud var där och tog emot minsta suck.   Det står i Bibeln att "För Gud är allting möjligt"och vi får var och en vårt bönesvar, när tiden är inne.

Nu ska jag återvända till tiden i Lesjöfors och vännerna där. Den tredje mars fyllde jag 30 år, så nu blev det åter fest med glass, som kom med tåg från Arvika. Många vänner kom nu också. Samma som när Georg fyllde i augusti, året innan. När jag läser namnen i gästboken kan jag se var och en framför mig och vill gärna , för mina barns skull nämna dem. Våra vänner Hedlund, som vi lärde känna redan under vår tid i Stockholm, Valborg och Erik Bredenberg, Karin och Herman Östell, Margit och Evald Larsson, Elna och Helge Stolpe,Ingrid och Hans Beck,Tekla Johansson,pastorsparet Karin och Åke Eriksson, Linnea och Sigurd Östin. Alla dessa hade barn i olika åldrar. De träffades ju inte bara i hemmen utan också i kyrkan där det förutom söndagsgudstjänst också hölls kvällsmöte varje söndag. Då var det först en stund för barnen,mycket sång och musik under ledning av Erik Hedlund, solo, duett och kvartettsång, predikan och bön. Sångövning en kväll i veckan, bön en veckokväll utöver församlingsmöte en gång i månaden.
Församlingen var välförsedd, vad gäller duktiga sångare och musikanter.
Ibland hade de tre församlingarna gemensamma möten. Alla kände alla.
Just nu talar vi om år 1957. Sven 7 år, Kerstin 6 och Ulla 3 år. Eftersom jag just nu inte har tillgång till ytterligare dagböcker så har jag att ringa min syster Stina och ta reda på ett och annat som jag behöver veta.
Både mamma och Stina skrev på den tiden dagbok.
Tydligen slutade Mariann sin tjänst hos oss för i juni kom Ingrid, en ny hemhjälp.
Den 28 juni hämtade mamma Sven och Kerstin och de stannade till den 5 augusti då IngaBritta hade dem med till Lesjöfors med tåg. Märkligt nog står det ingenting om Ulla, så hon måste väl ha varit kvar hemma hos oss. (O vad jag önskar att jag skrivit dagbok de där åren).


Till jul kom våra vänner Dagny och Henry från Stockholm. Alltid lika roligt att ha dem hos oss. De hade haft konditori och de bakade saffrans bröd, så gott! De kom alltid någon vecka före jul så de hann vara med i kyrkan söndagen innan och då var det en tant som sa när hon hälsade på dem:" Jaha, nu vet man att det är jul när ni är här." De var med på julbjudningar och i kyrkan. De hörde till vår familj.De hade sedan åren de bodde i Enköping, vänner där. Av dem blev de hämtade, en bit in i januari, och så stannade de där några dagar innan de skjutsades till Stockholm igen.
I dag, i kyrkan, spelade förresten Bror Engström, som föddes i Lesjöfors sent 50tal. Hans pappa spelade på såg minns jag. Mycket musikaliskt folk i det lilla brukssamhället.

Så har det blivit kväll denna vackra sensommardag.Jag avslutar med min älsklingsvers i Bibeln:"Jag vill lära dig och undervisa dig om den väg du skall vandra. Jag vill giva dig råd och låta mitt öga vaka över dig."Ps 32:8

lördag 15 september 2012

En rolig lördag 2012. Lite Lesjöfors 1957


       Denna lördag skulle det bli 25 års och inflyttningsfest hos barnbarnet Mattias och hans Katrin. De har flyttat en bit utanför stan och har nu både ett rymligt hus,stor tomt, åker och en del skog, lada, diverse maskiner. Kände nästan som när vi, som barn var hos farmor. Bondgård i mindre skala.Hönsen såg jag inte men i ett rum på övervåningen bodde två kattmammor med var sina fyra ulliga kattungar. Naturligtvis hade jag glömt kameran hemma.

Vi var många gäster och vi blev bjudna på älgstek, kycklingfile. risotto, svampsås och sallad.Senare underbar pannacotta, kaffe och tårta.
Hem till Örebro fick jag åka med en ganska nyinköpt chevrolet,årtal 1957. Oj vilken bil! Allt i bilen original. Blankt och fint.1957 fyllde jag 30 år och det tänkte jag berätta om. Så råkade jag få åka i bilen med det årets årsmodell. Det plingade i mobilen. "Ditt kort är laddat", stod det. Jo minsann, det var Kerstin som i morgon åker med man och husbil på semester mot sydligare breddgrader för att hämta lite sol.Som jag sagt tidigare så har jag omtänksamma barn och nu hade Kerstin satt in så jag kunde SMSa och ringa utan att det skulle drabba min ekonomi.

Så till Lesjöfors 1957. Vi bodde fortfarande i vår trea i Vällingby. Nästa hyreshus, Grötbo, som låg bredvid var nu också klart och många barnfamiljer flyttade dit. Det betydde att det fanns många lekkamrater. De större barnen satte på skidorna och "drog till slalombacken" så fort skolan var slut för dagen. I Lesjöfors fanns varje vinter gott om snö.De mindre barnen åkte kälke eller "tefat". Alla roade sej på sitt vis.

Ibland gjorde vi små utflykter tillsammans med andra barnfamiljer. Kraven var ej så stora på den tiden.
Jag måste tyvärr avsluta för i dag. Återkommer i morgon. Ha en skön kväll.Gud är god.



torsdag 13 september 2012

Nu gäller det! Örebro 2012. Lite Lesjöfors.


  Ja vad menade jag med det? Jo jag har just scannat in foton och ska nu få in dem på bloggen. Alldeles ensam!


                                                             GEORG 30 ÅR.
                                         

Översta bilden visar mig och Lasse Östell, innanför disken i vår färghandel. Kunden heter Nordblad (har glömt förnamnet)T.V. Kerstin, Ulla och Sven vid sängdags .T.H.Ulla, Lena, Kerstin, Christer, Sven och längst fram lilla Anders samlade omkring tomten. T.V. längst ner syns Kerstin, Lena och Ulla.

                                                                      

                                                                                                                                                          

Kort nummer två från julen hos mormor : Stina, Helge, Ruth, IngaBritta, IngaMaj och mamma.T.H. Besök hos IngaMaj och Sune, T.H. Vi barn men nu också Karin, Sune, Georg , Christer, Sven, Kerstin, Ulla , Lena och Anders.   På de två sista bilderna min farbror Hilding,hans hund och Ulla samt faster Anna,som blev föräldrar och syskon trogen hela sitt liv.Här med kaffekvarnen på gång. Vad vi älskade faster Anna!
Ja så fick jag alltså ihop det med bilderna. I sanningens namn ska dock sägas,  att av en händelse ringde Filip, på väg hem från skolan och frågade om det passade att han kom. Han kunde ej komma i går,som vi planerat. OM det gjorde! Nu fick jag den hjälp jag behövde och nu ser ni att det gick bra till slut. Nästa gång hoppas jag att kunna ALLT själv!
När vi var klara kom Lennart för att hämta mig till blåbärsskogen i Hjortkvarn. Ulla och jag plockade 8 liter tillsammans.  Klockan 7 nästa morgon (för en stund sedan ) var jag hemma igen. Tur att vi plockade i går för i dag ösregnar det. Nu ska jag gå till träningen och sedan ordna med leverans av blåbären, som var bortlovade. Nu har jag plockat drygt 60 liter i år så jag har verkligen haft roligt och stänger för vintern!
Ha en bra dag!!! 

onsdag 12 september 2012

Isak och jag ensamma.Jul i Småland.


     Isak och jag har varit helt ensamma  i dag. Nyss var husse här och hämtade honom. Det är roligt att se hur han springer runt här när han förstår att det är Lasse som ringer på dörren. Han blir överlycklig.
Inte så konstigt. Han är väldigt familjekär.
I dag blåser det, men 16 grader varmt. Inte illa.
Ja det finns alltså inte mycket att berätta om dagen så jag går bakåt i tiden. Om olyckan har jag berättat, också om att polisman Fagrell höll förhör med oss. Telefonstolpen blev fakturerad på Georg. Vill minnas att priset var 125 kronor. En dag ringde Fagrell och sa att han måste hålla ytterligare förhör för "någon" var ej nöjd med det förra och han hade bara att lyda order och för vår del spelade det ingen roll. Det slår mig nu att det borde kanske blivit böter för vårdslöshet i trafik. Vi hörde dock aldrig av något mera och därmed var den sidan av saken ur världen. Värre var det med bilen, vår fina Morris.Vi hade lång väg till affären. Dessutom fanns det ibland behov av att leverera färgburkar och tapeter och vi stod alltid till tjänst så det var inte lätt att klara det hela utan bil.

Marianne, som tidigare varit barnflicka hos oss, hade en helt underbar pappa. Jag tror att han är den snällaste människa jag någonsin träffat. Han hette Sven Nygren. Jag minns hur han genast efter olyckan kom hem till oss, efter att han tittat på bilen som några vänner hade varit och hämtat och på något sätt fraktat hem,  medan vi låg därhemma och hade läkarbesök.Sven jobbade på bruket som de flesta andra. Det gjorde också Gunnar Svärd. Dessa två jobbade en del tillsammans på fritiden.
Sven berättade för oss att han sett bilen och att han och Gunnar redan hade pratat om att de skulle hjälpa oss med reparationen. Bilspackel sålde vi i affären och på hemväg från jobbet kom Sven in och hämtade. Det gick åt en hel del. Så stod de i Gunnars garage kväll efter kväll och jobbade med bilen. Vi var väldigt tacksamma. Första tiden efter olyckan var jag med en del i affären, men efterhand blev benet sämre på grund av att jag gick med benet helt rakt och jag höll mig i stillhet.Helt fel enligt Doktor Coopman.

Det tog flera år innan benet fungerade , som före olyckan, men jag var ju i alla fall i arbete igen efter ett par månader.
Den 21 augusti fyllde Georg 30 år.( Ska försöka skicka foto).Vi hade många vänner hemma på fest och jag hade bakat och grejat. Från Arvika hade vi genom vår vän Karl-Erik Eriksson, beställt glass, som väl emballerad, kom med tåget. Nu var bilen brukbar igen, tack vare Sven och Gunnar och Georg kunde hämta
glassen vid station. Kanske låter konstigt i dagens läge, men kan tala om att detta med glassen var en stor överraskning för våra gäster. I en av blombuketterna som Georg fick låg ett litet brev där det stod:"Får jag komma tillbaka?" Det var vår kära Marianne ,som några månader jobbat i Konsum, som nu skulle komma åter. Hon visste att vi hade haft besvärligt med hjälp i hemmet sedan hon slutade och hon trivdes kanske ej så bra på nya jobbet. Naturligtvis blev vi alla glada och hälsade henne välkommen åter.

Det närmade sig jul med julskyltning och full fart i affären. Vi sålde nu också leksaker.Ska berätta hur det gick till när vi köpte in dessa. Från  Osby i Skåne, kom från företaget "Brio", en stor buss inredd med hyllor runt väggarna och chauffören var också försäljare. Varorna kom efter ett par veckor med tåg.
Det var roligt att sälja leksaker utöver ordinarie sortiment.

Julen 1956 skulle firas i Figeholm. Georg lämnade bilen till bilverkstaden för service innan vi åkte och vi var trygga med det. I dag har man svårt att tänka sig hur det var att åka på smala, krokiga vägar. Då var vi vana vid det. Barnen väcktes mycket tidigt på morgonen. Georg, alltid morgonpigg, klädde dem en efter en och eftersom bilen var packad kvällen före så satt vi snart i bilen på väg.
Allt började bra. Barnen satt och sov i baksätet och Georg rattade bilen. När vi kom några mil söder om Örebro upptäckte Georg att det var något fel med bromsen, som tog allt sämre. Jag minns särskilt de stora backarna i närheten av Kisa, där Georg fick köra på lågväxel utför backarna.  Det var naturligtvis väldigt tröttsamt att köra under sådana omständigheter. Bilen var hämtad från verkstaden dagen innan efter en ordentlig genomgång så vi kunde ej förstå. De hade fyllt i bromsolja och allt borde funka.
Det visade sig sedan att de på verkstaden hade missat att skruva fast en skruv vid påfyllning av bromsoljan.

På eftermiddagen kom vi, enligt mammas dagbok, fram och något senare kom IngaMaj och Sune med Lena och Anders,tre och ett år gamla. De bodde nu i Kalmar så de hade ej så lång väg att åka. Nu var vi alla ,
utom Helge, Karin och Christer hemma hos mamma.De senare kom dock på juldagen, sedan de firat julafton hos Karins mamma, som bodde några mil från Figeholm. Så trevlig jul med syskon och kusiner som fick träffas. Spridda, som vi var, beträffande bostadsort. Georg, jag och barnen hann med att hälsa på i Kalmar också innan vi på nyårsafton åkte tillbaka till Lesjöfors. Denna gång i en bil med fungerande bromsar.

Glömde tala om att Sven började skolan i augusti efter den långa vistelsen i Småland. Han var bara sex år men kunde läsa och skulle fylla sju redan i januari. Det gick bra men det fick förstås till följd att han sedan alltid blev yngst i klassen.
Ja, så tog den här dagen också slut och jag avslutar mitt inlägg med en vers ur Psaltaren, som jag läste i morse."Jag vill sjunga om Herrens nådegärningar evinnerligen. Jag vill låta min mun förkunna Din trofasthet från släkte till släkte." Amen! Sov gott!


tisdag 11 september 2012

Träning, blodtryck,morgonbön och frigivna fångar.Allt väl!

Klockan 10.20 i morse lämnade jag Isak och gick till träningen. Kroppen anklagade mig för en hel veckas uppehåll. Två gånger i veckan ska det vara om jag ska må bra. Innan dess hade jag ätit frukost, intagit min medicin, läst lite ur Bibeln och min andaktsbok, skickat böner till Gud för alla i min stora familj och tackat Honom för Hans dagliga nåd, tagit blodtrycket med apparaten jag fick låna på Vårdcentralen i fredags.

Promenaden till Träningen tar 20 min.Inom en och en halv timme är jag hemma igen och Isak tittar undrande på mig. I dag gick han till sin korg först när han såg att jag tog kaffekoppen ur mikrovågsugnen och satte mig vid köksbordet med tidningen framför mig.

I den kan man i dag läsa om de två journalisterna Johan Persson och Martin Schibbye, som suttit fängslade i Etiopien i 14 månader. I Sverige har vi följt deras öde undan för undan genom Media. De benådades i går och firade detta hos den svenske ambassadören med en pilsner, Janssons frestelse och blåbärsmuffins. Svenskt så det
 förslår! De sattes senare på ett flygplan till något land, dock icke Sverige, för att vila upp några dagar.

 Vidare kunde man i dag läsa om Erik Mararv, som driver en Safaripark tillsammans med sin fru i Centralafrikanska republiken, och som sedan 25 mars i år suttit fängslad tillsammans med sina 11 anställda. Några dagar tidigare hade 13 personer hittats mördade i Safariparken. De anställda hittade de döda och Erik Mararv anmälde detta till polisen. Följden blev att han själv och hans anställda greps och delgavs senare misstanke för mord. Märkligt kan man tycka! Eftersom både Erik och hans fru är missionärsbarn har de växt upp i det landet och kan språket, naturligtvis en tillgång och att de bott där i många år. "Riktigt rädd har jag aldrig varit men mycket arg", sa frun, Emelie till tidningen.
Så ska vi få nya enkronor och tvåkronorna ska komma tillbaka, nu icke silver, som är för tungt att frakta.
Risk för att jag fattat fel, föreligger! Förslag om slopande av TV avgiften och i stället ta ut den på skattsedeln talas det också om i dag.

Fick lunchgäst som hade med sig härliga Budapestbakelser till efterrätt. Kristin blev hämtad av sin pappa för en timme sedan.
Ganska snart efter hemkomsten från träningen tog jag blodtrycket och blev minst sagt förvånad. Det var bra mycket lägre än i morse, medan pulsen visade några snäpp högre.
Där ser man! Med min urusla kunskap om så´nt här törs jag inte spekulera i vad det kan bero på.

Från Kerstin kom en kommentar ang. olyckan1956."En konsekvens av det där stela benet var att man under alla våra uppväxtår kunde känna igen mammas steg långt innan hon blev synlig för ögat. Det kan ibland vara mycket bra för barnen med en sådan förvarning!" 

Körkortet blev för min del åtskilligt försenat genom olyckan.Vi var tre damer, som gjorde sällskap till Filipstad, för våra körkortslektioner. Nu fick de två andra ett rejält försprång, men alla tre fick vi våra körkort vid första uppkörningen.
Att köra bil blev för mig ett stort nöje och jag har verkligen haft nytta av att behärska denna konst.
Jag skrev i gårdagens inlägg om att pappa Georg var med på alla juniorläger de år vi bodde i Lesjöfors och att barnen och jag (innan de blev stora nog att själva vara deltagare) på kvällarna åkte till lägret för att hälsa på.   Ulla kommenterade detta i dag på Facebook.
"Minns en gång när vi var på hemväg från lägerbesök i Grundsjön. Det hade regnat och åskat. Himlen var fantastisk med sin röda färg. I bilen sjöng vi sången "O, store Gud". Alltid, sedan dess när jag sjunger vers två om "åskans röst och blixtens klingor springa fram ur skyn" osv.tänker jag alltid på det tillfället i bilen på väg hem från lägret."
Är tacksam och glad för dagen som gått. Ser fram emot en ny dag i morgon och tänker på Bibelns ord. " Herrens nåd är var morgon ny." Jag fortsätter i morgon. Till dess! Ha det så bra ni kan säger jag med tanke på att livet ter sig lite olika olika dagar för var och en av oss!

,

måndag 10 september 2012

Olyckan i bild 1956 och lite Örebro 2012.

   
  Stugan dit vi var på väg. Så här såg bilen ut Bilden är liten men kanske blir större om man klickar på den. Försök!

Ja ,det var en sorglig historia men vi var fortfarande unga och vi tog nya tag. Georg fick nu för det mesta vara ensam i affären på dagarna. Jag hade ju mitt onda ben och kunde ej vara med så mycket.
Till Lesjöfors återkommer jag senare. Nu är det Örebro som gäller.
Hade en jobbig natt då jag låg klarvaken tre timmar i sträck. När jag väl somnat om ringde väckarklockan . Jag hade tänkt träna, som jag brukar på måndagarna, men kom inte iväg.Ligger efter en hel vecka nu! Inte bra! Filip säger att det är därför jag låg vaken i natt. I morgon bittida är jag  igång igen.
Klockan halv tio i dag skulle soffan levereras. Den köpte jag förra veckan. En fåtölj, likadan som soffan, köpte jag också, fast jag egentligen inte ville ha någon fåtölj i mitt lilla vardagsrum. Men den var fin och med fotapall. Den gamla soffan och fåtöljen skickade jag med tillbaka så kan Röda Korset sälja den också.

Känner mig så nöjd.Nu har jag en bäddsoffa och kan ta emot ännu fler nattgäster när behov föreligger. Mina kollegor från skolan i Borensberg, Maria och Gun ska bli de första att få prova den.
 
Linn ringde på hemväg från universitetet i dag. Hon fick en del problem med bilen på hemvägen i går men har en kompis vars pappa kan bilreparationer så det ska nog ordna sig. Hon har en fullspäckad vecka och tror sig inte hinna med bilen på några dagar. Måste ta försäkring osv. Bilen står i parkeringsrutan på området och hon har nära till universitetet så dit går hon varje dag. Bilen behöver hon när hon ska till jobbet.
Efter att ha bjudit de sedvanliga matgästerna på sedvanlig måndagslunch, fick jag skjuts till Isak, som fick stanna hemma i dag, och vi gick ut på promenad.

Gick hem till mig och fick besök av Filip på hemväg från skolan. Han fick loss papperet,som fastnat i skrivaren och som hindrat mig att ens försöka scanna in bilder.Nu fixade han det bildmaterial jag har och ni ser kanske att det i tidningen står: " Lärde frun köra bil. Hamnade i diket."

Nu blir jag färdig med bloggen lite tidigare än vanligt och kan försöka sova ifatt ett par timmar från förra natten.

 Sommaren i Lesjöfors gick och vi gjorde vad vi kunde för att våra flickor skulle ha det bra. Kerstin var 5 år, Ulla 2. I mammas dagbok står att hon och Sven kom hem till oss den sjunde augusti. Då hade han varit där sedan den elfte maj då han i sällskap med IngaBritta åkte till mormor. Nu var det roligt att vara hemma igen. 
När vi kom till "Bruket", 1954 fick vi genast kontakt med Saronförsamlingen och kände oss verkligen välkomna där.I Stockholm var vi medlemmar i Korskyrkan som"sorterade" under organisationen "Örebromissionen". I Kil fanns ingen "Örebroförsamling",så vi engagerade oss i Pingstkyrkan , som hade
 sin "bas" i Filadelfia i Stockholm , med den välkände ledaren Levi Petrus som "chef".
Nu kom vi åter till en s.k.Örebroförsamling och det kändes bra.
När vi kom att tillhöra Pingstkyrkan i Kil sa vi att " vi tillhör alla samme Gud ", så det är inga problem vilken kyrka man tillhör.Det var sant i stort sett. Men! I Pingstkyrkan sjöng man ur en sångbok som hette "Segertoner"Det gjorde alla pingstkyrkor i Sverige. I Örebromissionens församlingar sjöng man ur "Andliga Sånger". Det gjorde alla ÖM-församlingar. En del av sångerna var lika men långt ifrån alla.
Örebromissionens missionärer kände vi väl till namnen på. Pingstmissionens missionärer visste vi ytterst lite om  så när det kom brev från pingstmissionärerna hängde vi inte riktigt med. Det låter kanske konstigt, men jag minns hur jag rös av glädje att åter få hålla "Andliga sånger" i mina händer och få sjunga de sånger vi sjöng i tonåren i Stockholm och det var ju ganska lång tid.

I Saron fanns flera barnfamiljer,  med barn i ungefär samma ålder.Så fanns det ju många kamrater, vars föräldrar kanske inte hörde till någon kyrka men det har ju ingen betydelse när det gäller vänskap människor emellan Alla kände alla och utan TV och med bara en enda radiokanal, inga datorer och inga mobiler så var vi hänvisade till varandra och umgicks flitigt. I Saron fanns scouter där Georg och jag var ledare tillsammans med Margit och Evald Larsson samt Sven Agelid."Framåt steg för steg", var lösenordet. Vi hade scoutskjortor och halsduk och alla kunde J1lagen.Tror att den sitter kvar. "Sann i tanke, ord och gärning. Villig i uppgifterna . Trogen Gud och kamraterna."Så skulle en junior vara.
Varje sommar var det juniorläger och de olika församlingarna i Värmlandsmissionen ställde upp med tältresning, matlagning osv.Då kom ofta någon som var centralanställd på Örebromissionen, som fungerande lägerchef.Då brukade jag sköta affären ensam, så Georg kunde vara med hela veckan på lägret. Jag tog mitt körkort när benet tillät det och kunde då åka till lägret på kvällarna ibland.

Så många minnen ramlar på men jag ska nog avsluta mitt skrivande för i kväll.Nu sjunger jag som vi gjorde på lägren."Bred Dina vida vingar o Jesus över mig. Och låt mig stilla vila i ve och väl hos Dig! Bliv Du min ro,min starkhet, min visdom och mitt råd och låt mig alla dagar få leva av Din nåd." Det är länge sedan jag slutade sjunga men kan ibland göra det när ingen lyssnar. Så nu är det gjort och Gud är säkert glad över mitt försök. Tack Gud för Din omsorg och kärlek över oss alla! Amen.



söndag 9 september 2012

Kyrkan i Örebro 2012 och gamla Värmlandsminnen.

I dag var också jag i kyrkan, som fylldes alltmer av människor i alla åldrar. Många barn börjar i söndagsskolan som numera pågår i särskilda lokaler samtidigt med Gudstjänsten. Idag predikade pastorn om "AVUNDSJUKA". Han har lätt för att tala och tar flera exempel ur vårt dagliga liv. Han läste ur Bibeln om Kain och Abel från Gamla Testamentet och vi fick en hel del att tänka på.
En av församlingens medlemmar gavs tillfälle att berätta om vad Jesus förändrat i hans liv. Han började för tre år sedan i en Alphagrupp, en grundkurs om kristen tro. Dit kommer olika slags människor. Man börjar med att äta tillsammans. Efter det en kort föreläsning, som lägger grunden för det samtal som sedan utvecklar sig i gruppen. Man får ställa frågor, motargumentera om man vill det. Alla respekteraoch ingen är mer värd än den andre. Alla är vi älskade av en Stor Gud.
Stefan berättade i dag om hur han hade svår ångest och åt flera sorters tabletter för att dämpa denna, innan Jesus förändrade hans liv. Han deltog flitigt i sammankomsterna och tog det avgörande steget att bli en kristen. Inte tvingad utan av fri vilja. Vi såg alla hur han förändrades i sällskapet med den nyfunne Jesus, som han visste fanns, men ej haft personlig kontakt med tidigare. I dag berättade han om hur bra han mår och att han slutat med alla tabletter. Han behöver dem inte längre, sedan Jesus förändrat hans liv.

Musik och sång, där alla får sjunga med ingår alltid i våra Gudstjänster.
Vid dagens kyrkkaffe satt jag tillsammans med Elisabet, 92 år. Hon har tillhört Filadelfiaförsamlingen i 78 år sedan hon som fjortonåring döptes. Hon har en del att berätta om forna dagar och jag gillar att fika med henne.

Det nyförlovade paret var också i kyrkan ,där Linns mor och far i dag tillsammans med ett par andra musiker stod för sången. Nu har Linn och Sebastian åkt till Växjö i sin lilla opel.

Hittade i källaren en kartong med sparade papper. Bl.a. ett brev som min syster IngaBritta skrev till mig sommaren 1956, då Sven blev kvar ensam hos mormor.Hon skriver:"Mors dag var vi hos IngaMaj och Sune .Sven sa på lördagskvällen att "alle mammer ska söv i möra", och på söndagsmorgonen var han med och kokade kaffe till mormor och IngaMaj. Då sa han: "Ja i da får fäll pappa kok kaffe ensam,annars bruker ja ju hjälp honom."
Han ser ut att trivas så bra. Nu har vi tre näktergalar här, som underhåller oss både natt och dag.
Sven badar och badar". Han kallades förresten för "blötdjuret". Från det han var liten, liten höll han sig i vattnet så mycket han kunde. När vi ropade på honom att han skulle komm upp till mormor och äta, så kröp han med ansiktet i vattnet tills stranden tog vid. Så jag förstår att han mådde gott och alla tog så väl hand om honom.
Jag ringde honom nyss,nu 62 år, och frågade om han mindes något om att vi inte kom, som beräknat på sommaren men han har inga minnen av det. Någon av bloggläsarna har frågat om han kommer ihåg den långa dikten om "Toms månskensfärd," som han läste när han var tre år, men det gör han inte. Han fick den på papper när han fyllde 50 år men har inget minne av att han läste den som treåring.

Sommaren 1956 blev alltså ej som vi tänkt. Jag gick där med mitt onda ben ihopsytt och hade väldigt ont i mitt skadade knä. För att det skulle göra mindre ont gick jag med det rakt, utan att böja det. Den unga vikarierande doktorn hade åkt hem till Stockholm och Doktor Coopman fanns på plats igen. Det dröjde dock länge innan jag gick dit för jag tänkte väl att det inte fanns mer att göra åt det. Jag fortsatte att gå med det rakt och helst ville jag inte gå alls. Till slut var mitt knä så tjockt och tungt så jag tänkte att jag i alla fall skulle fråga på Vårdcentralen. Doktor Coopman hade läst i journalen om olyckan men visste  ej hur det utvecklats.Vi var ju nära bekanta sedan några månader, då han snabbt ställde diagnosen på Kerstin och han hela tiden höll kontakt med oss.
När jag kom in och han fick se mitt knä uttryckte han först lite ilska över sin semestervikarie, som tydligen gjort flera fel i samband med olyckan. Bl.a. borde han ha känt till att röntgen i Filipstad var stängd på söndagar. Jag var inte sjukskriven. "Nu sjukskriver jag fru Landh från den dagen olyckan hände,"sa han.Det får de godta på "sjukkassan". Jag vill minnas att jag fick en krona om dagen. Men ej att förakta.
Jag fick lägga mig på en brits. Han sa till sköterskan, syster Britta, att lyfta upp benet och hålla under medan han försökte trycka så att knäleden skulle böjas. Jag skrek så det hördes i hela huset. Skämtsamt,sa han:" Men vad nu då? Gör det ont? Jag känner ingenting." Han försökte tänja och jag skrek. Han berättade att det var helt fel att gå med benet rakt så lång tid och att det hade kommit in blod i själva knäleden. Behövs bara så lite som ett knappnålshuvud för att det ska bli konsekvenser. Ointresserad som jag är av sjukvård finns risk för att jag ej uppfattat det rätt, men så här minns jag det.Skulle komma tillbaka om några dagar och då skulle det gå att böja knäet  "så här mycket," sa han och demonstrerade på det friska benet. Jag var livrädd för nästa besök och gick hem och satte mig på ett bord , höll benet rakt ut och försökte sedan, lite i taget, att i någon mån böja  och böja. Kan tala om att det tog många veckor innan det gick att böja det normalt och några år innan jag blev helt besvärsfri. Värst var att gå nedför sluttningar.

Men bilen då?. Vår lilla förstörda Morris. Jag berättar det i morgon.Det fanns så många vänliga människor omkring oss och vi fick hjälp med både det ena och det andra..

Gud har alltid "änglar" att sända till vår hjälp. Ibland osynliga, ibland i människogestalt.
I Psalm 92 står det:" Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga Dig Du den högste.Att om morgonen förkunna Din nåd och när natten kommer, Din trofasthet. Han finns alltid vid vår sida. AMEN.

lördag 8 september 2012

Förlovningskalas i Örebro 2012. Lesjöfors 1956.


Förlovningskalas på Holmgatan. Linn och Sebastian har nu förlovat sig med ringar så fina.. Farmor AnnaMaria och Farfar Erik, från Katrineholm var där. De var erbjudna skjuts men Erik tyckte att den resan kunde han själv klara av. Han har fortfarande god syn så de kom i egen bil. De är annars inte så ofta ute och åker långresor med bilen nu för tiden.
Linn och Sebastian fick fina tallrikar i present.  Ulla och Lennart hade en bra present med sig. Deras gamla bensinsnåla opel blev nu förlovningspresent. Linn har extrajobb  som ligger långt från deras bostad och en del dagar börjar hon väldigt tidigt och har att cykla genom "obebodda" trakter. Nu blir det lättare för henne att ta sig dit vilken tid hon än jobbar. Hon fortsätter sina studier som tidigare men försöker att klara sig utan alltför mycket lånade pengar.

Vi fick Wienerbröd, kakor, vacker och god tårta till kaffet. När vi skulle hem började det plötsligt blåsa och regna. Jag fick bilskjuts hem. Tack för det!
I kväll är det på TV4 något som kallas för "Körslaget" och en kör från Örebro är med där. Tittarna ska ringa och rösta på bästa kören. Jag tittar inte. Får veta i morgon vilka som vann.
I världen fortsätter striderna i Syrien med många dödsoffer och många skadade. Det är så fruktansvärt!

Jag hade några av mammas dagböcker här för att få en del fakta för min blogg. Nu har jag ingen efter år1955 och har därför ringt min yngsta syster Stina, som har dagböckerna hos sig, för att få några datum.
Sven var ju sedan början av maj i Figeholm och i juni skulle Kerstin ,Ulla och jag åka dit med tåg.Pappa Georg skulle ensam ha hand om affären under vår "semester".

Väskorna var packade och klara och jag gladde mig åt att få träffa Sven, som utan föräldrar och syskon så länge varit i Figeholm. Jag visste ju att han hade så roligt där.Badade för fullt och hade nu också lärt sig simma. Men ändå. Han var bara sex år! Nu skulle vi få vara tillsammans, i åtminstone tre veckor och vi såg fram emot detta.

Då hände det som fullständigt spolierade alltsammans.
Resan var planerad till måndagsmorgonen. Söndag morgon tog vi matsäck med oss , plockade våra små flickor i bilen och började färden mot,ja vad var namnet nu igen på det lilla kapellet där det skulle vara möte klockan 11 och där vi skulle börja vår utflyktssöndag. (Vi gjorde ofta små utflykter tillsammans med barnen. Pappa Georg var den som ordnade detta roliga.)
Jag hade tagit några lektioner i körskolan i Filipstad och Georg tyckte nu att jag skulle köra och så blev det.
Grusvägen var smal, kurvig och backig. Plötsligt kände jag att jag tappade kontrollen. Slirade av vägen, körde på en (ganska ny) telefonstolpe, som knäcktes.( När vi senare åkte förbi där sa alltid Georg: "Den där stolpen är min för den har jag betalat.) Flickorna i baksätet klarade sig utan skador medan Georg fick en smäll i pannan och en mindre bula. Jag skar upp mitt vänstra knä och blödde kraftigt. Efter en stund kom en bil och stannade. Ett   pensionärspar var ute och "söndagsåkte". De var utrustade med förbandsmaterial och rena,vita trasor och lindade om så gott de kunde.Under tiden kom ytterligare en bil och i den fanns vänner från Lesjöfors,som också var på väg till samma möte som vi. De ändrade nu sina planer och beredde sig på att ta oss tillbaka hem igen. Georg talade klart och redigt om för dem sina önskemål beträffande kontakt med polisen och hur vi skulle få hem den skadade bilen.

Det märkliga är att han aldrig senare kom ihåg något av detta.Han fick för alltid en minneslucka på tre timmar.Både han och jag kom ihåg att han strax före avåkningen tittat på klockan och att han sa:"Ja det går bra det här. Vi kommer att hinna dit i tid." Sedan minns han ingenting förrän efter de tre timmarna då vi var hemma och doktorn kom. Jag var dock hela tiden klar i tankarna och de gick så klart till vår lille Sven,som visste att vi nästa dag skulle komma till mormor vi också.

Doktorn, var en ung läkare från Stockholm, som vikarierade för Doktor Coopman som var på semester.
Han ordinerade röntgen och skickade mig till Filipstads lasarett där dock röntgen var stängd på söndagarna varför jag fick åka sju mil på dåliga vägar helt i onödan.
Våra vänner i kyrkan ställde upp med den hjälp de kunde. En familj tog med sig Ulla, som var nyss fyllda två år, för att underlätta för oss. Kerstin var 4 år och betydligt lugnare än Ulla så det ansågs väl att viktigast var att Ulla kom iväg. Detta var dock inte så lyckat för liten Kerstin som två månader tidigare kommit hem från sin sjukhusvistelse i Karlstad. Hon minns ännu hur svårt hon kände det när Ulla fick åka iväg och dessutom nästa dag fick ett par nya skor av familjen som tog hand om henne. Vem de var har jag ej något minne av.

Åter fick vi röna människors stora hjälpsamhet. Bilen fraktades hem och lämnades i ett garage vid Betlehemskyrkan tills vidare. Polisen ,som vi naturligtvis kände, kom och höll förhör efter ett par dagar. Vid det här laget var vi mer eller mindre bekanta med de flesta i samhället.
Någon skjutsade mig på måndagen till Filipstad för röntgen. Georg hade endast en bula i pannan och tre timmars minnesförlust, som skador så han kunde vara i affären, vilket jag inte kunde på grund av mitt onda ben.
Sven fick fortsätta sitt liv hos mormor, som tidigare och han kände sig trygg  och hade roligt. Men det skulle dröja innan vår familj återförenades.
Nu har tiden dragit iväg och jag säger God Natt.Fortsättning följer i morgon.

fredag 7 september 2012

Besök av olika slag.Det svåra 1956 fortsätter.

I dag blev det sol och värme, liksom ett par dagar tidigare denna vecka! Rätt ska vara rätt!
Besöken i dag var det jag som gjorde. Först till Mikaeli Vårdcentral för lite blodtrycksprov m fl prover. Min läkare är så noga och det går ej att ta miste på hennes enorma intresse och fallenhet för sitt yrke.Dessutom är hon trevlig och glad och förklarar allt jag vill förstå. ( Det är inte så mycket för detta med sjukvård är inte min grej, precis.) Ingen stress trots att det väl ibland måste finnas tillfällen då det vore befogat.


Efter det en tur på stan med Linn, som är hemma på besök över helgen. Jag har svårt för att ensam gå på stan och titta på kläder. Det blir heller inte så många klädinköp. Jag ger snart upp och tar bussen hem igen om jag inte i förväg vet exakt vad jag ska ha så jag inte behöver fundera.Nu fick jag hjälp och kunde köpa ett par plagg med hjälp jag fick.
Stadsbesöket avslutades på Vasa konditori, vårt bästa, tillsammans med Elsemarie och Tobias. Elsemarie kom ,något stressad, direkt från jobbet men lugnet spred sig sakta,  sedan ett mail blivit besvarat via telefon och hon efter det resolut sa:" Nej, nu är det helg"!. Det syntes att hon verkligen menade det.

Vid hemkomsten fanns min bosniske vän i trädgården. Gräset var klippt och en del annat var gjort. Så tacksam jag är!
I kväll hämtade Linn mig och jag fick äta pizza tillsammans med familjen. Sedan tittade vi på filmer från somrarna i Småland då barnen var små, innan jag fick skjuts hem. Bra att ha nära ibland.

Nu ska jag berätta om Lesjöfors och det svåra året 1956.
Att vår lilla Kerstin var frisk och hemma igen var givetvis en stor glädje. Lite smolk i bägaren lämnades dock på grund av att hon ej fick ta med sig sina böcker från sjukhuset. Av dessa var det särskilt två, våra favoritböcker bland barnböckerna, med titlarna Humpe Hares födelsedag, samt Rufsi, Tufsi och Tott som vi saknade allra mest.Så många trivsamma stunder som vi haft med de böckerna.Jag kunde länge, länge allt som stod i Humpe Hare, men bilderna bhövdes ju  också. Georg gick ofta i antikvitetsaffärer och letade efter den boken, men fick aldrig tag på den.

Varför fick hon ej ta böckerna med sig hem har jag undrat, och varför fick inte min mamma ta med sin docka när hon fördes till barnhemmet i Stockholm?. Frågor jag förmodligen aldrig får svar på.

I maj kom min syster IngaBritta på besökoch tog Sven med hem till Figeholm. Kerstin, Ulla och jag skulle komma dit senare.
Inte alltid blir det som vi tänkt.Nu är jag för trött för att fortsätta så jag får korta av här och önska er som läser detta på kvällen, en god natt. Så fortsätter jag min berättelse i morgon när jag hämtat nya krafter.

torsdag 6 september 2012

Lite blandat från nu och förr.


        Isak kom som vanligt i morse och en stund senare ringde telefonen:"Jag är i närheten. Kan man få lite förmiddags kaffe?" Så kom Kerstin. Jag har tidigare berättat om att jag har så snälla, generösa barn. Två kassar med mjöl, 10 kg socker mm i matväg. "Köpte så´na saker som är tunga för dej att bära," sa hon. Så glad jag blev! Jag bakar mycket så det är så bra att få lite bakgrejor ibland.

Senare kom Bernard, Lydia, Aline och Alfred. Familjen bor numera i Nora. Vi hade inte träffats på lång tid så det var roligt att ses till lunch. Aline och jag läste ur en bok och pusslade.

När de åkte hem blev jag hämtad till kyrkan där vi skulle börja en ny kurs i kväll. Nyss kom jag därifrån och ska nu skriva lite före mitt sänggående. Kerstin och jag pratade i dag om det jag skrev i går om att hon var så stel i benen när hon kom från sjukhuset och att det berodde på alla sprutor hon fått.
Kerstin säger att det var inte sprutorna som gjorde henne stel i benen utan det faktum att hon i sex veckor hade legat till sängs. Dagarna innan hon skulle åka hem fick hon "gåträning" ibland. Hon låg ensam hela tiden men mot slutet rullade de ibland in hennes säng till en annan sal och ställde sängen nära en annan flickas säng så de två kunde leka med varandra en stund. Sedan rullades hon tillbaka till sitt rum.  Jag frågade om hon kommer ihåg något från ambulansfärden. Jo när de kom fram och bilen rullade rakt in i huset, kom hon ihåg. Tyckte det var så märkligt!. Hon kom också ihåg att hon inte sa något till någon för hon var så blyg. Då kom jag ihåg hur sköterskor och läkare sa till mej att  hon inte pratade. "Joodå, det gör hon" svarade jag . Men de envisades med att hon inte sa ett ord till dem och det var faktiskt så att om vi pratade och det kom in en "vitrock", så tystnade hon direkt och var tyst hela tiden tills de gått ut. Efter två, tre dagar sa jag till dem att ställa dörren lite på glänt och stå utanför så skulle de få höra att hon pratade.

Hon säger också  att ibland när hon ville något och ringde och hjälpen som kom var någon som hon inte tidigare träffat vågade hon inte be om hjälp. Efter en stund ringde hon igen och om då samma person kom tillbaka var det likadant och då blev de arga på henne för att hon ringde utan att behöva hjälp. Inte lätt för en liten fyraåring som plötsligt ryckts upp från ett hemmaliv till ett ovant sjukhusliv.

Efter hemkomsten tog det ganska lång tid innan hennes ben fungerade normalt. Men hon levde!!! Vilken vändning! Vilken lycka!

Det skulle hända mer detta år av motgång, bara två år efter att vi anlänt till "Bruket".

Ibland undrar man varför livet ibland tar vägar, som man ej önskar men på något sätt orkar man igenom.
Jag tror på en Gud som är med för att hjälpa även när vi möter det svåra och  så länge man i familjen får behålla varandra så behöver inte yttre svårigheter betyda att allt är kört och mitt valspråk:" GUD SVIKER ALDRIG" visar sig alltid hålla.  Glad går jag till vila även denna dag. Tack och amen!

onsdag 5 september 2012

Ingen Isak i morse. Mera från 1956 i Lesjöfoers.

Ingen Isak för jag skulle gå på stan och då kan jag ta vägen förbi och ta en promenad med honom i hans grannskap. Jag låser upp dörren och viftande på svansen kommer han och möter vid dörren. I hans trädgård finns det nu härliga plommon och jag låter mig väl smaka. Efter det tar vi en kiss och bajspromenad. Lustigt det där med hundar, eller är det bara Isak, att de inte gör sina behov i den egna trädgården. Det finns stora gräsytor i närheten och dit går vi.

Efter det tog jag bussen till stan. Banken och tre affärer hann jag med innan jag helt slut kom hem dragandes på rullväskan, denna fantastiska grej!

Trodde att ALL ork var slut efter det men se, jag har gjort en stor köttfärslimpa och en härlig äppelpaj,
 efter Elsemaries recept,för i morgon kommer Nora-familjen på besök.
Allt annat jag skulle göra i dag får vänta till fredag,följande min devis:"Gör inte i dag det du kan vänta med tills i morgon."

Nu återvänder jag till år 1956, ett år som började bra med inflyttningen i den nya lägenheten, men som på flera sätt blev ett år av motgångar. Men ,som jag brukar säga:"Gud sviker aldrig." Det finns ett slut även på den mörkaste tunnel.

Jag berättade i mitt förra inlägg om att Georg följde med vår lilla Kerstin till Epidemisjukhuset iKarlstad. Han kom på kvällen tillbaka med tåget. Där stod vår tyske vän Hans Beck och väntade. Georg berättade senare att de gick tysta hela vägen hem.Vid vår port sa Hans: "Jag ville bara möta dej." Varken han eller Georg visste om Kerstin levde. Georg frågade mej om de ringt från sjukhuset. Det hade de inte gjort. Georg berättade att de genast hade satt in Sulfabehandling och att de hoppades att hon skulle svara på denna. Hon pratade inte och utgången var fortfarande oviss. Nästa dag skulle jag åka till sjukhuset och stanna i Karlstad några dagar. Jag tog första tåg på morgonen. Måste byta i Kristinehamn,där jag fick vänta ett par timmar.
Jag minns hur jag satt i den tråkiga väntsalen och grät. Skulle hon leva när jag kom fram????
Önskade att någon frågat mej varför jag grät!
Från station i Karlstad tog jag bussen till sjukhuset. Ringde på och en personal öppnade. "Jag är Kerstin Landhs mamma", sa jag. "Ett ögonblick ska jag hämta syster",fick jag till svar. Jag hann tänka mycket den korta stund som gick innan sköterskan kom och bjöd mig följa med. Hon öppnade dörren till Kerstins rum och på darrande ben följde jag med fram till bädden." Kerstin, ser du vem som kommer här?" frågade sköterskan. Inget ord kunde ha gjort mig mera glad än när jag hörde henne svara:"MAMMA". O Gud, tack!

Vi blev lämnade och jag såg att hon var trött och vi bara fanns där.Plötsligt säger hon: Ha, farbro Erik han säger att ja ä en pöjk men dä ä ja fälle vesst innt! Kan tala om att hon än i dag är suverän på att prata lesjöförska. Nu var det så att Kerstin brukade, iklädd stövlar och overall, gå till "Fallet" där Erik och Karin bodde och leka med deras dotter Birgitta och Erik brukade tydligen skoja med henne om att " ho va en pöjk",på grund av klädseln.   I den stunden förstod jag att  Gud skulle låta henne få leva och att hon var klar i sin tankevärld. Jag sa till syster hur glad jag var och fick till svar att ännu var faran ej över. Men i mitt hjärta visste jag att jag fick vara glad. Jag stannade på kvällen tills hon somnat och gick till vännerna där jag skulle få bo på natten,Jag minns hur jag gick gatorna fram och sjöng på sången,"Gud är trofast, Gud är trofast, sjung det om och om igen!" Jag ringde till Georg och berättade.
När Kerstin kom till sjukhuset togs första ryggmärgsprovet, som visade stor mängd bakterier. Efter 10 dagar skulle ett nytt prov tas.Men de tog det redan efter 7 dagar för de ville göra det innan jag åkte hem och de såg ju att medicinen gjort nytta. Hon fick sprutor ,jag tror två gånger pr dag, så när hon efter 6 veckor kom hem hade hon svårt att gå på sina ben. På hela denna långa tid var vi inte där någon gång för att hälsa på. Vet ej om vi direkt var förbjudna men det skulle vara bäst för henne om hon ej såg oss. Efter vad Kerstin, nu duktig distriktssköterska, själv säger så var det nog inte bra. Flickan som låg i sängen bredvid, hade sin mamma i stan och hon fick därför ofta besök.
Under tiden på sjukhuset kom folk in i affären och lämnade små slantar som blev den blå dockvagn hon önskat sig. Doktor Rune, den kvinnliga läkare som tog ryggmärgsprovet (som efter de 7 dagarna var helt bakteriefritt) frågade Kerstin: "Vad ska du få när du kommer hem?" "En blå dockvagn", var svaret.
Den stod där och väntade när hon kom och vi var åter tillsammans.Hela samhället gladdes över det som skett.
Nu ska jag sova för att hämta nya krafter. Gör det ni också!

tisdag 4 september 2012

Lesjöfors jul 1955 och en del av det svåra året 1956.

Den här tisdagen började jag med att tidigt gå till träning.Kroppen kräver det , när man en gång börjat.
Ringde sedan till Lesjöfors och frågade Marianns mamma Barbro om det där med att de gamla hyreshuslängorna, som jag tidigare nämnt om, hade namn. Vår vän Sara Rockberg och hennes man bodde i " Stålfjädern".Ganska snart lärde vi oss att känna igen våra kunder och visste också var de bodde. Mariann med föräldrar bodde i "Gamla skolan".En del bodde i "Amerika","Arvika","London", "Västerås", "Svartsjö,""Bulgarien","Smegårn". Hyreshuslängorna rymde en stor del av folket. Vi hamnade alltså i ett modernt hus, som också inrymde en ny livsmedelsbutik. Mitt emot byggdes ett ålderdomshem. När vårt hus Vällingby ,var klart började man bygga "Grötbo" och senare "Skymningen".Det moderna Lesjöfors byggdes uppe på "höjderna" till vänster om stora genomfartsgatan där vår affär låg som första affär på vänster sida. I Lesjöfors använde man sällan ord som vänster och höger utan man sa "Norl" o"Sör". Det gällde också inom hemmets väggar. En stol tex. kunde stå mot "Sör". Egentligen ganska roligt med ett språks särarter.

Affärerna på bruket gick framåt och därmed behövdes mer personal av skilda slag. En hel del ingenjörer flyttade in och vartefter byggdes det många villor, som allt gjorde att också vår omsättning ökade. Kunderna var snälla och trevliga och ordet "stress"var avlägset.
Vi fick många vänner och levde, ett i stort sett, bra liv. Ett av våra nöjen var att åka den kurviga vägen in till Filipstad för att köpa korv i "körvburn." Karin och Erik Hedlund,våra vänner från tiden i Stockholm,hade ingen bil när vi kom till  Lesjöfors, men köpte en sådan samma år som vi kom dit, vilket gjorde att vi kunde göra gemensamma utflykter. Deras barn, PerGöran, KarlOlov och Birgitta var lika förtjusta som våra barn, när vi åkte till "körvburn" och köpte "körv och mos" med de tillbehör barnen önskade.

På sommaren 1955 hade vi  ett par veckor besök av våra vänner Dagny och Henry från Stockholm. De hörde på något sätt till vår familj och våra barn fick i dem ett extra farmor och farfar-par. De betydde hela livet så mycket för oss och vi för dem.
Julen kom och vi fick besök av min syster IngaMaj,Sune, Lena och Anders. Vi fick en fin jul tillsammans.

Den 12 februari hade vi kaffegäster, som så ofta. Denna gång var det våra vänner Britta och Ingemar Engström, med sina barn Sam, Anette och Jörgen ( de fick senare en lillebror som fick heta Bror och som blev en skicklig pianist. I dag känd av de flesta örebroare, som rör sig i musikens värld.)

Att jag nämner detta datum beror på att just när de skulle gå hem, blev vår lilla Kerstin, 4 år, sjuk.
Hon fick feber och nästa dag hade hon fortfarande feber, dock inte så hög Vi trodde att hon blivit förkyld och avvaktade med att kontakta läkaren. Jag stannade hemma från affären. Mariann hade slutat hos oss och just då hade vi ingen hjälp i hemmet. Kommande natt sov hon inte mycket, kräktes och bad hela tiden om vatten , som hon fick kräkas upp. Hon var något frånvarande och sa att hon hörde klockor ringa.Hon hade också fått röda utslag på kroppen. Vi bestämde att genast nästa morgon ringa läkaren vilket vi också gjorde.
Han hette Doktor Coopman, hade varit epedemiläkare och vi hade stort förtroende för honom.
Han gick in till Kerstin, gjorde något som kallas nackprov, tittade på utslagen. Hela tiden utan att säga ett ord. Gick ut ur rummet, lika tyst. Vänder sig till mej och säger :" Var kan vi prata?" (det här blir kanske väl detaljerat, men jag kan aldrig glömma den stunden) Vi gick in i vardagsrummet och nu säger han:" VARFÖR har ni inte ringt tidigare? Folk ringer om småsaker och ni har ej ringt. Flickan har hjärnhinneinflammation!
 Det här är allvarligt."
Under vår tid i Stockholm hade en god vän, en ung pappa, fått just denna sjukdom och han fick skador även om han överlevde.Så mina tankar gick direkt i den riktningen. Jag grät. Doktorn gick till sin mottagning i närheten och sa att han genast skulle ringa efter ambulans från Karlstad. Vi fick ej ha kontakt med andra barn i huset. Jag ringde till Georg och vi kom överens om att han skulle följa med i ambulansen och jag sköta om affären. Jag har nämligen något av skräck för sjukhus och allt i samband därmed.
Under förmiddagens gång ringde doktorn tre gånger för att höra om ambulansen kommit, ringde till Karlstad för att påskynda.Till slut kunde vi ringa och säga att den kommit och doktorn var så tillvida nöjd. Tänk att vi då hade en läkare som direkt förstod vad det var för fel.

Ryktet spred sig snabbt i samhället och folk kom in till mej i affären och sa att de bad till Gud för Kerstin
Religiösa eller inte. Alla gjorde vad de kunde . En del av våra nära vänner kom in och grät.

Nu borde jag kanske inte sluta när det är som sorgligast men jag gör det och fortsätter i morgon för det finns mer att berätta.
I morse när jag vaknade tonade en sång i mitt inre.Georg, jag och barnen sjöng den ibland tillsammans under vår tid i Lesjöfors. " Det finns en Gud som evig är. Hans nåd var dag mig bär. Hur än det skiftar på min stig, Han vakar över mig." Gott att veta! Sov gott alla bloggläsare!       

måndag 3 september 2012

Lite Örebro2012. Mycket Lesjöfors 1955


Ville ej träna i dag, då jag inte är riktigt pigg. Skrev äntligen brevet till SAS i Oslo och tackade för den fina 85årspresenten vi fick på resan till NewYork. Har väntat på ett foto som jag ville skicka med. Därför dröjsmålet. Frostade av frysen i köket. Kaffegäst. Telefonsamtal från barnbarn. "Hej farmor! Får vi komma till dej på torsdag? Det var så länge sedan vi sågs." Jag älskar sådana telefonpåringningar. Ska bli så roligt att ses.
Nu till Lesjöfors där år 1954 gick mot sitt slut. Ett år rikt på händelser i vår familj. Vi hade nu bott lite provisoriskt i nästan ett år. Den första februari, tror jag, hade "Vällingby",3våningshuset, byggts färdigt och vi kunde, med vänners hjälp flytta in. Tre trappor upp. Hiss? Tror inte att det fanns någon sådan i bygden. Och inte spelade det någon roll för oss, unga människor. Nu hade vi kök med kylskåp, badrum, två sovrum, vardagsrum med balkong. Vad mera kunde man begära? Ett krux var att det var lång väg till affären men vi hade ju vår lilla morris som vi förresten fick garage till i samma hus.
Vet ej om jag berättat att vi bytte ut namn från Färg och Möbelaffär, till Färgcentrum, som affären sedan kallades. Några prylar från Färgcentrum finns i dag i det fina museum man ordnat i samhället. Verkligen värt ett besök. Bl.a. finns vår lacknaftapump där.Vi lät trycka nya etiketter och annat med vårt nya företagsnamn.Redan efter tre veckor hade vi besök av nattgäster.Några dagar senare var hela "strängmusiken",ja kanske inte alla, men i gästboken finns 17 namn, hos oss på kaffe. Jag har alltid gillat att baka och jag hade god hjälp av Mariann.

I maj kom min syster Ingabritta på besök och den 27 maj tog hon Sven med sig hem till Figeholm.
Den 8 augusti kom IngaMaj med Lena och Anders, jag med Kerstin och Ulla, hem till mamma."Vilket stim, men o så roligt",står det i mammas dagbok. Innan dess,den 4 augusti hade min bror Helge, med fru Karin och sonen Christer, 6år, flyttat till Stockholm igen efter att i 5 år bott i Figeholm.Så nu skildes kusinerna åt.

Den 18 augusti åkte jag och mina barn hem till Lesjöfors och det blev väl något lugnare i Högskulla.Men mamma var alltid ledsen när vi åkte, så också nu. Den 3 sept. åkte IngaMaj med sina barn,"och lämnade ettt stort tomrum" står det i dagboken. Nu var mamma och Stina ensamma i stugan. Sommargästerna hade också lämnat och IngaBritta, som kom hem till mamma ibland , hade åkt till London för språkstudier den 23 juni och kom hem den 22 december och fick fira jul med mamma och Stina. Ser i dagboken att Helge, Karin och Christer också kom till Högskulla för julfirande.
Hur vår jul i Lesjöfors blev måste jag tänka på till i morgon.

Nu är det kväll och jag tackar Gud för denna dag. Hans nåd är ny varje morgon och tar inte slut när kvällen kommer. 

söndag 2 september 2012

Örebro 2012. Lesjöfors 1954.


Det blev ingen kyrka i dag heller. Ska kurera mig ett par dagar till. Någon förkylning möjligen på gång. Hade förresten tid hos min läkare i fredags för den årliga undersökningen, men fick återbud för att hon blivit sjuk.
Dagen har snart tagit slut. Jag har gjort några tappra försök att få in några bilder.Ska fortsätta med det innan jag glömmer.Just nu ringde "ängeln. Han kommer hit i morgon. Det gläder mig.

Ja nu var det Lesjöfors. Hösten gick och kundernas antal ökade. Vi jobbade på för att allt skulle funka och vi skulle få kunderna att trivas. Egentligen fanns ej underlag för två färgaffärer men "den som sig i leken gett får också leken tåla"! Brukshandeln med speceriavdelning, manufaktur och färgavdelning var ju etablerad sedan många år. Men kunderna kom och givetvis hade vi stöd från församlingsmedlemmar i Saron, som kom till vår affär. Hur det nu var så fortsatte både vi och brukshandeln med våra affärer och ingen behövde "slå igen".
Georg hade redan i Kil lärt sig att rama in tavlor och nu köpte han av en färghandlare i Filipstad en såg för detta ändamål. Den var begagnad och kostade 125 kronor, minns jag. Det blev "snurr" på tavelinramningar.
Nyköpings Ramfabrik fick många order. Ett bra tillskott för oss medan vi jobbade vidare med att få fart på affärerna när det gällde färger och kemik
alier och annat som tillhörde branschen.
Julen närmade sig. Georg var duktig att hitta på fina skyltningar och gjorde nu, som han gjort i Kil. Lånade en radiogrammofon och högtalare och julskyltningssöndagen efter klockan 3 då papperen togs bort från samhällets skyltfönster, började julmusiken strömma ut. Jag har ännu kontakt med vår barnflickas mamma,som nu är 86 år, och när vi pratas vid så nämner hon alltid om Georgs julskyltningar med tävlingar osv."Tänk så roligt det var", säger hon.

Vi bodde kvar i den gamla mjölkaffären medan vi väntade att ett nybygge nästa år skulle bli klart för inflyttning. Vi hade gäster, som vanligt och alla visste ju om vår situation. Jag gruvade mig för julafton. Ingen av våra nära och kära fanns i närheten och jag såg fram emot en dyster jul .

Men våra vänner sedan tiden i Stockholm, Karin och Erik Hedlund, förbarmade sig över oss och trots sina traditioner att fira jul med släkten fick vi också vara med. När jag nu räknar så var vi 15 personer i deras hus,som då bestod av 2 rum och kök för deras del att disponera.
Men så trevligt vi hade och så god mat vi fick. Vi gav också julklappar till varandra. Nu finns bara en son kvar av den familjen, som då bestod av 5 personer..
Juldagarna var det bjudningar både hos oss och hos goda vänner. Och vi fick alltså en bra jul.

Nu känns det som om jag behöver ta en Alvedon och gå till vila.Tacksam för en skön och vilsam dag.

Fler foton. Jag tränar.


    Jaha, nu ska det bli fler foton här. Innan jag glömmer det jag för en stund sedan lärde mig

Detta foto från affären i Kil  när vi nyss flyttat dit År 1951.Georg tittar i den stora Riksprislistan.
.

Ska försöka med fler foton. Fast inte i kväll.

Nu ska Ruth pröva sina kunskaper 2012.

Som ni vet så har "ängeln", som bodde i källaren ett par månader, nu flyttat och jag har ej längre hjälpen så nära, men ett telefonsamtal bort har jag ett barnbarn, villig att hjälpa, men väldigt ont om tid. I dag kom han, före vokalensembleövningen på Risbergska, och om jag ej lyckas med att skicka bilder nu , så är det absolut inte hans fel, kan jag försäkra. Jag har en del inscannade bilder och tror att jag bara skickat ett fåtal, så nu ska jag  göra vad jag kan.


          Här i Hörningsnäs bodde farmor,farfar,farbröder och fastrar. Åtta kilometer från mitt föräldrahem.Här fanns grisar, kor,en häst, höns och gäss. Vilken tillgång för oss barn att få vara där emellanåt.Bara en batteridriven radio  höll oss medvetna om att det finns en värld därute.

Söndag 2012 i Örebro. Lesjöfors 1954.


Här kommer nu de utlovade fotona från Kil 1954. Strängmusiken, gemensam för Missionskyrkan ,Baptisykyrkan och Pingstkyrkan. Georg sångledare.
Vår fyraårige Sven sitter längst fram mellan missionskyrkans och baptistkyrkans pastorer. Georg sitter längst ut till höger.Fotot är taget i Baptistkyrkan.Dess pastor Karl Gradin bodde granne med oss och jag har i en tidigare blogg nämnt om honom. Klicka på bilden så blir den något större.

lördag 1 september 2012

Marknad.Borensberg. Lesjöfors 1954.

Meningen var att jag skulle gå tillbaka till tiden i Kil och visa en del bilder som ej kom med tidigare.
. Men som ni vet så kan jag aldrig hålla löftena om bilder.
Så jag ska bara säga att den årliga marknaden i Borensberg där jag skulle varit med yngsta dottern, som har sina rötter där, fick nöja sig med enbart dottern, eftersom jag inte var riktigt frisk i morse och föredrog att stanna hemma. Jag har en del vänner där och dottern naturligtvis ännu flera från åren 1973 till 1982.

Men nu ska vi inte gå händelserna i förväg utan gå tillbaka till Lesjöfors där livet nu började formas för vår familj. Nu gällde det alltså att hitta en barnflicka till Ulla. En familj som var med i kyrkan bodde granne med en familj i ett hyreshus.Minns ej namnet just nu men det ska jag återkomma till. Alla hyreshus hade sina egna namn. Denne granne hade en dotter som gått ut Enhetsskolan, som det hette innan grundskolan kom. Tror att man slutade efter klass 8 och att Grundskolan utökades till 9 år. Jag är ej säker men ändrar senare om det behövs. Det beslutades att deras dotter Mariann skulle ta hand om våra barn. Jag skrev i mitt förra inlägg att det skulle bli en angenäm historia.Det skrev jag eftersom vi var att gratulera, som fick en sådan hjälp till barnen.
Varje morgon kom hon i god tid . Alltid med ett stort leende. Barnen kom att älska henne och ni kan nog förstå att vi  var lyckliga över denna lösning på barnvaktsproblemet. Hur denna 14-åring hann med att sköta hemmet och barnen, baka,  laga mat och städa den tråkiga lägenheten funderar jag ännu över. Och alltid lika nöjd och glad var hon. Det kommer bild på henne och barnen såsmåningom.
Skulle ha berättat lite mer men känner att jag börjar bli lite " skraltig" så det blir en Alvedon och sängen så kanske jag kan gå till kyrkan i morgon. Tur att Gud finns överallt och inte bara i kyrkan för där har jag ej varit på flera söndagar och jag vill ju prata med Gud varje dag.
Just nu ringde Elsemarie på hemväg från Borensberg. O, vilken dag hon har haft där!Så många gemensamma vänner hon hade hälsning från.