Så är vi igång igen, nya datorn och jag. Inte enkelt kan jag säga. I går skrev jag lite på FaceBook när jag inte lyckades blogga. På väg hem från jobbet i dag, kom Elsemarie och Lasse för en andra "teaching" Jag är inte lättlärd och lyssnar bara till det som är nödvändigt för att blogga. Kan väl säga att det blivit en huvudanledning till att ha dator.
I torsdags skrev jag blogg. På fredagen var jag sjuk. Lördagen likaså. Sov mesta tiden, som jag brukar när jag inte känner mig bra. Det är en effektiv medicin.
I går var det söndag med TVgudstjänst från Frälsningsarme´n i Västerås. Ett par plusgrader och sol för tredje dagen i rad tror jag.
Min snöskottare Jimmy, ringde och föreslog en fika, som vi intog i det soliga vardagsrummet. Jimmy är 38 år yngre än jag och berättade en del om sitt liv . Om en mamma som dog i cancer då han var 8 år. Det gör alltid ont i mig att höra om barn som i tidiga år förlorar någon av sina föräldrar.
I dag har jag känt mig bättre och vandrat omkring här lite utan att något märkbart blivit uträttat.
Den nyblivne pensionären, Sven, tog fram skidorna och åkte till Kilsbergen. Gjorde mig gott att höra.
Minns hur han flitigt höll till i slalombacken i Lesjöfors, ja tom bröt han benet där och fick år 1961 börja sportlovet med en vecka på lasarettet i Filipstad.
I mitt senaste inlägg om 90-talet avslutade jag med september månad. Livet rullade på, utan Georg, men långt ifrån smärtfritt.
När jag lämnade sängen på morgonen så önskade jag att det vore kväll. Ofta grät jag. Om jag inte gråtit på några dagar plockade jag fram hans flaska med rakvatten och luktade på den så att jag började storgråta och då klarade jag de närmaste dagarna utan att gråta. Att ibland få "gråta ut" lindrar smärtan. Det här känner en del av mina bloggläsare igen.
När det ofattbara hände den 21 maj så var Sven på manskörresa i Jugoslavien. Bland det första jag tänkte var att han skulle inget få veta utan få avsluta resan för att först vid hemkomsten få ta del av det svåra som hänt. På den tiden hade man inga mobiler så jag kände mej trygg. Vid ett rastställe på hemvägen var det någon av körsångarna som gick till en telefonkiosk och ringde hem till sin fru och fick då veta vad som hänt. Så snart Sven kunde, ringde han hem och gav mig råd om vem jag skulle kontakta. Jag vill minnas att det rörde sig om ett par dagar innan bussen var i Örebro och han var hemma igen.
Jag har tidigare nämnt om hur Gud visade att han var med i allt. Detta att Georgs "lillebror"Elon fick återbud på ett affärsmöte dagen före Georgs död och kunde komma och träffa honom, som jag tidigare berättat om, var verkligen beaktansvärt. Att Elsemarie tog pappa åt sidan för att visa brudklänningen, som ingen skulle få se före bröllopet. Nu fick han se den innan han tog tåget till Linköping och sitt jobb.
Att han den gången glömde ta med bröd, som han annars alltid brukade, förvånade både honom och mig.
Att andaktsboken, som han varje morgon läste, den dag han dog handlade om just döden och betraktelsen för dagen hade utgångspunkt från Predikaren i Bibeln, kapitel 3 vers 4. "Att gråta har sin tid, att le har sin tid." De orden som gav oss vägledning hur vi skulle förhålla oss till den uppkomna situationen.
Jag sa aldrig ordet "VARFÖR". Jag bara visste inom mig att Gud var med och att det var rätt. Visst har jag ibland undrat varför det hände strax före bröllopet men också det fick jag nåd att lämna vetandes att Gud handlar i kärlek och att han är med i sorgen.
En dag sa Gud till mej:" Ruth, jag har inte tagit hem Georg för att göra det svårt för dej utan för att göra det lätt för honom." Så tacksam jag är för att han sa de orden. Det blev ändå en tröst.
När någon sa:" Du har ju Gud" ville jag inte lyssna. Visst hade jag Gud men döden är vår värsta fiende och den fruktansvärda smärta den förorsakar måste man själv ta sig igenom.
Då är de små händelserna som dyker upp här och där till stor hjälp och jag bara såg hur Gud lättade på bördan. Men försvann gjorde den inte på flera år även om det blev bättre och bättre vartefter tiden gick.
Mina barn och barnbarn gjorde mycket för att lätta upp för mig, trots att de ju hade SIN sorg efter pappa.
Tänker på hur god Gud var som tog hem Georg utan att han först låg sjuk. Det var verkligen något som var bra för min del. Jag ville inte tänka på sjukdom och död. När Georg en dag tog fram ett kuvert han hämtat på en begravningsbyrå och föreslog att vi skulle resonera om vår begravning sa jag att det inte var tid för det ännu. Vi var ju så unga, bara i 60-årsåldern!
Nu är jag snart 88 och åtskilligt klokare.
Jag är så tacksam för alla barn och barnbarn. Älskar dem alla.
Tänk att få hjälp med datorn och i morgon kommer sonen och hämtar mig så vi kan åka till Apoteket, Skomakaren och Maxi. Alla har omtanke om mig och jag kan bara vara tacksam.
Att den här dagen blev så bra och jag har varit på benen hela dagen bådar gott. Jag har väl "sovit ut" nu. Sk försöka gå till vila lite tidigare på kvällarna men det är svårt för en "nattuggla" att lära om.
Nu avslutar jag med några rader ur sångboken. " Bred dina vida vingar, o Jesus över mig och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig!" Tack Gud för din uppehållande nåd dag efter dag! Jag älskar dig och vill alltid tillhöra dig! Amen. GodNatt och Sov Gott! Gud vakar över sina barn!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar