måndag 10 september 2012

Olyckan i bild 1956 och lite Örebro 2012.

   
  Stugan dit vi var på väg. Så här såg bilen ut Bilden är liten men kanske blir större om man klickar på den. Försök!

Ja ,det var en sorglig historia men vi var fortfarande unga och vi tog nya tag. Georg fick nu för det mesta vara ensam i affären på dagarna. Jag hade ju mitt onda ben och kunde ej vara med så mycket.
Till Lesjöfors återkommer jag senare. Nu är det Örebro som gäller.
Hade en jobbig natt då jag låg klarvaken tre timmar i sträck. När jag väl somnat om ringde väckarklockan . Jag hade tänkt träna, som jag brukar på måndagarna, men kom inte iväg.Ligger efter en hel vecka nu! Inte bra! Filip säger att det är därför jag låg vaken i natt. I morgon bittida är jag  igång igen.
Klockan halv tio i dag skulle soffan levereras. Den köpte jag förra veckan. En fåtölj, likadan som soffan, köpte jag också, fast jag egentligen inte ville ha någon fåtölj i mitt lilla vardagsrum. Men den var fin och med fotapall. Den gamla soffan och fåtöljen skickade jag med tillbaka så kan Röda Korset sälja den också.

Känner mig så nöjd.Nu har jag en bäddsoffa och kan ta emot ännu fler nattgäster när behov föreligger. Mina kollegor från skolan i Borensberg, Maria och Gun ska bli de första att få prova den.
 
Linn ringde på hemväg från universitetet i dag. Hon fick en del problem med bilen på hemvägen i går men har en kompis vars pappa kan bilreparationer så det ska nog ordna sig. Hon har en fullspäckad vecka och tror sig inte hinna med bilen på några dagar. Måste ta försäkring osv. Bilen står i parkeringsrutan på området och hon har nära till universitetet så dit går hon varje dag. Bilen behöver hon när hon ska till jobbet.
Efter att ha bjudit de sedvanliga matgästerna på sedvanlig måndagslunch, fick jag skjuts till Isak, som fick stanna hemma i dag, och vi gick ut på promenad.

Gick hem till mig och fick besök av Filip på hemväg från skolan. Han fick loss papperet,som fastnat i skrivaren och som hindrat mig att ens försöka scanna in bilder.Nu fixade han det bildmaterial jag har och ni ser kanske att det i tidningen står: " Lärde frun köra bil. Hamnade i diket."

Nu blir jag färdig med bloggen lite tidigare än vanligt och kan försöka sova ifatt ett par timmar från förra natten.

 Sommaren i Lesjöfors gick och vi gjorde vad vi kunde för att våra flickor skulle ha det bra. Kerstin var 5 år, Ulla 2. I mammas dagbok står att hon och Sven kom hem till oss den sjunde augusti. Då hade han varit där sedan den elfte maj då han i sällskap med IngaBritta åkte till mormor. Nu var det roligt att vara hemma igen. 
När vi kom till "Bruket", 1954 fick vi genast kontakt med Saronförsamlingen och kände oss verkligen välkomna där.I Stockholm var vi medlemmar i Korskyrkan som"sorterade" under organisationen "Örebromissionen". I Kil fanns ingen "Örebroförsamling",så vi engagerade oss i Pingstkyrkan , som hade
 sin "bas" i Filadelfia i Stockholm , med den välkände ledaren Levi Petrus som "chef".
Nu kom vi åter till en s.k.Örebroförsamling och det kändes bra.
När vi kom att tillhöra Pingstkyrkan i Kil sa vi att " vi tillhör alla samme Gud ", så det är inga problem vilken kyrka man tillhör.Det var sant i stort sett. Men! I Pingstkyrkan sjöng man ur en sångbok som hette "Segertoner"Det gjorde alla pingstkyrkor i Sverige. I Örebromissionens församlingar sjöng man ur "Andliga Sånger". Det gjorde alla ÖM-församlingar. En del av sångerna var lika men långt ifrån alla.
Örebromissionens missionärer kände vi väl till namnen på. Pingstmissionens missionärer visste vi ytterst lite om  så när det kom brev från pingstmissionärerna hängde vi inte riktigt med. Det låter kanske konstigt, men jag minns hur jag rös av glädje att åter få hålla "Andliga sånger" i mina händer och få sjunga de sånger vi sjöng i tonåren i Stockholm och det var ju ganska lång tid.

I Saron fanns flera barnfamiljer,  med barn i ungefär samma ålder.Så fanns det ju många kamrater, vars föräldrar kanske inte hörde till någon kyrka men det har ju ingen betydelse när det gäller vänskap människor emellan Alla kände alla och utan TV och med bara en enda radiokanal, inga datorer och inga mobiler så var vi hänvisade till varandra och umgicks flitigt. I Saron fanns scouter där Georg och jag var ledare tillsammans med Margit och Evald Larsson samt Sven Agelid."Framåt steg för steg", var lösenordet. Vi hade scoutskjortor och halsduk och alla kunde J1lagen.Tror att den sitter kvar. "Sann i tanke, ord och gärning. Villig i uppgifterna . Trogen Gud och kamraterna."Så skulle en junior vara.
Varje sommar var det juniorläger och de olika församlingarna i Värmlandsmissionen ställde upp med tältresning, matlagning osv.Då kom ofta någon som var centralanställd på Örebromissionen, som fungerande lägerchef.Då brukade jag sköta affären ensam, så Georg kunde vara med hela veckan på lägret. Jag tog mitt körkort när benet tillät det och kunde då åka till lägret på kvällarna ibland.

Så många minnen ramlar på men jag ska nog avsluta mitt skrivande för i kväll.Nu sjunger jag som vi gjorde på lägren."Bred Dina vida vingar o Jesus över mig. Och låt mig stilla vila i ve och väl hos Dig! Bliv Du min ro,min starkhet, min visdom och mitt råd och låt mig alla dagar få leva av Din nåd." Det är länge sedan jag slutade sjunga men kan ibland göra det när ingen lyssnar. Så nu är det gjort och Gud är säkert glad över mitt försök. Tack Gud för Din omsorg och kärlek över oss alla! Amen.



Inga kommentarer:

Skicka en kommentar