Vårdcentral, Träning 2012,Brasilien 1958.

Ingen Isak i dag heller. Hade fått telefon från min läkare att jag skulle ta blodprov igen. Hon var ej så nöjd med det förra .Jag gick till Mikaeli Vårdcentral och blev inropad för att lämna prov. Fastande? Nej ,det hade jag glömt. Då blev det inget prov i dag. Jag lämnade i alla fall tillbaka blodtrycksmätaren som jag haft en vecka, så någon nytta med besöket.
Lite snopen traskade jag iväg till Karla Vårdcentral där jag går på träning. Där träffade jag en trevlig dam och vi började prata. Naturligtvis om träningens betydelse för oss. Jag sa att jag ska resa till SOLEN en vecka med Linn ,mitt barnbarn så ingen träning då. " Vad heter Linn i efternamn?" "Hallqvist," svarade jag.
Damen log, räckte fram handen och sa "Hej, jag är Kajsa Ekströms farmor." Vilket sammanträffande. Eftersom Linn och Kajsa är bästisar så hade vi ju, som farmor och mormor hört talas om varandra och vi känner ju väl till bästisarnas föräldrar på båda håll."Farfar" väntade med  bil och jag fick skjuts ända hem till dörren. Det var en rolig grej!
Nästa roliga grej var att sedan jag gått hem till Isak för promenad, åka till stan och bl.a. köpa två kilo strömming, som jag åkte hem och stekte, ringde Elsemarie och bad henne hälsa till Lasse att han kunde komma och hämta nystekt strömming, vilket han omedelbart gjorde. Så roligt att kunna göra någon så glad med så lite ansträngning.
I TV nyheterna berättades att ytterligare ansträngningar görs för att förhindra utvisningen av de två iranska kvinnor, som bott i Sverige i fyra år, som flyktingar, blivit kristna och tillhör en församling men nu riskerar sina liv om de skickas iväg från Sverige. Många politiker och massor av människor, kristna eller inte, har engagerat sig i deras problem att Migrationsverket inte vill sätta tro till deras berättelse. Många ber till Gud för dem och vi" håller andan" tills vidare.

Jag går nu tillbaka till min syster IngaBrittas resa till Brasilien. Efter avskedsmötet i Figeholm ,då tvillingsystern IngaMaj med sina barn och jag med mina barn,var med, gick tiden fort och dagen för utresan närmade sig. Julhelgen tillbringades i Kalmar hos IngaMaj och Sune. I Lesjöfors hade vi besök av Dagny och Henry.
I sista stund ändrades IngaBrittas planering av resan så att hon , i stället för att resa från Göteborg, nu skulle resa från Norge. Det betydde att vi skulle få ännu ett besök före avresan. I mammas dagbok står att hon tillsammans med IngaMaj vinkade av sin dotter i Oskarshamn där hon tog tåget till Lesjöfors. Jag minns mycket väl hur ledsen mamma var över IngaBrittas färd till ett land så långt borta men hon visste att det var Gud som kallat henne till Brasilien och att Gud hade förberett något.
IngaMaj och mamma åkte från avskedet i Oskarshamn,direkt till goda vänner i Mederhult, någon mil från Figeholm. Där väntades tillökning i familjen och när de anlände till bondfamiljen var det dags för mamma Ingegerd att åka till BB. IngaMaj skjutsade medan mamma stannade kvar hos mannen och barnen och skötte hushållet. Där blev sedan mamma kvar i flera veckor, vilket var en stor välsignelse för henne då hon inte behövde vara ensam. Pojken som föddes fick heta Berny och kom att betyda något speciellt för mamma.

IngaBritta bodde alltså sista natten i Sverige hos oss och en kall februaridag vinkade vi, med svensk och brasiliansk flagga, av henne när hon med tåg fortsatte till Oslo och sedan vidare med en båt som hette Brakar,vill jag minnas. Resan skulle ta 3-4 veckor.Packlådorna var skickade i förväg.

Det är svårt för oss i dag att sätta oss in i hur det var på den tiden. Ingen mobil, bara brev för att kommunicera och så vetskapen om att som missionär var man ute fyra år. Hemma ett år och sedan iväg igen.
Hennes livsgärning blev att vara mamma på ett barnhem i Porto Alegre för ett 50-tal  föräldralösa pojkar.Ge dem en god start i livet och se till så de fick utbildning. När hon var i Sverige åkte hon omkring och talade i möten och fick in pengar till Barnhemmet så de kunde fortsätta att ta emot de behövande. Ibland kom polisen med barn de hittat på gatan.
IngaBrittas dröm var att mamma skulle komma ut ,men på den tiden var det en omöjlighet.
Sommaren kom även år 1958 och den 13 juli kom både IngaMaj och jag hem till Figeholm med våra fem barn. Det finns mer att berätta om denna sommar men nu stänger jag för i dag med en tacksam tanke till dej som eventuellt orkat läsa så här långt. Vi hörs igen. Gud är god och vill oss väl.