torsdag 26 februari 2015

Torsdag 26 februari 2015. Fortsätter med år 1990. Sorgen och glädjen, de vandra tillsammans.

Veckorna rusar iväg och jag ligger efter med jobbet. Vad har hänt i dag?
Smsade och grattade ett födelsedagsbarn. Kerstin ringde och frågade om jag behövde något från affären. Hon skulle komma hit för en kopp kaffe. När hon kom hade hon med sig en verklig överraskning. Strömming, 1½ kg. Något jag längtat efter men det visste hon inte.

När vi fikat skjutsade hon mig till träningen.
Ett telefonsamtal gjorde mig både tårögd och glad. Jag har nyss i mina inlägg berättat om ett syskonpar som genom socialens försorg kom att bo hos mig en tid. Anna och jag blev så förbundna med varandra. Även om vi inte har tät kontakt så har vi lätt att "ta upp tråden" så fort vi hörs eller ses. Jag har fått följa hennes liv genom alla år och i somras kom hon nyförlovad tillsammans med en man,  så fin.
I dag ringde min vän och sa att hon inte velat ringa för hon skämdes så för att hon inte hört av sig på så lång tid. Nu var hon så glad för att jag hade hört av mig med ett kort och vi har nu många"roligheter"  framför oss. Vi pratade också om hennes bror, som lever ett bra liv och har en välbetald anställning.Så roligt att få vara med och följa mina skyddslingar.

Att under 25 år ha kontakt,  trots så stor åldersskillnad, något som ingen av oss tänker på, betyder oerhört mycket.Vi vet båda att vi är vänner, rätt och slätt.

Måste berätta att en del av strömmingen stektes, en del rullades, lades i en kastrull och kokades försiktigt i god ättikslag. Jättegod att ätas kall. Lasse fick några stekta strömmingar som han med förtjusning tog emot när han hämtade Isak. Han är ensam om att gilla strömming i sin familj så därför delar jag  alltid med mig till honom.

Nu går jag till den sorgliga sidan igen. För några dagar sedan skickade jag ett brev till en god vän som för en tid sedan miste sin livskamrat. De hade tre vuxna barn. Vi var under vår tid i Borensberg tillsammans på Östgötagården och på familjevinterläger i Norge. Bengt var ledare för Örebromissionens predikantkör när Georg var dess ordförande. Kören var också under den tiden på turne´ i Amerika. Reste runt till olika kyrkor. När Georg dog fick jag ett fint brev från Bengt där han uttryckte sin uppskattning av Georg, något som värmde mitt hjärta.
I brevet jag fick i dag står det om hans instämmande i vad en av hans vänner sagt:" INGEN som inte har gått igenom detta kan föreställa sig vad det innebär.Jag som också förlorat min hustru, jag VET"!

Precis så är det. Därför är det så viktigt att den sörjande får träffa andra i som varit i samma situation.

Jag tittar i dagboken nu.
Måndag 19 november. Vidor jobbar i trädgården. Så snabb han är.
Tisdag 20 november. Fått kort från Birgitta som skriver att "anfallen nu är över". Hon förlorade sin man en tid före mej. Ulla och Lennart har vattenproblem. Godsägaren hos dem och ser eländet och beundrar dem som haft tålamod så länge. Nu skulle det åtgärdas.
Onsdag 21 november. Vidor ut i kylan, som känns värre i dag. Kokar ärter och gräddar pannkakor. Gör lasagne och bakar kakor som Vidor får med sig till Göteborg. Rita ringt och vill ha skjuts till Mellringe. Jag är uppe till kl halv två.
22 november. Vaknat klockan sex. Vidor åkt till Göteborg. Jag på sjukhuset och hälsat på barnens mamma. Första snön som jag skottade framåt kvällen. Anna läser historia.
23 november. Blödde näsblod i natt och på morgonen. Anna åkt till Jönköping.
Erik har besök av kompis från Oskarshamn. Lagt mig sent.
24 november. Margit och Kurt hämtat tårta och kakor till Emils födelsedag. Jag jobbar i second hand.
Vi sålde för 30.000 på fyra timmar. Fredrik här och fikade och fick Rikskuponger.
Hos fam Awad på kvällen.
25 november, söndag. Mattias fikade och skottade snö här.
Tittat på TV-gudstjänst. Hämtat Rita i Mellringe och hennes mamma i Markbacken. Skjutsat Gösta till Vivalla. Sedan tillsammans med Rita till Gällersta och hälsat på hennes mormor.
Mött Anna vid Centralen på kvällen. Svårt.
Så hade ännu en vecka i november avslutats.

Att jag skrev "svårt" hade att göra med alla minnen som väcktes vid åsynen av tågen.
SÅ många gånger jag hämtat Georg där!
Kan tala om att jag under mycket lång tid undvek att ta vägen förbi Centralen. Jag valde andra gator. Orkade bara inte. Då fanns risk för ett"anfall".

Nu har jag sett TV och det är fruktansvärt att höra hur IS tillfångatar kristna i Syrien, för bort dem och dödar dem om de ej vill överge sin kristna tro och bli muslimer. Ett område där det bott många kristna har nu "tömts". En del har tillfångatagits, andra har flytt.

Nu ska jag röja här så städhjälpen, vars tjänster jag köper av kommun, kan ta itu med golven i morgon förmiddag.

Nu säger jag GodNatt! Sov Gott!


onsdag 25 februari 2015

Tisdag, onsdag 24,25 februari 2015. Sorgedagar år 1990.

I går var jag för trött för att skriva blogg.Egentligen är jag lika trött i kväll men dels är det ett sätt att vila benen, som gått mycket i dag, dels behöver jag komma till slutet av år 1990 snart.
I går sov jag en del, bakade två sorters kakor. På kvällen skulle jag vara på husgruppssamling men måste stanna hemma för jag blev hastigt dålig, somnade och så tog dagen slut.

I dag har jag planterat vindruvor(se event. foto). Hämtade kompostjord, som tillverkats i komposttunnan av potatisskal och annat avfall. Så fin jord det blir i tunnan.
Jag ger bort dem gratis men fick i dag en tanke att be den som vill hämta ett par plantor att ge en sedel till en tiggare i stället för betalning.
Jag har under mitt liv fått, ibland "helknasiga", ibland mindre "knasiga" eller någon gång vettiga infall. Jag brukade vända mig till Georg och bolla infallen innan jag vågade realisera dem. Nu har jag ingen Georg att få hjälp av. Får se hur det går med "vindruveinfallet."

Eftermiddagen tillbringades på stan och besök i olika affärer. Är så tacksam för "färdtjänst" som gör det så enkelt att lämna och komma tillbaka till hemmet.Särskilt vintertid.

I går tittade jag i ett av mina block från år 1990. Genom att berätta om sorgen så kanske jag når en eller annan,som kan dra lite nytta av att läsa om någon annans sorg och saknad. För min del är det inte så att jag numera går och mår dåligt av det som hände för så många år sedan men så klart är det lätt att detaljer dyker upp när jag skriver om den tiden.
En tid efter Georgs död tog jag mig för att besöka kyrkan, där jag satte mig på samma plats där Georg och jag brukade sitta. Jag kände hur svag jag var inombords.
På grund av den överdrivna känsligheten undgick det mig inte att se hur en del av våra vänner som satt i närheten lämnade kyrkan utan att hälsa. Förmodligen för svårt för dem. Andra visade sitt deltagande med några varma ord.
Jag hade en ny, långärmad tröja på mig. Första gången jag använde den. Jag minns fortfarande exakt hur den såg ut. En av våra nära vänner, hälsade så innerligt på mig och sa sedan vänligt:" Ruth, axelvadden ligger snett". I vanliga fall skulle jag ha sagt "tack" med ett leende. Men tänk så det blev!
Jag behärskade mina känslor men såg till att säga adjö och komma ut och hem så fort som möjligt.
Väl hemma storgrät jag och upprepade gång på gång: "Axelvadden ligger snett, axelvadden ligger snett.Men GEORG är ju död!!! Axelvadden ligger snett! Vad spelar det för roll?."

Jag grät och grät. Ringde till en av vännerna i vår ekumeniska bönegrupp. Vi sa nästan ingenting. Vi bara grät tillsammans och jag behövde inte säga något om axelvadden som låg snett. Den som påtalade det är för länge sedan hemma hos Gud och fick naturligtvis inte veta hur tokigt jag tolkade hennes vänlighet.

Kanske var jag ännu för skör för att utsätta mig för kyrkobesök o.d. Samma hade  hänt mig några dagar tidigare då jag gick ut på marknadskvällen " för att få lite omväxling". En av Georgs nära vänner,(också han nu hemma hos Gud), hälsade på mig och sa några varma ord om Georg och saknaden. Jag cyklade hem och storgrät, ångrande att jag givit efter för lusten att "komma ut bland folk". Jag borde ha hållit mig till familjen ännu en tid.

När jag nu tänker tillbaka så kan jag skratta åt det men vill ändå komma ihåg hur känslig man blir för att kunna förstå andra i liknande situation.

Livet fortsatte ju och ju längre tid som gick ju lättare gick det att leva ensam.
Dessutom ställde de upp, barnen och barnbarnen, stannade ofta över natt och så hade jag ju barnen från socialen samt Erik, som kom att bo en termin hos mig.

Nu ska jag,efter att ha sett "Uppdrag granskning" under tiden som jag skrivit, gå till nattens vila.
Så glad jag är att jag hann uträtta en del ärenden på stan. Jag är också glad för att Sven blev pensionär. Han ringer ibland och säger att han ska till affären och undrar om det är något jag behöver.
Jag är dessutom frisk, tror jag! Lite dålig syn och hörsel och vingliga ben hör väl åldern till.
Kollade ögontrycket i dag. På det sedan många år skadade ögat 19 och på det friska 15. Låg "
innanför ramarna" sa optikern.
Nu ska jag försöka få med ett foto på de nyplanterade vindruvorna. De är gröna och goda när de är klara såsmåningom.   GodNatt kära vänner! Sov Gott! I morgon har vi en ny, spännande dag att möta. Jag önskar massor av energi för att göra det somjag ligger efter med. Och så ska jag träna!

måndag 23 februari 2015

Fredag 20 februari 2015. Kort blogg i kväll. Vet bara det just nu.

Länge har jag suttit och väntat på att internet skulle fungera. Tryckt på en massa knappar, ringt till Filip i Göteborg. Allt tycktes förlorat, då jag tydligen klickade på något bra eller vad det nu var, men plötsligt funkade det. Eller säger jag som de små barnen i filmsnutten på FB. De tittar upp mot himlen och säger:" We knew it was you God!"
 Hur som helst så är jag glad att det nu funkar. Eftersom jag är så okunnig blir jag frustrerad av att se när det krånglar.

Det blev en trevlig dag fast jag har varit förfärligt trött. Hade svårt att sova förra natten. Tog barnvagnen och gick till affären på förmiddagen. Tog ett foto på nyuppkomna små snödroppar, köpte påskliljor i kruka.
Ulla och Lennart kom , satte upp lysrör i köket, julklappen. Nu ser jag bättre när jag bakar på kvällarna. Ulla till polisen och fick nytt pass.
Jonas, Jenny och barnen kom och fikade med oss. Att få besök piggar upp mig en hel del.

I köket har jag TV och det är så bra. I förgår slutade den att fungera.
Jonas erbjöd sig att genast åka till en affär och köpa en ny. Eftersom jag ändå hade återbetald skatt liggande i väntan på att användas till något trevligt så var det enkelt att fixa pengar och han kom snart tillbaka med en ny TV, som han satte upp på väggen där den gamla suttit.
Underbart med snabba och händiga barnbarn.
Hos min syster hämtades, av henne sparade kycklingskinn, som klipptes i små bitar och blandades med "hundmatskulorna"till den kräsne Isak.  Efter det en liten promenad och nu väntar han på att det ska bli sova av.
Detta var lite om dagen som svunnit. Nu är jag lika trött som Isak så jag gör honom sällskap till sovrummet. Om 90-talet skriver jag nästa gång.
Husse och matte har tydligen väldigt trevligt på sin "lillsemester", så välbehövlig. Köpenhamn, Lund,Österlen,Simrishamn, Kivik, med avslut i Växjö.

Nu säger vi GodNatt, Isak och jag. Sov Gott, alla vänner!

Måndag 23 februari 2015. Vad tid det går åt att LETA!

En måndag, i mycket lik andra måndagar. Matgästen kom, gick långpromenad med Isak, skjutsade mej till träningen. Jag gick hem utan att gå till affären i dag.

Oj då! Nu ringde Linn från Växjö.Så roligt med en liten pratstund! Ska se så jag kommer igång med tankeverksamheten igen.

Förra veckan var en annorlunda vecka. Jag hade Isak boende hos mej.Den fina lilla vovven, som fick mig att ta kväll i rättan tid.
Jag fick ny dator, nytt lysrör i köksavdelningen samt ny TV i köket. Datorn är inte problemfri för min del. På grund av min oförmåga att begripa.
Det var i fredags allt detta hände. Bara tre dagar har förflutit. I dag funkar inte TVn. Får bara in 4an.
Jag har bara att invänta någon som kan fixa det. Inte kan jag skanna på nya datorn och inte funkar den tillsammans med skrivaren.
Sådärja! Det känns bättre nu när jag beklagat mig offentligt!.
Såg (i TVrummet) på rapport att en grupp skolbarn kom till en grupp gamla för att lära dem hantera "läsplattor". På reporterns fråga till en pojke hur han tyckte att det gick svarade han att "de lärde sig snabbare än han förväntat sig och det var SÅÅ roligt för de gamla var dessutom glada".  Härliga ungar!

I kväll hade jag tänkt baka en sorts kakor, men avstod. I fredags hade jag, som jag då skrev om, fikabesök här. Jag plockade fram köpta kakor, två sorter, några gamla drömmar och goda, hembakade bullar. "Men mamma, DU köpta kakor?" Jaa tänk så behändigt att det finns den möjligheten när man inte har tid eller lust att baka själv någon gång! Alla var nöjda. I alla fall såg det ut som så!

Jag har tidigare berättat om hur jag kunnat se Guds ledning i det ena och det andra under mitt långa liv. Ibland har Gud fört någon människa i min väg, någon sårad, bekymrad eller med problem av något slag. Så tacksam för varje människa jag fått kontakt med. Det kan i vissa perioder kräva mycket tid men att, kanske åratal senare få veta att den där tiden givit resultat, ger så mycket glädje.

I dag fick jag besök av min snöskottare, All snö, som var så vacker, är nu borta, men snöskottaren och jag fortsätter kontakten. I dag,efter fika och smörgås, tittade vi på reprisen av gårdagens gudstjänst.
Själv hade jag sett den två gånger redan så jag tillredde smörgåsbrickan i köket under tiden.
Min vän var så nöjd och tillfreds med att "ha tittat på en hel gudstjänst utan att gå ifrån emellanåt."
Daniel Wiklund, som talade och min vän Jim kommer från samma ort i Dalarna, så det var lite "hemmakänsla." Jim har tid så vi ska ha fler fikastunder.  Han trivs här och säger att han känner sig så lugn när han är här. Så gott för mig att höra. Jag vet ju varifrån friden kommer!
" Icke genom någon människas styrka eller kraft utan genom min Ande", säger Jesus, som ser oss med fel och brister men älskar oss var och en så oerhört och vill ha kontakt med oss och ge oss allt gott! Jag blir så glad över att jag VET att det är sant och kan berätta för andra om denna kärlek!

Nu blev det inget skrivet om år 1990 i kväll.Jag letade och letade efter dagboken men hittade den inte. Jag är van vid att leta och vet att den kommer tillrätta.

Nu önskar jag er all GodNatt ! Så skönt att ha en ny dag i morgon att se fram emot.


söndag 22 februari 2015

Söndag 22 februari 2015. Isak förenad med familjen.

I dag hämtades han, Isak. Hans glädje var stor.
Medan Lasse åkte för att handla tog Elsemarie och jag en kopp kaffe och jag fick veta lite om deras lillsemester. Hon berättade bl.a. om deras besök i Köpenhamn och Kristiania. En plats jag många gånger önskat att få komma till. Nu tändes ett litet hopp. Tänk om någon vill ta mig dit. Jag reser aldrig ensam numera men jag har barn som gärna reser dit deras mamma vill komma.
I Köpenhamn har jag varit många gånger men inte i Kristiania.

Alltnog, i dag vaknade vi klockan nio, Isak och jag. Han somnar gärna tidigt om kvällen och sover länge på morgonen.
Gudstjänsten från Frälsningsarmen i Västerås och i dag Daniel Wiklund som talare var så givande.
Efter det rattade jag in Närradion för studiogudstjänst från Brickebergskyrkan , Örebro.
Om jag inte går till kyrkan blir det två Gudstjänster på söndagarna.
När våren kommer tar jag nog en söndagspromenad till kyrkans förmiddagsgudstjänst.

Fick i dag veta att PerErik Boström, under nattsömnen slutat sitt liv på jorden. Vi var födda samma år.
Tänker på ungdomsåren i Stockholm, då vi tillhörde samma församling. Georg och Per-Erik sjöng i manskören.Vi umgicks som familjer. Församligen var ej så stor på den tiden så vi hade nära kontakt. Alla kände alla.
Barnvälsignelsen har jag i tidigare blogg nämnt om och även visat foto på. Per-Erik och Margit med sin första pojke, Christer,Per och Margit Hallin med sin första pojke, Per-Erik samt Georg och jag med vår första pojke, Sven.
Per-Erik återvände efter sina studier till Örebro och på 60-talet kom också vi till samma stad och kom att tillhöra samma kyrka som Per-Erik och Margit.

Jag tänker mycket ofta på umgdomsåren i Stockholm. Hur annorlunda livet var för unga familjer mot hur det är i dag. Tex. var det bara en av församlingens medlemmar som hade bil.  Det var spårvagn som gällde. Manskören i Korskyrkan var ofta anlitad  att sjunga i olika sammanhang. Georg, som spelade "basso" fick stå längst fram hos föraren med sitt stora instrument. Per-Erik och jag har ibland, då vi pratats vid,också vidrört den där tiden i Stockholm. Så fjärran från tid som i dag är. På gott och ont.
Så drar jag iväg i mina tankar igen, men det är väl det man får, när man bloggar.

Önskar er alla God Natt. Sov Gott! Lite tomt i kväll att ej ha en sängkamrat men i morgon bittida kommer han igen.
Ack, nu börjar "Dokument utifrån", som handlar om hur unga människor värvas till IS.
Några kommer hem igen men många är redo att dö.
En del föräldrar är förtvivlade över att se sina barn bli så indoktrinerade.
Jag ska försöka sova med en bön till Gud om förbarmande.
Fader vår,som är i Himmelen......
 

lördag 21 februari 2015

Lördag 21 februari 2015.En liten blogg igen! Lite från år 1990..

Grannen hade hämtat morgontidningen och hälsade på Isak.
.
Tidigare i dag en fikastund med grannen, som vi träffade på vår morgonpromenad, Isak och jag. Semlebullar fanns i frysen så det blev semlefest och en pratstund.
På eftermiddagspromenaden hände sig att Isak började skälla utan att det fanns någon hund i närheten. Min syn har försämrats  men jag kunde ändå se något smått röra sig vid trottoarkanten en bit bort. Det var en råtta!
Isak fortsatte att skälla och råttan sprang. En  skata (tror jag det var) avlöste Isak. Råttan sprang iväg ut på gatan förföljd av skatan som dock gav upp.  Råttan sprang för fullt mitt i gatan ned mot stora trafikstråket. En mötande bil saktade in och råttan kilade vidare. Det såg verkligen så roligt ut och jag fick mig ett gott skratt. Isak också, tror jag! Undrar var råttan övernattar!
Jag tittar lite i mina block från år 1990. Hittar en sida, ligger lös, utan datum. Det jag skriver ger en liten tankeställare som vi alla bör ta till oss.
"Jag var ledsen och behövde prata med någon. Ringde en bekant. Kände på mig att det ej fanns tid för samtal. Ringde ännu en. Samma där.
Nu ska sägas att förutom att den sörjande är väldigt känslig så är det så att många finner det svårt om tex. den sörjande gråter eller upprepar sin berättelse gång på gång och då är det enklast att göra samtalet så kort som möjligt.

En av Georgs tidigare arbetskamrater ringde: "Stör jag? "  "Nej, nej , jag har tid", svarade jag.
Efter några inledande ord uträttas ärendet, som var anledning till samtalet, som snabbt avslutades.

Så klart har inte alla tid. Den som sörjer har massor av tid. Den som inte sörjer har ont om  tid.
Jag lärde mig mycket, som jag tidigare inte förstått, när det gäller hantering av sorg.
Framför allt att det inte är farligt att möta sörjande människor.
En handtryckning, ett par ord eller, som någon sa:"Får jag komma och gråta med dig?"

Men nu, mina vänner, står Isak här och undrar om jag inte vet vad klockan är slagen, så det finns bara ett att göra. Följa med till sovrummet och sova. Önskar er alla GodNatt!
Jag har i kväll bakat semlebullar och kanelbullar samt en sorts kakor. Detta måste tas om hand förstås men lite hundgodis till Isak så ger han sig nog till tåls.

torsdag 19 februari 2015

Torsdag 19 februari 2015. Lite från år 1990.

Inte blir det alltid som jag planerat.
I dag tog jag mig i kragen och gick ner i källaren. Jag kan säga att där borde jag hålla till ett antal dagar. Så här är det: Jag tar itu med en kartong med kort och annat intressant. Så blir jag stående med ett papper eller en broschyr i handen och läser. Hoppsan! Vad fort tiden försvinner! Nåja, det blir en dag i morgon om jag får leva! Tänker jag.
Mycket finns från Georgs alla resor. I dag hittade jag plötsligt ett antal gruppbilder från hans reseverksamhet. Ska jag spara dem eller inte? På ett fåtal foton finns också jag med. Naturligtvis ska jag spara dem alla! Georg finns ju med !
Fick en bra tanke i dag att jag borde göra ett album med foton och vykort från hans resor. Kanske spara lite av sådant som hörde till hans reseledarjobb. Med vår stora familj så vet man aldrig var det finns ett litet guidehjärta gömt!

Men nu till resten av dagen. Snällare hund än Isak kan jag ej tänka mig. Men han sliter och drar  och om det, som i dag,  blåser hårt så känns det bra om inte promenaden blir alltför lång.

Nu till år 1990 igen! Innan Isak säger att det är dags att sova för då måste jag avsluta bloggandet. Nyss ringde Ulla. Hon och Lennart kommer hit i morgon. De bor ju hela 5 mil bort så det är så högtidligt när de angör vår stad och jag får besök.

Kanske jag ska avverka några dagar ur dagboken fast jag tänkt skriva från anteckningarna i blocket.
Fortsätter där jag slutade förra gången.
5 november.Kerstins och Awads bröllopsdag. De har varit gifta i 19 år. De firar med restaurangbesök. Mikael och Magnus hos mej och gör Pizza, så god.
6 november. Anna sjuk. Fikabesök. Erik bjöd på tårta. Jag cyklade till Ria på möte på kvällen. Har ringt om gravstenen i dag. Äntligen!

7 november.Fikade på fm. hos Kerstin och såg en video som hon spelat in från TV. "Bara en stund".
Handlade om sorg. Tar vara på allt som kan vara läkande för min inre värld.  Gör Pizza till Erik och Anna.

8 november. Telefon från Rosie.( En av våra Riavänner som jag hade mycket kontakt med) Jag hinner ej åka dit i dag.Socialen här ang. killen som ska bo här.Ulla och Lennart på revy, Hjalmar. Barnen här.
10 november. Bakar kakor. Åker till Jönköping.
11 november. Hälsar på hos Annas och Stefans släktingar. Stefan och jag till Örebro.
12 november. Gurli, min nya vän kom och fikade. Två socialsekreterare här och pratar med Stefan och kollar hur syskonen ska bo. Lite kontakt med Stefans skola.
Den kommande veckan är så full av aktiviteter så när jag nu läser i min dagbok kan jag ej begripa hur jag räckte till överallt. Veckan avslutas med söndagen den 18 november då Bernard invigdes till scout. Han fick ett foto med farfar i Scoutdräkt som minne. Tänk om Georg varit med!

Nu står han här, min fyrbente vän, Tittande på mig med sina vackra, bruna ögon och undrar om jag inte fattar att det är dags att sova. Joodå, jag lämnar datorn på en gång och så sover vi hela natten lång. I morse sov vi båda till klockan halv nio.
Dagens sista kisspromenad är klar. Nu säger vi GodNatt till alla vänner!

måndag 16 februari 2015

Måndag 16 februari 2015. Lite om dagen och lite om 90-talet.

Så var det kväll igen och jag kommer alltid för sent till datorn och därmed för sent till sängen. Fast, det är klart, jag har faktiskt sovit en god stund i eftermiddag efter träningen.
I dag kom inte Isak på grund av sportlovet.
Linn reste till Växjö vid 6-tiden i morse. Filips tåg mot Göteborg gick ett par minuter senare så de var så nöjda med SJ!! Haha!
En födelsedag i dag. Kerstins fina man fyller 69. Kerstin har vakat och sover så jag åker dit en annan dag. Han är inte mycket för firande av födelsedagar så han var glad för ett telefonsamtal i dag.
 Nu finns bara Tobias kvar hemma. I morgon tar han tåget till Växjö för att hälsa på Linn och Sebastian. Kanske Filip sluter upp i slutet av veckan. Föräldrarna tar minisemester.

Matgästen skjutsade mig till träningen i dag. På hemvägen handlade jag i min närbutik. I samband därmed träffade jag en tiggande kvinna och fick tillfälle att ge ett bidrag.Hon log så glatt emot mig.

I TV visas hur de sörjer i Köpenhamn efter terrordåden. Massor av blommor ligger på de båda attentatsplatserna. I Libyen har egyptiska gästarbetare mördats och nu väntar vedergällning för det. Greklands ekonomi är ett orosmoln för EU, då det är svårt att hitta en godtagbar lösning.
I Sverige har åkerinäringen bekymmer med konkurransen från utländska företag.

Nu till 90-talet. Ur dagboken. "Energin börjar komma åter", står det till att börja med.
29 oktober. Soc. ringt om ett syskonpar som behöver ett hem för en tid. Modern sjuk.
Förmiddagsfika hos Kerstin.

1 november. Erik (min inneboende) skjutsas till skolan. Lite sen i dag när han fyller 23 år också!
Till Hovsta och haft lite mysigt med Bernard och Kristin. Pizza, chips och dricka! Tog med Kristin hem till mej för några dagar.
Elsemarie och Lasse kommit.  Martin sover över här.
3 november. Lördag i Allhelgonahelgen. Elsemarie och jag till graven med en krans.
Samma dag flyttar en av de nämnda syskonen in i det rum i källaren som iordningställts för Anna.
Hennes bror är t.v. hos släktingar i Småland och kommer senare till Örebro.

4 november. Magnus och Mattias fikat här efter tidningsutbärningen. Så gott för mej att de fortsätter denna tradition.
Elsemarie fixade så fin middag  som vi åt tillsammans innan de åkte till Katrineholm och sina jobb.
Fram på eftermiddagen kom Ulla och Lennart och lämnade barnen här medan de var i kyrkan.
Jag åkte sedan till Hovsta och lämnade Kristin, som varit hos farmor några dagar.

Nu lämnar jag dagboken och skriver en del ur blocket.
Förstår nu att värsta chocken är över och jag börjar bli normal. Om "anfallen" är över på riktigt vet jag inte men det visar sig.
Den 23 november skrev jag:"Tiden går. För tre veckor sedan kom Anna. Brodern en vecka senare.
Jag fick annat att tänka på som gjorde att tankarna på det som hänt kom i skymundan.
Kursveckan på BjärkaSäby med Erik Ewalds var bra. Avkoppling i en kärleksfull, läkande atmosfär gav så mycket. Visst hade jag mina svåra stunder också den veckan men när jag kom hem  märkte jag stor skillnad. Kände mig "läkt" inuti på något sätt. Samtalen med Birgitta och Erik så givande.
Kunde bestämma mig för att titta på ett TVprogram tex.
Elsemarie märkte den  förändringen när jag sa till henne i telefon att jag ej hann prata mera för jag skulle se ett speciellt program på TV.
Även minnet började återgå till det normala."
Jag avslutar nu kvällens tittande i blocket men fortsätter lite där i nästa inlägg.
Nu tackar jag Gud för en bra dag och jag är så glad för träningen. Ingen kaffegäst kom i eftermiddag.
Kanske han kommer i morgon. Nu önskar jag alla mina bloggläsare GodNatt ! Sov Gott!






söndag 15 februari 2015

Söndag 15 februari 2015. Oväntat besök av barnbarn.Lite ur dagbok och block från 90-talet.

Så har det varit söndag igen. En annorlunda söndag, som t.o.m. gjorde att Gudstjänsten fick byta kanal. Efter två mord i Köpenhamn blev gärningsmannen, en 22åring skjuten till döds av polisen.
Rapportering om händelserna har pågått hela dagen i TV2.
 Efter det som skedde i Frankrike nyligen är många länder inställda på att sådana händelser kan inträffa var som helst i Europa så högsta beredskap måste gälla. Det är så sorgligt. Några förhoppningar om att det ska bli bättre på vår jord tycks ingen ha. Jag väntar på dagen då Gud definitivt ska sätta ner foten och säga: "Hitintills men icke vidare." Trygg är jag i att veta att det är Gud som har sista ordet.

Jag kunde ej få in den ändrade kanalen för Gudstjänsten från Frälsningsarme´n i Västerås men lyckades få in den på datorn.
Gick sedan ner i källaren för att kolla lite då min snöskottare ringde och frågade om han kunde titta förbi och få en kopp kaffe. Så klart! Människan först gäller i alla lägen.
"Du är ju gammal" sa han. "Gamla människor har erfarenhet och jag har en del frågor som jag behöver få svar på." Så blev jag delgiven tankar och funderingar som länge rört sig i den unge mannens liv. För mig är sådana stunder ovärderliga. Jag kan ej svara på alla frågor men jag vet att det i grund och botten är Gud människor söker vid sådana tillfällen. "Jag mår så bra här och är lugn när jag går härifrån", sa han. I mitt inre fanns en bön om hjälp att förmedla Guds kärlek till en människa som söker kontakt med Gud. I Bibeln står det att Gud är inte långt borta från någon av oss och  att "den som söker han finner."

När han gick fick jag oväntat besök av Linn, Filip och Tobias. Mina tre yngsta barnbarn, alla ännu ogifta. Linn hade följt med mamma hem från Göteborg och tar tåg till Växjö i morgon bittida. Filip tar också i morgon tidigt tåg men till Göteborg.
Det är så roligt att se de tre syskonens samhörighet, hur de älskar varandra och tar chanser som bjuds för att få träffa varandra. Att de också hann ge mig en stund uppskattade jag verkligen.

Ska fortsätta med dagboken från år 1990.
I dag tog jag fram mina två första kollegieblock som jag skrev i efter Georgs plötsliga död.
Förvånad blev jag av att se, dels att jag redan i oktober månad hunnit börja på block nummer två, dels att jag skrivit lika ofta som i dagboken, men med större känsla och flera ord.

22 oktober 1990. Måndag. Kom till Örebro klockan 6 på morgonen. Åkte med Lennart.
Packade och åkte till själavårdskursen i BjärkaSäby, som jag anmält mig till.
Tågbyte i Hallsberg, Katrineholm och Linköping.
Att jag ej tog bilen berodde troligen på att någon av barnen behövde den under veckan då jag var borta.
Erik Ewalds och Birgitta Wallhagen var kursledare. Båda med lång erfarenhet av undervisning .
Det blev en fantastisk vecka. Birgitta hade praktiserat hos Georg under sin utbildning till folkhögskolelärare och de båda  hade i många sammanhang arbetat tillsammans inom folkbildningen så hon kände Georg mycket väl. Det gjorde så gott då hon sa:" Om du visste vad Georg beundrade dej." Vi satt tillsammans och pratade om honom. Det var så skönt att få göra det med någon som förstod.
På fredag em gick det ett tåg direkt till Örebro. Inga byten!
Jag var så tacksam för kursen med sitt rika innehåll med inriktning på människor i olika situationer.
På söndagen bjöd jag Sven, Maria och barnen på middag.
Börje ringde och var bekymrad för sin dotter. Vi bad tillsammans i telefon.

Så hade ännu en vecka i oktober försvunnit.
Tar en liten titt i mitt block där jag skrivit om oktober månad.
Så många brev jag skrev till honom. Om minnen, om min längtan och saknad.
I ett av breven står det:" " Georg, du ska få din gravsten, snart!" I oktober månad!

Nu har halva februari 2015 försvunnit och bara ett par dagar med minusgrader. Så märkligt!
I morgon måste jag till träning. En hel vecka sen sist.
I morgon börjar sportlovet. Hoppas att något av barnen följer med till ett kondis så jag får äta semla och fika på rätt ställe. Jag bakar semlor och äter hemma också men det där med semla på kondis tillsammans med någon har jag fått "på hjärnan", som man säger.

Jag lever verkligen ett bra liv och jag är så nöjd. Tacksam för varje dag. Jag har inte ont  och jag känner mig inte ensam. Önskar att få vara till uppmuntran för någon. I TV i dag sjöng de en sång: "Jag behövs, du behövs..."  Världen kan vi ej göra om men NÅGOT kan vi alla göra.

Nu blev det en väldigt lång blogg men ingen är ju tvungen att läsa alltihop, eller ens något.
Jag önskar oss alla en GodNatt. Så ser vi fram emot en ny dag med vår i luften. Visst är det härligt!

  

lördag 14 februari 2015

Lördag 14 februari 2015. Bra dag. lite 90-tal.

Kerstin ringde medan jag tog morgonfikat. Kul med lite sällskap!
Min vän Stefan ringde och kom hit och åt den semla som i går reserverades för honom.
Jag var bjuden till Pålsboda 10,30 där det fanns två födelsedagar att fira men redan i går meddelade jag att jag ej kan komma i dag. Kände mig SÅ trött. Nu har jag den träffen till godo.

Min syster fyllde 84 i går och jag var ej där då så i dag intog jag dagens förmiddagskaffe med syrran och fick tillfälle att säga "Grattis".
Medan jag var där ringde Jimmy och undrade om han kunde komma för en fika, vilket ju ej försiggick just då. Han vill följa med Stefan och mej till kyrkan i morgon så vi får ses då och dricka kyrkkaffe tillsammans.

Semlebullarna var slut så jag gjorde en liten vetedeg. Medan den jäste tittade Filip in för en fika och en pratstund. Ända sedan den gossen var helt liten har vi haft givande samtal. Så också i dag. Jag är så glad över att han ville ta en stund med mig.
 Han vågar också ge sig på datorn utan att vara rädd för den. Han var mycket nöjd med den nya apparaten, som är  betydligt snabbare än den gamla, vars brist i hastighet Filip då och då dristat sig att omnämna. Se där vilket resultat av detta! Han är så nöjd, så nöjd!

Vetedegen jäste medan vi fikade och pratade. Flickvännen ringde. Han gick iväg för att möta henne på stan.
 Bullarna bakades ut. Både semlor och vanliga bullar blev det.  Medan de jäste tog jag fram mina blivande "vinstockar". Av kvistarna jag satte i vatten för c:a 5 veckor sedan, lever de flesta  fortfarande.Bara tre har dött. Nu har de flesta fått blad, ganska många har också fått rötter. Nyss tog jag fram den jord jag hade på altan och planterade en del av dem i krukor. Får fortsätta i morgon om jag är i god form också då.

Roligt var det att följa humlornas liv på altan i somras. Roligt är det att följa vindruvornas växande på fönsterbrädan i vinter. Så många plantor som jag har i år, har jag aldrig tidigare haft, så nu gäller det att hitta krukor och plats för alla dessa. Ett problem att lösa! Kanske någon vill ha en planta i kruka för att avhjälpa bristen på utrymme.

Nu tar vi några dagar till på året 1990, med dagbokens hjälp.
15 oktober. Det känns som om det börjar bli värre med saknaden och smärtan.
Börjar jag först nu inse sanningen i det som hänt? Gud, hjälp mej!
Kanske jag ska säga till mig själv att jag har det bra, sköter mig själv, gör det som passar mig, är frisk och har allt jag behöver.  Tänk om arbetslusten kommer!!

18 oktober. Håller på med kläder. Skickar Georgs bästa kostymer och överrock med Erik till Småland  och Erikshjälpen i morgon. Ulla här och hjälper mej. Jag åker en stund till en som är i behov av lite terapi. Ulla och barnen stannar här i natt.
19 oktober.Ulla och barnen till Mikaelskyrkan där de framför sin musical och åker sedan till Hjortkvarn.
Margon Mjörnell från Finspång hos mig hela dagen. Hämtas framåt kvällen.
Jag köper Pizza och går till familjen Awad. Mamma i Stockholm, pappa på jobbet.Jag stannar där över natten.
20 oktober. Lördag. Jag gick hem och ordnade med frukost och bjöd Elsemarie och Birgitta, som kommit från Katrineholm för att relaxa på Gustavsvik.
Pappa och pojkarna Awad på utflykt och bjöds på kroppkakor till middag då de kom hem.
21 oktober. Till syskonen Bennman med bullar och tårta. De är visserligen vuxna men o vad de sörjer sin mamma, som så tragiskt och hastigt gick bort ungefär samtidigt med Georg.
Jag åkte sedan till Hjortkvarn och var barnvakt. Så snälla barn! Vi går till skogen och plockar svamp och vedpinnar medan vi inväntar föräldrarna.

Så har det gått ytterligare en vecka av oktober månad.
Jag blir så glad när jag ser vilken omsorg som visades mig och att få vara med barnbarnen har alltid varit en fröjd för mig, och är fortfarande, fast de nu är vuxna.  Underbart att få leva så länge och hinna samla minnen!
Nu säger jag GodNatt igen och tackar Gud för en jättebra dag.

fredag 13 februari 2015

Fredag 13 februari 2015. Liten blogg om dagen är allt jag orkar i dag.

Trött dag i dag. Kom ej iväg till stan. Ringde min syster IngaMaj som fyller 84 år i dag. Hon var överens med mig om att det är bättre jag kommer en annan dag så nu har vi något att se fram emot.

Jag hade besök av Kristin i eftermiddag då vi firade hennes födelsedag och jag fick tillfälle att gratulera. I dag är det något fel med mig. Jag fryser och känner mig utmattad så nu blir det snart sängen.
Har nyss pratat med min kusin Marianne i Västerås. Ett långt samtal. Vi pratar alltid mycket  om vår mormor. Marianne har ju många fina minnen från henne. Jag vet ju bara det som jag fått veta genom gamla tidningar och protokoll från tingsrätten. Både Marianne och jag förvånas över att mormors liv delvis blev en stor hemlighet eftersom hon efter 2½ år i fängelset fick en ny familj med dotter Astrid, Mariannes mamma och sonen Per, levde med sin nya familj och sörjdes oerhört av sin man, då hon dog år 1948.Berättade tydligen inte något om att hon hade ännu en dotter, vår mamma.
 Mormor lyckades ju aldrig,  trots flera försök, få veta vart mamma från Utackorderingscentralen i Stockholm blivit skickad, när mormor blev intagen på fängelset.
 Dottern Astrid, som mormor, enligt Marianne, inte var snäll emot, satt hos henne när hon dog och har berättat för Marianne om en svår död.

Både Marianne och jag skulle gärna ha velat träffas tidigare i livet men uppskattar den kontakt vi nu har.
Ja det här är allt jag orkar i kväll.Jag nyser och tror att en  Alvedon och fortsatt sovande ska ge mig en God Natt, vilket jag önskar oss alla.
Nu är trottoarer och gator utan snö och is. Snart har snöhögarna också smält ner och vi inväntar ny snö! Plusgrader är det varje dag.

torsdag 12 februari 2015

Torsdag 12 februari 2015. Lite mera dagbok från 90-talet.

Vilken trevlig dag det blev! Jag gjorde var sin semla, tog färdtjänst till Lillån och fikade med IngaLisa. Hennes goda skorpor smakade vi också. Pratade gjorde vi och det ska snart bli semlor igen och en tur till Lillån.

I dag fyller barnbarnet Linn 23 år och i går fyllde Kristin 32! Jag har 14 barnbarn, 12 pojkar och två flickor.  Linn firar sin dag i Växjö. Kristin med kompisar firade i Örebro  i går och i morgon med mig. Är så tacksam att jag har fått leva så länge så jag hinner med en och annan födelsedag.

 I dag kom de tillbaka, Lasse och Elsemarie. Denna gång för att försöka få ordning på den fasta telefonen. Det blev samtal med Telia och koll av ledningar här och där. Nu ska en tekniker komma och titta var felet finns. Nu måste jag röja i källaren, tyckte mågen. Källaren är platsen där allt överskott placeras. En ekorre som jag vet ju aldrig VAD som ska slängas och för säkerhets skull slängs ingenting! I morgon tar jag två stora plastsäckar med till källarvalven. Då ryker kanske gamla guideböcker och pärmar med anteckningar, för att inte nämna mängden av kassettband, som lagrats sedan 70-talet. Må jag få vishet att slänga rätt saker!!

Nu drar jag till år 1990 igen.
10 oktober. Stina här på genomresa. Inga, från Finspång kom tillsammans med ett gäng från Ria.
Vi var nio personer som åt god mat, kaffe och tårta. Roligt att mötas tillsammans med Inga, som nu flyttat tillbaka till Finspång.

11 0ktober. "Sorgegruppen" träffats  på eftermiddagen.
12 oktober. Direkt ur dagboken." Suttit länge vid köksbordet och tänkt på gravstenen. 9.363 kronor är mycket pengar, som jag anser att de svältande rumänska barnen borde ha en del av.
Ringer till Sven och gravstensfirman. Åker till graven. Mår jättedåligt. Gör ingenting. Vill bara gråta eller sticka från allt.
13 oktober. Kerstin fyller 39 år. Går dit och grattar med present från mej och en blomma från  Elsemarie. Mikael är i Markaryd och spelar fotboll.

Söndag 14 oktober. Pojkarna här och fikar efter tidningsutbärningen. Precis som när morfar Georg levde och fanns med dem.
Det är så härligt att pojkarna fortfarande avslutar söndagsmorgnarna hos mig.

Så har vecka nummer två i oktober "gått till handlingarna". Tänker på att alla tre pojkarna nu har egna barn att ta hand om!

I morgon ska det bli trevligt att först träffa Kristin, sedan min syster IngaMaj, som fyller 84 år.
Elsemarie ska tillsammans med Linns kompis och hennes mamma åka till Göteborg dit Linn kommer med tåg från Växjö. Hon hinner träffa Filip och på någon restaurang äta tillsammans med honom innan han åker till Örebro och göteborgsfararna intar hans lägenhet i Göteborg. Se så bra allt ordnar sig!!

På TV talar de om den svåra situationen i Ukraina där allt fler människor dödas. IS  fortsätter också med sitt dödande. Man ryser.
Men nu ska jag tacka Gud för en bra dag sedan jag först varit i källaren och kollat läget. Kanske drömmer jag i natt om vad som ska slängas, och inte! Det vore inte så dumt.
Jag är så tacksam för varje dag jag kan stå på benen, tänka nästan klart och glömma allt mindre. I morgon ska jag nog ändå beställa hem GinkoBiloba. Det har varit slut länge nog. Vet inte om det hjälper men tror att det är så.
Nu önskar jag oss alla en GodNatt. Varm hälsning till er alla som står ut med att läsa min blogg, som är ett nöje för mig att skriva. Kanske för att det är en ganska kravlös sysselsättning, som jag ser det.
" Herren är min herde, mig skall intet fattas!"




onsdag 11 februari 2015

Onsdag 11 februari 2015. Lite nu och lite mer från dagboken år 1990.

Tänk så skönt det känns att åter få känna sig i form. Tack Gud och tack bloggläsare som tog mitt namn med i er aftonbön, som jag önskade. Jag tror att förbön,som nu,bara nämna namnet, har stor betydelse.
Förresten fick jag i dag telefon från en ort i vårt land med anhållan om bön för en granne till den som ringde. Så gott att veta att inga långa böner behövs för Gud älskar att få vara med och ge oss det vi ber om. På något sätt. Avstånd har ingen betydelse. Gud är allestädes närvarande och hör minsta suck.

I dag ringde Jimmy och föreslog en fikastund här. Javisst var han välkommen i eftermiddag sedan jag tränat. En kort men trivsam pratstund! Roligt när människor hör av sig spontant och vill ha lite kaffe.
I dag har jag haft matgäst också. Det betydde att Isak kom ut på promenad och jag fick skjuts till träningen.
I morgon blir det en halv dag på stan med besök bl.a. hos Telia. Min fasta telefon skulle gå på nya  bredbandet men det funkar inte.
Om jag hinner ska jag ta en semla och en kopp kaffe på ett fik. Fast ofta känner jag mig ensam och avstår av den anledningen.

I dag satt jag och läste ur min dagbok från år 1990. Ser hur de mina hela tiden fanns omkring mig. Så här efteråt ser det nästan ut som om det var "organiserat", vilket det nog inte var men tydligen fanns jag med i barns och barnbarns tankar. Att ha barnbarn att ställa upp för och ta hand om var naturligtvis välgörande när saknaden och längtan ville äta upp en inifrån.

Jag låter det här året få ta sin tid. Det gör ej ont numera att tänka på det eller skriva om det.
Allt funkar bra för min del och Georg kanske guidar i Himlen, de nyanlända. Jag har lätt för att fantisera. En gåva jag haft mycket nytta av i umgänget med mina barnbarn.

Mitt förra inlägg slutade med måndagen 1 oktober. Nu fortsätter jag ur dagboken.
2 oktober. Lennart kom till lunch. Nordström fixade med flistuggen och fick kaffe. David Söderholm har avlidit står det i N.A.
Kristian kommit. Senare också Ulla, Emil och Jonas, som alla nattar över här. Jag ligger på en madrass på golvet i samma rum, "För att jag inte ska vara så ensam" tycker barnen.

3 oktober.Ulla och barnen till Mikaelskyrkan halv nio. Sedan åker de till Hjortkvarn. Jag bakar bullar och kakor till Petters födelsedag. Skulle till Studieförbundets möte i Mariakyrkan men avstår.
Åker till Hovsta och sover över där.
4 oktober.Torsdag.Sven och Maria åkt till Rimforsa på sångledardagar.Ulla också. Skjutsat Bernard till hajk med scouterna, Kristin och jag spelar Memory. Gräddat pannkakor, strukit in tvätt.
Åkt till stan och handlat mat,dricka och chips. Hämtat Martin och en kompis vid musikskolan.Längtat efter Georg!!

5 oktober."Katterna jättehungriga. Gud ta hand om katterna!" (Undrar vilka katter det var!)
Skrivit ansökan om att få vara med på själavårdskurs i BjärkaSäby.
Ringt Karin Söderholm som förlorat sin David. Bakade bullar och åkte till henne. Bra att ha för att bjuda besökare. Tillbaka till Hovsta, hämtat packning och åker tillsammans med barnen, utom Fredrik, till Hjortkvarn. Kusinträff blev det.

6 oktober, lördag. Gratulerat Petter på födelsedagen. Han fick ett kassaskrin av mej.
Kokat ett kilo spagetti till medhavd köttfärssås. Senare "myskväll" med barnen. Lennart upptagen med söndagens predikan.
7 oktober. Till Söndagsskolan. Åkt hem till Örebro efter middagen.  Orientalisk kyckling som också Sven och Maria fick ta del av när de lämnade Ulla i Hjortkvarn. Den räckte till många.
Jag hälsade på hos Greta Lennqvist på kvällen.
Så är första veckan i oktober tillända.

När jag blev ensam kände jag stort behov av att få möta andra, vars män också dött. Det är bara sådana som förstår till fullo. I min församling fanns flera som de senaste åren blivit ensamma. Vad jag önskade att få träffa dem. Det blev inte så och när jag långt efteråt frågade varför de ej kom fick jag till svar att de trodde att jag hade så många som tog hand om mej. Visst hade jag det!! Särskilt första dagarna efter annonsen i tidningen var det många som kom och jag fick många blommor. Jag ställde blommorna på altan för jag orkade inte se dem. Jag vet att andra finner en "lisa" i att få mycket blommor.
De som kom på besök var mestadels gifta par, inga änkor, som jag helst ville träffa.

För att trösta andra och säkert med tanke på mig själv, frågade jag Studieförbundet om de ville sätta in en annons om "Sorgegrupp" i Nerikes Allehanda. Det skedde och vi var några som träffades hos varandra. Åtminstone EN man var också med. Vi hade gått igenom samma trauma och bearbetade vår sorg genom dessa samtal. Vi var alla okända för varandra när vi började.

Nu ser jag att jag dragit ut på tiden igen och snabbt måste säga GodNatt
Är så tacksam för den här fina dagen och glad att jag känner mig i form. Gott att få komma till träningen i dag. Mer än en vecka sedan sist var det! Nu ska jag sova!              


tisdag 10 februari 2015

Tisdag 10 februari. Några gamla dagboksanteckningar från år 1990.

Kvällssol i väntan på våren.
Om att förstå mig på nya datorn tycker jag inte!!! Det kommer upp än det ena än det andra som jag måste förhålla mig till. Trycka på knappar jag inte vet något om. Bara  att prova tills jag  snart är på ruta ett igen.

Nu sätter vi igång med dagboken från oktober 1990. Georg var död och jag stod plötsligt ensam.
Har under årens lopp kommit till slutsatsen att det som var värst var vissheten om att jag inte längre betydde MEST för någon. De tre äldsta barnen hade sina familjer. Elsemarie hade sin man.
Ingen ringde och sa "O, vad jag älskar dej." Jag behövde inte längre åka till tåget och möta honom.
Vi brukade på väg hem från tåget besöka någon affär tillsammans.
Nu var jag ensam att handla. Jag minns att jag kunde stå vid kassan och otåligt vänta på min tur och tänka:" Men skynda er då! " Jag måste snabbt iväg till bilen och ta mig hem medan jag kunde behärska mig.

Allt hemma blev så meningslöst till att börja med. Knutarna löstes upp efterhand. Det här var ett tillstånd jag hamnat i, som jag aldrig kunnat tänka mig in i. Jag blev glömsk. Håret blev konstigt.
Jag kunde plötsligt bli arg utan att det fanns någon anledning eller någon att rikta ilskan emot.
Ett sådant minne kan jag ta fram just nu. Det var när en man från Försäkringskassan några dagar efter Georgs död, ringde och frågade om min inkomst, vill jag minnas.
 Jag fräste åt honom att det hade inte han med att göra.  " Ja men det är för att vi ska göra rätt utbetalning. Du måste ju ha pension så du har något att leva av." " Jag vill inte ha någon pension",
  sa jag med arg röst. Han försökte få mig att förstå att jag skulle bli ensamförsörjare och sa att de måste veta min inkomst men tydligen förstod han att det inte var läge för ett sådant samtal just då, bad om ursäkt för att han störde och sa tack och adjö.

Jag berättar detta, och mer kommer det att bli med tiden, för att jag om möjligt kan ge en liten fingervisning om hur otroligt känslig man är första tiden.
Kanske är det skillnad om man har haft en tid av förberedelse. Nu  kastades plötsligt så mycket överända på så många områden och jag förstod att jag ej fungerade som vanligt men kunde ej göra något åt det.
Nu går jag till dagboken för första veckan i oktober 1990.
Måndag 1 oktober. Majken Enoksson var hos mig hela dagen. (Majken och jag växte upp i samma socken i Småland. Båda gifte vi oss och fick familj. Våra män arbetade båda inom Örebromissionen och vi hade som familjer i olika sammanhang träffats nu och då under årens lopp. Vi var i samma ålder. Majken hade några månader tidigare förlorat sin Rune lika hastigt som jag förlorat min Georg.)
Att träffa Majken var läkedom. Hon och jag förstod varandra och vi berättade och berättade.
Vi hade samma tro på Gud sedan vår barndom, en tro ej att förringa, men det gjorde ju så ont, så ont!
Vi hade våra barn, som en stor tillgång och en oerhörd tröst mitt i allt. Att få ägna sig åt barnbarnen  gjorde så gott i hjärtat.

Jaha,det blev inte så mycket ur dagboken i kväll för nu är det dags att sova.
Jag har haft en fin dag. Solsken och några plusgrader. Sven hämtade mig och jag fick tillfälle att handla på apoteket och besöka skomakaren innan jag handlade en hel del på Maxi.
Sven köpte ett par bra broddar åt mig så nu ska jag kunna gå ut i snön. Tyvärr ser det ut som om den tänker smälta bort. Det var så vackert med all snö på träd och buskar så vi hade nog önskat få ha den kvar ett tag till. Vintern är dock ej slut  så vem vet? Hur eller hur, som mamma sa, så är det vår i luften och det känns bra.

Nu vet jag inte vad det blev av bloggandet i kväll. Men livet är som det är och om detta har jag berättat. Nu önskar jag er alla en God Natt! Herren välsigne oss och bevare oss!

måndag 9 februari 2015

Måndag 9 februari 2015. Lite NU och lite DÅ.

Så är vi igång igen, nya datorn och jag. Inte enkelt kan jag säga. I går skrev jag lite på FaceBook när jag inte lyckades blogga. På väg hem från jobbet i dag, kom Elsemarie och Lasse för en andra "teaching" Jag är inte lättlärd och lyssnar bara till det som är nödvändigt för att blogga. Kan väl säga att det blivit en huvudanledning till att ha dator.

I torsdags skrev jag blogg. På fredagen var jag sjuk. Lördagen likaså. Sov mesta tiden, som jag brukar när jag inte känner mig bra. Det är en effektiv medicin.
I går var det söndag med TVgudstjänst från Frälsningsarme´n i Västerås. Ett par plusgrader och sol för tredje dagen i rad tror jag.
Min snöskottare Jimmy, ringde och föreslog en fika, som vi intog i det soliga vardagsrummet. Jimmy är 38 år yngre än jag och berättade en del om sitt liv . Om en mamma som dog i cancer då han var 8 år. Det gör alltid ont i mig att höra om barn som i tidiga år förlorar någon av sina föräldrar.

I dag har jag känt mig bättre och vandrat omkring här lite utan att något märkbart blivit uträttat.
Den nyblivne pensionären, Sven, tog fram skidorna  och åkte till Kilsbergen. Gjorde mig gott att höra.
Minns hur han flitigt höll till i slalombacken i Lesjöfors, ja tom bröt han benet där och fick år 1961 börja sportlovet med en vecka på lasarettet i Filipstad.

I mitt senaste inlägg om 90-talet avslutade jag med september månad. Livet rullade på, utan Georg, men långt ifrån smärtfritt.
När jag lämnade sängen på morgonen så önskade jag att det vore kväll. Ofta grät jag. Om jag inte gråtit på några dagar plockade jag fram hans flaska med rakvatten och luktade på den så att jag började storgråta och då klarade jag de  närmaste dagarna utan att gråta. Att ibland få "gråta ut" lindrar smärtan. Det här känner en del av mina bloggläsare igen.

När det ofattbara hände den 21 maj så var Sven på manskörresa i Jugoslavien. Bland det första jag tänkte var att han skulle inget få veta  utan få avsluta resan för att först vid hemkomsten få ta del av det svåra som hänt. På den tiden hade man inga mobiler så jag kände mej trygg. Vid ett rastställe på hemvägen var det någon av körsångarna som gick till en telefonkiosk och ringde hem till sin fru och fick då veta vad som hänt. Så snart Sven kunde, ringde han hem och gav mig råd om  vem jag skulle kontakta. Jag vill minnas att det rörde sig om ett par dagar innan bussen var i Örebro och han var hemma igen.

Jag har tidigare nämnt om hur Gud visade att han var med i allt. Detta att Georgs "lillebror"Elon fick återbud på ett affärsmöte dagen före Georgs död och kunde komma och träffa honom, som jag tidigare berättat om, var verkligen beaktansvärt. Att Elsemarie tog pappa åt sidan för att visa brudklänningen, som ingen skulle få se före bröllopet. Nu fick han se den innan han tog tåget till Linköping och sitt jobb.
Att han den gången glömde ta med bröd, som han annars alltid brukade, förvånade både honom och mig.
Att andaktsboken, som han varje morgon läste, den dag han dog handlade om just döden och betraktelsen för dagen hade utgångspunkt från Predikaren i Bibeln, kapitel 3 vers 4. "Att gråta har sin tid, att le har sin tid." De orden som gav oss vägledning hur vi skulle förhålla oss till den uppkomna situationen.
Jag sa aldrig ordet "VARFÖR". Jag bara visste inom mig att Gud var med och att det var rätt. Visst har jag ibland undrat varför det hände strax före bröllopet men också det fick jag nåd att lämna vetandes att Gud handlar i kärlek och att han är med i sorgen.

En dag sa Gud till mej:" Ruth, jag har inte tagit hem Georg för att göra det svårt för dej utan för att göra det lätt för honom." Så tacksam jag är för att han sa de orden. Det blev ändå en tröst.
När någon sa:" Du har ju Gud" ville jag inte lyssna. Visst hade jag Gud men döden är vår värsta fiende och den fruktansvärda smärta den förorsakar måste man själv ta sig igenom.
Då är de små händelserna som dyker upp här och där till stor hjälp och jag bara såg hur Gud lättade på bördan. Men försvann gjorde den inte på flera år även om det blev bättre och bättre vartefter tiden gick.

Mina barn och barnbarn gjorde mycket för att lätta upp för mig, trots att de ju hade SIN sorg efter pappa.
Tänker på hur god Gud var som tog hem Georg utan att han först låg sjuk. Det var verkligen något som var bra för min del. Jag ville inte tänka på sjukdom och död. När Georg en dag tog fram ett kuvert han hämtat på en begravningsbyrå och föreslog att vi skulle resonera om vår begravning sa jag att  det inte var tid för det ännu. Vi var ju så unga, bara i 60-årsåldern!
Nu är jag snart 88 och åtskilligt klokare.

Jag är så tacksam för alla barn och barnbarn. Älskar dem alla.
 Tänk att få hjälp med datorn och i morgon kommer sonen och hämtar mig så vi kan åka till Apoteket, Skomakaren och Maxi. Alla har omtanke om mig och jag kan bara vara tacksam.
Att den här dagen blev så bra och jag har varit på benen hela dagen bådar gott. Jag har väl "sovit ut" nu. Sk försöka gå till vila lite tidigare på kvällarna men det är svårt för en "nattuggla" att lära om.

Nu avslutar jag med några rader ur sångboken. " Bred dina vida vingar, o Jesus över mig och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig!"  Tack Gud för din uppehållande nåd dag efter dag! Jag älskar dig och vill alltid tillhöra dig! Amen. GodNatt och Sov Gott! Gud vakar över sina barn!  

 

Torsdag 5 februari 2015. Ny dator !!! Inte lätt! Lite 90-tal, litenutid!

Isak står i snön på altan,tittar in genom köksfönstret och säger:"Öppna dörren och släpp in mej!
Kan försäkra att nu är det spännande! Tre samtal med min "lärare" redan avverkade.
Skakis som jag alltid är för allt nytt försöker jag mig ändå på att skriva en liten blogg!

Jag går nu till min dagbok från det speciella året 1990. Jag fortsätter att skriva ganska detaljerat denna första tid efter vår stora förlust. Det får ta sin tid. Jag hade i dagboken kommit till den 25 september. Fyra månader hade gått.

För att skydda mig själv hade jag inte ännu börjat rensa bland Georgs kläder.
Den här dagen skulle det ske. Lennart åt, som vanligt lunch tillsammans med mej och han stannade sedan kvar en stund då vi gick igenom vad som skulle slängas osv.
Jag grät och sorterade. Lennart som också var med då vi tömde Georgs lägenhet i Linköping sa ingenting, lät mig gråta. Han bara fanns där. Precis vad jag just då behövde.Än i dag känner jag mig så tacksam för att han lät mig gråta "tills gråten gått åt" som vi sjunger i en sång.

26 september. Tvättat Georgs skjortor och en del åt Erik, hyresgästen. Bakat Wienerbröd till Magnus som fyller år på söndag.
På kvällen till syskonen Bennman med lite gott att bjuda på. Fredrik och en kompis ätit här.
27 september. Vaknar och är så sjuk. Huvudvärk och illamående.
Ulla och Lennart ska åka till Åland och jag skulle till Hjortkvarn och ha hand om barnen.
I Pålsboda fanns Margit och Kurt, barnens farföräldrar och de åkte till Hjortkvarn, hämtade barnen och kom hit med dem. Det står i min dagbok att "barnen är så snälla och klarar sig bra.
Maria här och ber för mej. Erik också. Jag tror inte jag känt mig så usel förr."

28 september. "Huvudvärken gav med sig. Jag dricker potatisvatten för illamåendet.
Socialen ringt om en algerisk kvinna, som är hotad av sin man och behöver skydd.
Ulla och Lennart hämtat barnen,"står det i dagboken. En kort resa tydligen.
29 september. Är inte bra men något piggare i dag. Mikael har namnsdag så jag går dit och grattar.
Vi äter kladdkaka till fikat.
Kerstin har lovat baka 70 bullar till bönekonferensen i Brickebergskyrkan och jag lovar baka och går hem och gör det. Erik åker med bullarna till kyrkan. Ulla, Jonas och Emil kom hit och sover över.
Roligt att ha dem här.
30 september. "Till Magnus, som fyller år. Han får ett kassaskrin. Jag åt jättegod lunch där.
Sven och Maria kom och fikade innan de åkte till sångövning med "Svart på Vitt".
Barnen här. Så tillgivna och rara de är."

Så hade också september månad gått.. Så bra att tiden går!
I dag, den 5 februari 2015 har jag varit hos Tobias en stund. Han har varit hemma hela veckan med öronvärk och gick i dag till Vårdcentralen där han fick antibiotika och får hålla sig hemma från skolan ettpar dagar ytterligare.
Jag har nu tagit ut sista plåten bullar ur ugnen så nu kan jag avsluta bloggandet och gå till vila.
I morgon kommer min vän Stefan och ska få semlor till kaffet.
Jag har tidigare nämnt om hur jag kunde se Guds närvaro i allt svårt som hände. Om detta ska jag berätta i nästa inlägg.

Så har jag skrivit min första blogg på den nya datorn. Hoppas att jag kan publicera den.
Säger GodNatt till er alla! Om ni ännu är vakna! Tackar Gud för dag som gått!



tisdag 3 februari 2015

Tisdag 3 februari 2015. Nu har vi vinter i hela landet. SÅÅ vackert med så mycket snö!

Ska bara helt kort berätta om dagen.
I dag skulle Tobias komma och bära upp julsakerna till vinden. Han är sjuk i dag och ligger i sängen. Min nye snöskottare Jimmy kom och fikade efter skottningen. Vi har gemensamt att vi gillar att träffa nya människor.
På söndag vill han följa med till kyrkan. Så klart att han ska!

En del av julsakerna bar jag upp på vinden.
Resten tog Else-Marie hand om när Lasse och hon kom med en nyinköpt dator som Lasse installerade medan Else-Marie snabbt bar upp julgran och det tunga jag lämnat.

Dottern är mycket effektiv och inte lik mej, som gärna skjuter upp saker och ting till morgondagen.
"Var har du gardinerna med tulpaner på?"
"Men vad då? Julgardinerna kan väl vara kvar lite till" försökte jag, som ej hann tala klart förrän tulpangardinerna var hämtade i ett skåp. "Så måste ju de vita rutorna på fönstren bort. Nu är det slut med jul, förstår du. Nu kommer våren. "

Till advent "rutar" jag köksfönstren med vit färg och det är så fint. På nolltid var den vita färgen borta och tulpangardinerna på plats.
Bort med julduken, på med en sommaraktig och så kunde vi fika.
"Du har så bråttom, Else-Marie!" Tyckte jag. "Ja men jag vet hur glad du blir när det är gjort", blev svaret.
Visst är det så! Så lång tid detta skulle ha tagit för mig. Jag är både glad och tacksam,

Så tog de både den gamla och nya datorn med sig hem för att föra över foton och annat. I morgon ska jag kunna blogga på den nya.
Sven ringde från Maxi och undrade om det var något jag behövde därifrån så skulle ha handla åt mig. Barnen vill inte att jag ska ge mig ut i vintervädret och jag är så tacksam för omtanken.


Eftersom jag inte har någon dator så skriver jag på paddan i kväll.
Vet ej om jag lyckas med att få iväg kvällens blogg. Om inte,så publicerar jag i morgon.
Min vän Stefan ringde på väg hem från Norrköping. Han skulle till Bibelskolan i kväll. Han trivs bra där och lär sig mycket ur Bibeln. "Det är jätteviktigt att vara där", sa han när jag tyckte att han skulle ta hand om sin förkylning.
Han har rätt i att det är viktigt.

Nu är det dags att sova. I morgon besök av barnbarn med liten dotter. Sov gott alla vänner!


.

måndag 2 februari 2015

Måndag 2 februari 2015. Snöröjningshjälp, sjukhushjälp,datorhjälp!

Medan jag var på USÖ för ultraljud av mitt hjärta hade snöskottaren varit här. och innan dess hade grannen tagit det första för nu ska jag säga att vi har snö. Och det är bara minus tre. Perfekt! SÅ vackert med den vita snön på träd och buskar.
Resultatet av ultraljudet får jag veta av min fantastiska läkare på Mikaelii Vårdcentral.

Jag berättade i går om datastrul. SOM jag försökte!! Fast jag vet hur oduglig jag är, (har många gånger undrat hur man kan bli så dum och varför just jag föddes sådan) . Det märkliga är att den Gud som för många år sedan sa till mej:"Mitt älskade barn, jag hjälper dig med ALLT, Han ser alltid till att jag får den hjälp jag behöver för att klara sådana här svåra situationer.." Server not found." T ex. Modemet fick ej kontakt med datorn. Paddan kunde ej överföra bloggen till min iPhon.

Det var i morse jag slösade en del tid på det som jag ju visste var utsiktslöst.
Vad gjorde jag då? Möblerade om bland sladdarna i modemet? Eller inväntade den hjälp som utlovats till i dag i samband med avhämtandet av Isak??
Ivrig som jag var att få ägna min tid åt något mera fruktbart bestämde jag mig för att ta en dust med modem och dator.
Plockade ur varenda sladd!!! Lämnade sedan det tekniska och plockade i kartonger ner det som återstod av julpyntet.Inte en tanke på datorn! SÅ nöjd jag var! Efter det tror jag att hjärtundersökningen gav positivt resultat.

Så kom Lasse och Elsemarie för att hjälpa mej.Lasse plockade tillbaka sladdar, ringde Telia, rekommenderade mig att köpa ny dator, fick ordning på min fasta telefon, som är kopplad till Bredbandet, så jag nu t.o.m. fått tillbaka ringsignalen ute i hallen. Det var länge sedan det funkade.
 
Den här kvällens blogg skriver jag på paddan men i morgon ska Lasse och Else-Marie inhandla en ny dator åt mig. Då blir det lite mer jobb för dem men efter det kan jag åter blogga om det sega 90-talet.

Nu känns det bättre i kväll och jag kommer säkert att sova gott.Det blir så jobbigt för mig bara för att jag ej fattar hur en dator fungerar i grunden och jag vill förstå vad jag håller på med. Men jag är tacksam för de 7 punkter jag av Tobias fått att läsa varje gång jag ska överföra ett foto på bloggen.

Nu vet ni hur läget är och jag går tacksam till vila.
  Till sist en bön för de arma människor som jagas av IS på sydligare breddgrader. Det kommer en dag då allt våld ska ta slut. Det ser vi fram emot! AMEN!