tisdag 31 januari 2012

Änglamakerska. Vad är det?

I går handlade bloggen om när mamma visade minnessaker som hon förvarade i spånkofferten som hon hade med sig från Stockholms Utackorderingsbyrå
när hon skickades som fosterbarn till Småland. Det var på något sätt högtidligt att röra vid de små sakerna. Mammas berättelser handlade mest om tiden efter Stockholmstiden eftersom hon troligtvis inte hade så många minnen från dessa år. Kanske hade hon också förträngt åtskilligt. Jag kan nu se att familjen bytte bostad väldigt ofta.När jag i november förra året besökte Stockholms Stadsarkiv vid två tillfällen och såg namnen på de olika gatorna där de bott , kände jag väl till dessa gator från mina första tre år i Stockholm , när jag som femtonåring kom dit och dessa gator låg helt nära min arbetsplats. Den gata där mamma senast bodde cyklade jag förbi varje dag på väg till jobbet. Tänk om jag då hade haft den kunskap jag har i dag.

Mammas berättelse gjorde starkt intryck på mig och jag undrade mycket vart mormor efter frigivningen från fängelset tog vägen. Till och från har jag i 65 år sökt efter mormor men först nu fått veta när hon dog och var hennes grav finns. Jag har många papper från olika kyrkböcker och från kvinnofängelset i Växjö, som senare flyttades till Hinseberg utanför Örebro.


Naturligtvis frågade vi mamma vad änglamakerska var. Något klart besked fick vi väl inte, men i stort sett hade hon nog vetskap om vad det innebar.

Det var en ganska utbredd företeelse i början av 1900-talet innan myndigheterna ingrep. Flera kvinnor kom i fängelse och mormor lär vara en av de mera beryktade.
Ensamma mödrar sökte genom annonser få kontakt med någon som kunde ta hand om deras nyfödda barn. Ibland togs kontakten innan barnet var fött. Ibland var det den som var villig att ta hand om ett sådant barn, som annonserade och barnets mor och ibland också fadern svarade på dessa annonser. Barnet överlämnades och man kom överens om betalningen. Den kunde variera från "ett i allt" till "avbetalningar" pr månad. Vid något tillfälle var det 150 kr för det nyfödda barnet tills det fyllt 15 år. " Akut pengabrist" gjorde att man ej tänkte på vad det skulle innebära.

En del barnmorskor förmedlade dessa kontakter. De nyfödda ,eller i alla fall väldigt små barnen levde inte länge. Två- tre månader var ganska vanligt. De fick inte den vård de behövde och dog. Vid rättegången fanns många målsägande. Mormor var åtalad för mord men dömdes till två och ett halvt års fängelse för misshandel. Om jag förstått det hela rätt var hon sin egen försvarsadvokat. I välformulerade brev till " Rättens ledamöter" skriver hon och bedyrar att hon aldrig haft för avsikt att döda något barn.Hon vädjar om "att fullständigt blifva frikänd för mord samt mordförsök och beder jag att för mina övriga fel få så mild dom som möjligt. Än en gång tilläggande att det aldrig varit min afsigt att taga barnen af daga."
Tidigare i brevet ber hon om ursäkt för den vårdslöshet och slarf hon visat vid skö
tandet av en del av barnen.

Efter fängelsevistelsen fanns inga anteckningar om vart hon tagit vägen. Jag fick för flera år sedan svaret att man hade inte s.k. "sluten folkbokföring" och att det därför gick att försvinna. Vad jag har undrat! Reste hon till Amerika,eller tog hon livet av sig....

Nu vet jag att hon dog vid sjuttiotvå års ålder och är begravd i Sverige.
Men mer vill jag veta och numera finns ju en del uppgifter i Riksarkiven.

Ordet "Änglamakerska" kommer alltså från talesättet att man gjorde änglar av barnen genom misskötsel som ofta slutade med döden och de små blev då änglar.

Jag önskade att jag kunnat berätta något roligt i dag eftersom gårdagen också var dyster läsning. Jag kommer nog att behöva ytterligare något inlägg i det här men för i kväll får det vara nog .Jag avslutar dagen med tacksägelse till Gud som är god och som alltid finns med oss. Guds kärlek har inga gränser. Godnatt!

måndag 30 januari 2012

Änglamakerskan.

Jag har tidigare berättat om hur mamma, som sjuåring kom till Småland som fosterbarn. Vilken brist på kärlek hon upplevde. Den där spånkofferten hon hade med sig från Utackorderingscentralen i Stockholm där hon tillbringade ett par månader innan hon skickades iväg till fosterhemmet, var en kär klenod för henne. Det enda hon hade från sina tidiga barnaår i Stockholm. Hon hade inte ens ett foto på föräldrar eller den yngre brodern. Från den kofferten tog hon någon kväll emellanåt in några saker och vi fick se och höra när hon fått dem. Allt från tiden efter flytten. Från Stockholm fanns bara utrustning för första tiden i fosterhemmet.

En sprattelgubbe,tillverkad av trä, en raritet så vägjord och fungerande, en liten cigarrlåda med vackra bokmärken och konfirmationsminnen,små kort med namn och datum,
från kamrater, små vackra näsdukar i ett litet skrin med bokstäverna: "Till en snäll flicka". En liten rund burk i gul metall innehållande små,ytterst små,sockerpiller. Det märktes inte att vi tog var sitt ibland.Där fanns också en oval, grön plåtlåda där hon under skoltiden samlat växter.Hon visste namnen på varje givare. Människor i fosterhemmets grannskap vill väl uppmuntra henne ibland och gav en liten present. Hon berättade också att hon en gång fick en 25öring av den äldre sonen i familjen. I det lilla skrinet fanns också ett antal brev från fadern( Tydligen var han det bara i kyrkböckerna eftersom han hade gift sig med mormor när mamma var 7 månader gammal. I verkligheten fanns en annan pappa.)


Alltnog, dessa brev skrivna mellan år 1913 och 1917,sista brevet en månad innan han dog,var varsamt öppnade och välbevarade. Tänk om jag läst dessa brev medan mamma levde och kunnat fråga om ett och annat. Några få brev läste jag men de var ej av så stort intresse då som de är i dag när jag "forskar" om mammas första år
och äntligen fått veta hur mormors liv slutade. Mest genom Stockholms Stadsarkiv dit jag snart åter ska bege mig . Bara förkylningen försvinner och, ännu mera kylan.Jag är så frusen och vill inte ge mig ut när det är kallt.

1913 var mamma 14 år och hade då flyttat till sitt nya fosterhem. Han fortsatte att skriva tills mamma var 18 år och han själv avled i Stockholm.
Mamma berättade att hon då fick sig tillsänt en dödsannons från hans nya fru som han gifte sig med 1909 efter skilsmässan från mormor 1908.De hade en son som ,när fadern dog. var 4 år. Han hette Valter. Jag undrar varför mamma inte hade sparat dödsannonsen när hon så noga sparat breven. Var hon månne förargad? Jag ser att han i ett av breven skrev,"jaså du tycker inte om att jag är omgift" så jag kan tänka att hon i ilska slängde både dödsannons och de foton av den lilla familjen som jag förstår att han skickat. Jag tänkte aldrig på att fråga men lyssnade när hon berättade.

Hon berättade också om att hennes mamma var änglamakerska. Hur hon kom i fängelse
och att mamma och hennes bror blev ensamma i hemmet ett par dagar i samband därmed.
Att hon som 6 åring bodde någonstans och att man där hade läst något i tidningen.
Ingen sa vad det gällde. "Men jag förstod att det stod något om mamma och då gick jag ut och grät", berättade hon. Kan tänka mig hur det kändes i ett litet barnahjärta.

Hon berättade också att hon vid ett tillfälle var och hälsade på modern i fängelset.Kan ha varit redan under häktningstiden. "Mamma hade sytt ett förkläde åt mej,som jag fick."

Jag vet nu hela historien i polisrapporten. Ingen munter läsning.

Jag borde väl ha något roligare att berätta som avslutning men jag måste nog säga godnatt mitt i all bedrövelse och säger: "På återseende"

söndag 29 januari 2012

Julgranen, Adventsljusstakarna, Tomtarna och Krubban på vinden.







Ja så var då julen uppburen till vinden ännu en gång. Tänk så hemskt om det vore så att julen försvann efter bara en månads användning. För mej och för många fler är julen närvarande varje dag. Jesus föddes, dog, uppstod,blev upptagen till Himlen
och ska en dag komma tillbaka ,som änglarna sa vid Hans Himmelsfärd. Genom sin död öppnade Han vägen till Gud. Jag tycker det är så intressant. I Lukas 23 kan vi läsa om detta drama.Efter den dagen då ALL vår synd,alltså allt som hållit oss skilda från Gud, ut plånades genom att all vår skuld lades på Jesus och genom Hans död är vägen öppen till Gud för alla som vill ta emot detta. Gud och människan fick på nytt gemenskap med varandra. Den som vill. Gud tvingar ingen att ta emot Jesu gåva. Nu har jag levt i många år och vet att detta är sant. SÅ många bevis jag under årens lopp har fått. Det är märkligt att så många inte vågar pröva. Kanske man tittar på kristna som inte är som man förväntar sej. Jag vet och blir också ibland besviken på både mej och andra men då finns alltid Jesus där. En levande Jesus, som förstår när jag talar om att jag är missnöjd. Som säger:" OK Ruth jag gillar inte heller det där , men jag älskar er allihopa och jag kan göra mycket mera än du tror. Lita på mej!" Så får vi lämna både oss själva och vår nästa, dumma som de är, i Hans händer och vandra vidare i Hans sällskap, glada över att Han alltid vill oss väl. Kanske är det alltför enkelt. Vi är så benägna att allt måste ha en förklaring som vi själva kan räkna ut.

Alltså bär vi julen med oss hela året. I Örebro står stora folkskaror en söndag i advent och sjunger:" O helga natt, O helga stund för världen , för oss Han dödens smärta led. O helga natt som frälsning åt oss gav. På Stortorget är det varje år likadant. Massor av människor tackar för att "Jesus till jorden steg ned för

att befria oss". Men så gör många som flickan sa när hon och föräldrarna lämnade kyrkan efter gudstjänsten på söndagen " Adjö då Gud. Vi ses nästa söndag."Man lämnar Stortorget och lovsången till Gud och tänker att" nästa år ska jag dit igen"Det är verkligen en stor fest och Jesus blir firad. Allt är Han värd! En del går därifrån med tacksamhet i hjärtat för att inte behöva vänta ett helt år till nästa Jesusmöte. Nej med Honom kan man få ha gemenskap varje dag. Året runt. Hela livet. Jag kommer längre fram att berätta om upplevelser av Jesus i mitt och andras liv.

Men men, nu till min jul 2011. På julafton skulle vi ha öppet hus i kyrkan och där ville jag vara för att träffa människor och äta julbord.Sedan länge planerat.
Julaftonens morgon vaknade jag med feber och kände att det skulle bli en julafton med mycket sömn. Det är nämligen alltid så att när jag får feber så sover jag jättemycket och det är för mej den bästa medicinen. Så också denna gång. Jag sov största delen av dagarna under julhelgen och hade inte lust med något annat. Febern gick över men sedan har det hängt i . Ena dagen slut och trött.nästa dag lite bättre. I går orkade jag ta itu med att plocka bort julsakerna, vilket jag tycker är svårt. Jag älskar mina tomtar, julkrubban och julgranen. Mest av allt adventsljusstakarna som lyser upp huset. Men, som sagt ,nu har barnbarnet varit här och burit upp allt till vinden.

Medan jag plockar ner i kartonger tänker jag på flydda jular. "När vi alla tillsammans var",som det heter. Tittar på julgransljusen som Georg och jag köpte 1948, som nygifta. Kvar i samma kartong. Ännu märkligare är att den pappkartong där julpyntet förvaras också finns kvar från det året.Grön papp,tilltufsad efter alla år men lika kär. Jag är så glad varje år att se den igen. Andra saker som köpts under årens lopp framkallar många minnen.

Jag har så oändligt mycket att vara tacksam för. så många fina julhelger, min fina familj, vänner. Över allt detta Guds stora kärlek och nåd. Jag har all anledning att tacka Gud och gör det så gärna.

Men kära bloggläsare, som fortfarande läser,nu sätter jag punkt för i dag. Visste inte vad jag skulle skriva om i dag men tänkte att jag börjar väl där jag slutade i går. Och så här blev det. Må så gott! Vi ses på bloggen i morgon igen!

lördag 28 januari 2012

Farmor och farfar i Hörningsnäs.

Så kom den! Dagen jag inte gillar. Från ljus till mörker. Tvärt emot vad vi i kristna sammanhang brukar säga. Där heter det: " Från mörker till ljus". Men nu har jag hamnat i detta mörker i år igen. I don´t like it. Hela dagen har jag i ensamhet, lugn och ro (Jo en liten kaffestund med kompis hanns med) plockat bort adventsljusstakarna, packat ner julkrubban, plockat bort alla tomtarna, med tonvikt på många. Älskar tomtar. Nu sitter jag här omgiven av kartonger som täcker en del av golvet i mitt stora kök. Väntande på morgondagen då jag, som vanligt med hjälp av ett barnbarn ska förpassa allt upp till vinden. Tills det blir advent igen! Så nu får vi hoppas på det GODA NYÅR som vi önskat varandra.Och jag vet att om några dagar när ljusstakarna har bytts ut mot fönsterlampor så ser jag framåt. Och blir glad för snart är våren här!

Du som följer min blogg vet att jag aldrig fick kontakt med någon mormor och morfar eftersom mamma ensam blev skickad som fosterbarn till Småland redan då hon var sju år.Hennes mor hörde aldrig av sig.
Kanske du också minns att jag berättade om min pappa som bodde granne med gården där hon vid femton års ålder blev piga och att han ,när hon anlände dit ,och han för första gången såg henne sa att " henne ska jag gifta mig med".

Så blev det sju år senare och i och med detta fick jag både farmor, farfar och många fastrar och farbröder. De hade långt innan jag föddes flyttat till ett litet torp vid namn Hörningsnäs beläget långt in i skogen, c:a en mil från Figeholm.
Där fanns en häst, några kor,ett par grisar, får, höns och en tid två gäss ,som jag hade i hälarna vid ett tillfälle. Vi sprang ungefär lika fort. Jag i för stora stövlar och gässen arga. Jag hann lagom få igen dörren innan de skulle bita mig och jag kunde andas ut. Stugan var ej så stor men där fanns plats för farmor,farfar,fyra farbröder, tre fastrar och så jag och mina syskon ,som ibland fick vara där.

Det var ju innan skolåldern och sedan på loven vi var där. Jag är så tacksam för mina farföräldrar och att vi alltid kände oss välkomna där fast arbetsbördan för speciellt en av fastrarna var nästan omänsklig. Helt omodernt.I en stor ugn som eldades med ris bakades limpor.Tvätten fick tas om hand i köket utom på sommaren då man stod utomhus. Där fanns ingen sjö så nära som hos oss så det var att bära vatten från brunnen. Korna skull mjölkas och djuren ha mat. En del av mjölken tog man till en bod på gården och hällde den i en separator, som delade grädde och mjölk åt. Grädden vispades sedan till smör,som såldes till speceriaffären ute vi stora vägen.O, detta smör!Ska aldrig glömma hur gott det smakade!.Jag fick åka med på pakethållaren och handlaren bjöd på bröstkarameller. Bara det var värt färden . I utbyte mot smöret fick vi kaffe och annat.

Faster var det snällaste man kan tänka sig. Jag skäms ännu ibland när jag tänker på hur hon varma sommardagar stod i det varma köket och gräddade pannkakor åt oss barn, som låg ute i gräset. Hon kom ut till oss med det goda och sken som en sol när hon såg hur glada vi blev. Kära, lilla faster! Hon hade allt under kontroll. Mina farbröder hade jobb lite varstans och kom hem till kvällarna. På morgonen skulle de ha frukost och sedan ett matsäckspaket med sig. De andra fastrarna gifte sig och flyttade hemifrån men den äldsta fastern fanns kvar på sin post. Vad jag beundrar henne och många andra som ställt upp för de sina offrande mycket i livet men som gjorde det oegennyttigt.

Huset hade ett ganska stort rum innanför köket. I det rummet fanns en STOR öppen spis och många gånger vaknade vi barn på morgonen och njöt av den stora brasan som redan var tänd. V i låg på en halmmadrass på golvet. Farmor stickade strumpor av ullgarn från fåren. Hon levde tills jag för länge sedan flyttat hemifrån men vi höll kontakten pr brev. Det var mest jag som skrev. Farfar dog när jag var tio år tror jag. Han var tystlåten och lite barsk men han hade alltid köpt en strut karameller åt oss när han kom hem från affären dit han färdades med häst och vagn. Det är sådant man kommer ihåg.

När farmor fyllde år i maj samlades alla i Hörningsnäs för att fira henne. Mamma bakade födelsedagstårtan. Faster hade gjort ostkaka. Inget riktigt kalas utan ostkaka i Småland! Vi hade bara sex kusiner, som vi faktiskt bara träffade vid dessa tillfällen. Då fick vi åka taxi dit och hem. Pappa tyckte att det var enklare än att cykla med oss fem barn. Det var så festligt när bilen kom och hämtade oss.

Att få vara hos farfar och farmor var nog nyttigt på många sätt. Vi fick vara med djuren. Se när tio grisar kom till världen . Samma mamma. Hälften av dem dog, en del ihjältrampade tror jag. Vi fick vara med och se när kon kalvade. Vi fick hämta ägg i hönshuset. Faster kokade genast var sitt ägg åt oss.

Jag skulle önska att barn också nu för tiden fick vara med och se lite av lantlivet,men det är ju få förunnat.

Nu vet jag inte hur mycket jag har skrivit och ni som läser är kanske uttråkade men som jag tidigare sagt så har jag vissa förpliktelser mot barn och efterkommande.

Tack för i kväll. Sov gott och kom ihåg att du kan säga ett par ord till den gode Guden innan du somnar. Fridfullt! Vi hörs igen!

fredag 27 januari 2012

Matematik och lite annat...

Som jag tidigare berättat blev sommaren 1936 med den vecka jag vistades i Stockholm,oförglömlig. Jag slutade också andra klass och lämnade därmed min snälla Fröken.Ettan och tvåan kallades småskolan. Därefter tog Storskolan vid.I skolhuset fanns två våningar. På första våningen fanns fyra klass rum och ett materialrum där kartor och ett litet bibliotek förvarades. I mitten ett stort utrymme med bänkar efter sidorna, hatthyllor ovanför och en rolig grej för dricksvatten. I detta utrymme åt vi som bodde långt från skolan , vår matsäck som bestod av mjölk och smörgås. Vad vi avundades kompisarna som bodde i samhället, som kunde springa hem och äta lunch.

Nu blev det att byta lärare. Ingen Fröken längre utan en manlig lärare. Trean och fyran i samma klassrum. Den läraren minns jag för att vi fick spela teater. Göra kulisser och läsa in repliker. Att spela teater är bara sååå roligt. Tycker jag än i dag. Han lärde oss också mycket om växter och vi fick en 10-öring när vi efter beskrivning hittat en lite annorlunda växt.

Jag har tidigare nämnt om att det fanns några rika familjer i köpingen. De umgicks med varandra och hade hembiträden och lejde kokerska och serveringspersonal när de hade kalas. Alla visste vilka de var.Bland dessa fanns 5-6 barn i olika åldrar, med ett gemensamt: De fick börja realskolan i Oskarshamn när de slutat fyran. De två milen till och från Oskarshamn fick de åka taxi. Bara de rika hade råd med en sådan lyx. För vår familj, liksom för de flesta andra var det en omöjlighet, även om önskan fanns.


En dag ringde en mamma till mej och frågade om jag kunde komma och hjälpa deras dotter med matematiken, som dottern hade lite svårt med. Dottern gick i fyran och jag i femman. Så klart jag ville.Vi var ju skolkamrater, gick i samma klassrum.Och matematik var för mig ett kärt ämne.
Dottern skulle söka in till realskolan. Jag vet inte om jag var avundsjuk direkt,(jag visste ju att det för min del var uteslutet), över att hon fick chansen att börja bara för att hon kom från en familj som hade råd
, men LITE kändes det nog ändå. Hade vi nu bott i en stad hade det naturligtvis ej varit några problem. Men längre fram i livet sörjde jag över att jag ej kunde komma dit jag ville på grund av bristande utbildning. Till slut fick också jag gymnasieutbildning men då hade det gått ett antal år. Och tiderna hade förändrats. Nu gläds jag över att mina barn har fått den utbildning de önskat trots att vi ej har räknats till "de rika". Från barndomshemmet, om än inte rikt på pengar, fick vi med oss det absolut bästa: En beprövad Gudstro, som håller i alla lägen. En Gud som aldrig sviker! Jag är så tacksam!

Eftersom förra natten var lite för kort ska jag nu ta igen det och gå till vila nu. Jag sänder er många varma hälsningar. Och önskar er Guds välsignelse!

onsdag 25 januari 2012

Dricksbilen , Ål- johan m.m.

När lördagen kom var det dags för "dricksbilen" från Oskarshamn, att komma.
Dricksbilen hade svagdricka i 5- litersflaskor, dessutom läskedrycker. Jag minns inte att det fanns mer att köpa, men nog måste det väl även ha funnits pilsner!
I vår familj var det endast Svagdricka som gällde. Fiskarfamiljen, en trappa upp,hade det lite bättre ställt än vi och någon gång fick de barnen köpa läsk. Svagdrickan kostade 75 öre för 5 lit och räckte i regel till fredagen veckan därpå. Alla i familjen gillade svagdricka och jag kan ej minnas att vi sörjde över att inte få läsk.

Senare drack jag vid ett tillfälle läsk i samband med att jag hade migrän,(kanske i 10-årsåldern) när vi var på en söndagsskolfest och efter den dagen dröjde det 15 år innan jag drack läsk. Dricksutköraren var alltid vänlig och glad och en gång fick jag åka med i bilen till Uthammar ett par mil från Figeholm. Det var sista anhalten. Oj vad jag njöt av den bilfärden!

Ål- Johan då? Jo det var en liten farbror som kunde dyka upp när som helst. Han hade en gammal sliten häst som drog en kärra med några lådor strömming. Vi fick ju annan fisk av vår granne, som dock inte fiskade strömming, men mamma brukade köpa strömming av Ål-Johan. Jag minns än hur det lät när han klev ur kärran och ropade:" Godda frua ska ho ha nön strömming i da? Hur mycke ska ho ha? En halv eller hel val eller hur månge kast?" En val,det var 80 strömmingar, ett kast var 4 strömmingar. Jag vill minnas att det oftast blev 5 kast för vår del.Underligt nog mådde jag illa av att äta strömming. Precis som av att dricka läsk. Men det märkliga var att när jag många år senare blev gravid med vårt första barn, drack jag massor av läsk och började också att äta strömming. Jag har hört att det är ett känt fenomen att det blir så.


Men ,för all del, jag får väl ej glömma " Kaffe-Kalle. Han cyklade omkring med sina kaffepaket och vi köpte alltid kaffe av honom. Inte i speceriaffären!
Han tog god tid på sig när han kom. Men det var så på den tiden. Och mamma pratade med honom samtidigt som hon grejade i köket. Fridfullt!

Så var det sotaren. Liten och svart kom han med sina borstar och kedjor på cykeln. Då gällde det att i tid ha låtit elden brinna ut så spiseln var kall. Han plockade av spisringarna ,en efter en och vred fingrarna runt så att sotet lossnade. Inga handskar! Jag tänkte alltid att han kunde nog aldrig bli ren. Inte ens med Palmolivetvål.Han skorrade när han pratade, i motsats till oss andra figehlmare. Kanske fanns det någon mera, minns ej! När man säger att man är från Småland tittar folk på en och säger:" Men du skorrar ju inte!" Nu ska jag berätta att det är så att Småland består av tre län,Jönköping, Kronoberg och Kalmar. Alla skorrar utom de som bor i norra Kalmar län. Och där ligger Figeholm. Bara så ni vet!

När körsbären var mogna kunde man köpa också dessa underbara bär(som inte växte i byns trädgård) Vid dörren. Från Laxemar kom halvvuxna barn med en låda på sin cykel och sålde. Ibland cyklade vi dit och klättrade i träden och plockade själva. Det fanns gott om bär. Någon gång cyklade vi till Stensjöby där det fanns många körsbärsträd efter bygatan. Dit gjorde vi förresten varje sommar en utflykt och plockade körsbär när vi flera år bodde i sommarstugan i Figeholm.

När jag nu pratar om bär kommer jag ihåg när vi fick blåbären c:a 30 liter, tror jag det var, varje sommar. Också de levererade hem till köket. Ett äldre par,samma i alla år så länge jag kan minnas, kom med två stora kartonger på sina cyklar och hjälp vad vi åt blåbär den kvällen. Men de skulle ju kokas in för vinterbehov och då fick vi barn hjälpa till med rengöring av de gamla flaskorna som samlats i källaren. Det gick till så att vi hällde sand i dem, så vatten och så skakade vi , sköljde noga och bar in dem till köket. Mamma kokade blåbären med pyttelite vatten och hällde genom en tratt de heta blåbären i flaskorna vilka korkades och hartsades. Harts köptes i små plåtburkar. Burken ställdes i hett vatten. Hartsen smälte och sedan vände man den korkade flaskan upp och ner i denna burk.När hartsen torkat var det absolut lufttätt och sedan hade vi blåbärssoppa att dricka hela vintern. Socker sattes först till i samband med att soppan kokades.

Det finns en del att berätta om luffare och Zigenare också. På den tiden hette det så och jag måste ju hålla mig till dåtidens språkbruk, eller hur?

Som vanligt skickar jag iväg inlägget utan att läsa igenom det så jag hoppas att du som läser fortfarande har överseende med ett och annat fel. Sen blir det att ringa till Linn i Växjö för att få in det på Facebook för jag vet ännu inte hur man gör men det ska jag snart lära mej.

Nu ska jag bara tala om att jag tackar Gud för att jag har orkat klara två hela dagar utan att sova. Det måste väl betyda att det är på rätt väg med "sjukan", som började på julafton.

Så en liten "Minnesvers" från Jesus själv:"Såsom ett ljus har jag kommit i världen, för att ingen av dem som tror på mig skall förbliva i mörkret.Joh.evang.12:46. Tack för gemenskapen den här stunden. Sov Gott!!!!

tisdag 24 januari 2012

Figeholm en livlig köping. i min barndom.

Lilla Figeholm med sina ca 800 innevånare ska inte glömmas Jag minns de härliga somrarna, de kalla vintrarna, särskilt i början av 1940-talet(krigsvintrarna),våren med blåsippor, vitsippor gullvivor och liljekonvaljer. Senare kom blåklockor och prästkragar. I maj fyllde mamma år och då var det alltid festligt.Jag har många gånger önskat att jag skulle ha födelsedag i maj i stället för i mars när det ofta är kallt och snöigt. Pappa fyllde också i mars.

Till mammas födelsedag skulle korkmattan i köket fernissas. Det var lite kul för då fick vi barn ligga på golvet i sängkammaren på utbredda madrasser. På morgonen blänkte köksgolvet och det luktade fernissa.

Några dagar senare firades mammas födelsedag. Hon hade bakat goda kakor och en stor tårta. Grannar och vänner kom och gratulerade och pappa och vi barn hade också små presenter. Utom när det var jämna år. Då blev det stor present från pappa och oss barn. Likaså från grannarna.

Jag vill berätta om mammas 50-årsdag på en gång så är det gjort jag hoppar tillbaka till barndomen senare. Det var år 1949. Tvillingarna var då i 20årsåldern, lillasyster 15. Min bror med fru och liten son,jag och Georg hade kommit hem för att fira mor. Uppvaktningar hela dagen. Jag minns ej om den "riktiga" bjudningen var samma dag eller senare. Men kalas blev det i alla fall. Mamma skickade på fm Georg till affären för att köpa ett antal påsar. Han tyckte det var lite märkligt men fick ju i slutändan av kalaset se meningen med dessa påsar.

Påsarna delades ut till alla och så plockade gästerna de kakor de ej ätit upp(sorterna var många) ner i påsen och tog med sig hem. Georg som var stadsbarn, hade aldrig hört talas om denna sed och blev högeligen förvånad. Berättade då och då om denna unika företeelse för våra vänner!

Jag ska tala om att det där var ingen dum grej för det hände ju att mamma och pappa var bjudna på kalas. Vi barn var hemma. Gissa om vi väntade på att få dela kakorna som de hade sparat i påsarna. Troligtvis åt de minimalt antal för att det skulle bli ett antal över till oss. Så var det säkert i många barnfamiljer på den tiden.

Men nu ska jag berätta om samhällets affärsliv. En fantastisk Charkuteriaffär med hemgjorda korvar och annat smörgåspålägg, en speceriaffär, som med tiden flyttade till andra sidan torget i ett nytt hus. En förutseende handlare!.Nu blev det en avd för specerier och diverse artiklar, en avd. för manufaktur och skor.I den affären jobbade min bror när han,som jag tidigare nämnt , kom hem med en radio som han köpt in för ca två månadslöner.

I ett annat hus vid torget bodde bagaren .Där köpte man stora limpor för 50 öre och småbröd för 2 öre st. Någon gång kunde också vi kosta på oss att handla hos bagaren.

Karamellfabriken,där senare mamma under många år kokade karameller, sålde karamellsmulor i strutar. Billigt!

Konsum låg vid ån. Där handlade vi inte mycket men där såldes mjölk och grädde på söndagsmorgnarna till dem som bodde i samhället.

En fotograf, som också sålde parfym och lite småsaker. Det fanns tre sömmerskor och åtminstone en hårfrisörska. Ett Mejeri där man gjorde ost. Bankväsendet fungerade med Göteborgsbanken och Figeholms Sparbank. Posten hade ett eget litet hus med två äldre damer so sorterade post i träfack. De tittade på en över glasögonen och sa:" Högskulla" medan de gick till fack nr två från vänster högst upp. bland facken, men inte högre än att de nådde utan pall.

Det fanns två taxi, senare tre, när handlarns ena son också startade taxirörelse.

Tre Frikyrkor med söndagsskola alla tre. Ibland kom Frälsningsarme´n från Oskarshamn och visade ljusbilder från Afrika....

Egentligen är jag inte riktigt frisk än och dessutom barnvakt åt två halvstora pojkar som väntar på att vi ska be aftonbön tillsammans så jag ber att få återkomma senare. "Gud som haver barnen kär" Tack för att Du älskar oss alla, stora och små. Godnatt alla kära bloggläsare!

måndag 23 januari 2012

Nioåringen med båt till Stockholm.

I mitt förra inlägg berättade jag om den stora julklappslådan från Stockholm. Och om brevet där jag erbjöds att till sommaren komma på besök.
Naturligtvis var bara tanken på att få komma " till Kungliga Huvudstaden",som han sa, Pelle Svanslös, svindlande Jag skulle dock inte behöva åka med en potatisbil som Pelle, utan jag skulle få åka båt. Någon rädsla för att åka båt har man inte om man växt upp som jag gjort med sjön som närmsta granne. Men ändå! Ack så spännande. Under tiden som följde brevväxlade vi med tant Magda,som den ena av de båda systrarna hette. Hennes man var Färghandlare.De hade inga barn. Systern hette Gerda och hyrde ett rum i deras hem.

Våren kom. Och sommaren. Jag hade slutat andra klass den 13 juni,den vanliga examensdagen. Likadant varje år. Resan var inbokad till någon dag i början av juli.
Försedd med div kläder, en tandborste, en tub Nibe tandkräm inköpt i Konsum för 50 öre och så förstås den nya examensklänningen,som jag fått tyg till av min snälla fröken, bar det iväg med buss till Oskarshamn i sällskap med mamma. I väntan på att båten skulle avgå gästade vi hos vänner till tant Magda. De bodde nära hamnen.
Båten hette "Södern" och gick vid 2-tiden från Oskarshamn. På båten arbetade några damer i köket. En av dem var bekant med den familj vi gästat och jag blev väl omhändertagen när jag gick ombord. Allt var väl planerat av tant Magda.

Nu blev det rena lyxresan för mej. Jag åt tillsammans med kapten och styrman vid fint dukat bord. Jag sov på natten i salongen på en röd sammetssoffa. Alla var snälla och gjorde allt de kunde för att jag skulle trivas om
bord.

Om jag då hade kunnat skåda framåt i tiden skulle jag fått se att jag som vuxen skulle göra många båtresor mellan Stockholm och Oskarshamn.

Ännu märkligare känns det i dag när jag i mitt letande efter mormor också fått viss inblick i min mammas krokiga liv genom de papper jag först i november förra året fick i min hand. Jag frågade aldrig mamma om på vilket sätt hon färdades när hon som sjuåring reste från Stockholm till Sitt fosterhem i Ström. Funderade nog aldrig på det eftersom mamma överhuvudtaget berättade så lite om livet före fosterhemstiden. Hon var ju bara sju år när hon kom dit och hade säkert glömt en del och förträngt resten. Men möjligt är att hon skickades med båt.

Alltnog. "Södern" lade till vid Norr Mälarstrand och där stod de snälla tanterna och väntade . De överlämnade present till damen på båten som tagit hand om mej. Så fick jag för första gången åka spårvagn.Så många gånger jag senare i livet skulle göra det! Utanför porten till huset,Havregatan 9, mötte vi farbror Harry på väg till sin färghandel. Tant Gerda gick till sitt arbete och så var vi ensamma,tant Magda och jag.

Nu följde en vecka med många intressanta upplevelser.Allt så olikt det jag var van vid. På den tiden var det mera "familjärt" att bo i Stockholm. Grannar stannade till på gatan och hälsade och frågade hur jag tyckte det var att komma till Stockholm. I mjölkaffären var kunderna igenkända av personalen. Varje dag köpte vi bröd och mjölk. Jag minns ännu doften av det nybakade brödet. Kylskåp fanns inte.

Det blev besök på slottet och i affärer där jag inhandlade presenter till min bror , mina systrar och föräldrar. Eftersom jag naturligtvis hade baddräkten med mig så var vi ibland på Eriksdalsbadet och fick ffg simma i bassäng. Alldeles i närheten låg Åhlens Varuhus. Åhlenskatalogen hade vi hemma. Den fanns i så gott som alla hem och ibland skickade vi efter grejor därifrån. En annan katalogfirma i Stockholm hette Oscar Ahre´n. På söndagen när affären var stängd tog vi alla tre spårvagnen till Djurgården och Skansen där jag fick rida på elefanten Lunkentuss. Jag blev fotograferad utanför Seglora kyrka.Tyvärr kan jag ej få in det här men ska visa det senare när jag får hjälp.

Dagarna gick fort och så var det dags för hemresan med "Södern". Samma personal som på ditresan hälsade mig välkommen och lika väl omhändertagen blev ja. också denna gång.

I Södertälje stannade båten och man kunde köpa de beryktade södertäljekringlorna, vilka dock ,enligt mitt tycke, inte var så goda som ryktet förtjänade.
Nästa morgon var båten i Oskarshamn och pappa, vill jag minnas, stod på kajen och väntade . Buss till Figeholm. SÅÅÅ tacksam jag är för denna resa. Glad är jag också att mina föräldrar aldrig tvekade att låta mig få åka.

Men nu säger väl jag som de gör ibland i radion. På återhörande! Ha det gott!

söndag 22 januari 2012

Julklappslådan

I ett tidigare inlägg nämnde jag om två damer från Stockholm, som en sommar vistades på Vilohemmet som låg nära mitt barndommshem. Jag hade fyllt 8 år, tvillingsystrarna 4, lillasyster 8 månader och min bror 11 år. jag nämnde också om att dessa damer skulle komma att få stor betydelse för min framtid.


Det var så sorgligt när vi sa adjö och de återvände till Stockholm.Vi hade blivit goda vänner. Hösten gick och vi hörde ej av varandra. Att vår familj levde under knappa förhållanden hade naturligtvis inte undgått dem.

Vilohemmet stängde för sommaren.Hösten gick och allt fortsatte som vanligt. Min bror och jag gick till skolan tillsammans med de övriga bybarnen. På den tiden fanns en stor trädgård nedanför byn, Ojojoj så mycket frukt där fanns! Vi fyllde våra skolväskor med äpplen,päron,gula och blå plommon. Mellan träden fanns tvättlinorna där tvätten hängdes efter sköljningen i sjön.

Det närmade sig jul.Årets grisar slaktades. På söndagsskolfesten skulle vi medverka, vi fyra som var äldst och det övades om kvällarna. Det rörde sig om dikter, sånger och dialoger,ganska knasiga ibland, men vi lät oss villigt förhöras av vår ambitiösa mamma.

Så kom veckan före julafton. Året var 1935. Det fejades och bakades. En eftermiddag kom mamma hem med en stor kartong från posten. Den vägde nio kg.
Avsändare: Stockholmsdamerna! Oj då! De hade inte glömt oss!
Lådan ställdes undan i en garderob. Så nyfikna vi var.


På julafton när vår vanliga julafton var över togs kartongen fram. Det var en högtidlig stund. Fina sammetstyger i olika färger till oss flickor. Leksaker. Bl.a. en fin docka i en kartong till mej, som sagt att jag skulle gärna vilja ha en fin docka, som " skulle stå på byrån". Jag glömmer aldrig hur den såg ut. Den fick stå där i sin kartong . Jag tog bara ner den ibland och tittade på den. Där stod den när jag några år senare lämnade föräldrahemmet men försvann gjorde den .
Jag vet inte vart men mamma tyckte väl att det inte var så noga med den när jag ändå inte var hemma. Kanske.

Lådan innehöll så många fina saker men också ett brev där det stod att de bjöd mig att komma till Stockholm följande sommar. De skulle betala resan. Vi läste brevet om och om igen.Vilken glad julafton det blev!

Vilken uppmuntran för oss som familj!Hur det gick med resan till Stockholm ska jag senare berätta om. Ha det gott!

lördag 21 januari 2012

Söndagsbestyr och frid.

Ja så var missödet där. Just när jag hade skrivit en lång bit om söndagsfrid så hände något och nu får jag ej tag på det jag skrev. Linn är i Växjö och i kväll på fest så jag kan ej få hennes hjälp just nu. Ville bara tala om det så ni vet.Jag hade skrivit om hur allt förbereddes så att söndagen blev den vilodag som man såg fram emot. Alla affärer stängda. Hemma hos oss bakades brödet, bullar, matbröd och kakor (stjärnor,drömmar o mandelformar)på fredagen. Sparades i stora burkar och räckte till nästa fredag.
Som nygift skrev jag hem till mamma och bad om recept på stjärnorna. Jag fick svar: "Jag tar en klick smör och rör det med lite socker och en äggula. Så tar jag mjöl som jag tycker. Jaha. Jag bakade inga stjärnor.
Städningen var just avslutad när vi kom från skolan kl 12 på lördagen. Då började helgen liksom...

Söndagsmorgon kom finkläderna fram och vi gick till söndagsskolan. Gjorde alla barn på den tiden. Pappa och en annan farbror var lärare, undervisade,ställde frågor, förhörde minnesversen. Så bra det var med söndagsskolan!Så mycket vi lärde oss!
På lördagsem hade mamma varit till charkuteriaffären och handlat köttet till söndagens middag. Köttbullar gjordes av köttfärs som pr kg kostade 1.80. Vi köpte för 1 krona.. Då fick vi bra mycket mer än ½ kg. Kalopskött fick vi också till söndagsmiddag ibland. Och vilket kött! Av allra bästa sort!

Söndagens em skrev mamma brev eller läste. Pappa satt på en stol i finrummet och sjöng den ena sången efter den andra ur "Andliga sånger",boken. Jag läste eller träffade min kompis. Många människor från samhället tog en söndagspromenad till Breviksberget varifrån man såg "Blå Jungfrun" och båtar och holmar. Annars hälsade man på hos släkt och vänner.Eller bjöd hem en familj. Det var alltid roligt.
Ingen snickrade på sitt hus en söndag. Jo det finns ett hus i samhället som kallades "söndagshuset" för att ägaren delvis byggde det på söndagar. Jag tänker på det än i dag när jag är i Figeholm och passerar det huset. I stort rådde SÖNDAGSFRID: Alla såg fram emot söndagen som en skön dag då man fick göra något annat än arbeta. Tyvärr måste korna mjölkas. Något som för vår del grumlade glädjen .

Nu har jag i alla fall skrivit om söndagsfriden. Så gick det till förr.

I morgon är det söndag och av hälsoskäl kommer jag nog att hålla mig hemma
ytterligare en dag. Ha en trevlig helg ni alla!Minnesvers: " Ty så älskade Gud världen att Han utgav sin ende son för att var och en som tror på Honom skall icke förgås utan hava evigt liv.Joh ev. 3:16.S

fredag 20 januari 2012

Jag lär mig läsa . Söndagsfrid och lite mer.

Tidigare har jag berättat om att alla vi fem syskon kunde läsa när vi började skolan. Av det jag berättade om mammas grusade drömmar om att bli lärarinna i mitt förra inlägg kan man förstå att det för henne var roligt att undervisa de egna barnen i alla fall. Jag satt bredvid mamma antingen vid spinnrocken då hon spann garn av lin eller ull,eller vid vävstolen. Dunk,dunk när hon slog fast trasorna till mattan som sedan skulle säljas. De första inkomsterna av mattvävningen gick till inköp av korkmattor till kök och rum för att slippa trägolven som var mer svårskötta.

Jag kom till skolan "med hedern i behåll" och Fröken berömde min mamma för att ha en så duktig flicka. Jag unnar mamma den glädjen. Och för mig var det ju ingen nackdel att kunna läsa. Jag arbetade som vuxen flera år i skolan och älskade att lära ut läskonsten.Naturligtvis följde jag i mammas fotspår och lärde mina egna barn att läsa även om mina ambitioner ej var lika starka som mammas. Jag har fortsatt med barnbarnen mer eller mindre. Så är det ju så att småsyskon lär av de äldre. Men att undervisa barn är en stor glädje.

I mitt förra inlägg berättade jag om mammas söndagsskoltidningar som hon låtit göra böcker av. Tidningen hette "Lilla Svenska Barntidningen" och jag kan tänka mig att varje tidning blev läst mycket noga. Mamma låste gärna böcker. Men det skedde mest, ja uteslutande på söndagar. Att läsa en vardag ? Ack nej! Då arbetade man.

Pappa och mamma förberedde söndagen så att den dagen verkligen blev en vilodag. Pappa bar in ved så det skulle räcka över helgen, vatten likaså. Vatten bars uppför Trädgårdsbacken från brunnen som låg nära sjön. Alla i byn tog sitt vatten där. Om vattnet ibland på sommaren började tryta samlades "fäderna" och öste brunnen och medan vi väntade på att vattnet skulle rinna till fick vi hämta vatten från en av bondgårdens två brunnar. När pappa var ute på sina "affärsresor" med sin cykel eller var borta för arbete på annat håll,hjälptes mamma och min storebror åt att bära vatten. Vartefter vi flickor växte upp fick vi också ta vid.

Tidigare berättade jag om hur vi på 30-talet fick elektricitet och radio medan en så viktig sak som vatten dröjde många,alltför många år. Inte förrän i mitten på 60-talet då mamma var änka och alla vi barn för länge sedan utflugna blev vatten och avlopp indraget. Då gick staten in med ett lån på 10.000 kr. som sedan avskrevs med 1.000 kr pr år vilket betydde att efter 10 år var lånet helt borta. Jag glömmer inte hur lycklig mamma var när vi kom hem på sommaren med våra barn och hon hade vatten och dessutom toalett inomhus.


Vår stora lycka under barndomen var ju att vi hade sjön så nära. Där badade man från juni till september. Där sköljdes tvätten, där skurades mattor, där dränktes kattungar och råttor. ( Oj, vad tänker du nu?) Sorgligt kanske men nödvändigt. Jag gillade inte att se det men det var för många av båda sorterna. Jag gick inte med till sjön men jag såg när pappa stoppade stenar i säcken.....

På vintern högg man upp en vak och fortsatte med att skölja kläder i sjön.Bar
sedan tvätten uppför backen och hängde på tvättlinor. Svårt att få tvätten att torka. Minns hur stela lakan bars in och hängdes över dörrar och spis. Hur vattnet droppade. Likadant för oss alla i byn. Hade man stort linneförråd sparade man i någon mån lakan o handdukar till våren och gjorde "stortvätt"

Det skulle handla om söndagsfrid det här avsnittet men nu rände jag iväg igen. Jag lovar att återkomma till denna "frid" i ett kommande avsnitt.

Tills vi möts igen! Ha det gott ni alla som läser det jag skriver.
Jag blir så glad när jag ser att det är många från Sverige men också från Spanien, Ryssland, Tyskland, Danmark och Sydkorea. Naturligtvis bara ett fåtal från dessa länder. Men jag tycker det är så fantastiskt att världen har krympt så under min
korta tid på jorden och levnadsförhållandena har förändrats.

torsdag 19 januari 2012

Lärarinna en dröm. Piga blev verkligheten.

Tidigare berättade jag om att mamma efter 6 år i sitt första fosterhem i Ström flyttades till Skurö där hon fick möta vänlighet och värme. Den nya skolan,f.ö samma hus som Vita Bandets Vilohem senare låg, och där jag och mina systrar hjälpte till på somrarna och där vi också håvade in en och annan slant när vi sjöng för de snälla tanterna.

Alltnog. Mamma fick ny lärare. Mamma var tydligen begåvad och fick hjälpa sina kamrater, vilket hon tydligen var stolt över. Läraren såg hennes begåvning och vände sig till kommunen med förfrågan om de kunde kosta på den ensamma flickan mera studier så hon skulle kunna bli lärarinna. Enl mamma så beviljades detta. ( om detta stämmer får jag veta endera dagen eftersom jag har skickat förfrågan om detta till kommunen.) Om dessa papper nu finns sparade. Det är inte alltid man får tag på det man vill veta.

Med sorg i stämman berättade mamma att allt gick i stöpet eftersom dottern i det nya hemmet skulle gifta sig och behövde en piga till den stora gård där hon skulle flytta in och det blev mammas liv de följande sju åren tills hon gifte sig med pappa.Att arbeta hade hon fått lära sig redan i det första fosterhemmet så hon var väl förtrogen med allt som förekommer i ett jordbruk. Hon berättade inte så mycket om "husbondfolket" . Tror att hon trots allt hade det ganska bra. Lönen var, om jag minns rätt, 50 kr pr år,en eller kanske två klänningar och ett par skor. Det senare åtminstone vid ETT tillfälle för hon berättade om hur hon med några vänner hade varit i Oskarshamn och i samband därmed hos en spåkäring, vilken hade sagt att mamma vid hemkomsten skulle få ett paket med något mörkt i. När hon kom hem fick hon av husbonden ett paket och däri låg ett par svarta skor!

Eftersom hon hade mat och sov i kökssoffan så hade hon inga stora utgifter och det var lika för andra pigor så de roade sig utan att det kostade pengar.
Jag måste berätta vad min faster berättade om mammas ankomst till Snarås. I ett litet rött hus bredvid den stora bondgården bodde min faster med föräldrar och många syskon. Vet ej hur många som var födda då men till slut var de 12 barn i familjen varav två dock dog i tidig ålder. När mamma hoppade ur skjutsen framför bondgården stod pappa,19 år gammal, vid fönstret och tittade. Faster sa att direkt han såg mamma sa han:" Henne ska jag gifta mig med!" Efter sju år blev det så. En underbar snäll och go pappa hade vi.


När mamma kom till Snarås och jobbet som piga där var det värsta av allt att hon inte fick gå i söndagsskolan. Hon sörjde och grät men vad hjälpte det. Nu måste hon mjölka korna alla dagar och söndagsskolan var för alltid slut för hennes del. Hon hade sparat sina söndagsskoltidningar under de gångna åren och bevarade dem hela tiden tills hon fick råd (jag tror att det var sedan pappa och hon var gifta) att lämna tidningarna till en bokbindare i Oskarshamn för att få dem inbundna. När jag sitter här och skriver har jag bredvid mig två böcker med tjocka pärmar innehållande söndagsskoltidningar från höstterminen 1909 t.o.m. höstterminen 1914.

Kan ej låta bli att återge en liten dikt som ligger i en av böckerna. Ett tidningsurklipp.

Ett hem är icke där man bor och stannar hastigast på färden
Nej hemmet det är far och mor,ett skydd mot stormarna i världen

Ett hem till skänks man aldrig får ej ens på livets ljusa höjder
Det bygges sakta år från år och älskas fram i sorg och fröjder

Ett hem ej kräver alls gemak,ej guld och sidenmönster.
Det kan ha lågt och sotat tak.
Det kan ha gamla spruckna fönster.

Ett hem det är den lugna vik,som vinkar seglaren ur fjärran
Ett hem det gör en fattig rik. Ett hem det är en skänk av Herran.

onsdag 18 januari 2012

Godnatt ! Sov Gott!

Skulle ha varit med på en samling med min husgrupp i kväll men jag har fortfarande " sjukan" som började på julafton , kvar i kroppen så jag stannar inne och väntar ut den. Har haft besök och telefonkontakt med alla mina barn i kväll och är så glad och tacksam. Jag har det så bra. Jag har skrivit frågor angående min mormor till tre olika arkiv i kväll och ska skicka med någon i morgon. ju mer jag får veta ju mer får ni som läser bloggen veta. Nu ska jag avsluta för i dag med en vers ur Psaltaren 4:9

" I frid vill jag lägga mig ned, och i frid skall jag somna in, ty Du Herre låter mig bo avskild och i trygghet ". Det sover vi nu alla på. KRAM!

tisdag 17 januari 2012

Mamma berättar.

Tidigare berättade jag om vad jag kallade spånkorgen. Det var egentligen en koffert och den var stadig. På Utackorderingsbyrån i Stockholm provades skor och kläder ut till barnen före avresan till fosterhemmet."Persedlarna plockades sedan i korgar som följde med barnen på resan" står att läsa under ett foto i en Doktorsavhandling " Fosterbarnsindustri eller människokärlek av Johanna Sköld. På fotot ser man hur personalen tillsammans med barnen provar och packar. Så skickades barnen iväg till sina olika hem. Det gick till så att de hem som önskade ta emot fosterbarn kontaktade Utackorderingsbyrån som hade annonser ute i olika tidningar. Efterfrågan på fosterbarn var stor vid den tiden.

Jag har sett i papper jag på senare tid fått från Stadsarkivet att mamma tydligen skickades med båt till Oskarshamn och där möttes hon av någon ansvarig från fattigvården,som sedan fraktade henne de c:a fyra milen till fosterhemmet.Mamma berättade aldrig om den resan och egentligen inte särskilt mycket om sina sju första år i Stockholm.Tror att hon förträngde det mesta av den delen av sin barndom. Jag försöker ta reda på det som går men det finns ej mycket att hämta eftersom Fattigvården kom in i bilden först en kort tid innan hon skickades iväg.
Där Fattigvården fanns med fanns det anteckningar,inte annars.

Hon berättade om att hon hade en bror och att hon och brodern vid något tillfälle följde föräldrarna till en båt ,tydligen skulle den avgå från Stadsgården, och att de sedan gick hem ensamma. Att de förstod att föräldrarna inte skulle komma tillbaka. Att de var ensamma i två dagar innan någon kom och tog hand om dem den gången.

Det är mycket möjligt att hon blandade ihop olika situationer. Brodern hette Harald och dog när han var 9 år. Vid den tidpunkten var mamma 11 år och hade alltså länge befunnit sig i Småland. Hon träffade aldrig sin bror,som var fem år när mamma åkte iväg. Jag återkommer till mammas berättelse hur hon skildes från sin mor i och med att hon flyttade så långt bort. De återsåg aldrig varandra. Naturligtvis blev jag väldigt intresserad av att få veta vart min mormor tog vägen . Började mitt sökande för 65 år sedan och till och från under årens lopp har jag gjort förnyade ansträngningar. För två månader sedan vid mitt andra besök i Stockholms Stadsarkiv fick jag vet att hon dog 1948. Jag är ännu ej klar med hennes"historia". Några år fattas och jag har att besöka Arkiven på ett par ställen ytterligare för jag vill följa henne "hela vägen". Mamma berättade en del som jag skall återkomma till.

Jag tror att det får räcka för i dag med detta. När mamma flyttades till ett nytt fosterhem började hon också i en annan skola. Det tar vi nästa gång.Ha det gott!

måndag 16 januari 2012

Korgen från utackorderingsbyrån

När det blev kväll hände det ibland att mamma gick till en garderob där hon förvarade sin spånkorg, brun och med handtag på sidorna. Den var ,som jag minns den,c:a 80 cm lång, 50 cm hög och 50 cm bred.Nu börjar tårarna komma och jag ska gråta en stund. Jag kan bara inte tänka på den korgen utan att tårarna kommer. I den korgen förvarades de kläder hon hade med sig från Utackorderingsbyrån i Stockholm när hon den 15 nov. 1906 , som 7-åring ensam kom till en bondgård (som faktiskt låg bara ett par mil från Figeholm )och blev fosterbarn. Där blev hon kvar till år 1912 då hon fick ett nytt fosterhem i Skurö några km från Figeholm.Fortfarande i Misterhults socken. Som bloggläsare kan det här, som en del annat vara onödiga upplysningar, men jag har barn, barnbarn och barnbarnsbarn också!


Mamma berättade för oss om hur svårt hon hade det och hu ensam hon kände sig. I bondfamiljen fanns en son,5 år äldre än mamma.Många år senare blev mamma god vän med hans efterlämnade hustru. Hon var ofta i vårt hem. Jag hörde dock aldrig att något nämndes om mammas tid hos hennes svärföräldrar.Flera år tidigare hände sig att fostermamman en dag kom på besök. jag tror att det var enda gången. Jag var kanske i 6-årsåldern. Mamma såg henne genom fönstret när hon kom nedför den lilla backen och närmade sig vårt hus och sa det till oss barn. Oj, tänkte jag, hur ska Mmamma göra nu då? Jo det blev på med kaffepannan och en pratstund om, ja inte vet jag. Själv höll jag på med att snoppa nypon som mamma plockat och gumman tyckte att mamma skulle inte vara så sträng mot mej. Vilket fick motsatt verkan.

När hon gått frågade jag mamma hur hon kunde vara så snäll mot henne som varit så elak. "Men det är ju så länge sedan och det blir väl inte bättre om jag inte är snäll mot henne", svarade mamma. Jag tror att det var enda gången hon var hos oss.

Det måste ha varit hemskt att komma så liten till ett hem där man ej var älskad.Enl papper jag nyligen fått gm Stadsarkiv i Stockholm skulle fosterföräldrarna få " 80 kronor om året tills flickan fyllt 15 år."

Grannarna var snälla och mamma fick lekkamrater. Särskilt två av dem betydde mycket för mamma. Deras vänskap varade livet ut. Mamma dog sist av de tre vännerna. Att hjälpa till hemma var ett måste. Många gånger var hon hungrig för hon vågade ej äta sig mätt. Nu ångrar jag att jag ej frågade mycket mera om de där åren i Ström, som gården hette.

Det var en bra bit att gå till skolan och barnen hade matsäck med sig. Bröd, enburk honung och en flaska mjölk för mammas del. Korgen ,där maten låg, hade locket på sidan fastsatt med en träpinne i en ögla. På hemvägen en dag lossnade pinnen, locket föll ner, mjölkflaskan i en sten och gick sönder. Efter den dagen fi



ck hon ingen mjölk med till skolan. Var månne en glasflaska så värdefull.


Men änglar finns. Lärarinnan tittade i mammas korg och såg att hon inte hade någon mjölk. På sommaren var hennes bror från Stockholm hos sin syster på besök och fick veta om den uteblivna mjölken. Mamma fick senare veta att han varje månad skickade pengar till sin syster för att hon skulle köpa mjölk till mamma.

Tydligen anade denna Fröken att mors fosterbarnsliv ej var så bra. En dag kom ,som mamma uttryckte det, några gubbar in i klassrummet. Mamma började gråta för hon "kände på sig" att det hade att göra med henne. De tröstade henne med att säga att hon behövde ej vara rädd för hon skulle aldrig mer behöva komma tillbaka till fosterhemmet. Samma dag blev hon förd till en snäll familj i Skurö.

Jag kommer senare att berätta mera om min ensamma mamma.Och om innehållet i spånkorgen från Utackorderingsbyrån. Tack alla som är intresserade och läser och jag ber er ha överseende med "fel och brister". Allt gott till er!!!

söndag 15 januari 2012

Ingen kyrka i dag heller.

Förra söndagen gick jag ,följande mitt valspråk nr två, "MÄNNISKAN FÖRST, till min grannes födelsedagsfest i stället för att gå till kyrkan. Det kändes bra. Idag fick jag stanna hemma för att fortsätta försöket att sova bort sjukan som började på julafton och sedan böljat fram och tillbaka. Pigg ena dagen . Trött och hängig nästa.
Ska skriva en stund innan jag åter intar sängen för att invänta det definitiva tillfrisknandet.Min äldre bror ringde i dag och berättade något som jag inte minns. Någon i byn upptäckte ett svagt eldsken i skogen bakom byn, där det senare kom att ligga ett sommarstugeområde. Det pågick i tre veckors tid från dagen det uppmärksammades. Byns folk, (har inget minne av det så antagligen fick inte vi barn i min ålder vara med och kanske var det av mindre intresse för oss) gick dock ut och tittade, gick ner till skogen men ingen eld fanns.


Ändå sågs skenet varje kväll. Det var ju spännande! Efter ca tre veckor var det någon i hus nr tre (översta huset, översta våningen och närmast sjön) som drog ner en rullgardin för ett av fönstren mot sjösidan. Och se! Nu "brann" det inte i skogen ! Slut på det spännande! Det visade sig att starka lampor från pappersbruket , som låg på andra sidan sjöviken träffade ett fönster i huset på höjden och att skenet sedan reflekterades i ytterligare ett fönster och så blev det ljussken i skogen därifrån. Låter konstigt i mina öron men nu fick man förklaringen på  fenomenet.

Annat var det med norrskenet. Många kvällar satte vi på oss ytterkläder och gick ut för att se detta skådespel. Det var bara att ta vara på sådant som hände och som var lite annorlunda. En kväll såg vi ett starkt eldsken på himlen. Vi förstod att det måste vara en riktig brand Min bror satte på sej skidorna liksom en del andra, som måste se var det brann. Det var en stuga i närheten av där vi tidigare bodde, ca 1½ mil från Figeholm. Det var en barnfamilj,goda vänner till mina föräldrar, som miste allt när huset brann ner till grunden.

Det fanns en brandkår i Figeholm,berättar min bror. När det var brand någonstans sprang en man och tutade i en lur i områden där han visste att det bodde " brandmän". Och var det då på natten så var det ju snabba ryck som gällde! Dagtid fick ju brandmännen varav de allra flesta jobbade på pappersbruket,lämna jobbet och springa iväg till brandstation, som var belägen nära kajen. Figeholm fick dock mycket tidigt en väl fungerande brandkår med siren som väckte brandmännen. Den som bidrog till detta var ägaren till Figeholms Brädgård som satsade pengar i projektet. Han hade ju ett visst intresse av att " bevara" sin brädgård från att brinna. Pappa kunde berätta om "mannen med luren" som tutade utanför huset när det brann i sågverket i Brevik när vi var nyinflyttade i Högskulla. Då hade ännu inte sirenen installerats.



Jaa det hände ju ett och annat som gjorde livet spännande! För att ytterligare ge "ved på elden" åt de små avbrotten i vardagen så minns jag hur de vuxna satt på vår kökssoffa och berättade spökhistorier. Ingen sa åt oss att inte lyssna. Och vad vi lyssnade! Den där huvudlösa kärringen som någon hade sett på Lyckobacken (som låg på andra sidan vedboden nära vårt hus). Jag såg henne tydligt för min inre syn. Och de där skriken utifrån havet fån förlista sjömän! Jag hörde dem på väg till juniormötena där jag gick med min stallykta . Undra på att man sprang sista biten hem.  Tyvärr,eller kanske skönt nog har jag glömt  en del av detta nu.

Men det hände också en del otäcka saker på riktigt. En höstkväll då jag var c:a elva år kom jag hem från ett besök hos min kompis i byn. Alla sov och jag skulle just gå till sängs då jag hörde ett skarpt bösskott. Tidigare på kvällen hade jag hört ugglan och detta var alltid enligt mamma, illavarslande. Jag hade dock ej funderat över det. Ugglan hörde man ju då och då och inte alltid var det förebud till något sorgligt.  Knallen var inte tillräckligt skarp för att väcka övriga familjen så jag kröp lite rädd ner i bädden och somnade.

Nästa morgon fick vi veta att bondens son tagit sitt liv  och det var detta skott jag hört. Sonen var bara 20 år och bondens enda son och yngsta barn. Det väckte djup förstämning i hela samhället. Frun hade dött ett par år tidigare och nu hade han bara sina två döttrar varav den ena senare övertog gården. Den andra dottern omkom i en bilolycka några år senare men jag tror att bonden inte levde då.

Livet är så oförutsägbart. Själv har jag sedan barndomen haft min tillflykt i Gud därför att jag vet att Han älskar mig och att Han är med i allt, sviker aldrig och är min tillflykt.Han har burit mina bördor. Dina vill han också bära.

Som jag skrev tidigare så var jag ej i kyrkan i dag men jag lyssnade till TV2 på gudstjänsten och hörde några äldre män sjunga en gammal sång som jag hört många gånger.Den lyder så här: "Jag aldrig har ångrat att jag trott på Hans namn. Min själ funnit vila i frälsningens hamn. I hjärtat en lovsång nu sjunga jag kan. Jag aldrig har ångrat ,Pris ske Gud att jag trott på Hans namn.   De flesta av de som sjöng var säkert pensionärer. De såg glada ut och man kunde se att de menade vad de sjöng. Efter många år i Jesu sällskap hade ju de, liksom jag, erfarenhet av att vandra i sällskap med Jesus. Jesus det bästa som har hänt mig. Tack för i dag. Jag måste skoja lite. När Linn ( som hjälpt mig med bloggen) var liten så hon till mej när tomten skulle komma att jag inte skulle va "hädd". Jag skulle vid ett senare tillfälle skoja lite med henne och sa. "Du får inte bi hädd Linn." Hon tittade på mej och sa:"Hädd ? Det heter hädd." Hon hörde felet men....Nu: "Sov gott!"

lördag 14 januari 2012

Livet fortsätter.

Radio och telefon fanns ej och inte el i början av 30 talet. Inte om man bodde lite utanför köpingen i alla fall. I  samhället fanns el indraget oc de flesta hade nog en radio. Telefon däremot var en sällsynt lyx.

När pappa i mitten på 30-talet började och senare utökade sina affärer blev behovet av telefon alltmer märkbart. Bondens familj fick ibland springa med telefonbud till pappa. Ingen annan i byn hade telefon.
Min bror som varit fiskardräng fick ju senare arbete på en brädgård men innan dess var han en kort tid dräng hos bonden. Hans lön var inte stor men han klarade av att betala indragning av telefon åt pappa. Det kostade 20 kr att få det gjort. Sedan kom kvartalsavgiften som, om jag inte minns fel var 35 kr pr kvartal. Mor och far var väldigt glada för att ha en egen telefon. Nu blev det i stället vi som fick gå med telefonbud. Särskilt markant blev hur fiskarens kunder snabbt lärde sej att använda sig av detta då de skulle beställa fisk.

När den första sommarstugan i sommarstugeområdet byggdes  fick vi gå med telefonbud dit också när det behövdes. Vi var bland de första i samhället som hade telefon.


Radio var ju rena lyxen. Min bror säger att han när han var 15 eller 16 år, alltså strax före andra världskrigets utbrott, jobbade i speceriaffären i samhället hade han en lön på 30 kr i månaden . Själv minns jag hur han en dag kom hem med en radioapparat som han köpt. Den kostade något mindre än 100 kr. Det var en stor dag för oss. Fiskarfamiljen i våningen över oss hade sedan ganska lång tid haft en sådan och jag minns hur vi genom taket kunde höra nyheter och musik någorlunda bra. Att nu själv kunna trycka på en knapp och höra både nyheter, morgonandakter och lite annat var ju helt otroligt.

Ett par år innan dess hade vi också i Högskulla fått elektriskt "lyse". Nu var det inte lika roligt för smedens dotter att gå till Högskulla  för att se mamma tända fotogenlampan. Jag minns ännu hur de tre lamporna i kök, kammare och finrum såg ut. Det var så stort att också vi som bodde en hel km utanför Figeholm också hade el. Jag minns lyckan när man stod vid dörren och tryckte på "lysknappen" och lampan tändes. Nu hade vi ju helt modernt tyckte vi. Dock inte vatten och avlopp.  Det kom långt senare.

Visst hade vi det knapert men jag tror ej att vi upplevde att vi var fattiga trots allt. Vi "hängde med" i det som förekom på bygden och mamma och pappa gladdes över att det gick bra för oss i skolan och gav oss ofta beröm. Något som jag tror barn mår bra av.

Nog för denna gång eftersom jag på grund av förkylning snarast måste inta sängen. Vi hörs!

fredag 13 januari 2012

Julkul och lite annat.

Tiden gick. Mina småsystrar växte till sej och blev med tiden "självgående". Det betydde att de kunde " hänga med" när vi plockade blommor och bär i skogsbackarna. Eftersom det fanns flera barn i byn så fanns det alltid några som passade ihop vad åldern beträffar. När vi började skolan så fick vi kamrater nere  i samhället och efter skolans slut kunde vi ibland träffas för att leka. Själv hade jag en " bästis". Vi satt bredvid varandra i skolbänken. Vi satt två och två. Hon bodde i samhället. Hennes pappa var sjökapten och borta långa perioder. Mamman var ofta sjuk vilket betydde att min kompis fick hjälpa till mycket i hushållet och vi skulle nog velat ha mera tid med varandra, min kompis och jag. Men alla måste "gilla läget", som man säger och vi fick var och en på sitt sätt ställa upp för familjens bästa. Vi har i alla år behållit kontakten och gör det fortfarande.Trots att vi bor långt ifrån varandra.

Efter jul var det julbjudningar i byn. Jag har inget minne av att vi var nere i samhället på sådana. Men då var alla i de tre stugorna med . En pastorsfamilj med tre barn i "lämplig ålder" flyttade in på övervåningen på bondgården och deras ålder passade bra för mina yngre syskon. Nu hade vi s flera som inbjöd till julgransraskning, som vi något felaktigt kallade det. Julgranen stod kvar länge i det kalla finrummet som eldades varmt bara ibland.I julgranen fanns levande julgransljus, som tändes innan de vuxna drack kaffe och släcktes innan ljusen brunnit ner.

De vuxna satt i finrummet och vi barn hade köket och kammaren för oss själva. Saft och sju sorters kakor innan jullekarna började. Dörren till finrummet stängdes och vi lekte"gömma ringen", "mörkleken", "ryska posten" osv. När kvällen var slut vankades det oftast en påse med något gott innehåll, som man tog med sej hem. Så var det bara att vänta på nästa inbjudan.  Dessa julbjudningar var ett välkommet avbrott i vardagen.


Pappa jobbade med de jobb som "kom i hans väg". Det fanns ingen A-kassa , inga barnbidrag. Var och en hade att själv söka jobb. För pappas del betydde det att han hjälpte till på olika gårdar med jordbruksarbete, grävde diken, jobbade en tid med ett pråmbygge. lossade och lastade båtar när tillfälle gavs. Efter året i Uppland där han och hans bröder tog hand om stormfälld skog , som jag tidigare berättat om, började han med någon form av gårdfarihandel. Jag minns ej vilka varor han började med, men han utökade sortimentet undan för undan och det höll fattigdomen borta från hans familj.

Tro inte att det för en så oteknisk människa som jag kommer ur bloggskrivandet med en klackspark. O,nej! Jag tryckte på någon "galen " knapp och upplevde som om allt gått åt pipan. Till slut tog jag tag i "livlinan",barnbarnet i Växjö. Ringde på mobilen. Linn talade undan för undan om hur jag skulle komma ur dilemmat. Och se! Det lyckades och efter detta långa uppehåll kan jag nu börja skriva igen när allt är tillrättalagt.

Det var pappa och hans "affärsverksamhet". Med en resväska fastbunden på pakethållaren gav han sig iväg på "affärsresa. Till Ödera, som han sa´. Det betydde skärgården utanför Västervik och öarna där. Pappa hade på Vinön en exerciskamrat och skickade i för väg bud till honom ,som i sin tur meddelade andra ö-bor att hämta pappa till de olika öarna. Så cyklade han först till Klintemåla ,c:a 2 mil hemifrån. Där hämtades han av någon fiskare som forslade honom till nästa ställe. Jag tror att han var stationerad hos kamraten, Rickard och sedan hämtades där ifrån till andra öar i närheten.


Och vilket sortiment han hade att erbjuda. Jag tillåter mej att presentera. Eftersom jag kom på att jag faktiskt, trots min ålder, kommer ihåg firmanamnen. Pappa sålde lantbruksmaskiner från Kullbergs i Katrineholm, Utsäde från Algot Holmberg i Norrköping,Tyg från Svenljunga syfabrik,Matsilver från Elfström o Johansson i Nässjö, skor från Flerohopp. Hade också med borstar tillverkade av en blind borstbindare i vår hemtrakt,för försäljning.Han brukade vara borta två veckor på de där Ö-resorna. När han kom hem var det stor glädje.Eftersom han inte hade något arbete att gå till så var ha hemma ett par dagar." Jag går frun tillhanda", sa han lite skämtsamt. Det betydde att han bar vatten hinkarna från brunnen upp för trädgårdsbacken. Skaffade ved som han högg och bar in.

Spökhistorierna,som jag utlovade, får nog anstå till en annan gång. för jag återkommer ju. Nu blir det liten pratstund med Gud som är mitt starka fäste och en trofast vän. Sedan ska jag sova gott. Gör det ni också!





                                                                                  

torsdag 12 januari 2012

Examen,sol och sommar!

Samma år som min bror slutade sjätte klass och sedan blev fiskardräng, slutade jag ettan. Vid den tiden var det många som gav oss barn avlagda kläder. I köpingen fanns en smed vars yngsta dotter var tre år äldre än jag. Hon kom då och då till vårt hem ,särskilt på hösten när det började skymma tidigt, för hon ville se när mamma tände fotogenlampan i köket. Hennes stora systrar gav henne fina skor och kläder som hon när hon växt ur dem gav till mej. Alla vi barn fick kläder av snälla människor i samhället. Mamma och pappa tog tacksamt emot och vi barn fick ju på detta sätt bra kläder. Sådana som de ej hade råd att köpa till oss.

                                  Jag återkommer till min första examen . Att ha en alldeles ny examensklänning var liksom ett MÅSTE. Min älskade snälla Fröken kom en dag med ett vackert tyg som skulle bli min examensklänning. Jag blev så klart jätteglad och mamma också. Mammas väninna sydde den och så fin jag kände mej.

Efter samlingen i klass rummet tågade vi den korta biten till Lutherska Missionshuset alldeles bredvid. Det var likadant varje år. Oj så högtidligt det var.Syrener, liljekonvaljer, pioner prydde lokalen och spred en underbar väldoft. ( Varför fanns ingen som var allergisk mot blomdoft på den tiden?)
Till orgelmusik sjöng vi alla,barn och föräldrar, psalmen "Fädernas kyrka i Sveriges land, kärast bland        samfund på jorden. Vida hon famnar från strand till strand. Fast är hon grundad av Herrens hand. Byggd till Hans tempel i Norden " Det var flera verser på den psalmen. Den finns ej i vår nya psalmbok. Så delades " avgångsbetygen" ut till dem som slutade sjätte klass. Sist sjöng vi " Idenna ljuva sommartid,gå ut min själ och gläd dig vid den store Gudens gåvor. Se hur i fägring jorden står! Se hur för dig och mig hon får så underbara håvor." Det var så otroligt högtidligt alltsammans . Glad var jag för att jag också nästa läsår skulle få ha min snälla Fröken. Kan f.ö. berätta att också då jag slutade andra klass fick jag tyget till min examensklänning av min Fröken...

Efter skolavslutningen var det bara en sak som gällde. Snabbt hem, på med baddräkten och ner till sjön. Vi fick ej bada före skolavslutningen, som alltid var den 13 juni om den dagen inte var en söndag, Risken att bli förkyld efterförsta doppet var ju överhängande! Och att inte få vara med på examen? Bort det!

Östersjön  ! Vilka somrar vi hade! Badviken. nedanför byn besöktes av många barn och ett par år var simskolan förlagd dit. Vad vi badade! Och så roligt vi hade. Visst var det sorgligt att sågen brann ner men tack vare den flyttade vi ju från " skogen" till kusten. Vilken tillgång att få växa upp där.

Märkligt att solen sken varenda dag när man var barn!

Nu börjar det bli sent så jag får väl berätta om spökhistorierna och pappas gårdfarihandel vid ett senare tillfälle. Tack alla som följer min blogg!

onsdag 11 januari 2012

"Arbete befordrar hälsa och välstånd"

Som jag tidigare berättat så fick vi syskon hjälpa till mycket därhemma. Men inte bara det.Eftersom det gällde att överleva så måste vi alla göra vad vi kunde för att dra vårt strå till stacken. Det var likadant för många andra familjer på 30-talet. Fast jag har nog en känsla av att vi fick arbeta lite mer än andra barn. Mamma och pappa hade själva fått arbeta mycket som barn och mamma sa att vi skulle lära oss att arbeta för det hade man nytta av.

När min bror var 10 år började han på eftermiddagarna då skolan var slut att hjälpa fiskaren på sjön. För det fick han ibland lite fickpengar men ingen bestämd lön. År 1936 var han 12 ½ år och en
lördag var det skolavslutning. Då hade han ju redan jobbat som fiskarhjälp i 2 år och var numera också på morgnarna ute på sjön. Denna morgon ville fiskaren hålla på så länge som möjligt, vilket betydde att min bror med nöd och näppe hann i tid till " examen" på lördagen. På måndagen började han som fiskaredräng hos fiskaren. Lön 30 kr i månaden. Det betydde tidiga morgnar och sena kvällar. Ett mycket hårt arbete av en mycket krävande arbetsgivare. Många gånger grät både han och mamma över situationen. Men det fanns just då inget val. Efter något år blev han erbjuden ett arbete på en brädgård där han fick det mycket bättre Mor och far gladdes tillsammans med honom. Han blev sedermera en framgångsrik affärsman och fick en god ekonomi.

I närheten av vårt hem fanns Vita Bandets Vilohem.Dit kom mindre bemedlade damer för att vila upp ett par veckor. Hemmet var öppet hela sommaren. Det var också Pensionat för de mera välbesuttna. Bara damer fanns där. Jag och mina tvillingsystrar gick ofta dit och sjöng . En 10 öring eller 25öring kunde vi få av de snälla " tanterna. Vi sparade dem noga och kunde ibland få ihop till något nyttigt.

En otroligt duktig föreståndarinna såg till att gästerna fick god mat. Hon hade en kvinna till hjälp i köket men ofta var det så mycket sysslor så de skickade bud efter mamma som hjälp i köket. När jag var 9 år fick jag ofta gå dit också. Jag fick skala potatis, åka ärenden (med cykel),tömma tvättvatten och pottor på rummen,diska, städa det jag kunde. Jag har nog alltid varit intresserad av människor och nu fick jag komma i kontakt med många. Jag trivdes och gick gärna dit även om lönen var minimal. Så sjöng jag väl en liten visa ibland.

Ibland tog damerna en liten promenad och kom förbi vårt hus för att titta på de söta tvillingarna och vår lillasyster som lekte utanför huset. En dag kom det två damer från Stockholm (systrar med ursprung från Oskarshamn). De fäste sej vid mej speciellt och kom ofta hem till oss på eftermiddagskaffe. Vi blev goda vänner och vi var väldigt ledsna när de åkte tillbaka till Stockholm. Denna kontakt kom att betyda att mitt liv fick den inriktning det fick. Livet är märkligt. Många andra vänner, som vi sedan hade kontakt med, fick vi också. Mamma var mycket gästvänlig och bakade goda bullar och surgräddskringlor.Jag är tacksam för vårt öppna hem. Om damerna från Stockholm och deras betydelse för mitt liv återkommer jag.


Tack alla ni som läser mina inlägg. Jag blir så uppmuntrad.Ha det bra tills vi möts igen!              

tisdag 10 januari 2012

Lotsen och Tullmannen.

Figeholms köping med ca 800 innevånare var, som jag tidigare nämnt, hade en livlig sjöfart. Stora utländska

båtar och mindre fiskeskutor lade till vid någon av kajerna. Idag är det sommartid en livligt trafikerad småbåtshamn. Båtar från olika länder kommer in till hamnen för övernattning och proviantering.Som familj har
vi haft en sommarstuga strax intill mitt barndomshem och varje morgon när vi satt vid badplatsen och fikade efter morgondoppet kunde vi se hur båtarna som lämnat hamnen stävade ut mot öppna vatten. Också vi hade en båt (modell mindre,högst 10 pers.) och vi åkte ofta ut till någon i skärgården och tillbringade dagen där.

Nu ska sommarstugan säljas för barnbarnen, som haft så härliga somrar där, har nu blivit stora och vill inte längre följa med dit. Och då vill inte föräldrarna heller åka dit. Då återstår bara försäljning. Sådant är ju livet. "Allt har sin tid". Men min" lillasyster" bor kvar i vårt föräldrahem och får ibland ett besök.

Men  nu var det lotsen. Vad gjorde han? Han bodde i ett vackert hus vid sjöstranden i Figeholm. Varje em tog han sin båt och åkte ut till  Fågelö. Där fanns den lilla lotsstugan där han tillbringade natten för att finnas till hands om det nattetid kom båtar som signalerade efter lots. Det var bara att ge sej iväg ut och gå ombord på fartyget med lotsbåten på släp in till hamnen. Lotsen visste var farleden gick och såg till så att inga båtar gick på grund. På vintern när sjön var isbelagd fick han vara hemma i köpingen och ha lite ledigt för att sedan i islossningen åter ta den lilla stugan på Fågelö i besittning.Alla kände lotsen. Han hade en fin mössa med märke i. Vi barn tyckte han var ståtlig. Precis som polisen Han hade en ännu högre mössa med ett ännu finare märke i. Han hade nog inte mycket att göra men man såg honom ofta på gatorna. I sin fina uniform.

Tullmannen då? Vad gjorde han? Min bror berättar att Tullmannen gick ombord på båtarna i hamnen och kollade läget. Det smugglades mycket sprit och cigaretter. Vid ett tillfälle hittades under en nedböjd, stor enbuske på Fågelö 2000 liter sprit. Av tullmannen som också hade att bevaka stränderna.
I Brevik där sågen en gång låg kunde man ibland se lampor som blinkade för att visa vägen för små båtar som nattetid tog sej in mot kusten för att lämna över smuggelgods.

Under krigsåren 1939-1945 skickade vi ibland , kaffe,tyg ,tråd, skor o kläder till Norge där vi hade släktingar. Vi måste då gå till tullmannen och visa vad vi skickade. Vi hade ju ransonering på så mycket här i Sverige under den tiden och man fick inte skicka mera än en viss kvantitet. Vi kände oss alltid lyckliga då vi kunde avstå lite av det vi hade till våra släktingar som ju levde under svåra förhållanden dessa år.

Ja så blev det slut också på denna dag. Och jag tackar för mej som man brukar säga. Ha överseende med mej . Jag läser aldrig igenom innan jag skickar iväg och det märks, så klart. Ha det bra. Vi hörs igen!

måndag 9 januari 2012

Högskulla med de tre stugorna.

Som jag tidigare berättat flyttade vi till Figeholm då jag var 4 år.Byn där vi fick en 2-rumslägenhet i det första av de tre husen.När jag var 7 år och gick i första klass fick vi en lillasyster.Mina tvillingsystrar var då tre år,min bror 9 år. Visst var det roligt med en lillasyster. Men ,kanske inte enbart. I alla fall inte för min del. Nu var jag storasyster till tre yngre och det betydde ännu mera av barnpassning och hushållsarbete. Jag fick mycket uppmuntran av min mamma och hon gjorde nog sitt bästa för att jag skulle få lite fritid. Men visst var det jobbigt ibland. Mamma fortsatte att mjölka bondens kor,vävde mattor som hon sålde, spann lin som farmor vävde handdukar av,kardade ull som hon spann till garn som hon sedan stickade strumpor, sockar och vantar av. Spinnrocken har jag nu i min ägo som ett minne. Det var där, när jag var 6-7 år som mamma lärde mej läsa. Varför hon var så ivrig tror jag mej veta och skall återkomma till när jag senare kommer att berätta om min mammas speciella historia.När jag läst klart,ca en timme tog det, lades "SÖRGÅRDEN, som var bokens namn, undan och nästa morgon var jag ivrig att titt om tuppen värpt. Det hade han om jag läst bra och mestadels låg det en kaka,karamell eller kanske t.o.m. en 5-öring just där bilden av tuppen fanns i boken. Visst förstod jag vem som ordnat med belöningen men blev alltid lika glad.

Men tro inte att allt var slut för oss barn fast garnet var spunnet.  Mamma gjorde "härvor" av det och dessa härvor skulle sedan bli garnnystan.  Och vi nystade. 5 öre pr härva för lingarnet,som var tunt och ibland orsakade små sår i fingrarna,2 öre för ullgarnet som var mer lättnystat. Ibland hjälpte pappa oss. Men vi fick pengarna. Kan tala om att det kunde ta en hel kväll för ett "nyste".



Jag ska fortsätta berättelsen om byn och dess innevånare. Fiskarefamiljen på våningen över oss var 5 personer. I Mellangården en familj med bara en dotter, min jämnåriga lekkamrat och så tanten som arbetade hos bonden och hans familj emellanåt.


 I huset på "höjden" längst upp bodde två familjer. På första våningen sex personer. En trappa upp sex pojkar med sina föräldrar.


I dag bor en person i första,två personer i andra och en person i tredje huset. I sina barndomshem. Trivsamt att bo i Högskulla!

Att bo så nära sjön hade bara fördelar. (Bortsett från höststormarna) Att ha en fiskare så nära var inte heller så dumt förutom att vi fick torsk, abborrar,flior ål, gäddor och flundror fick vi ibland följa med på små sjöturer när näten skulle vittjas. Vad vi älskade sjön!! Vi lärde oss namnen på holmarna i skärgården.

 Byns stugor till hörde ursprungligen Högskulla Gård men såldes vartefter till stugornas innevånare. Det skulle dock dröja många år innan pappa och mamma kunde köpa vårt hus. Fiskarefamiljen hade då köpt hus nr tre, på kullen, där de två familjer som tidigare bott där flyttat vidare.  Mamma och pappa fick då möjlighet att köpa huset. Vid den tiden var det bondens dotter som var ägare till Högskulla Gård och som sålde huset. I och med det hade alla tre stugorna i byn fått var sin ägare, fria från Högskulla Gård.

Den 2 juni 1948 blev huset inköpt för 5.000 kr. Då hade både min bror och jag för länge sedan lämnat föräldrahemmet men mina tre systrar fick nu bättre svängrum och när sedan barnbarnen kom så var det gott att ha plats för oss alla när vi kom hem till helger och högtidsdagar. Mamma, speciellt, hade länge önskat att vi kunde få ha ett eget hus och hur många gånger hörde jag henne inte säga:" Att bo för sej själv dä ä inte betalt med pengar". Hon bodde i detta älskade hus tills hon var 90 år och fick flytta till en ännu bättre boning hos Gud. Trots hennes svåra barndom och många bekymmer i livet hade hon en barnslig, levande Gudstro.


Nog för denna gång om de tre husen i Högskulla by. Nästa inlägg ska handla om sprit och cigarettsmuggling, om tullmannen och lotsen i den lilla livaktiga köpingen. Då tar jag pr tel hjälp av min 89-åriga bror. Till dess- ha det gott!           " En människa är stor i den mån hon är till gagn för andra." Sundar singh.

söndag 8 januari 2012

Barndomen fortsätter .

Det hhakade upp sej så jag fick ingen snygg avslutning på förra inlägget. Kom varken fram eller tillbaka så jag hade inget val. Förlora allt eller skicka iväg. Jag gjorde det senare och fortsätter där jag slutade. Det var det där om grisen som vi sålde.Tänkte i samband därmed berätta om hur det gick till när grisarna slaktades. Har undrat mycket över hur den grisen som slaktades sist upp levde situationen. Dagen innan slakten kom faster eller farmor till oss för att hjälpa till. Vi barn måste iväg till skolan innan klubban föll för vi skulle kunna ta skada av grisens skrik när de tog honom ur stian. Joodå vi gav oss iväg men på vägen nedanför backen stannade vi . Varför? Jo för att få höra när grisen skrek. Sedan stack vi iväg vetandes att vid hemkomsten vankades det både palt och korvkaka med lingon. Och grisens skrik kom ingen ihåg. Åtminstone inte då. Sedan tillverkades korv kött bullar mm. Har undrat ibland över köttbullarna som stektes några dagar senare. Mamma smälte fett (ister) och hällde över köttbullarna som låg nystekta i stenkrukor. Helt omslutna av det smälta fettet som stelnade och efter det höll sej köttbullarna fint fram till jul. En del av grisen saltades och en del röktes och höll sej då framåt sommaren. Hackkorven röktes och var sagolikt god.  Så var det dags att gå om kring med några paltar till de andra två stugorna i byn. Det var bara vi som hade gris.  Pappa hade alltid någon mera nere i samhället som skulle ha en bit av grisen. Särskilt minns jag att den man som ordnat så pappa fick arbete med lossning av båtarna vid kajen  var utvald för en fläskbit. Var det muta eller ett välment tack? Jag tror på det senare.

Ja, det här blev väl inte ett "snyggt" slut på dagens blogg men  Grisarna var en viktig del för vår överlevnad. Tack alla ni som läser vad jag skriver. Om ni INTE gör det så har ni min fulla förståelse. Tröstar mej med att det finn i alla fall kvar. En glimt historia som jag kan läsa när jag blir gammal och inte orkar skriva. Till dess! Ha det så gott och glöm inte att Gud älskar dej och vill Dej väl! Jag återkommer.
Det blev åter en söndag utan kyrkobesök. I stället var jag hos grannen på födelsedagskalas. Det gjorde jag rätt i..Nu ska jag ta det lugnt resten av dagen. Förkylningen som startade i jul håller sej på en "lindrig" front,typ,(se bara vad jag lärt mej av ungdomarna som jag umgås med!). Och att sitta här och tänka ibland och skriva ibland blir jag nog inte sjukare av.

Jag lever ett rikt liv. Ständig kontakt med Gud , min Far och Hans Son Jesus Kristus  genom Den Helige Ande som vi får som gåva när vi öppnar våra liv för Jesus.Man bestämmer själv om man vill göra det. Han tvingar aldrig någon och Han älskar oss även när vi säger nej till Hans inbjudan för Han kan bara älska.

Jag berättade om pappas och mammas kamp för att försörja familjen. Särskilt svårt var det väl första året efter sågverksbranden som gjorde pappa arbetslös. På 30 talet var det svårt för många familjer men det var ändå bra att kommunen ordnade med arbete som dock gav en slant ,om än liten och samtidigt fick en del arbete åt kommunen uträttat. Det blev ju till nytta i framtiden.
Tiden gick. Tack vare fisken vi fick av fiskaren som vi bodde granne med,potatisen vi själva odlade, griskultingarna som inköptes på våren och slaktades i början av December så blev ej maten så dyr. Vi kunde betala det som var noterat i motboken varje månad och DÅ hände det förunderliga. En påse blandade karameller för att vi handlade på den där boken. De som betalade kontant fick inga karameller. Mamma gömde den påsen till vänster på en garderobshylla och ibland fick vi  en eller två var. Rättvist var ordet. Så räckte de lagom till nästa inbetalning. Så vi hade ju godis ,om än i ringa omfattning, för jämnan.

Mina tvillingsystrar hade någon svaghet som kallades för engelska sjukan och fick därför en stor sked fiskolja varje dag. Ibland skulle min bror och jag också få "en släng av sleven" och fy så illa det smakade! Jag minns!
Mina systrar hade ,som det sades, pågrund av engelska sjukan krokiga ben och lärde sej sent att gå. Som storasyster hade jag ansvar för dem ofta. Alltför ofta tyckte jag nog. Den bilden förstärks av ett ljust minne. En dag fick mamma förfrågan från två vuxna flickor om de kunde få hämta tvillingarna och ha dem hos sina föräldrar en hel dag. Aldrig glömmer jag när de en morgon kom och hämtade och tågade iväg med dem. En var ljus. En var kolsvart . Den ljusa lite större till växten än den andra. Den ljusa livlig ,den mörka lugn och stillsam. Men för mej ,som 6åring, att slippa ha hand om dem en HEL,LÅNG dag var ju ledigheten det väsentliga. Mamma sa att nu skulle jag få vara ute och leka med grannflickan hela dagen. Och vad vi hade roligt. Naturligtvis var jag inte alltid tvungen att ta hand om de små utan var väl ute och lekte emellanåt . Men jag fick mata dem . De satt på en s.k. sockerlåda. Jag satt på en stol framför dem. Det bästa var att de ofta fick skorpor i varm mjölk m lite socker. Var sin sked till dem, en till mej. Ibland lämnade de sockerlådan och kröp iväg och då kunde jag äta upp det som var kvar. Så gott! Då hade jag varit duktig och fick springa ut och leka en stund.

Tiden gick. Arbetslösheten i landet fortsatte och pappa hade fortfarande bara ströjobb.  Då kom en väldig storm över Uppland. Min bror minns att det var så. Jag minns bara att det en dag kom en buss och att flera män satt i den,bla några av mina farbröder.Nu skulle pappa åka med dem till Uppland och ta hand om den nedblåsta skogen. En faster var med som hushållerska.  Nu efteråt undrar jag hur mamma klarade allt ensam. Men, som sagt, vi fick tidigt lära oss att arbeta. Jag stod på en pall vid spisen och diskade och min bror torkade allt. Jag minns ej hur lång tid pappa var borta. Men jag minns att de vid något tillfälle kom hem på besök för att sedan åka tillbaka. När de kom hem "för gott" hade pappa hjortron med sej,kanske sylt. Något vi aldrig ens hört talas om . Oj så gott!

När jag var sju år började jag första klass. Min bror fjärde. Skolan låg i köpingen och vi hade en dryg km dit. Jag är född "tidsoptimist" och hann sällan få sällskap med min bror. Men det bodde fler ungar i byn och alltid var det väl någon som väntade på mej. Jag har dock inget minne av att jag kom för sent till någon lektion.. Min fröken var något av en ängel i mina ögon. Liten och mycket tjock, alltid med fotsida kjolar och höga klackar på skorna.Jag var ofta rädd att hon skulle ramla baklänges när hon liksom trippade upp för stentrapporna. Men skönt nog hade hon allt under kontroll. Alltid. Hon var så otroligt godhjärtad.

Att läsa vållade mej inga problem. Jag tror det blev större problem för Fröken . Eftersom jag läste så bra ordnade Fröken i tvåan och min Fröken så jag fick gå in till den andra Fröken när vi hade läsning. Ärligt talat tyckte jag inte att det var roligt. Jag ville vara kvar i min klass men Fröken tyckte synd om mej. Det kunde ju inte vara roligt att sitt och lyssna på läsinlärning när jag var läskunnig. Ibland tror jag att hon förstod min motvilja att gå in till den andra klassen för då fick jag låna en svårare bok och sitta och läsa för mej själv medan hon lärde de övriga. Varför jag , liksom mina övriga syskon kunde läsa vid skolstarten har sin egen lilla historia som jag återkommer till när jag ska berätta om min mammas speciella liv. Förresten förlåt att jag missar lite kommatecken och bokstäver här och där!!!Slarvfel kallas det!

Eftersom vi had långt till skolan hade vi matsäck med oss. I charkuteriaffären, som var av den gamla goda sorten med hemlagade smörgåspålägg köpte vi "restbitar" för 50 öre och det var bitar av olika slag som mamma skar upp till våra mackor. För det mesta en flaska mjölk till det. Till denna affär sålde vi förresten den ena av de två grisar som vi årligen födde upp.

fredag 6 januari 2012

Kommer dag, kommer råd!

 I Nerikes Allehanda kunde vi häromdagen läsa att i Mikaelskyrkan (s. tillhör Svenska kyrkan och är min "stadsdelskyrka") ber man varje vecka för 3 eller 4 gator och verksamheter runt dessa. Gatans namn omnämns. Man ska be för varje gata inom "området" och om jag fattat rätt så ger sej diakonen ut på bönepromenad under veckan. Dessutom. Eftersom jag har lång erfarenhet av bönens betydelse så blev jag så glad när jag i dag i gudstjänsten hörde tre närliggande gators namn nämnas. Dessutom nämndes Karljohansskolan, Marklyckans äldreboende och Citykyrkan som alla är belägna vid de gator som omnämndes i förbönen.
" Tack Jesus för att Du gjort det möjligt för oss att vända oss till Gud i bön och att det har så stor betydelse. Önskar  att många människor i vårt land ska upptäcka glädjen i att bedja . Och att det ger resultat. Tack för alla gånger jag har fått se hur Du förändrat förhållanden och på olika sätt gripit in som svar på bön! Där en god Gud."

På en vägg i mitt kök har jag några ord skrivna av en tysk Nunna:" Gud ÄLSKAR att göra oss gott. Men Han finner så få som tror det. Därför är det så få som får uppleva det."

Under mitt långa liv tillsammans med Gud har jag undan för undan lärt mej sanningen i dessa ord.

I går berättade jag om min familjs flytt till Figeholm då jag var 4 år. I huset där vi hyrde en lägenhet på nedre botten fanns också 2 rum och kök en trappa upp och där bodde den tidigare (i "Stormen") omnämnde fiskaren och hans familj. Vi betalade 15 kr i månaden till bonden som ägde huset. Fiskarfamiljen 12 kr med anledning av "olägenheten" att bo en trappa upp.
I tidigare inlägg berättade jag om hur pappa blev arbetslös på ett så dramatiskt sätt. Inget arbete , ingen lön!
Mamma var liten men naggande god. Frågade bonden om hon kunde få mjölka korna. Jo det gick för sig. 20 kr i månaden blev lönen. Hyran 15 kr avräknades och de 5 kr som återstod blev hjälp till mjölken vi köpte för 16 öre litern. 2 liter om dagen utom på fredagen då vi behövde 3 liter eftersom mamma då behövde mjölk till bullbaket. Återstod alltså ca 5.24 att betala kontant vid månadens slut. Pappa fick av kommunen "Nödhjälpsarbete" . Lön 75 öre pr timme. Med hacka , spade och slägga fick han bredda vägar. Bl.a.
Skatten bestod "bara" av blankettavgift 75 öre för att vi var stor familj med låg inkomst. Mamma vävde mattor och sålde för 1kr. pr aln. En aln var 60 cm.  Mina små systrar växte till sej och efter 1 års vistelse  i vår nya bostad kunde de kravla omkring utanför huset. Jag minns att de åt sand . Någon klok människa visste att det då var något som fattades dem och att vi ej skulle hindra dem från att äta sand som tydligen skulle stärka dem. Såsmåningom gick ryktet i samhället om den nya familjen med de söta små tvillingarna. Vi fick kläder av snälla människor. En tvillingvagn av en av de fem "fina" familjer som fanns i köpingen vid den tiden.
Önskar att den fanns kvar i dag. Den var grå och flickorna satt mitt emot varandra med ett visst avstånd med plats för benen.Men se, mor kunde ej ta emot vad som helst. Hon ville betala. Till slut enades de och mor betalade 1 kr. för vagnen.
Vi handlade på "motbok" hos spcerihandlaren. Min bror och jag blev skickade till affären emellanåt och mamma skrev in vad vi skulle ha. Det rörde sig om ca 30 kr i månaden. Av bonden hade vi fått låna en liten "potatislycka" där pappa på våren satte potatis och vi fick ofta fisk av grannen. Utanför Öland tog han upp mycket torsk som han fileade och sedan sålde . Jag minns de jättestora torskhuvudena som mamma kokade i en  stor gryta på järnspisen. Det fanns en hel del gott kött på dessa sedan ögonen och vissa ben plockats bort och tillsammans med potatis och persiljesås blev det en fin måltid. Och många sådana blev det. Stora salta sillar köptes från tunnan i speceriaffären för ca 15 öre st. Stekt med lingon och potatis blev också det en god måltid. Aldrig behövde vi vara hungriga. Jag återkommer nu till det där med motboken. När vi just anlänt till Figeholm och hade börjat handla så hade ju pappa arbete vid sågen och meningen var ju att vid varje månads slut skulle ju de där ca 30 kr, som specerierna kostade, betalas kontant. När pappa så hastigt blev utan inkomst räckte pengarna vid ett tillfälle inte till. Det gick 3 månader och handlaren hade inga pengar fått. Jag minns hur ledsen mamma blev när min bror en dag kom hem och sa att handlaren skickat bud med honom att nu fick vi ej handla mera utan att betala. Jag har inget minne hur de klarade detta  men på något sätt ordnades väl med någon avbetalning så vi fick fortsätta att handla. När vi kom inflyttandes var det ju ingen som visste vilka redbara människor de var, mor och far.Ingen kände oss ju. Så klart att handlaren blev lite rädd.Så mycket pengar vi med åren handlade för hos den handlaren.!!

Många gånger har jag undrat hur mamma och pappa orkade med denna motgång som branden i sågen innebar.  Att deras Gudstro betydde mycket är helt klart.Hur denna Gudstro långt tidigare började ska jag återkomma till i ett senare inlägg.
När pappa blev lite mera känd och det som en duktig arbetare fick han också vara med om att lasta och lossa båtar. Sjöfarten var livlig och pappa var alltid ivrig att få jobb vid kajen så mycket han kunde för där tjänade man bra.   Vilka hjältar det fanns i den gamla "goda" tiden!

Sist för denna dag ett ord från profeten Jesaja 46:4: " Så säger Herren: Ända till er ålderdom är jag densamme,och ända tills ni blir grå, skall jag bära er. Så har jag hittills gjort och jag skall också hädanefter hålla er uppe, jag skall bära och rädda er. Kram!

torsdag 5 januari 2012

Flytten och Branden aug 1931.

I går kapitulerade jag , övervunnen av tekniken som jag på intet vis behärskar. Har aldrig gjort det men Gud är god och har alltid hjälpt så att jag haft någon i min närhet som haft tålamod med att lära mej vilken knapp jag ska trycka på. Och så trycker jag på den . No problem!! Som man brukar säga. Kommer just ihåg en tv intervju med ett av de nu vuxna barnen som medverkade i "Saltkråkan".Man undrade hur de kunde vara så duktiga små skådespelare. Svaret blev:" Ja men de sa ju bara åt oss vad vi skulle säga och då sa vi det." Jaa så enkelt är detockså för mej. " Säg vilken knap jag ska trycka på så gör jag det. Jag säger detta bara så ni vet. Om det blir stopp någon gång.
Det är så roligt att se att så många är "inne" och läser min blogg. Jag är överväldigad. Visste ju så lite om bloggande innan barnbarnet Linn flyttade till Växjö och började blogga. Jag undrade om hon kunde hjälpa mej så att jag också fick blogga.
Hon ställde allt i ordning för mej men jag VÅGADE inte. Vilken knapp skulle jag trycka på? Kunde det bli fel?Så kom jullovet och nu har jag kommit igång och jag har så roligt. Mest av allt gläder jag mej åt att så många unga människor gillar och kommenterar. Jag har konstaterat att jag faktiskt umgås med unga människor mest.Ocgh trivs så bra med dem. NU känns det som om jag fått en hel massa nya unga vänner här i min blogg och jag har SÅ roligt när jag tänker på Er.Jag ser fram emot att få berätta om min mors något speciella liv men återkommer till detta längre fram i samband med att jag tänker berätta om mitt sökande efter mormor som "försvann" när mor var var 6år och ensam kom som fosterbarn till en bondgård i Småland. Mormor och mamma fick aldrig kontakt med varandra. Mamma dog vid 90 års ålder. Om min mamma finns mycket att berätta och som sagt; jag återkommer i senare inlägg när det gäller hennes liv och vad hon berättade för oss barn. Som jag sagt tidigare växte jag upp i skärgårdsidyllen Figeholm. Jag var 4 år när jag tillsammans med mamma, pappa ,en äldre bror och tvillingsystrar, 6 månader gamla lämnade "Lugnet" ca två mil från kusten för att flytta in i vårt nya hem. Huset bestod av 2 våningar. Vardera bestående av 2 rum och kök. Det var en glädjens dag för mina föräldrar eftersom pappa varje dag en lång tid hade cyklat till sågverket där han arbetade och som låg helt nära vår nya bostad.15till ( jag hittar inte streckknappen) 20 km varje morgon,varje kväll för att komma till jobbet. Glädjen varade inte länge. Vi flyttade i 1 aug 1931. Sista söndagen samma månad brann sågen ner. Detta var alltså på 30 talet med stor arbetslöshet. Jag var ju bara 4 år men har en del minnen från de där dagarna. Vi stod och såg glödhögarna dagen efter branden. Det bästa med branden för min del var att det de följande åren växte massor av hallon runt omkring brandplatsen och vi gick man ur huse för att skörda . Därav min stora kärlek till hallon. Nu odlade i min trädgård. Något annat bra kom ej ur denna brand. Det påstods att den skulle vara anlagd. En försäkringshistoria.
En lördagsem då pappa stod utanför vedboden och högg ved kom 2 poliser för att tala med pappa och en av grannarnna som också hade arbetat vid sågen. Vi barn stod som förstenade och tittade på när poliserna tog med pappa och hans kompis och for iväg. Mina 2 småsystrar förstod ingenting men min bror och jag undrade ju vad det var frågan om.Vår mamma visste ju att pappa "hade rent mjöl i påsen" och lugnade oss att pappa och vår granne snart skulle komma tillbaka. Vilket de också gjorde nästa dag.
Roligt har vi haft åt pappas berättelse om när en av poliserna "vallade" honom i omgivningen och förhörde honom . "Vad hade han gjort på lördagskvällen, månne?"  Pappas svar:" Ja se dä ska ja säge konstapeln att dä va länge sen jag skende ute på nättera å levde gaeln". Tydligen förstod poliserna efter förhören med dessa "beskedliga herrar" att det var lika bra att skicka hem dem . Oskyldiga som de var!.
Som var och en förstår följde nu en svår tid för den nyinflyttade familjen med en arbetslös familjeförsörjare. Men till detta ska jag återkomma vid ett senare tillfälle.  Nu går dagen mot sitt slut och jag vänder mej till Gud med TACK för allt gott jag fått uppleva denna dag och ber om Hans beskydd över oss alla .Gud är en GOD och KÄRLEKSFULL GUD!