måndag 22 januari 2018

Måndag 22 januari 2018. vilken trevlig dag det blev!

Veckorna går så fort och  i dag är det åter måndag.
I morse var här lika tyst och lugnt som det vanligtvis är. Att för en "Nattuggla", som jag vakna klockn halv sex är inte bra men jag tog mod till mig och gick upp

Utan vetskap om att Ulla och Kerstin skulle komma hade jag fortsatt min sköna sömn.
Strax efter klockan åtta kom de. Kaffe och pratstund började vi med som vanligt.
Jag har många sysslor, som jag är tacksam för att få hjälp med allteftersom orken avtar.

Vi började med en tur till Apoteket och min Närbutik.Innebar en välgörande promenad.

Äntligen fick jag hjälp med att mangla lakan. Att tvätta vållar mig inga problem då jag i badrummet har en jättebra tvättmaskin. Manglar tvätten gör man i husets gemensamma tvättstuga.
I dag tog döttrarna hand om denna syssla och jag fick tvätten slät och fin.

I klädkammaren finns ett stort inbyggt linneskåp. Där blev allt  inlagt lite snabbt vid flytten och både döttrarna och jag har väntat på ett tillfälle att få ordning där. I dag kom detta. Nu ligger allt på sin rätta plats, snyggt och prydligt! Tacksam är jag!

Kerstin hade god och vältillagad  fläskfile med potatisgratäng med sig. Oj, SÅ GOTT!
Jag tog noga reda på receptet för framtiden, om jag nu skulle få lite mera ork när vågorna lagt sig till ro.
Låter kanske överdrivet att skriva så men när jag ibland tänker igenom ett och annat som hänt under det senaste året och hänsyn tagen till min ålder, så är det inte onaturligt att det kan kännas så.

För ett år sedan planerades för min 90-årsdag. En dag så rolig och  som jag skriver in i min inre människas minnesbok. Så blev det tal om flytt, Jag visste var jag ville bo och fick (trots visst motstånd ibland)   till slut av Kristin veta att hon läst i tidningen om att det fanns en ledig lägenhet i det område där jag hade en uttalad önskan om att få bo.

Tack vare detta så sitter jag nu här och skriver denna dag.
I samma veva som jag gick i flyttankar blev det så att Elsemarie och Lasse också var på gång att ge sig iväg från stadens "hank och stör". Om man är villaägare så betyder det att man också ska sälja det hus man bott i , samtidigt som man ska flytta ifrån det.
Jag sålde till mitt barnbarn Fredrik och hans familj.
Elsemarie och Lasse sålde snabbt och letade sedan efter sitt drömhus, som skulle ligga på Västkusten, enligt Elsemaries dragning till havet, som hon faktiskt lärde sig älska på Ostkusten där hon många gånger vistades hos sin mormor, som flyttade in där med sin Edvin i unga år och bodde i stugan i sextio år. Där växte vi upp, jag och mina fyra syskon. Många blev barnbarnen och alla fick tillgång till Östersjöns friska vatten att simma i och mycket mer som det bjöds på.

Minns att Sven, vår äldste son, gick under namnet "Blötdjuret" av en del av samhällets folk eftersom han var synlig där närhelst de kom till badplatsen. Kanske ingen har njutit så av Nordstjärna, som badplatsen hette. Elsemarie var ju många år yngre men en god efterföljare vad gäller kärleken till havet.  Nu har Lasse och hon sitt hus på landet, kort väg från havet.
I och med att de flyttade blev det aktuellt för Tobias att skaffa egen bostad.

Att flytta från villa till villa inger inga större problem. Att flytta från en villa med trädgård och garage till en tvåa i stans centrum förorsakar  dess mer bekymmer.
Inte bara vad utrymmet beträffar utan också avsaknaden av att skaka mattor från trappräcket, att, om man lämnade huset, lägga nyckeln på ett ställe så barn och barnbarn kunde komma åt den om så behövdes.     Att träffa människor på gatan, prata med grannar över staketet. Ta en fika tillsammans.

Den här omställningen och det känslomässiga i  att  efter den,  under tjugutre år invanda tillvaron, lämna det livet för att "bo in sig" på ett nytt ställe  sker inte utan ett visst mått av tårar, som något förmerades på grund av yngsta dotterns flytt från staden.

Det är ju nu för tiden ej lika svårt som det var när mamma vinkade av sina barn, en efter en, vid tåget.
Då skrev man brev och satte på ett 15öres frimärke, om man förblev i Sverige, vilket inte alla av oss syskon gjorde. Tid att skriva hade vi ju. TV visste vi ingenting om på den tiden!
Nu har vi ju det digitala livet, som förenklar tillvaron.

Fast det är ganska intressant att minnas den där tiden då det pirrade i magen då man fick  brev, ibland flera samma dag! Ler när jag tänker på kuverten och handstilen och känslan när man läste dem om och om igen! "Allt har sin tid," står det i Bibeln.
När det gäller Elsemarie och Lasse och deras flytt har Gud tydligt visat steg för steg hur han varit med och planerat. Nu får jag vara med och be för dem och deras nya uppgifter.
Att vandra med Gud i sällskap ger trygghet och när man ser Guds ledning i de små tingen vågar man också låta Gud ta hand om de större besluten man måste ta ibland. Låter man Gud få ta hand om ens liv så blir även det som kan synas obegripligt till något betydelsefullt i långa loppet.
Då jag vaknade för tidigt och ej hade tid att somna om så är det dags nu att säga Godnatt, tacksam för en fin dag tillsammans med två döttrar och allt de hann med att göra!!!  Fick just se påFB att en pojke ramlat på isen och slagit i huvudet så han är medvetslös och är förd till akuten i sin hemstad. Vi står tillsammans i bön för honom! Nu!


söndag 21 januari 2018

Söndag 21 januari 2018. Tobias råkar ut för en överraskning, som ej var ett skämt som han först trodde!

Lika bra att börja med Tobias bedrifter, som jag lovade i gårdagens blogg!

Tobias ska fylla 19 år i juni. Han har egen lägenhet, bil och ett, för åldern välavlönat jobb, som han tycks sköta med den äran.
Innan mamma och pappa drog mot sin nya bostad i Göteborgs närhet hade de hjälpt sonen med att ordna till ett trivsamt hem.

I förgår kväll, fredag, var tre kompisar hos Tobias och hade mysigt. Vid tvåtiden skulle killarna hem. Inga problem med en bilägande värd som villigt överlät åt en av kompisarna att köra medan han själv satte sig bredvid föraren.

De mötte en polisbil, som gjorde en Usväng, följde efter dem och vinkade in dem på lämpligt ställe.
Bilförarens namn kollades, alkoholtest gjordes och polisen tittade på honom och sa: "Det var ett stort brottsregister du har". Det visade sig vara så att han en gång "åkt fast" för att han inte hade lyse på sin cykel. Alla fyra killarna skrattade tillsammans med polisen, som frågade vem som var ägare till bilen.
"Det är jag," sa Tobias varvid polisen gick över till hans sida bredvid föraren och sa: " Betydligt värre blir det för dej för det är körförbud på bilen." Det kunde ju bara inte vara sant. Han hade ju på hösten köpt bilen.
"Skojar du eller är det allvar", frågade Tobias och fick till sin förvåning veta att det var allvar.
" Men bilen hade ju nyligen kommit i hans ägo och Bilfirman hade sagt att den var besiktigad.
Det var den då den köptes men det gällde bara 2017 och inte för 2018.

Sunda förnuftet fick vara med den här gången. Tobias körde hem,  sedan han lämnat av sina kompisar där de hörde hemma,  beställde tid för besiktning, förde över pengar till Bilprovningen och fick tid redan i morgon. Bra att få veta i tid.hur det låg till. Jag blev också förvånad över förändringen.
I dagens Nerikes Allehanda kunde jag läsa en artikel om att detta beträffande bilbesiktning och vad som gäller nu.
 Då har jag berättat det som jag fick veta i går och jag tänkte att det blir ju något att skriva om i bloggen, dessa så grå och händelsefattiga dagar och nu har jag gjort det.

Nu till dagen då jag vaknade tidigt, fikade, somnade i fåtöljen. Ett mönster möjligen på intågande?
Klockan tre var det sångstund i vår Bostadsrättsförening Gillet dit det bara är för mej att med rullatorn ta mig över gården till samlingssalen, där kaffebordet var dukat och en pastor sjöng och spelade med oss och höll en kort och enkel betraktelse om vikten av att ta emot Jesus nu och inte vänta till i morgon.
Han sjöng flera sånger till eget ackompanjemang och allt kändes gott och bra .

Detta var den första andaktsstunden jag varit med på sedan jag flyttade in på "Gillet".  En mysig stund som avslutades med att vi bjöds på gott kaffe med hembakat.
Efter det gick jag hem och gjorde ingenting. Elsemarie ringde och berättade lite om dagen. Lasse och hon har haft gäster i sitt hus och även hälsat på hos den familj de köpte huset av och som nu bor tillfälligt i närheten. De planerar att bygga nytt på annan plats.

I veckan, som kommer, får jag besök av Kristin, Ulla och Kerstin förutom "Grötgänget",några tjejer lite yngre än jag, som traditionsenligt kommer hem till mig för gröt och skinka varje år, i juletid.
Det ska bli roligt. Tänker också bjuda hit mina forna grannar innan jag flyttat julgranen till förrådet.
Den är så vacker på balkongen.
Nu skriver jag inte mer i kväll utan avslutar med att säga GODNATT till er mina kära vänner!

lördag 20 januari 2018

Lördag 20 januari 2018. Men nu är väl alla dagar likadana i alla fall!

"Ingen dag är den andra lik", brukar jag säga! "Där ljög jag igen," som hon sa, Pippi.
Tre likadana dagar efter varandra  har det nu varit." Grått ute, grått inne." Långt ifrån det som stod på väggbonaden i mitt barndomshem. Den var handbroderad och på den kunde man läsa:" SOL ute, SOL inne, SOL i hjärta och SOL i sinne!" Och visst är det märkligt att barndomens dagar bjöd på så mycket sol!!!

Men nu ska jag "ta konen vid hornen" och ta tag i "Forntiden" innan jag slarvar bort den igen.
Efter vad jag kan se så har jag avverkat första veckan i januari år 1997. Tiden går och jag ville hinna ifatt Nutid innan jag går in i en annan tid.

Året var alltså 1997. Jag hade nu hunnit med att bo i min lilla villa i närmare tre år. Ung och rask med aptit på livet. Endast 70 år gammal.
Ser i Dagboken att jag som "klassmormor" fortsatte i Mikaelsskolan och gick dit så ofta jag kunde. På den tiden var det fler svenska barn än invandrade.
Jan,8 tog jag buss tillk Brickebacken för bönemöte med vänner och besök hos vår vän Ralf.
Barnvakt på kvällen. Elsemarie och Lasse i kyrkan. Ledarträff tillsammans med nykomna pastorn.

Dagarna fortsätter jag med att hjälpa till med undervisning i skolan tillsammans med läraren Lena Söderling. På kvällsträff med Göran och Marianne, Gullan och Arne, Ulla Josefsson, Leo och Laura på Toringsgatan.
Jan. 13. Bönemöte hos Ingrid och Folke Sandin, Anna och jag. Linn och Filip har feber och mamma tar barnledigt från skolan. Kristin hälsat på då promenad stod på schemat. Vi är goda vänner och trivs tillsammans.
Jan. 18. Gurli Holmer tog sin morgonpromenad och fikade hos mej,
Mattias, civilingenjören, fått jobb i Tranås. ( har jag tydligen glömt eller också kom han aldrig iväg??)
Jan. 19. Jonas flyttar hit för en tid.Kerstins och Awads hund Lisa har fått 12 valpar varav 11 lever och ska nu filmas. Kristin kom före skolan och hann äta frukost här. Lennart och Lasse fick kroppkakor till lunch.Hämtade Linn och Filip på Dagis. Gossen är full av energi medan Linn helst vill sova i tvillingvagnen.
Jan 21.Vaknar vid 6-tiden varje morgon! Lennart och Lasse ätit lunch här. Julsakerna nedplockade. Jag åkt till Skrankebol. Ulla är i Härnösand denna vecka, Räntan på huslånet gått ner från 9,65% till 6,65% FANTASTISKT  står det i boken. Jag bakar bullar och massor av tekakor. Tar bussen 17.40 till Örebro. Promenerar hem. Tar ner julgardinerna och putsar köksfönstren!
Åt lutfisk (traditionsenligt) hos Gurli Holmer. Hem och bakade tre kladdkakor till kaffet i kyrkan i morgon. Pratade länge med Margareta Lithell, vän sedan tiden i Stockholm.
Peter Veres här  och ätit utlovade Rårakor till lunch. Skickat brev och slant till en av mina f.d. skyddslingar från soc.Kristin på besök hos farmor.och fått lunch.
Jan.31 Ringde Anders på sjukhuset. Vadbenet knäckt under knät. Operationen krävande men gick bra.

Så drog jag samman dagarna. Att jag skriver om vad som händer beror på att jag tror att jag kan peppa mig själv  när jag känner mej trött och slö. Får se hur jag är i morgon! 
För inte kan väl 20 års åldersskillnad ha SÅ stor betydelse i en kvinnas liv!!! Never!!

Jag hade tänkt berätta om Tobias dramatiska bilfärd i går kväll men jag gör det i morgon för nu är det slut på orken .  Sov Gott mina vänner! Kram till er som orkade läsa! 

fredag 19 januari 2018

Fredag 19 2018. Kärt besök till förmiddagsfika. Åter fått vara med om att glädjas åt Guds suveräna makt att leda sina barn.

Så var det fredag och min goda vän från Syrien kom på besök. Vi fikade och hon hade en bok med sig, vars innehåll vi diskuterade  en del. Hon skulle läsa boken och senare lämna skriftlig sammanfattning och sitt utlåtande om dess innehåll. 
Författarens namn kände jag väl till. Även andra av hans böcker, dock icke denna.  Nu ska jag göra det sedan jag beställt den från Biblioteket. 

Min vän har efter två år i Sverige varit så ivrig att lära sig svenska och klarar det bra. Dock blev jag förvånad över valet av bok. Den är, för oss som växt upp med språket lättläst, och vi förstår vad som står "mellan raderna" och förstår även konstiga svenska ord, som ej användes i dagligt tal.

Med den kämpaglöd min vän besitter kommer hon att klara uppgiften men hon uttryckte en önskan att det skulle ha varit flera ord av enklare slag och som är mer användbara i vardagslivet.
Själv fick jag en tanke att hennes uppdragsgivare ser hennes kapacitet och låter detta styra val av bok. Jag ska snarast läsa den då jag gillar denne författares böcker och  självklart nu gör det med ännu större intresse.

Detta är tredje dagen då jag sovit i fåtöljen i omgångar. Om min iPhone ringer  så blir jag så glad för då  upplever jag att livet är som det SKALL vara och ibland får jagen energikick som välbehövd  bonus. 

Att få en pratstund med någon, som varit med om så mycket intressant denna dag, på grund av att Gud visat att han, som det står i sångstrofen jag häromdagen citerade på FB eller i bloggen, " och i valet av vägar och stigar skall han leda den bedjande rätt."
 Det är så stort, mäktigt och intressant och ett sådant meddelande fick jag pr telefon  just  i dag.
 
Att i tro på Gud och hans ledning,  handla i tro, utan att veta det Gud redan vet om framtiden, och förvänta sig att  han gör det som är bäst för sina barn för Gud kan man lita på och så helt plötsligt bara få se hur allt faller på plats och mer därtill. Att stå där i stum förundran över hans suveränitet. 
Vilken gemensam glädje det skänker! Hela ens inre fylls av tacksamhet. 
Att tro utan att se, är ordet för Guds älskade barn!  

Innan jag avslutar min blogg denna fredagskväll ska jag återknyta till "Forntiden" då jag funnit att det var länge sedan jag skrev om den. Ja så hittade jag inte var jag slutade förra gången så det blir att snopet säga Godnatt. GODNATT! I morgon SKA det bli ordning! 

torsdag 18 januari 2018

Torsdag 18 januari 2018. Ajajaj vilken tur att ha ett barnbarn på Chalmers i Göteborg.

Jovisst ler han åt mina frågor som i kväll blev tre på raken. Tur att jag inte fortsatte själv i min envishet. Jag var på god väg. Nu fick jag i tre etapper den undervisning min odigitala hjärna behövde för att allt skulle komma på plats. Så mycket tid jag sparade! Jag lovade att han fick berätta för kamraterna på skolan om en bloggande mormor som egentligen inte vet vad hon sysslar med. Nu skriver jag på paddan för datorn har Windows tagit över och det ska ta en halv timme och så länge kan jag inte vänta. Nu är det så att två dystra grå dagar med en sol som gömt sig och ska enligt TV förbli så i ännu en vecka, gör mig orkeslös, initiativfattig, lat, sömnig och allmänt ur funktion. Jo visst gnolade jag på låten vi sjöng i skolan i Figehom. "Sol, Sol, Sol i de glimmande snår. Sol Sol är det var jag går. En speleman osv." Inte kom solen för det. Jag kan inte få ny rad på paddan och vågar inte i denna sena timme börja experimentera med tryckande på knappar, som jag ej behärskar. Nu blir det som det blir. I går fick jag ETT telefonsamtal. I dag ETT. Jag har ringt ETT. Det är som om världen står stilla och vi alla väntar på . Det måste vara solen! Men, för all del! Messenger och SMS har utbytts livligt och lika bra det. Om vi inte är "uppåt" om vi ska prata så kan man ju alltid fixa till det utan ljud. SÅ tänker jag och har i dag levt därefter. Annelie ringde. Ja det blev två samtal i dag, faktiskt. Något jag behövde från affären?? En stund senare kom Markus med det önskade. Annelie har börjat plugga och vill ha tid med mej och fika en annan dag! Intet nytt på två dagar bortsett från att jag i går hade matgäst som fick rotmos. Själv fick jag en underbar bukett tulpaner i den moderna lila färg som nu är aktuell i flera sammanhang. Att jag inte i dag heller kom iväg till träning är något jag helst inte vill berätta men gör det för att ingen bloggläsare ska ha högre tankar om mig än jag förtjänar! Så försvann två dagar i stillhet och frid. Sådana här dagar då inget synligt händer så pratar Gud och jag med varandra en del och den tiden är ej bortkastad vill jag påstå. Jag skulle inte vilja vara utan den gemenskapen. Nu kan jag se hur sängen väntar. SÅÅÅ skönt! Sov Gott,

tisdag 16 januari 2018

Tisdag 16 januari 2018. Livet börjar stabiliseras. After all!

Det känns inte som om jag kommit in i mitt vanliga liv fast det är mer än en vecka sedan Tobias och jag kom hem från Onsala.
Att Elsemarie och jag samtidigt tog farväl av sina yngsta barn förorsakade tårar hos oss båda.
Tobias, som alltid bott med föräldrarna och nu, för gott, skulle börja ett eget liv med allt vad det innebär var förstås glad. Har jobb, som han trivs med, köpt bil, som han själv tjänat ihop till och hyrt lägenhet där han definitivt flyttade in i fredags, sedan föräldrarna hjälpt honom med flytt av saker till det nya och fixat till det så han har så trivsamt

I kväll har han kompisar där och han skulle bjuda på Tacos.
Jag minns hur glad jag själv var när jag, tjuguett år gammal, samma år som jag  blev myndig fick min första egna lägenhet på Söder i Stockholm. Tre trappor utan hiss, kakelugnar och vedspis!
Men lyckan av att ha en lägenhet och inte bara ett möblerat rum var total.
Tobias hyr "i andra hand" men ÖBO som äger fastigheten har givit sitt tillstånd så det är "raka rör".
Badrum, tvättmaskin, torktumlare, diskmaskin finns. Blir lite glad när jag tänker på att det i dagarna är sjuttio år sedan jag flyttade in i min tvåa på Renststjärnasgatan. Att ha förstahandskontrakt i en tid då det var så stor bostadsbrist var förunderligt och jag tackade Gud.

En bokhylla och i övrigt minsta möjliga i möbelväg fick duga eftersom jag var förlovad och Georg och jag hade långt framskridna planer för giftermål, som möjliggjordes genom att jag fick "ta vid" Tant Wennqvists lägenhet när hon flyttade och vi höll på med att spara pengar till vårt gemensamma,  blivande hem. Ett rum hyrde jag ut för att få lite inkomst och hjälp till hyran.

Nu gläds jag med Tobias och hans moderna lägenhet.
Det är faktiskt lite roligt att få leva länge och se utvecklingen och skillnaden på nu och då.

Nu håller den här dagen på att ta slut och jag har haft en bättre dag i dag än i går.
I går kväll " deppade" jag och smsade till Tobias att be för mig.
Det var   märkligt att uppleva hur något inom mig vändes till något bra och sedan dess har jag inte gråtit några avskedstårar. Jag berättade för Tobias i sms och fick svar: "Halleluja".

Ja Gud är god och förbön har betydelse!!

Nu ska jag i alla fall gå till sängen. Tänkte ta upp "Forntiden" igen men det blir tydligen inte i kväll heller. Sov Gott, mina vänner!

lördag 13 januari 2018

Lördag 13 januari 2018. "Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Vae dag är en NÅD dig given från Himlen besinna det."

Tack Gud för att du påminde mej om den låten precis som jag i mitt inre instämde i mammas uttryck ibland. "Hu en så lessam dag". Visst känns det bättre att se var dag som en gudagåva. Mamma blev tidigt änka. Vi barn försvann till Brasilien , Kalmar och Stockholm.

I sin stuga på landet satt mamma de första åren efter pappas död ensam många gånger även om hon hade vänner att umgås med. Hon höll kontakten med många och skördade frukt därav. Men ändå!
Längtan efter de sina är en annan sak. ( Just nu påminns jag om  den lilla 6-årige pojken jag genom socialen hade i min vård en tid och han skulle placeras hos en släkting  och hans ord när han sorgset tittade på mig och sa: "Att va hos dej, dä ä en annan sak det, förstår du! Jag kan ännu minnas hur svårt det var att lämna honom!) Jag var det näst bästa när han nu ej kunde vara hos de sina.

Dagen har till stor del tillbringats i gröna skinnfätöljen. omväxlande tillvaro med TV, Sömn. Bön och bibelläsning, samtal med Gud, ett par telefonsamtal.
Gårdagen hade satt sina spår så jag var lite dämpad. Ringde Tobias som åter varit på Ikea och köpt mer som han behövde i sitt första hem, sedan han sovit så länge han behövde utan att bli störd av en morgonkaffedrickande mormor.
Han är så nöjd, så nöjd med att ha både bil och egen bostad.

Föräldrarna har redan fått gäster i sitt hus i Onsala. Något de trivs med. Att Gud varit med och planerat deras flytt har de redan sett bevis för så de är också nöjda.
För min del, som har svårt med förändringar, har det senaste halvåret bjudit på lite i mesta laget av detta. I och med gårdagen så kom allt ramlande över mig och jag hade det lite jobbigt.
Vetskapen om att det är rätt och att Gud är med gör det lättare.
Jag minns tidigare avsked och hur allt blivit bra med det nya som skett.

När klockan blev halv fyra stod jag upp ur stolen och sa till mig själv.att så här kan man inte bete sig.
Jag "tog konen vid hornen" (som Georg plägade säga) och begav mig till den bokhandel som hade den för mig rätta Dagboken. Köpte den och en bok och lite mer innan jag vid hemkomst åter hamnade i den gröna skinnfåtöljen, som enligt rådgivare inte passar in tillsammans med den rosa soffan. OK! Vi trivs tillsammans så då får den stå där.

Grötfesten i kyrkan, som jag tidigare väntat på avstod jag ifrån beroende på att jag inte ville dit och riskera att få frågor om flytt och  avsked. Att de hade trevligt vet jag sen tidigare men ibland får man fatta lite obekväma beslut som medverkar till det bästa för alla.

Så blev det en bra dag också denna lördag och jag säger GOD NATT till er mina kära bloggvänner! GUD är GOD!