Förlovningskalas i Örebro 2012. Lesjöfors 1956.

Förlovningskalas på Holmgatan. Linn och Sebastian har nu förlovat sig med ringar så fina.. Farmor AnnaMaria och Farfar Erik, från Katrineholm var där. De var erbjudna skjuts men Erik tyckte att den resan kunde han själv klara av. Han har fortfarande god syn så de kom i egen bil. De är annars inte så ofta ute och åker långresor med bilen nu för tiden.
Linn och Sebastian fick fina tallrikar i present.  Ulla och Lennart hade en bra present med sig. Deras gamla bensinsnåla opel blev nu förlovningspresent. Linn har extrajobb  som ligger långt från deras bostad och en del dagar börjar hon väldigt tidigt och har att cykla genom "obebodda" trakter. Nu blir det lättare för henne att ta sig dit vilken tid hon än jobbar. Hon fortsätter sina studier som tidigare men försöker att klara sig utan alltför mycket lånade pengar.

Vi fick Wienerbröd, kakor, vacker och god tårta till kaffet. När vi skulle hem började det plötsligt blåsa och regna. Jag fick bilskjuts hem. Tack för det!
I kväll är det på TV4 något som kallas för "Körslaget" och en kör från Örebro är med där. Tittarna ska ringa och rösta på bästa kören. Jag tittar inte. Får veta i morgon vilka som vann.
I världen fortsätter striderna i Syrien med många dödsoffer och många skadade. Det är så fruktansvärt!

Jag hade några av mammas dagböcker här för att få en del fakta för min blogg. Nu har jag ingen efter år1955 och har därför ringt min yngsta syster Stina, som har dagböckerna hos sig, för att få några datum.
Sven var ju sedan början av maj i Figeholm och i juni skulle Kerstin ,Ulla och jag åka dit med tåg.Pappa Georg skulle ensam ha hand om affären under vår "semester".

Väskorna var packade och klara och jag gladde mig åt att få träffa Sven, som utan föräldrar och syskon så länge varit i Figeholm. Jag visste ju att han hade så roligt där.Badade för fullt och hade nu också lärt sig simma. Men ändå. Han var bara sex år! Nu skulle vi få vara tillsammans, i åtminstone tre veckor och vi såg fram emot detta.

Då hände det som fullständigt spolierade alltsammans.
Resan var planerad till måndagsmorgonen. Söndag morgon tog vi matsäck med oss , plockade våra små flickor i bilen och började färden mot,ja vad var namnet nu igen på det lilla kapellet där det skulle vara möte klockan 11 och där vi skulle börja vår utflyktssöndag. (Vi gjorde ofta små utflykter tillsammans med barnen. Pappa Georg var den som ordnade detta roliga.)
Jag hade tagit några lektioner i körskolan i Filipstad och Georg tyckte nu att jag skulle köra och så blev det.
Grusvägen var smal, kurvig och backig. Plötsligt kände jag att jag tappade kontrollen. Slirade av vägen, körde på en (ganska ny) telefonstolpe, som knäcktes.( När vi senare åkte förbi där sa alltid Georg: "Den där stolpen är min för den har jag betalat.) Flickorna i baksätet klarade sig utan skador medan Georg fick en smäll i pannan och en mindre bula. Jag skar upp mitt vänstra knä och blödde kraftigt. Efter en stund kom en bil och stannade. Ett   pensionärspar var ute och "söndagsåkte". De var utrustade med förbandsmaterial och rena,vita trasor och lindade om så gott de kunde.Under tiden kom ytterligare en bil och i den fanns vänner från Lesjöfors,som också var på väg till samma möte som vi. De ändrade nu sina planer och beredde sig på att ta oss tillbaka hem igen. Georg talade klart och redigt om för dem sina önskemål beträffande kontakt med polisen och hur vi skulle få hem den skadade bilen.

Det märkliga är att han aldrig senare kom ihåg något av detta.Han fick för alltid en minneslucka på tre timmar.Både han och jag kom ihåg att han strax före avåkningen tittat på klockan och att han sa:"Ja det går bra det här. Vi kommer att hinna dit i tid." Sedan minns han ingenting förrän efter de tre timmarna då vi var hemma och doktorn kom. Jag var dock hela tiden klar i tankarna och de gick så klart till vår lille Sven,som visste att vi nästa dag skulle komma till mormor vi också.

Doktorn, var en ung läkare från Stockholm, som vikarierade för Doktor Coopman som var på semester.
Han ordinerade röntgen och skickade mig till Filipstads lasarett där dock röntgen var stängd på söndagarna varför jag fick åka sju mil på dåliga vägar helt i onödan.
Våra vänner i kyrkan ställde upp med den hjälp de kunde. En familj tog med sig Ulla, som var nyss fyllda två år, för att underlätta för oss. Kerstin var 4 år och betydligt lugnare än Ulla så det ansågs väl att viktigast var att Ulla kom iväg. Detta var dock inte så lyckat för liten Kerstin som två månader tidigare kommit hem från sin sjukhusvistelse i Karlstad. Hon minns ännu hur svårt hon kände det när Ulla fick åka iväg och dessutom nästa dag fick ett par nya skor av familjen som tog hand om henne. Vem de var har jag ej något minne av.

Åter fick vi röna människors stora hjälpsamhet. Bilen fraktades hem och lämnades i ett garage vid Betlehemskyrkan tills vidare. Polisen ,som vi naturligtvis kände, kom och höll förhör efter ett par dagar. Vid det här laget var vi mer eller mindre bekanta med de flesta i samhället.
Någon skjutsade mig på måndagen till Filipstad för röntgen. Georg hade endast en bula i pannan och tre timmars minnesförlust, som skador så han kunde vara i affären, vilket jag inte kunde på grund av mitt onda ben.
Sven fick fortsätta sitt liv hos mormor, som tidigare och han kände sig trygg  och hade roligt. Men det skulle dröja innan vår familj återförenades.
Nu har tiden dragit iväg och jag säger God Natt.Fortsättning följer i morgon.