Barnatro och lite annat 2012. Lesjöfors 1959.

Just nu sjungs på Närradion den välkända sången "Barnatro". Jag minns när pappa på auktion hade köpt en
grammofon för 40 kronor. Minns ej om någon skiva följde med men det dröjde i alla fall inte länge innan pappa i Oskarshamn hade inhandlat ett par skivor och dessa spelades gång på gång. En av dem var "Barnatro" och det var "Lapplisa" som sjöng. Lapplisa åkte land och rike runt och sjöng för fullsatta kyrkor och kapell.
Lite annat denna dag är att jag gick till träningen i morse, hälsade på hos Isak, som aldrig kan låta bli att visa sin glädje när man kommer in genom dörren.
Det bästa i dag var att TV visade de två utvisningshotade kvinnorna, som blivit kristna och riskerar sina liv om de  skulle återvända till sitt hemland. Nu har, efter massvis av protester, Migrationsverket släppt dem fria medan ytterligare utredning ska göras. Det gäller mor och dotter. Den senare kunde i dag återvända till sin skola och glädjen var stor hos både lärare och kamrater. Tårtkalas på skolan i dag. Nu fortsätter vi att be till Gud för dem, att de må få stanna i vårt land. Så annorlunda allting blivit. Intressant att få leva länge och följa utvecklingen på många områden. Hit kommer människor som flyktingar. Vi svenskar åker till andra länder alltmer. Jag tänkte i dag på att Kerstin och hennes man är i Frankrike, Sven och Maria i Turkiet, I morgon åker min systerdotter och hennes man till Kanarieöarna. På söndag åker Linn och jag till Rhodos. Några dagar senare åker Ulla och Lennart till Italien. Fyra dagar senare åker min syster Stina till Brasilien. I november åker ElseMarie med familj till London. Hur har det kunnat bli så här på så några år? Jag får känningar av "frossa", när jag tänker på det. Jag minns när Georg och jag år 1965 ville överraska våra barn med att flyga från Köpenhamn till Malmö. Det var deras och min (och kanske också Georgs)
första flygresa och den tog ej många minuter.Men ack så spännande!

Nej, jag tror att vi drar till Värmland år 1959. Nu ska jag försöka visa det omtalade fotot på Mariann och de tre barn vi hade då, Sven, Kerstin och Ulla. Att få Ulla att sitta stilla var inte lätt och fotografen måste vara snabb. Som synes. Om jag nu lyckas med publicerandet av fotot.

Vilket jag inte gjorde. Sorgligt, sorgligt. Vad gör jag för fel? Men nu är jag trött och orkar inte mer i kväll.
Försöker på nytt i morgon. Tyvärr är varken min "ängel" eller Filip här då. Men vi får se!
Sov gott! Vi ses!