Den här tisdagen började jag med att tidigt gå till träning.Kroppen kräver det , när man en gång börjat.
Ringde sedan till Lesjöfors och frågade Marianns mamma Barbro om det där med att de gamla hyreshuslängorna, som jag tidigare nämnt om, hade namn. Vår vän Sara Rockberg och hennes man bodde i " Stålfjädern".Ganska snart lärde vi oss att känna igen våra kunder och visste också var de bodde. Mariann med föräldrar bodde i "Gamla skolan".En del bodde i "Amerika","Arvika","London", "Västerås", "Svartsjö,""Bulgarien","Smegårn". Hyreshuslängorna rymde en stor del av folket. Vi hamnade alltså i ett modernt hus, som också inrymde en ny livsmedelsbutik. Mitt emot byggdes ett ålderdomshem. När vårt hus Vällingby ,var klart började man bygga "Grötbo" och senare "Skymningen".Det moderna Lesjöfors byggdes uppe på "höjderna" till vänster om stora genomfartsgatan där vår affär låg som första affär på vänster sida. I Lesjöfors använde man sällan ord som vänster och höger utan man sa "Norl" o"Sör". Det gällde också inom hemmets väggar. En stol tex. kunde stå mot "Sör". Egentligen ganska roligt med ett språks särarter.
Affärerna på bruket gick framåt och därmed behövdes mer personal av skilda slag. En hel del ingenjörer flyttade in och vartefter byggdes det många villor, som allt gjorde att också vår omsättning ökade. Kunderna var snälla och trevliga och ordet "stress"var avlägset.
Vi fick många vänner och levde, ett i stort sett, bra liv. Ett av våra nöjen var att åka den kurviga vägen in till Filipstad för att köpa korv i "körvburn." Karin och Erik Hedlund,våra vänner från tiden i Stockholm,hade ingen bil när vi kom till Lesjöfors, men köpte en sådan samma år som vi kom dit, vilket gjorde att vi kunde göra gemensamma utflykter. Deras barn, PerGöran, KarlOlov och Birgitta var lika förtjusta som våra barn, när vi åkte till "körvburn" och köpte "körv och mos" med de tillbehör barnen önskade.
På sommaren 1955 hade vi ett par veckor besök av våra vänner Dagny och Henry från Stockholm. De hörde på något sätt till vår familj och våra barn fick i dem ett extra farmor och farfar-par. De betydde hela livet så mycket för oss och vi för dem.
Julen kom och vi fick besök av min syster IngaMaj,Sune, Lena och Anders. Vi fick en fin jul tillsammans.
Den 12 februari hade vi kaffegäster, som så ofta. Denna gång var det våra vänner Britta och Ingemar Engström, med sina barn Sam, Anette och Jörgen ( de fick senare en lillebror som fick heta Bror och som blev en skicklig pianist. I dag känd av de flesta örebroare, som rör sig i musikens värld.)
Att jag nämner detta datum beror på att just när de skulle gå hem, blev vår lilla Kerstin, 4 år, sjuk.
Hon fick feber och nästa dag hade hon fortfarande feber, dock inte så hög Vi trodde att hon blivit förkyld och avvaktade med att kontakta läkaren. Jag stannade hemma från affären. Mariann hade slutat hos oss och just då hade vi ingen hjälp i hemmet. Kommande natt sov hon inte mycket, kräktes och bad hela tiden om vatten , som hon fick kräkas upp. Hon var något frånvarande och sa att hon hörde klockor ringa.Hon hade också fått röda utslag på kroppen. Vi bestämde att genast nästa morgon ringa läkaren vilket vi också gjorde.
Han hette Doktor Coopman, hade varit epedemiläkare och vi hade stort förtroende för honom.
Han gick in till Kerstin, gjorde något som kallas nackprov, tittade på utslagen. Hela tiden utan att säga ett ord. Gick ut ur rummet, lika tyst. Vänder sig till mej och säger :" Var kan vi prata?" (det här blir kanske väl detaljerat, men jag kan aldrig glömma den stunden) Vi gick in i vardagsrummet och nu säger han:" VARFÖR har ni inte ringt tidigare? Folk ringer om småsaker och ni har ej ringt. Flickan har hjärnhinneinflammation!
Det här är allvarligt."
Under vår tid i Stockholm hade en god vän, en ung pappa, fått just denna sjukdom och han fick skador även om han överlevde.Så mina tankar gick direkt i den riktningen. Jag grät. Doktorn gick till sin mottagning i närheten och sa att han genast skulle ringa efter ambulans från Karlstad. Vi fick ej ha kontakt med andra barn i huset. Jag ringde till Georg och vi kom överens om att han skulle följa med i ambulansen och jag sköta om affären. Jag har nämligen något av skräck för sjukhus och allt i samband därmed.
Under förmiddagens gång ringde doktorn tre gånger för att höra om ambulansen kommit, ringde till Karlstad för att påskynda.Till slut kunde vi ringa och säga att den kommit och doktorn var så tillvida nöjd. Tänk att vi då hade en läkare som direkt förstod vad det var för fel.
Ryktet spred sig snabbt i samhället och folk kom in till mej i affären och sa att de bad till Gud för Kerstin
Religiösa eller inte. Alla gjorde vad de kunde . En del av våra nära vänner kom in och grät.
Nu borde jag kanske inte sluta när det är som sorgligast men jag gör det och fortsätter i morgon för det finns mer att berätta.
I morse när jag vaknade tonade en sång i mitt inre.Georg, jag och barnen sjöng den ibland tillsammans under vår tid i Lesjöfors. " Det finns en Gud som evig är. Hans nåd var dag mig bär. Hur än det skiftar på min stig, Han vakar över mig." Gott att veta! Sov gott alla bloggläsare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar