söndag 9 september 2012

Kyrkan i Örebro 2012 och gamla Värmlandsminnen.

I dag var också jag i kyrkan, som fylldes alltmer av människor i alla åldrar. Många barn börjar i söndagsskolan som numera pågår i särskilda lokaler samtidigt med Gudstjänsten. Idag predikade pastorn om "AVUNDSJUKA". Han har lätt för att tala och tar flera exempel ur vårt dagliga liv. Han läste ur Bibeln om Kain och Abel från Gamla Testamentet och vi fick en hel del att tänka på.
En av församlingens medlemmar gavs tillfälle att berätta om vad Jesus förändrat i hans liv. Han började för tre år sedan i en Alphagrupp, en grundkurs om kristen tro. Dit kommer olika slags människor. Man börjar med att äta tillsammans. Efter det en kort föreläsning, som lägger grunden för det samtal som sedan utvecklar sig i gruppen. Man får ställa frågor, motargumentera om man vill det. Alla respekteraoch ingen är mer värd än den andre. Alla är vi älskade av en Stor Gud.
Stefan berättade i dag om hur han hade svår ångest och åt flera sorters tabletter för att dämpa denna, innan Jesus förändrade hans liv. Han deltog flitigt i sammankomsterna och tog det avgörande steget att bli en kristen. Inte tvingad utan av fri vilja. Vi såg alla hur han förändrades i sällskapet med den nyfunne Jesus, som han visste fanns, men ej haft personlig kontakt med tidigare. I dag berättade han om hur bra han mår och att han slutat med alla tabletter. Han behöver dem inte längre, sedan Jesus förändrat hans liv.

Musik och sång, där alla får sjunga med ingår alltid i våra Gudstjänster.
Vid dagens kyrkkaffe satt jag tillsammans med Elisabet, 92 år. Hon har tillhört Filadelfiaförsamlingen i 78 år sedan hon som fjortonåring döptes. Hon har en del att berätta om forna dagar och jag gillar att fika med henne.

Det nyförlovade paret var också i kyrkan ,där Linns mor och far i dag tillsammans med ett par andra musiker stod för sången. Nu har Linn och Sebastian åkt till Växjö i sin lilla opel.

Hittade i källaren en kartong med sparade papper. Bl.a. ett brev som min syster IngaBritta skrev till mig sommaren 1956, då Sven blev kvar ensam hos mormor.Hon skriver:"Mors dag var vi hos IngaMaj och Sune .Sven sa på lördagskvällen att "alle mammer ska söv i möra", och på söndagsmorgonen var han med och kokade kaffe till mormor och IngaMaj. Då sa han: "Ja i da får fäll pappa kok kaffe ensam,annars bruker ja ju hjälp honom."
Han ser ut att trivas så bra. Nu har vi tre näktergalar här, som underhåller oss både natt och dag.
Sven badar och badar". Han kallades förresten för "blötdjuret". Från det han var liten, liten höll han sig i vattnet så mycket han kunde. När vi ropade på honom att han skulle komm upp till mormor och äta, så kröp han med ansiktet i vattnet tills stranden tog vid. Så jag förstår att han mådde gott och alla tog så väl hand om honom.
Jag ringde honom nyss,nu 62 år, och frågade om han mindes något om att vi inte kom, som beräknat på sommaren men han har inga minnen av det. Någon av bloggläsarna har frågat om han kommer ihåg den långa dikten om "Toms månskensfärd," som han läste när han var tre år, men det gör han inte. Han fick den på papper när han fyllde 50 år men har inget minne av att han läste den som treåring.

Sommaren 1956 blev alltså ej som vi tänkt. Jag gick där med mitt onda ben ihopsytt och hade väldigt ont i mitt skadade knä. För att det skulle göra mindre ont gick jag med det rakt, utan att böja det. Den unga vikarierande doktorn hade åkt hem till Stockholm och Doktor Coopman fanns på plats igen. Det dröjde dock länge innan jag gick dit för jag tänkte väl att det inte fanns mer att göra åt det. Jag fortsatte att gå med det rakt och helst ville jag inte gå alls. Till slut var mitt knä så tjockt och tungt så jag tänkte att jag i alla fall skulle fråga på Vårdcentralen. Doktor Coopman hade läst i journalen om olyckan men visste  ej hur det utvecklats.Vi var ju nära bekanta sedan några månader, då han snabbt ställde diagnosen på Kerstin och han hela tiden höll kontakt med oss.
När jag kom in och han fick se mitt knä uttryckte han först lite ilska över sin semestervikarie, som tydligen gjort flera fel i samband med olyckan. Bl.a. borde han ha känt till att röntgen i Filipstad var stängd på söndagar. Jag var inte sjukskriven. "Nu sjukskriver jag fru Landh från den dagen olyckan hände,"sa han.Det får de godta på "sjukkassan". Jag vill minnas att jag fick en krona om dagen. Men ej att förakta.
Jag fick lägga mig på en brits. Han sa till sköterskan, syster Britta, att lyfta upp benet och hålla under medan han försökte trycka så att knäleden skulle böjas. Jag skrek så det hördes i hela huset. Skämtsamt,sa han:" Men vad nu då? Gör det ont? Jag känner ingenting." Han försökte tänja och jag skrek. Han berättade att det var helt fel att gå med benet rakt så lång tid och att det hade kommit in blod i själva knäleden. Behövs bara så lite som ett knappnålshuvud för att det ska bli konsekvenser. Ointresserad som jag är av sjukvård finns risk för att jag ej uppfattat det rätt, men så här minns jag det.Skulle komma tillbaka om några dagar och då skulle det gå att böja knäet  "så här mycket," sa han och demonstrerade på det friska benet. Jag var livrädd för nästa besök och gick hem och satte mig på ett bord , höll benet rakt ut och försökte sedan, lite i taget, att i någon mån böja  och böja. Kan tala om att det tog många veckor innan det gick att böja det normalt och några år innan jag blev helt besvärsfri. Värst var att gå nedför sluttningar.

Men bilen då?. Vår lilla förstörda Morris. Jag berättar det i morgon.Det fanns så många vänliga människor omkring oss och vi fick hjälp med både det ena och det andra..

Gud har alltid "änglar" att sända till vår hjälp. Ibland osynliga, ibland i människogestalt.
I Psalm 92 står det:" Det är gott att tacka Herren och att lovsjunga Dig Du den högste.Att om morgonen förkunna Din nåd och när natten kommer, Din trofasthet. Han finns alltid vid vår sida. AMEN.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar