Tiden gick. Mina småsystrar växte till sej och blev med tiden "självgående". Det betydde att de kunde " hänga med" när vi plockade blommor och bär i skogsbackarna. Eftersom det fanns flera barn i byn så fanns det alltid några som passade ihop vad åldern beträffar. När vi började skolan så fick vi kamrater nere i samhället och efter skolans slut kunde vi ibland träffas för att leka. Själv hade jag en " bästis". Vi satt bredvid varandra i skolbänken. Vi satt två och två. Hon bodde i samhället. Hennes pappa var sjökapten och borta långa perioder. Mamman var ofta sjuk vilket betydde att min kompis fick hjälpa till mycket i hushållet och vi skulle nog velat ha mera tid med varandra, min kompis och jag. Men alla måste "gilla läget", som man säger och vi fick var och en på sitt sätt ställa upp för familjens bästa. Vi har i alla år behållit kontakten och gör det fortfarande.Trots att vi bor långt ifrån varandra.
Efter jul var det julbjudningar i byn. Jag har inget minne av att vi var nere i samhället på sådana. Men då var alla i de tre stugorna med . En pastorsfamilj med tre barn i "lämplig ålder" flyttade in på övervåningen på bondgården och deras ålder passade bra för mina yngre syskon. Nu hade vi s flera som inbjöd till julgransraskning, som vi något felaktigt kallade det. Julgranen stod kvar länge i det kalla finrummet som eldades varmt bara ibland.I julgranen fanns levande julgransljus, som tändes innan de vuxna drack kaffe och släcktes innan ljusen brunnit ner.
De vuxna satt i finrummet och vi barn hade köket och kammaren för oss själva. Saft och sju sorters kakor innan jullekarna började. Dörren till finrummet stängdes och vi lekte"gömma ringen", "mörkleken", "ryska posten" osv. När kvällen var slut vankades det oftast en påse med något gott innehåll, som man tog med sej hem. Så var det bara att vänta på nästa inbjudan. Dessa julbjudningar var ett välkommet avbrott i vardagen.
Pappa jobbade med de jobb som "kom i hans väg". Det fanns ingen A-kassa , inga barnbidrag. Var och en hade att själv söka jobb. För pappas del betydde det att han hjälpte till på olika gårdar med jordbruksarbete, grävde diken, jobbade en tid med ett pråmbygge. lossade och lastade båtar när tillfälle gavs. Efter året i Uppland där han och hans bröder tog hand om stormfälld skog , som jag tidigare berättat om, började han med någon form av gårdfarihandel. Jag minns ej vilka varor han började med, men han utökade sortimentet undan för undan och det höll fattigdomen borta från hans familj.
Tro inte att det för en så oteknisk människa som jag kommer ur bloggskrivandet med en klackspark. O,nej! Jag tryckte på någon "galen " knapp och upplevde som om allt gått åt pipan. Till slut tog jag tag i "livlinan",barnbarnet i Växjö. Ringde på mobilen. Linn talade undan för undan om hur jag skulle komma ur dilemmat. Och se! Det lyckades och efter detta långa uppehåll kan jag nu börja skriva igen när allt är tillrättalagt.
Det var pappa och hans "affärsverksamhet". Med en resväska fastbunden på pakethållaren gav han sig iväg på "affärsresa. Till Ödera, som han sa´. Det betydde skärgården utanför Västervik och öarna där. Pappa hade på Vinön en exerciskamrat och skickade i för väg bud till honom ,som i sin tur meddelade andra ö-bor att hämta pappa till de olika öarna. Så cyklade han först till Klintemåla ,c:a 2 mil hemifrån. Där hämtades han av någon fiskare som forslade honom till nästa ställe. Jag tror att han var stationerad hos kamraten, Rickard och sedan hämtades där ifrån till andra öar i närheten.
Och vilket sortiment han hade att erbjuda. Jag tillåter mej att presentera. Eftersom jag kom på att jag faktiskt, trots min ålder, kommer ihåg firmanamnen. Pappa sålde lantbruksmaskiner från Kullbergs i Katrineholm, Utsäde från Algot Holmberg i Norrköping,Tyg från Svenljunga syfabrik,Matsilver från Elfström o Johansson i Nässjö, skor från Flerohopp. Hade också med borstar tillverkade av en blind borstbindare i vår hemtrakt,för försäljning.Han brukade vara borta två veckor på de där Ö-resorna. När han kom hem var det stor glädje.Eftersom han inte hade något arbete att gå till så var ha hemma ett par dagar." Jag går frun tillhanda", sa han lite skämtsamt. Det betydde att han bar vatten hinkarna från brunnen upp för trädgårdsbacken. Skaffade ved som han högg och bar in.
Spökhistorierna,som jag utlovade, får nog anstå till en annan gång. för jag återkommer ju. Nu blir det liten pratstund med Gud som är mitt starka fäste och en trofast vän. Sedan ska jag sova gott. Gör det ni också!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar