onsdag 12 september 2012

Isak och jag ensamma.Jul i Småland.


     Isak och jag har varit helt ensamma  i dag. Nyss var husse här och hämtade honom. Det är roligt att se hur han springer runt här när han förstår att det är Lasse som ringer på dörren. Han blir överlycklig.
Inte så konstigt. Han är väldigt familjekär.
I dag blåser det, men 16 grader varmt. Inte illa.
Ja det finns alltså inte mycket att berätta om dagen så jag går bakåt i tiden. Om olyckan har jag berättat, också om att polisman Fagrell höll förhör med oss. Telefonstolpen blev fakturerad på Georg. Vill minnas att priset var 125 kronor. En dag ringde Fagrell och sa att han måste hålla ytterligare förhör för "någon" var ej nöjd med det förra och han hade bara att lyda order och för vår del spelade det ingen roll. Det slår mig nu att det borde kanske blivit böter för vårdslöshet i trafik. Vi hörde dock aldrig av något mera och därmed var den sidan av saken ur världen. Värre var det med bilen, vår fina Morris.Vi hade lång väg till affären. Dessutom fanns det ibland behov av att leverera färgburkar och tapeter och vi stod alltid till tjänst så det var inte lätt att klara det hela utan bil.

Marianne, som tidigare varit barnflicka hos oss, hade en helt underbar pappa. Jag tror att han är den snällaste människa jag någonsin träffat. Han hette Sven Nygren. Jag minns hur han genast efter olyckan kom hem till oss, efter att han tittat på bilen som några vänner hade varit och hämtat och på något sätt fraktat hem,  medan vi låg därhemma och hade läkarbesök.Sven jobbade på bruket som de flesta andra. Det gjorde också Gunnar Svärd. Dessa två jobbade en del tillsammans på fritiden.
Sven berättade för oss att han sett bilen och att han och Gunnar redan hade pratat om att de skulle hjälpa oss med reparationen. Bilspackel sålde vi i affären och på hemväg från jobbet kom Sven in och hämtade. Det gick åt en hel del. Så stod de i Gunnars garage kväll efter kväll och jobbade med bilen. Vi var väldigt tacksamma. Första tiden efter olyckan var jag med en del i affären, men efterhand blev benet sämre på grund av att jag gick med benet helt rakt och jag höll mig i stillhet.Helt fel enligt Doktor Coopman.

Det tog flera år innan benet fungerade , som före olyckan, men jag var ju i alla fall i arbete igen efter ett par månader.
Den 21 augusti fyllde Georg 30 år.( Ska försöka skicka foto).Vi hade många vänner hemma på fest och jag hade bakat och grejat. Från Arvika hade vi genom vår vän Karl-Erik Eriksson, beställt glass, som väl emballerad, kom med tåget. Nu var bilen brukbar igen, tack vare Sven och Gunnar och Georg kunde hämta
glassen vid station. Kanske låter konstigt i dagens läge, men kan tala om att detta med glassen var en stor överraskning för våra gäster. I en av blombuketterna som Georg fick låg ett litet brev där det stod:"Får jag komma tillbaka?" Det var vår kära Marianne ,som några månader jobbat i Konsum, som nu skulle komma åter. Hon visste att vi hade haft besvärligt med hjälp i hemmet sedan hon slutade och hon trivdes kanske ej så bra på nya jobbet. Naturligtvis blev vi alla glada och hälsade henne välkommen åter.

Det närmade sig jul med julskyltning och full fart i affären. Vi sålde nu också leksaker.Ska berätta hur det gick till när vi köpte in dessa. Från  Osby i Skåne, kom från företaget "Brio", en stor buss inredd med hyllor runt väggarna och chauffören var också försäljare. Varorna kom efter ett par veckor med tåg.
Det var roligt att sälja leksaker utöver ordinarie sortiment.

Julen 1956 skulle firas i Figeholm. Georg lämnade bilen till bilverkstaden för service innan vi åkte och vi var trygga med det. I dag har man svårt att tänka sig hur det var att åka på smala, krokiga vägar. Då var vi vana vid det. Barnen väcktes mycket tidigt på morgonen. Georg, alltid morgonpigg, klädde dem en efter en och eftersom bilen var packad kvällen före så satt vi snart i bilen på väg.
Allt började bra. Barnen satt och sov i baksätet och Georg rattade bilen. När vi kom några mil söder om Örebro upptäckte Georg att det var något fel med bromsen, som tog allt sämre. Jag minns särskilt de stora backarna i närheten av Kisa, där Georg fick köra på lågväxel utför backarna.  Det var naturligtvis väldigt tröttsamt att köra under sådana omständigheter. Bilen var hämtad från verkstaden dagen innan efter en ordentlig genomgång så vi kunde ej förstå. De hade fyllt i bromsolja och allt borde funka.
Det visade sig sedan att de på verkstaden hade missat att skruva fast en skruv vid påfyllning av bromsoljan.

På eftermiddagen kom vi, enligt mammas dagbok, fram och något senare kom IngaMaj och Sune med Lena och Anders,tre och ett år gamla. De bodde nu i Kalmar så de hade ej så lång väg att åka. Nu var vi alla ,
utom Helge, Karin och Christer hemma hos mamma.De senare kom dock på juldagen, sedan de firat julafton hos Karins mamma, som bodde några mil från Figeholm. Så trevlig jul med syskon och kusiner som fick träffas. Spridda, som vi var, beträffande bostadsort. Georg, jag och barnen hann med att hälsa på i Kalmar också innan vi på nyårsafton åkte tillbaka till Lesjöfors. Denna gång i en bil med fungerande bromsar.

Glömde tala om att Sven började skolan i augusti efter den långa vistelsen i Småland. Han var bara sex år men kunde läsa och skulle fylla sju redan i januari. Det gick bra men det fick förstås till följd att han sedan alltid blev yngst i klassen.
Ja, så tog den här dagen också slut och jag avslutar mitt inlägg med en vers ur Psaltaren, som jag läste i morse."Jag vill sjunga om Herrens nådegärningar evinnerligen. Jag vill låta min mun förkunna Din trofasthet från släkte till släkte." Amen! Sov gott!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar