måndag 30 april 2012

Valborgsmässoafton 2012.Sommar 1943.

Valborgsmässoafton , en dag då det mesta klaffade. Jag skulle till banken och anmäla kortet som "slukades" förra veckan när jag slagit in fel kod ett visst antal gånger. Nu ska jag alltid ha koden fasttejpad på plånbokens framsida så jag kan se den direkt. I många år har jag haft ett ord med 10 bokstäver som säkerhet då ordets första bokstav är 1 och dess sista är 0. Det funkar om man inte har det skrivet på en papperslapp som man inte hittar snabbt. Fick åka med dotter och måg till stan. Tog ut pengar på banken och fick löfte om ett nytt kort om ett par dagar. Tog bussen hem. Allt gjort på nolltid. Efter lunchen med tre "snabbgäster" tillbringade jag eftermiddagen tillsammans med två väninnor i ett Lusthus någon mil utanför stan. Lusthusets ägarinna bjöd på kaffe med massor av gott till och när vi efter 3 timmar pratat av oss fortsatte samvaron med god kvällsmat i hennes hem. En Valborgsmässoafton jag är helt nöjd med. Så nu återgår vi till Stockholm. I mitt förra inlägg skrev jag om att chefen och hans fru tydligen tänkte åka till sin sommarstuga på Öland för semester. Affärens skötsel hade de tänkt anförtro åt mej, som nu efter ett halvår började klara det mesta av arbetet på egen hand.De insåg att minst två måste finnas i affären varför de frågade Fru Andersson, en av våra kunder, om hon kunde tänka sig att ta tjänst i affären ett par veckor.Underförstått med mej som chef. Joodå, de reste till Öland. Innan de åkte såg chefens fru strängt på mig och sa:" Så hoppas jag att du är ärlig. Inte ska du tro att jag tror på dig för att du är religiös utan jag hoppas att du är det ändå! Ord och inga visor! Sanningsenligt stammade jag fram:" Jag har aldrig stulit något" Till vilken verkan dessa ord nu hade fick jag aldrig veta. En av de rödnästa gubbarna från tidigare omtalat cafe´20 kom nästa dag och bad att få köpa för fem öre brunt omslagspapper."Kommer och betalar sedan", sa han och försvann. Jag anade nog hur han tänkte. När kvällen kom och ingen femöring betalats, tog jag ur min egen portmonnä 5 öre, som jag pliktskyldigt stämplade in i kassaapparaten.När det gällde mitt privata liv hade jag hoppats att få en liten summa till matpengar, som jag skulle fritt få disponera.Men, nej! Jag fick ta pengar dag för dag ur kassan och skriva upp allt, vilket betydde att jag tog minsta möjliga. Middagen hämtade Fru Andersson på restaurang "Söderhus" Och i den närbelägna mjölkaffären köpte hon mjölk, smör och bröd till frukost och kvällsmat. Själv fick jag ej lämna affären under dagen eftersom jag, trots allt hade större kunskap än Fru Andersson som alltid varit hemmafru. Hon bakade goda bullar som hon bjöd på till mjölken. Efter två veckor kom chefen till baka medan hans fru stannade på Öland ännu någon vecka. Så var det dags för min semester. Eftersom jag ej hade jobbat året innan,alltså under 1942, hade jag ingen rätt till semester. Men eftersom jag under hela våren, medan chefen var inkallad, inte fått ut den halva dagen pr vecka, som jag skulle haft ledigt så skulle jag få ledigt 7 dagar. Om jag tog båten till Oakarshamn en lördag eller söndag så vann jag ju en resdag. Eftersom jag älskar att åka båt så blev det ett stort nöje. Jag letade upp en s.k. tältstol och sov i den på natten på däck. Kl 7 nästa morgon var båten i Oskarshamn och jag tog bussen till Figeholm. Min första semester! Har nu någon, till äventyrs, läst så här långt, är nog ni lika trötta som jag och nu avslutar jag för denna gång. Jag citerar en strof ur vår psalmbok:"Tills vi möts igen, må Gud hålla dig i sin hand." Godnatt. Sov gott!

söndag 29 april 2012

Bra söndag. Åter till mina unga år .

Ja så har ännu en dag gått ifrån vår tid och kommer icke mer, som vi sjöng i skolan på min tid där. Om natten som ska sänka sig ner enligt psalmversen ska jag inte skriva ännu. I dag blev det ännu en dag utan kyrka. Trött efter veckans resande till både Uppsala och Oskarshamn använde jag mig av TV-gudstjänsten klockan tio och Radiogudstjänsten klockan 11 för att få vara med .Trosbekännelsen har jag i minnet sedan jag konfirmerades och glömmer den aldrig. Då läser jag med och Välsignelsen tar jag gärna emot både från TV och Radion.Man kan inte få för mycket av Guds Välsignelse. Framåt eftermiddagen hördes ljud från altan och där var dottern och en annan"fotbollsmamma" i färd med att ta fram trädgårdsstolar och bord som de bar ut till en väntande släpkärra. Vadan detta?,frågade jag. "Forward" behöver dem, blev det ungefärliga svaret, som naturligtvis förde mina tankar till Bibelns ord om när Jesu lärjungar lösgjorde en åsna i Jerusalem, för Herren att rida på. " Jesus behöver den". Inget snack om " VARFÖR de tog den. Det korta svaret räckte. Också för mig denna dag. Innan jag hann blinka for släpkärran iväg. Förmodligen för avhämtning av ytterligare möbler hos någon annan. Skönt med föräldrar som ställer upp för sina barn. Eftersom jag har besvär av luftombyten så blev jag trött och tillät mig att sov en god stund. När jag vaknat ringde det på dörren. Där stod grannpojken med blommor, underbara pense´er. "Men?", stammade jag. Rolf skrattade och påminde om att jag minsann hade hängt en påse tekakor på deras dörr häromdagen. Det blev saft och bullar och en trevlig pratstund, då jag också fick hjälp med vissa bloggproblem. Sådana som ej är helt oreparabla, sådana finns efter nyheterna på bloggen Tyvärr! Men nu ska vi återvända till Stockholmstiden år 1943. Jag hade fått ingång i en församling och vännerna blev allt fler. I motsats till den första tiden av ensamhet. Jag har tidigare berättat om hur vi umgicks mycket både i kyrkan och på fritiden. Kristi Himmelfärdsdagens morgon träffades vi i Hagaparken till picknick. Det var en speciell dag för alla som"tagit studenten". De var ej så många men de som fanns bar alla sin vita mössa och vi hade nog en viss respekt för den där mössan! Det var ju så att många ungdomar fortsatte sina högskolestudier i huvudstaden och en del av dem valde att tillhöra någon av stadens församlingar. För att vi skulle få lära oss mera om innehållet i Bibeln ordnade församlingen med en Bibelskola en gång i veckan. Vi kom dit på våra cyklar. Vid regn kunde vi ju alltid ta spårvagnen men vi hade ju alla knapert med pengar och en biljett kostade, om jag minns rätt 20 öre för enkel resa, 30 öre för övergång, vilket betydde att vi då måste byta till annan vagn för att nå vårt mål. Om vi var borta en kväll var vi angelägna om att åka hem före kl 24.00 för på en skylt i vagnen stod det att taxan var 20 öre." Nattaxa dubbelt." En av ungdomarna som jobbade på spårvägen hade en sådan skylt på väggen i toaletten i sitt hem. Till allmänt nöje! Våren kom och Stockholm som sommarstad tjusade mig. Och gör det ännu i dag. Chefen och hans fru började tala om semester. För deras del gällde det deras sommarstuga på Öland. Jag förstod att de tänkte på att åka dit. Vad skulle det innebära för min del? Det ska jag berätta om i min nästa blogg. I morgon är det Valborgsmässoafton och vi ska visst få samma varma väder, c:a 20 grader, som vi haft i dag. Jag ser fram emot en kaffestund i min väninnas lusthus utanför stan. Tradition! Nu tar vi slutet på den psalmvers vi började med." Och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner. Han ger oss si FRID och vi sover gott.

lördag 28 april 2012

Vilken vecka!

Ja det blev en händelserik vecka. I måndags till Uppsala där min vän Lotta tog sig tid med mig och visade mig runt i denna fina stad som jag så sällan besöker. En titt in i Domkyrkan var så klart ett måste. Där hade jag ej varit på mer än 60 år. Vi satte oss i en bänk och såg att man förberedde Herrens Heliga Nattvard. Vi var ej inställda på detta men nu råkade jag få se att min pastor från min tid i Immanuelskyrkan här i Örebro tydligen skulle medverka. Jag visste att hon snart ska prästvigas så jag tänkte att hon nog praktiserade i Domkyrkan.Joodå vi möttes och det blev en stor kram och några varma ord. En härlig överraskning att möta henne inom Svenska Kyrkan efter alla år inom Frikyrkorörelsen och som pastor där. Nu stannade vi och fick tillsammans med många andra i olika åldrar ta emot Nattvarden som Jesus själv instiftat. I en Frikyrka eller i Svenska Kyrkan, Jesus är densamme och vi är alla ett i Jesus Kristus. På onsdagen tog jag buss från Uppsala till Enköping för att därifrån ta tåget mot Örebro.Nu föll det sig så att den något försenade bussen kom in samtidigt som tåget mot Örebro avgick. Så det blev att invänta nästa tåg mot Örebro. Ibland stämmer inte allt fast det utlovats. Jag bodde ett par nätter hos ett par barnbarn vars föräldrar var på vidareutbildning på annan ort. På fredagen bar det iväg till Figeholm tillsammans med två döttrar och en måg för att hyfsa till det i sommarstugan efter vintern. På kvällen kom telefonmeddelande till dottern och mågen att de nyss blivit farfar och farmor till ytterligare ett barnbarn vilket betydde att jag fått mitt sextonde barnbarnsbarn. Se där vad familjen växer. Min tacksamhet till Gud är stor för Hans ständiga omsorg om oss alla och när jag tänker på hur mamma som liten flicka kom ensam från Stockholm till Småland som fosterbarn så blir det så stort. Idag kunde vi fika på altan med havet framför oss, innan vi lämnade stugan för Örebro. Nu är jag hemma igen och ska ta upp mina "gamla trådar" och fortsätta min berättelse om mina unga år i Stockholm. Men just nu känns det som att jag är tillräckligt sömnig för att gå till sängs och det tänker jag göra. Vi ses i morgon igen. Ett ord från Psaltaren där kung David säger:"Hur dyrbar är inte Din nåd , o Gud. Människors barn har sin tillflykt under Dina vingars skugga."Sov Gott kära vänner! Gud är god!!

fredag 27 april 2012

Forts Uppsala. Med dator i Örebro

Jag berättade nyss om mitt besök i Uppsala och att jag möttes av Lotta, skolpastor i Borensberg under vår tid där, med yngsta dottern i högstadiet. Nu skulle jag bo hos Lotta ett par dagar och naturligtvis kom bl.a att tala om den där märkliga klassen med så "framåt" elever.Lotta blev vår vän under den där tiden och den vänskapen har sedan funnits under alla år. Så det var med stor glädje vi åter möttes. Lotta påminde sej hur förvånad hon blev då hon första gången mötte de där ambitiösa flickorna. Det var under den tiden då de nyss börjat med "hämtningen". De tillfrågades om de ville att hon skulle ta hand om "undervisningen". Neejdå, den skötte de själva men de ville gärna ha henne där och så hade de ju samling också för sina kamrater, där det också fanns en och annan pojke med, och där behövdes hon och tog hand om den gruppen. Det utvecklades ett fint förhållande mellan Lotta och skolan överhuvudtaget. Hon ordnade med samlingar då hon träffade lärarna. Med sitt lugna, fina framträdande och sin vishet vann hon ingång överallt. Vi pratade om den där ide'n de fick att spela in kassettband med sånger och vittnesbörd. Alla var begåvade med fina röster och de flesta också musiker så det vållade dem inga problem. Drivkraften var som det står om lärjungarna i Bibeln: "Kristi kärlek tvingar oss" och " Det vi sett och hört, det vittnar vi om". De övade på hemmaplan, åkte till Linköping där de i Pingstkyrkan fick hjälp med band inspelningen. Beställde ett stort antal band som skulle delas ut till tre paralellklasser när de slutade nian. För att få in pengar till bandkostnaden kontaktade de kyrkor runt om i bygden och bad att få komma dit och sjunga. Gruppens namn var " Frid och Fröjd". Vi föräldrar ställde upp med skjuts och var med på samlingarna. Folk kom och lyssnade och pengar kom in. Om de inte räckte hittade de alltid på nya sätt tills de hade vad de behövde. I god tid före avslutningsdagen träffades de några gånger för att slå in banden i vackert papper och snören med fina rosetter. Namn, även rektor och lärare fick, skrevs på varje band och när avslutningsdagen kom hade de snabbt delat ut till var och en. Två år i rad gjorde de detta. Nya band med nya sånger och nya vittnesbörd andra året. Naturligtvis backades de upp av skolpastorerna som också hade sina inlägg tillsammans med sången och musiken och flickornas vittnesbörd. Ja ,det var på den tiden då Svenska kyrkan och Frikyrkoförsamlingarna gick samman och anställde skolpastorer som hade kontinuerlig kontakt med skolor i hela området. Lotta började en gång,som mycket ung i Kumla, utbildade sig till pastor på Betelseminariet och har sedan dess varit skolpastor i 35 år. Hon menar att barn som växer upp i dag, när söndagsskolan inte längre spelar den roll som den förr gjorde, kommer ut i livet med ringa kunskap om vad verklig kristendom står för och därför måste vi som vet vad vi tror på och vill förmedla Jesus till barnen ta vara på de möjligheter som skolan ger. Ja ni ser hur jag drar iväg men Lotta och jag kan aldrig träffas utan att vi pratar om hennes tid i Motala och nu när jag började skriva så kom andra minnen från den tiden och nu har jag skrivit ner dem rakt på sak. I mitt nästa inlägg ska jag berätta mer om mina fantastiska dagar i Uppsala. Nu ska det packas för färden till Figeholm. Jag älskar att komma dit och se havet igen. O, vad jag älskar Östersjön, utsikten från altan,frukosten med glittrande vågor i blickfånget,eftermiddagsfikat på husets baksida. Och däremellan utflykt med båt eller bil. Morgnarna då vi före klockan åtta i en lång rad med kaffekorgen med oss gick till badstranden för dagens första dopp för de modiga. Kaffet efter badet, promenaden till stugan, där vi hjälptes åt med att ta fram frukosten. Men under 13 år hinner barnbarnen växa upp och det finns det som lockar mer än att åka med mormor och föräldrar till sommarstugan hur roligt det än har varit. Men minnena och filmer och foton finns kvar. Mitt föräldrahem med min yngsta syster också så något av banden till Figeholm finns kvar och vi tre systrar ser till att vi träffas minst en gång varje år därhemma. Därifrån ser vi sommarstugan, som nu ska säljas och minnen både från den och från min barndom har jag ju kvar.Nu säger jag "Hej då" och så ses vi igen på söndag.Publicerar nu utan att läsa igenom. Med fel och brister. Gud med oss alla!

Forts. Uppsala. Med dator i Örebro.

Uppsala utan dator.

Hallå kära vänner! Nu blir det en Blogg i dag innan jag ger mig ut på "nya äventyr". Den här gången till min barndoms Figeholm. På söndag är jag tillbaka och fortsätter mitt bloggande som vanligt. I måndags äntrade jag tåget till Uppsala, med byte till buss i Enköping. Möttes av min goda vän Lotta, som var skolpastor i Motalaområdet då vi bodde i Borensberg och därigenom hade vi tät kontakt. Vår yngsta dotter och några av hennes klasskamrater,bildade en liten grupp som ville ut med Evangeliet (Det glada budskapet) om Jesus. Måste berätta lite om de där flickorna som var så engagerade i allt vad de satte igång med samtidigt som de skötte sina studier. Deras lärare i högstadiet påstod att hon aldrig haft en klass med så många av samma skrot och korn, som i denna klass. Det "sprutade" energi om dem. De hann med skolteater, basarer och fester på skolan och en dag i veckan, när skolan var slut för dagen, gick de till barnfamiljer och hämtade barn som de drog i barnvagn till en av flickornas farmor, som hade plats att ta emot dem. Där ordnades med aktiviteter för de små. Berättelser och små sånger om Jesus ingick naturligtvis. Och så satte de barnen i vagnarna och körde dem hem igen. I ur och skur såg jag dem komma förbi vårt hus. En gång frågade jag dottern varför de gjorde sig besväret att hämta "ungarna". Förvånad såg hon på mig: "Jamen det måste vi ju, annars kommer de ju inte." På somrarna ordnade de "läger", för sig själva, i en lånad sommarstuga dit de fick skjuts av oss föräldrar.(Jag tror det rörde sig om 8 flickor, alla "ledare") Ett detaljerat program hade de tillsammans ställt samman och ingenting lämnades åt slumpen. Väl förberedda Bibelstudier ingick. Vi föräldrar fick också tillfälle att komma på besök under de 5-6 dagar lägret pågick. Då hade de också lagt upp program för hösten. Vid jultiden skickades inbjudan till de små barnens föräldrar att vara med på en fest, då deras barn sjöng små sånger. Jag minns hur en inbjudan avslutades med" Tal av pastorn". Det var Salemförsamlingens pastor som lovat ställa upp med en avslutning. Flickorna kom från olika sammanhang men hade sin tro på JESUS som gemensam nämnare. Och så entusiasmen! Ett år hade de fått en ide´ att de skulle skicka ut förfrågningar till alla kristna skolgrupper i hela Östergötland om de hade intresse av en storsamlingshelg i Borensberg. Jag vill minnas att det kom ca 100 deltagare ( ska korrigera senare om jag minns fel). Salemförsamlingen ställde upp tillsammans med oss föräldrar. Mat lagades, logi ordnades och just då fanns i Motalaområdet ett ungt par som båda, av olika församlingar, var anställda som skolpastorer, vilka tog på sig huvudansvaret för samlingarna i kyrkan. Allt gick bra och ungdomarna återvände till sina skolor med inspiration till fortsatt arbete i sina skolor. Eftersom bloggsidan och jag ej längre är helt överens ser jag mig nödsakad att nu avsluta. Men bara för att genast återkomma med ett nytt inlägg!!

söndag 22 april 2012

Ett nytt försök med nya bloggen som jag ogillar.

Ja, så är det bara att försöka sej på att skriva igen, trots att det inte är sig likt på bloggsidan. Jag skrev i går och gjorde vissa uppdelningar av skriften. Men ack, när det var publicerat så var allt hopkört utan mellanrum. Det gillar jag inte och Linn och jag kom nyss överens om att det är inte något att göra åt det. Så nu är det bara att skriva på och strunta i att allt blir kompakt och utan indelningar. Ber om ursäkt för detta. Jag är ej glad åt det. Var roligare förut. Men gnälla för det ? Nej! Nu ska jag berätta att jag ej gick till kyrkan i dag, fast jag var erbjuden hämtning med bil. Vad gjorde jag då? Lyssnade till närradions gudstjänst.Som vanligt när jag inte går till kyrkan. Bakade bullar och Knaseboller,grova rågbullar, sååå nyttiga för hälsan. Måste erkänna att jag tänkte medan jag bakade:" Vad skulle mamma sagt?" Baka på en söndag! När allt var klart tackade jag Gud som givit mig kraften att orka. Så kom en kaffegäst och fick del av det goda. Nu ska jag packa ner det jag behöver ha med till Uppsala dit jag reser i morgon. (Gud och grannarna vaktar huset som vanligt)Jag ska träffa en vän som inte mår så bra i själen och så har jag en väninna som jag ska bo hos. Hon var skolpastor när vi bodde i Borensberg för många år sedan och vistades ofta i vårt hem. Vår vänskap är djup och äkta och jag ser fram emot att få möta henne igen. Vi sågs senast här i Örebro förra sommaren. Nu blir det alltså ingen blogg på tre dagar. Alla nytillkomna läsare, och de är många, kanske kan ta en titt bakåt i mina inlägg för att få lite sammanhang. Det gläder mig att fler än mina barn och barnbarn läser. Nu avslutar jag det här inlägget och skriver ett nytt där jag fortsätter att berätta om hur min smygande ensamhet under min första tid i Stockholm 1943 fick ett slut. "Herren välsigne oss och bevare oss", hörde jag sägas i radion i dag.Vi får ta till oss detta och tro att det är sant.

lördag 21 april 2012

Eftersom Bloggen har ändrat karaktär vet jag ej om det är någon ide´att skriva så välkommen att vara med på detta försök!

fredag 20 april 2012

Regn, Kallt. Aprilväder när det är som sämst.

I dag började jag dagen som jag brukar fast jag tog maten före kaffet. Oftast kommer kaffet både före och efter den riktiga frukosten. Träningsdag. Stod på trappan med paraply och väska men gick in igen på grund av regnet.
Den här dagen blev rätt från början med andaktsstund i vanlig ordning. Och i dag träning hemma.Efter schema.

Eftersom jag planerat gå till stan i dag så skulle jag gå ut med Isak där han bor så jag gick hem till honom men på vägen dit hade jag bestämt mig för att avstå stan i dag.
Överlämnade åt yngste sonen ,som kom från skolan att ta en promenad med Isak.
Gick hem till mig.Besvarade fyra vänförfrågningar på Facebook.Och nu Bloggen!

Jag stannar kvar i Stockholm och ska nu komma till fritiden. Affären hade öppet från klockan halv nio till klockan sex. Tror att vi stängde klockan fem på lördagarna. En dag kom mina chefer på att jag borde ha en halv dags ledighet och det var en god gärning må jag säga. Kunde gå ut på stan och handla lite åt mig själv och på en annan gata än den närbelägna Hornsgatan där annars det mesta fanns.

Min lön var 50 kronor pr månad,som jag alltså fritt hade att förfoga över.
Havregatan där vi bodde var en tvärgata till Ringvägen och en bit ner på den låg
"varuhuset" Åhle´ns. Där fanns det mesta och jag gick gärna dit om jag inte tog en
spårvagnsrunda med fyran,Ringlinjen, som gick runt, runt hela stan. Inga ändhållplatser. I början av min stockholmstid tog jag en runda ibland och lärde mig massor av gator genom att titta ut genom fönstren. På kvällen en koll på kartan
och kände mig snart hemmastadd.

Men kände att jag borde göra något åt ensamheten. Eftersom jag ville träffa ungdomar i någon kyrka begav jag mig till Filadelfia där tant Magda var med mig ett par gånger i början. Ingen av de tre i huset var särskilt intresserade av kyrkor men hade inget emot min kristna tro och, som sagt hände det att de också
vid speciella tillfällen gick till någon kyrka.

Men nu var det alltså Filadelfia, den stora kyrkan nära S:t Eriksplan, som gällde.
Många ungdomar fanns med och efter mötet vågade jag mig fram till ett par av dem .
Berättade att jag behövde få kontakt och de var så vänliga och jag blev, om jag minns rätt, bjuden att komma hem till en av tjejerna senare i veckan. Nöjd åkte jag hem med 54an och var glad att jag vågat göra ett försök till att få kontakt.
Men det blev bara en enda träff. Jag gjorde ett nytt försök några veckor senare men fick inget napp. Varpå jag återgick till det vanliga.

Sommaren innan ,då jag nyss fått erbjudandet om att resa , hade jag av en händelse fått ett telefonnummer till en tjej i Stockholm, som var med i en kyrka där.
Ingen aning om vem det var men en dag då jag var ledig ringde jag upp, hälsade från den som givit mig telefonnumret och talade om mitt ärende.

En glad röst hälsade mig välkommen att gå med till hennes kyrka. "Vi kan ses vid spårvagnshållplatsen Sveavägen, Odengatan kl 7 på lördag kväll." Så bra det kändes!

Vi hittade varandra och efter den kvällen var jag inte ensam mer.
Ska nästa gång berätta lite mer om detta.

Nu vet jag ej hur långt jag har skrivit men publicerar det som det är och önskar er alla en skön fredagskväll. Gud är god och älskar oss precis som vi är!

torsdag 19 april 2012

"Aprilsjukan" och hur Corona blev en del av mitt liv.

Mitt barnbarn Linn var nyss fyllda fyra år då hon ringde till mormor."Hej! Jag har ont i magen. Å så har jag ont i ryggen.Vet du vad sjukdomen heter? Den heter Aprilsjukan.Be för mej i kväll. Kan du dä?"

Läste det nyss i en anteckningsbok där jag gömt en del "godbitar". Varifrån hon fick ordet "Aprilsjukan" i mars månad då hon ringde vet jag ej.
Men i morse fick jag en sjuka, vars namn jag just nu ej kan komma på. Men det finns!
Det började med att jag fikade med bulle. Så tillvida var allt som det skulle!!Se bara! Det rimmade ju!
Efter detta skulle jag ha min stilla stund med Jesus, som jag brukar börja dagen med
men kom på att jag nog skulle äta frukost. När jag skulle fixa den fick jag se vattenkannan. Visst ja! Jag vattnade ju inte i går! Då kom jag på att jag måste ju tvätta håret eftersom jag skulle till hårfrisörskan klockan 12. På väg till detta fick jag se strykjärnet och visst ja! Jag skulle ju stryka långbyxorna! Men då kom jag på att det var viktigare att tvätta håret så det hann torka innan jag skulle ge mig ut. Så då gjorde jag det. Men frukosten! Och Medicinen! visst det hade jag ju glömt! Åt denna och skulle sedan stryka långbyxorna men fick plötsligt syn på de stackars tomatplantorna som blivit över sedan jag planterat om en del.Satte igång med detta. Nu räckte inte jorden till så jag måste hämta ny jord i garaget.
På väg dit kom jag ihåg långbyxorna som jag skulle stryka. Men nu hade de öppnat på en pastorsexpedition dit jag skulle ringa och tog då fram släktforskningspärmen
och började titta på papper. Men strykningen då? Jo nu gick jag direkt till strykjärnet. Ringde samtalet. Tog hunden med mig och gick till hårfrisörskan. Sjuk domen får i dag heta Aprilsjukan. Ska berätta dess rätta namn när jag hittat det.
Sedan har allt varit OK och nu ska jag ytterligare skriva av mig lite. Jesus bor inom mig så med Honom kunde jag prata medan jag gick på gatan. Den här sjukan gillar jag inte.

I mitt förra inlägg berättade jag lite om hur livet gick programenligt dag efter dag. På jobbet och hemma. Fritiden blev lite trist i längden så jag tog itu med det lite senare.
Som jag tidigare nämnt så var jag i början fruktansvärt rädd för att möta kunderna. Chefen och hans fru fick ta hand om dem medan jag höll till ute i lagerrummet när jag inte dammade ståndkärlen och glasburkarna.En bra sysselsättning var också att klistra tvättmedelskuponger på kartor som skulle skickas till något ställe. Min bror sover så här dags så jag kan inte ringa och fråga honom vart man skickade kupongerna. Så använde jag min tid av rädslan till att räkna kvitton, som inlämnats av kunderna. Någon räknemaskin existerade ej så det var att skriva av kvitto efter kvitto. Räkna samman rad efter rad. Jag har alltid gillat matematik och har än i dag lätt för huvudräkning. Kanske tack vare alla dessa kvitton. Tre % återbäring rörde det sig om.

Men så hände det där med att chefen blev inkallad till beredskapstjänst. Tant Magda och jag blev ensamma i affären. Och detta i april månad då det blev mera att göra i affären. Storrengöring i hemmen, färg och fernissa till båtar mm.m. Nu fanns det inget val för den stackars smålandstösen. Jag log mot kunderna, som jag fick lära mig av min 18-åriga chef i manufakturen i Figeholm, och det visade sig att det var kunder som kunder. Alla var människor och det blev alltmer trevligt att möta dem och det var bara roligt att gå till jobbet. Jag fick vara med om att göra inköp. Fick ta ansvar för det ena efter det andra och ju roligare blev det.
Chefen fick permission ibland och kom hem ett par dagar. Hans beredskap blev ej så lång för han fick magsår och skickades hem för gott efter ett par månader. Men nu hade hans fru, genom att ställa krav på mig fått mig att fungera ganska bra och jag
klarade nu av det som förväntades av mig.

Våra kunder bodde inom ett ganska litet område men en kund hade vi på norr. Det var Jehova Vittnens kontor på Luntmakaregatan 94.Chefen där hette Eneroth, vill jag minnas och hans fru och tant Magda var bekanta så därför beställde de rengöringsmedel hos oss och det var jag som fick ta spårvagnen dit för att leverera varorna. Det var trevligt att komma ut ett tag så jag åkte gärna iväg dit.
En kund,som hette Bergvik var målare och bodde ute i skärgården. Han kom med färjan och tog sig därifrån till vår affär. Han gick alltid direkt in till chefen vid skrivbordet och drog sina historier. Ganska mysigt. Så köpte han linolja, terpentin och annat som han behövde innan han begav sig till färjan igen.

Men nu får det väl vara bra för i dag. I morgon ska jag ej ha "Aprilsjukan", hoppas jag. Det är bäst att ta en sak i taget och göra det klart men det mesta av det jag hade tänkt göra blev gjort fast något "splittrat".

Sov Gott när det blir dags och glöm inte ett litet tack till Gud för dagen som gått

onsdag 18 april 2012

Första barnbarnet 40 år och mera Stockholm.

Den här dagen är lite speciell för mej. Den 18 april för 40 år sedan befann jag mig i Jerusalem. Min Georg var guide och hade många resor dit. Skickade hem EN grupp och tog emot en ny. Denna gång kom vår yngsta dotter, vårt "sladdbarn", och jag med i den nya grupp som pappa Georg tog emot på flygplatsen och sedan gick färden med buss till ett hotell i byn Emmaus, som det står om i Bibeln, Lukas ev. 4kap.
Nästa morgon åkte vi alla in till Jerusalem. Vår dotter och måg, som var bosatta i Betania utanför Jerusalem, väntade sitt första barn och innan vi lämnade Emmaus fick vi pr telefon via Hotellet veta att en liten gosse kommit till världen.

Vårt första barnbarn. Georg sa till gruppen att de fick en timme "ledigt" i Jerusalem medan vi gick till föräldrarna och det vackra barnbarnet. Han hade svart kalufs och underbara klara ,bruna ögon. Varken förr eller senare har jag sett ett så vackert nyfött barn.
Den där timmen gick fort och Georg hade mycket att visa så vi vandrade vidare tillsammans med gruppen. Vi stannade där ytterligare fyra veckor så vi hann med att träffas senare. På den tiden var det 14 dagars resor så vår femåring och jag fick vara med om att ta emot en ny grupp från Sverige och vi hade då möjlighet att bo hos dotter och måg och den lilla sonen.

Jag ska gratulera 40åringen vid ett senare tillfälle. I dag endast med mobilens hjälp.
En telefonintervju har jag hunnit med och en tur till livsmedelsbutiken.

Nu vänder jag åter till Stockholm, denna stad som jag verkligen lärde mig att älska. Läste häromdagen en krönika om varför man tycker om att bo på en viss plats
och krönikören kom fram till att det har att göra med att man trivs där man har sina vänner. Nu var det så att jag kom från Småland till Stockholm helt ensam.
37 år tidigare kom min mamma från Stockholm till Småland helt ensam. Hon fick både vänner och familj och trivdes i Småland. Såsmåningom fick jag också både vänner och familj i Stockholm men i början var det inte så lätt vill jag säga. Tant Magda och chefen (som jag på affärstid enligt tillsägelse kallade honom) hade inga egna barn och det kan väl inte ha varit så lätt att helt plötsligt få en tonåring inpå sig men det gick bra. Jag trivdes med affärslivet och lärde mig alltmer om alla konstiga saker som jag inte ens hört talas om .

En gång i månaden hade vi tillgång till tvättstugan i källaren och då fick jag stanna hemma och tvätta. Det tog halva dagen. Efter det till affären! Varje fredag
fick jag stanna hemma halva dagen för att baka bullar och en sockerkaka. Sedan ta några bullar i en påse och cykla iväg till affären där det blev kaffe och bullar efter lunchen. Ibland blev jag något sen för jag skulle också hinna med att dammsuga lägenheten. Men på den tiden var det lätt att vara snabb. Nu när jag är
gammal går det sakta men "Allt har SIN tid".

På kvällarna satt jag ibland och klinkade på gitarren, skrev brev, läste kartan, som faktiskt gjorde att jag ganska snart lärde mig att hitta gatorna.
På söndagarna åt vi tillsammans alla fyra och jag fick hjälpa till med att laga maten så jag lärde mig något hela tiden. Eftermiddagen blev det promenad någonstans. Något umgänge med vänner existerade inte för någon av dem.
Ibland på söndagskvällarna tog tant Magda och jag buss 54 från Ringvägen till S:t
Eriksplan och gick till Filadelfia på Rörstrandsgatan där Lewi Petrus var pastor .
Tant Magda hade en favorittalare där. Han hette Willy Säve. Einar Ekberg sjöng solo. Första Advent gick vi till Mormonernas kyrka på Götgatan. De hade en fantastisk kör och sjöng de fina adventssångerna så man hade dem inom sig i flera dagar. Men mycket skulle hända innan advent!!
Men nu, kära bloggläsare är det dags att sova så jag säger GOD NATT!
Här ett ord att sova på: "Gud ger den trötte ny kraft och förökar den maktlöses styrka." Jes 40. Vi hörs i morgon om vi får leva och ha hälsan.

tisdag 17 april 2012

Hembakade semlor. Södergator där allt fanns.

Semlebullar, så goda, fanns i frysen.Så vad hindrade att jag fixade var sin semla till väninnan och mej? Gott gott med hemgjord mandelmassa och mycket grädde.

I dag har det snöat ibland och regnat ibland. Grått, grått. Så är det i april. Men NÄSTA vecka ska bli bättre!
Gick bara en liten tur med Isak. Satte mej och tittade över mina släktforskningspapper sedan jag hämtat bullarna från frysen i källaren. Allt var lugnt till att börja med. Men så hörde jag hur Isak snarkade, i alla fall lät det så. Högre och högre. Efter det jämrade han sig en god stund." Oj då, hoppas att det inte är något allvarligt", tänkte jag och fortsatte att läsa mina papper. Plötsligt observerade jag att det blivit så tyst och blev lite rädd. Vad kan ha hänt? Måtte han inte vara död! Går runt och letar i de för Isak tillåtna utrymmena. Ingen Isak! Känner på ytterdörren. Den var låst. Men där bredvid finns källartrappan! På det bredaste trappsteget låg Isak. Vet ej om han sov eller ej när jag tog bort källargrinden.Jag skämdes en lång stund. Isak fick godis och många kramar. Stackars vovve! Så hjälplös och inte brydde jag mig om hans olika
läten.Medan jag var i matkällaren hade han gått ner i källaren.Och jag satte tillbaka grinden utan att veta.

Nu har husse hämtat Isak och jag skriver i dag min blogg något tidigare än vanligt.

Lika bra att vända åter till Stockholm. När jag skriver om Corona och mina tankar snurrar runt på gatorna däromkring så förvånas jag över hur det var där i krokarna
och likadant överallt . Så nära till allting.Ska berätta, vad minnet bevarat,

under de 70 år som gått sedan jag började min anställning.
Affären låg alltså i hörnet av Timmermansgatan och Krukmakaregatan. På Krukmakaregatan mitt emot affären låg en liten speceriaffär. Där bredvid Tekniska Nederlaget, som vi hade en del affärer med eftersom vi delvis hade samma sortiment. I det huset, en trappa upp fanns hårfrisörskan. Längre ner på gatan "vår" matservering och Pepparkaksbageriet. Lite småverkstäder men i övrigt hyreslägenheter av varierande slag.

På Timmermansgatan fanns flickläroverket där Tage Erlanders fru var en av lärarna.Där bredvid Fiskaffären,Fotoaffären, Grönsaksaffären där jag spenderade en del pengar till äpplen. Bredvid Cafe´20,som jag tidigare berättat om, fanns Kaffebutiken där man kunde köpa nymalt kaffe och en dl smått och gott. Bl.a. var det där man till jul kunde köpa apelsiner. Minns detta med glädje. Glöm inte att vi hade krig runt omkring oss och att det blev allt farligare på havet. Apelsiner fick man köpa fritt i den mån de fanns att tillgå.Men det var bara en kort tid omkring jul. Bananer har jag ej minne av att jag såg.

Bredvid Kaffebutiken, i hörnet mitt emot Fotoaffären fanns en Tobaksaffär dit jag varje dag kl 3 skickades att köpa Aftonbladet som just anlänt. I samma hus, en trappa upp, fanns Tandläkare Nordenstam hos vilken vi var "kunder".

Lika bra att jag berättar mer vad som fanns i vår närhet. På Hornsgatan, nästa paralellgata,fanns Roys strumpbutik där man köpte silkesstrumpor, innan nylonstrumporna gjorde sitt intåg.Där kunde man också köpa maskupptagare för maskbrott på strumporna var vanligt. Denna tingest liknande en virknål men hade sina små finesser så med lite fingerfärdighet kunde man få strumporna att hålla ytterligare en tid.
På samma gata fanns Charkuteriaffären, en tygaffär och så POSTEN.
Har nu försökt visa hur koncentrerat det var. Har glömt Skomakaren som också fanns i vår närhet.Nu har jag rört mig alldeles i vår affärs närhet.

Det var som en egen liten stad. Kunderna, var i stort sett alltid desamma och man lärde sej känna igen dem och deras namn. Och man visste nästan när de kom i dörren vad de skulle köpa. Kuponger krävdes för att få köpa tvättmedel men det fanns en del kupongfritt, men då av en annan kvalitet och ofta till ett något högre pris.
Likaså med tvålen.

Ja det här inlägget var väl roligare för mig att skriva än för er att läsa men
ni får ta det som det är. Det kommer mera....

Men NU ska jag ta hand om mina tomatplantor som ropar efter större krukor. Egentligen inget kul jobb men de är ju så goda, de små röda godingarna, fram i augusti!

Önskar er alla en fin kväll och en God Natt. Gud är god och finns alltid till vår hjälp.

måndag 16 april 2012

Söndag kyrka. Corona svavelsyra m.m.

I går var det söndag. Det blev ingen blogg då. Men jag minns. Gudstjänst i Filadelfia kl 11.00. De sjöng "Löftena kunna ej svika". Sången som skrevs av Levi Petrus och som handlar om TRO och TILLIT. Man kan vara kristen, tro att Gud finns men ändå sakna tilliten. Det är sorgligt. I denna sång uppmanas vi att TRO på Gud "i alla väder"om ni förstår.

Predikan handlade om Abraham och Sara. Tyvärr gav jag mig ej tid att ta fram min hörapparat när jag gick till kyrkan.Visste ej vilken av pastorerna som skulle tala.
För att kunna höra den som talade i går MÅSTE jag ha hörapparat. Den pastor som var mötesledare hör jag alltid så bra utan.
Efter kyrkkaffet följde jag en av våra medlemmar hem. Hon är 92 år och ganska intressant att prata med. Hon blev nyligen mer eller mindre tvingad att sälja sitt gamla hus och flytta in i en trerummare,modern och fin. Hon trivs inte där.


På kvällen fick jag följa med henne och hennes väninna som har bil, till Byrsta Missionshus.Det ligger utanför Kumla. En liten " varm" församling där man blir
varmt välkomnad och man frapperas av enkelheten och kärleken som är så påtaglig.
Ett härligt sångarpar sjöng och spelade helt fantastiskt. Predikanten berättade om
under och tecken som Gud gör i vårt land i dag och hur människor kommer till tro på Gud.


Och nu ska vi till Stockholm och syrorna, som jag lovat berätta om. Jag avslutade mitt förra inlägg med att nämna om Cafe´ 20, som det kallades. Dit kom varje morgon
några gubbar som satt där och drack pilsner. De hade röda näsor och för mej var de
ganska intressanta. Visst drack man pilsner i Figeholm också men att se samma gubbar dag efter dag var lite speciellt. De kunde också köpa mat där. Var de fick pengar undrade jag ibland men de var nog pensionärer och så fanns ju alltid Frälsningsarme´n. Beskedliga gubbar var de.

Men för all del. Inte alla "törstiga" satt på cafe´ 20. Ibland kom någon sådan in i affären och hade en literbutelj med sig och ville köpa rödsprit. Det påstods att blåspriten var "finare" men den krävde inköpstillstånd och därför blev det rödsprit.Denna behövde dock renas för att kunna drickas och detta gjorde man genom att sila den genom en limpa. Chefen berättade om en rättegång där en gubbe stod åtalad och bl.a. så gällde det rödsprit som han och kompisarna hade druckit sedan
de renat den genom en limpa. På domarens fråga vad de gjorde med limpan fick han svaret:" Den åt vi upp".

Det var inte bara rödsprit som gick att dricka. Ett par gånger i veckan kom en lång och ståtlig man iklädd svart överrock.Strax efter det vi öppnat." Han hade en mindre flaska med sig. Lämnade den och sa:"Gomorron lilla fröken ,kan jag få lite
fixe´rsprit i denna. Jag har nämligen gjort en del kolteckningar." (Man blåste med
en liten spruta fixersprit över teckningen för att bevara den) Han fick sin flaska och vi visste ju till vad den skulle användas. En annan lågväxt, välklädd man kom ofta,alltför ofta , in och köpte en flaska rakvatten som kostade 3.80. Har nu glömt namnet. Det diskuterades om vi skulle neka dessa inköp men har inget minne av att det någon gång gjordes.

Jag berättar det här för att ni såsmåningom ska få se andra sidor av Stockholm och vill ge denna bakgrund.

Så var det syrorna, som förvarades i bruna ståndkärl med glaspropp som kork. De stod snyggt uppställda i hyllor i affären. De fanns alltså i lös vikt och kunden hade mestadels flaska med sig så de slapp köpa flaska av oss.
När jag sitter här och skriver så undrar jag varför vi sålde så mycket sådant.
Till vad? Jo saltsyra för rengöring av toaletter bl.a. Av svavelsyra gjorde vi mässingsvatten. Ett ståndkärl fylldes tillviss del med vatten. I detta hälldes svavelsyra (under rökutveckling) och denna blandning kallades Mässingsvatten som användes av husmödrarna att putsa zinkbänken med. (Innan den rostfria diskbänken fanns). Salpetersyra användes när innanfönstren skulle sättas in på hösten och hälldes då i små speciella glas för att dra åt sig fukt.

Även om det fanns glastrattar att använda så liksom hörde det till att man skulle klara att hälla ur ståndkärlet till den flaska kunden hade med sig och detta utan att spilla. Det var dock så att syrorna ej fick säljas i vilken flaska som helst utan det måste vara medicinglas. Så var det etiketten som man absolut inte fick glömma. Detta har jag i mig än i dag.Livsviktigt!

Vätesuperoxid sålde vi till att "koka" ur sår med och till blekning.
Trikloretylen ,med den otäcka ,tunga doften användes till fläckborttagning. Vi hade en kund som köpte litervis av "tri" till sin firma där hon tog emot handsktvätt. Hon ansågs vara lite "knäpp" och chefen sa att det var för att hon haft så mycket beröring med Trikloretylen.

För att hälla ur ståndkärl till annan flaska fick man ta ett fast grepp om ståndkärlets botten med höger hand och med vänster hand under själva flaskhalsen och då gick det utan att spilla.

Att sälja Lutpulver i lös vikt var inte så roligt. Men det var ganska vanligt. Ur en liten trätunna fick man ösa natronlut i påsar.Och då gällde det att inte få något på händerna. I så fall var det direkt till vattenkran.

Nej så trötta ni blir av allt detta men nog var det märkligt hur det gick till på den tiden.

Nu berättar de i TV om den stora rättegången mot Breivik i Norge.Åtalad för att ha mördat 77 människor förra sommaren.Skrämmande!

Nu vet inte jag hur mycket jag har skrivit och inte hur många fel jag gjort men nu publicerar jag i alla fall. Ha överseende med mig.

Jag avslutar nu med att önska oss alla en GOD Natt. Måndagen har varit bra med träning och lättja efter det. Pensionärsförmån! Vi hörs!

lördag 14 april 2012

På stan mm trevligt.

Ja men så är jag "ute" på bloggen igen! Barnbarnet fixar allt ! Kändes inte bra i
går kväll att inte hitta bloggen men nu är allt återställt i sitt forna skick och
jag skriver som vanligt varje kväll, nästan i alla fall!
Har haft en trevlig lördag. Fick åka med till Bra o Begagnat där det, som vanligt
var gott om folk. Som det nästan alltid blir så går jag därifrån med en bok. I dag
hette den "Tro är handling" och handlar om Erik Gunnar Erikssons arbete bland nödli
dande barn i flera länder.Organisationen heter "Hoppets stjärna" och man hör ibland
i TV om detta arbete utöver världen.

Efter besöket där följde jag med barnbarnet med fru och liten dotter till deras nya lägenhet där de flyttat in helt nyligen. Efter det hem till mej för att jag skulle få hjälp med att hitta min blogg. Konstaterades att alla var hungriga.
Fixade snabbt senatsoppa med ägghalvor, nygräddade pannkakor med hallon sylt och vispgrädde. Mätta och glada for familjen hem och jag tog hand om köket? Nej nej.
Jag tänkte vila lite medan jag läste tidningen men somnade så klart. Nu är i alla fall diskmaskinen i gång och allt är OK.


I förgår berättade jag lite om Corona Färg och Kemikalieaffär och dess sortiment,
så främmande för mig. Men flera år av mitt liv skulle jag umgås med detta. Och jag trivdes med allt nytt och lärde mig ganska snabbt. Naturligtvis berodde detta på att jag tvingades ut i affären och kontakten med kunderna genom att chefen försvann ut i beredskapstjänst och vi var bara två kvar i affären. Men allra första dagen tog chefen mig med ner i ett lagerrum i källaren. Där stod en stor brun glasdamejeanne med någon vätska uti. När jag fått titta lite på allt som fanns i lagerrummet så säger chefen , med ett leende:" Kom hit" I samma stund lyfter han på korken i den stora damejeannen och jag drar in doften. Jag skrek och rusade ut ur rummet. Den innehöll koncentrerad Ammoniak. Himmel! Jag trodde jag skulle döööö. Så förskräckligt.Men det blev en vana att handskas med allt sådant och man fick lära sig vartefter.

Idag går det inte att köpa varken ammoniak eller syror i lös vikt.

Kundkretsen var en intressant blandning av de mest enkla vardagsmänniskor till de "finare", som hade hembiträde klädda i blåklänning och vitt förkläde. När vädret tillät kom de så klädda, utan ytterplagg.

Vi sålde bonvax till parkettgolven och hyrde ut en golvboningsmaskin. Det blev min uppgift att vid det beställda klockslaget se till att denna fanns på plats.
Därigenom fick jag en inblick i en del hem och det var högst intressant.

Dessutom att möta alla kunder i affären. Av de mest skiftande slag. En tant kom ofta in och bad att få låna telefonkatalogen och ibland telefon. Hon had något att göra med Operan gissade vi men hon skrev av sina tel.nummer och ev ringde och försvann sedan utan att köpa något. En annan tant kom och hämtade trälådor, som
innehållit tvättmedel,för att elda med i järnspisen. I gengäld kom hon då och då med en stor braxen som hennes man fiskat upp i strömmen nedanför slottet. Det blev
mat till helgen då vi åt hemma. Tillsammans med remouladsås som köptes i fiskaffären på andra sidan gatan, var det riktigt gott, men ack så mycket ben!

Ett annat original var "Söderkåka", som hon kallades. Hon köpte tvålar för 40 öre styck men knappast något mera. Tyst och tillbakadragen . Ja så var det ju
"Fem öre krita", som han kallades. Områdets fönsterputsare som hade rödsprit i en hink och så fyllde vi på en skopa krita i den. Han hade många skyltfönster att sköta om .

I huset bredvid låg cafe´ 20, Timmermansgatan 20. Vår affär låg i hörnet av Timmermansgatan och Krukmakaregatan.
Men det kan jag berätta om nästa inlägg.
Nu önskar jag er alla en God Natt och fridfull sömn! Vi hörs i morgon!

torsdag 12 april 2012

Havregatan 9 tre trappor. Dagliga rutiner.

Dagen började med att tant Gerda först av alla gick till jobbet. Hon arbetade någonstans i trakten av Kungsgatan.
Vid 7-tiden kom farbror Harry ut i köket. Tittade in vid sidan av den neddragna rullgardinen och frågade med ett leende om jag var vaken. Han försvann ganska snart
till affären och jag kunde kliva upp innan tant Magda kom ut i köket. Tror att vi intog någon enkel frukost innan vi gjorde sällskap till affären,som öppnades klockan halv 9.Märkligt nog promenerade vi över ett par gator där min mamma som barn hade bott.Något som jag DÅ inte hade en aning om. Först i höstas, efter mycket sökande fick jag veta .Efter en tid fick jag hämta min cykel på Centralen. Det var en härlig känsla att få cykla till jobbet.Glömde förresten berätta att i mitt ursprungliga bagage ingick också min gitarr. Ingen höjdare precis. Den hade givit mig många vattenblåsor på fingrarna första tiden jag spelade på den. Pappa hade köpt den för 10 kronor på auktion. Hans dröm var att jag skulle lära mig spela orgel men i avsaknad av av en sådan fixade han gitarren som ersättning. Han gillade sång och musik. Jag är inte och har aldrig varit musikalisk men visst ville jag lära mej så varje lördag, efter skolans slut gick jag till kapellet där mammas väninna Ester och hennes man
bodde och fick både eftermiddagskaffe och gratislektioner.

Hon började direkt, sedan hon lärt mig tre ackord, med en låt där bara dessa tre ackord behövdes. Till skillnad från min musikaliska man, vars pianolärare under tre års tid(i alla fall som han berättade det)lärde ut skalor och noter tills han tröttnade och aldrig lärde sig att spela piano. Men han var duktig körsångare och kunde sjunga efter noter! Tant Ester var noga med läxorna. En ny låt vid varje tillfälle. Nyttan av detta var väl att jag kunde spela och sjunga lite för pappa.
Och så förstås för mina barn innan de skulle somna på kvällarna. Nu skrattar de när de minns.

Nu tillbaka till färghandeln. Jag fick en vit rock.Det hörde till om man arbetade i
färghandel. Förresten hette det"Färg och kemikalieaffär". På den tiden såldes många kemikalier i färghandelsbutiker.Kände mig ganska fin. Men hjälp så nervös jag var!
Kundvana hade jag ju men att våga mig ut i detta nya, ovissa...Nej, jag gömde mig
i lagerrummet tills jag tvingades ut i affären. Det var ju därför de hade tagit dit
mig. Kanske jag ska berätta om sortimentet vi hade. Alltså, ett litet axplock!
Ien glasmonter på disken fanns puder, läppstift, nagellack och annat i den stilen.
Själv var jag alldeles för ung för sådant men lärde mig snart att sälja.
Rengöringsmedel,förbandsartiklar,parfym, rakvatten.Allt detta på den "trevliga"
sidan.En annan sida var lutpulver i lös vikt,svavelsyra,saltsyra, ammoniak,linolja,
terpentin, rödsprit,krita, gips och en massa torra färger.
Så intressant detta skulle bli med tiden! Men inte nu i början.

Rädd var alltså ordet! Men så hände något. Chefen blev inkallad (till Landsort)
för militärtjänstgöring. Försökte få slippa med tanke på affären, men se,det gick inte. I och med detta blev jag formligen "kastad" ut i en skrämmande verklighet.

Innan jag fortsätter om detta ska jag berätta om rutinerna, för de fanns, inte bara hemma, utan också i affären. Klockan halv tolv var lunchen klar.Gröt, ofta kruskagröt,
som var modernt att äta i den tidsåldern.Till gröten , mjölk och färska frallor som inköpts i bageriet i nästa kvarter, leverpastej från charken på Hornsgatan. "Lunchen" intogs i ett litet kyffe innanför lagerrummet. Där fanns vatten och ett litet gaskök.Vi åt en i taget så kunderna kunde betjänas.

Har inget minne av att vi fikade.Varför fick vi inget eftermiddagskaffe? Det som är så roligt!

Allt följde ett givet mönster. På em ringde tant Magda till matserveringen, några hus ner på gatan, för att höra efter vad de hade på matsedeln. Nu skickades jag att hämta maten. Om jag nu kunde beskriva denna apparat som skulle rymma maten, ska försöka!
Fyra små "grytor"(av aluminium)stående på varandra och sammanhållna med ett handtag
som gick i en båge och gjorde tingesten lätt att bära. På den översta lilla grytan fanns ett lock, övriga hade ju lock av den övre. Så många gånger jag önskat att jag haft en sådan! Men den fanns tydligen bara där. Varje dag hämtades middagen och åts i "kyffet" eller i lagerrummet där det fanns ett litet skrivbord. Ett draperi i en öppning till affären. Så man kunde äta utan att bli iakttagen.

För och efterrätt, rikligt tilltaget.Någon gång kupongfri variant annars lämnades restaurangkuponger,som man "köpt" för en kupong på det vanliga ransoneringskortet.

När affären stängdes klockan sex var vi alltså klara vad maten beträffar
och DÅ blev det kaffe ,bullar och sockerkaka i vardagsrummet. Då hade ibland tant
Gerda kommit hem och delade gemenskapen.
Nu har jag givit en bakgrund vad affären och livet där beträffar och kommer att berätta mera om kunder och lite annat.

Så jag säger väl som jag brukar. Vi hörs i morgon. I går var jag sjuk och sov nästan hela dagen och orkade ej skriva. I dag har jag varit bättre och hoppas att vara helt OK i morgon. Värst med hesheten i halsen.

Sov gott alla vänner. Gud är god och vill oss väl. AMEN!

tisdag 10 april 2012

Träning? Nej! Första kvällen på mitt nya liv.

Var på väg till träning på förmiddagen. Men när jag kom ut så regnade det så jag gick i stället hem till Isak för att ta en promenad med honom. Men hundar gillar inte heller regn. Han visade tydligt att han inte var intresserad av att gå ut. Jag tog en kopp kaffe och läste tidningen innan jag tog mig an tvätten, som jag lovat stryka.
Såsmåningom kom yngste sonen hem och han ville bli förhörd på några engelska glosor sedan vi fikat tillsammans.Det var snart avklarat. Han har betydligt bättre minne än vad jag har.

Nu ska jag berätta om min ankomst till Havregatan på Söder i Stockholm. Jag bar upp mitt bagage för de tre trapporna. Ringde på dörren och blev välkomnad. Det här är väl inte så kul att läsa för andra än mig själv men jag tillåter mig denna återblick och gör det lite utförligt.

Jag kom in i den lilla hallen. Toalett till höger, ett litet rum till vänster. I stället för dörr ditin ett tjockt rött sammetsdraperi. I det lilla rummet bodde den ogifta systern, som bodde där också när jag som 9-åring vistades hos denna trio.
Tant Gerda, tant Magda och farbror Harry.
Rakt fram en dörr till ett litet långsmalt kök. Längst in ett fönster mot gatan. Till höger därom ett väggskåp och under det en säng,där jag skulle sova. Till vänster en dörr till det lilla vardagsrummet och innanför detta tant Magdas och farbror Harrys sovrum.Badrum i källaren, gemensamt för alla i den trappuppgången. En eller två dagar i veckan fanns varmvatten så då kunde man ta ett bad där. I Figeholm hade vi att promenera till badhuset, annars fick badbaljan på köksgolvet duga.
För att ge mig någon liten känsla av att ha ett "krypin" för mig själv hade de delat det smala köket med en rullgardin som jag kunde dra ner när det var dags att
sova. Meningen var ju att jag skulle vara som familjemedlem och jag kunde inte ställa några krav. Men det gick bra att bo så även om jag naturligtvis gärna skulle velat ha en dörr att stänga. Min packning, sockerlådan och resväskan,fick plats under sängen och i skåpet över sängen hade jag en liten hylla för brevpapper och småsaker.

Ja så sov jag min första natt. Det kändes bättre nu när jag var på plats. Hade en känsla av att något av ett äventyr väntade "runt hörnet". Jag kom att stanna flera år i Stockholm och stortrivdes hela tiden.
Brevväxling med min familj därhemma hade stor betydelse. Mina föräldrar var duktiga brevskrivare och jag fick på detta sätt veta vad som hände därhemma. Jag skrev också många brev. Tror att jag satt i sängen och skrev för det mesta.

Att få komma till affären nästa dag var omtumlande. Jag trivdes bra med affärsarbete men att jobba i K.G. Karlssons manufakturaffär var en sak. Att komma till storstaden och en Färghandel något helt annat. Jag var ensam anställd och jag tror att de hade stora förväntningar på mej och min insats i firman.

Ja det här var en återblick som kanske inte har något allmänintresse men detta "blev mitt liv" och det kändes, som vi sjunger :"Detta är första dagen på resten av ditt liv". Jag var inte orolig för jag visste att min Fader vakade över mig och att"Han leder oss på rätta vägar".

Nu är det åter sovdags och jag önskar alla en God Natt. vi hörs i morgon.

måndag 9 april 2012

HULTSFRED Nästa!

Denna annandag påsk bakade jag 40 tekakor, så goda. Lättjan tog sedan vid och stannade kvar hela dagen. Skönt nog blev jag bjuden på eftermiddagskaffe till dotter med familj så jag tog några tekakor och min dator och blev hämtad dit med bil precis när det började regna.
Vi fikade med tekakor och gott pålägg och sedan tog jag fram datorn för att få hjälp med att föra över bilder från min kamera till datorn. Det tog lite tid men nu har jag både Linns student samt resorna till Turkiet och New York på datorn.

Filip var på vok på Risbergska. Körövnig m.a.o. Hämtades och sedan var det tacosfest innan jag fick skjuts hem.

Går tillbaka där jag slutade i går. Tåget tuffade på genom skogen och stannade lite här och där. Så kom konduktören och ropade:"Hultsfred, nästa!"
Tågbyte efter en kort stund. Nu bar det av mot Linköping där nästa tågbyte skulle ske. Då var det redan eftermiddag och jag minns bara hur grått och trist det var i väntsalen och mycket folk. Vi köpte kaffe men vill minnas att vi hade smörgåspaket med oss. Nästa tåg gick direkt till Stockholm och när vi anlände dit var det kväll.
Vi tog taxi till Hammarhöjden där de nygifta hade inrett sitt hem innan de åkte till Figeholm för bröllop. Vi var trötta efter den långa resan och efter lite kvällsmaten var det dags för mig att sätta mig i en taxi för färd till Havregatan 9 där jag tre trappor upp skulle bo hemma hos min arbetsgivare och hans fru,en av damerna jag några år tidigare träffat på pensionatet. Jag hade också besökt dem en sommar då jag var nio år.

I morgon ska jag berätta om min första kväll i det nya hemmet.
Nu säger jag God Natt till er alla. Sov gott ! Gud är god och älskar Dej och mej.
Och vill oss väl. Alltid!

söndag 8 april 2012

Påsk 2012 och lite mer.

I går var det Påskafton. Bjuden till dotter med Isak och övrig familj på frukost hade jag att innan dess packa för resan till Nora med buss på förmiddagen. Så jag kunde åka direkt efter frukosten. Vi bytte påskägg. Jag fick det ojämförligt största med utsökt godis. Jag gav som jag brukat göra varje år. Men vi var alla glada.
Nu blev jag sedan vi ätit en god frukost, erbjuden bilskjuts till Nora, vilket jag tacksamt tog emot. Linn skjutsade mig dit. Där var påskbordet dukat med så mycket gott man kan tänka sig. Vi åt och njöt och jag kopplade av med att leka med barnbarnsbarnet, två och ett halvt år. Vi hade lika roligt båda två. Läste böcker, Kurragömma, Lego och så musik förstås. En tom yoghurthink utgjorde trumma. Så plockade den lila damen fram fyra dessertskedar och delade ut. En till mamma, en till mig och två blev"trumpinnar". De två hon delade ut till oss var mickar som vi skulle sjunga i.
Först räknade hon in takten genom att slå " trumpinnarna! mot varandra och räkna. Ett, två,tre osv till 10. Då var det dags för oss med mickarna att sjunga. Det blev flera låtar och hon trummade takten till dem alla samtidigt som hon också sjöng.
Såååå roligt!!!

Tidigt sänggående. Lillebror, 3 månader sov redan första turen för natten.

I dag blev det gudstjänstbesök i Bergslagskyrkan kl. 11.00 med körsång, predikan, utdelning av påskliljor och kyrkkaffe med gott hembakat.
Jag hade planerat att ta buss till Örebro men Linn lånade pappas bil och hämtade mig så jag kom tacksam ända hem!

Nu sitter jag här och har det bra och tänkte ta itu med bloggen innan jag blir alltför trött och sömnig.

Före inlägget om scharlakansfebern berättade jag om min " anställning " till jul i K.G.Karlssons Speceri och Diverseaffär och min tjänstgöring manufakturavdelningen där. Jag kände hur bra jag trivdes innanför disken och hade gärna fortsatt där men det fanns ju annat som väntade.

Julen kom och gick. Dagen efter trettondagen skulle jag resa till Stockholm för att börja arbetet i en Färghandel. Jag har tidigare berättat om anledningen till detta. Ju närmare avresedagen jag kom, ju svårare kändes det. Men beslutet var fattat och någon återvändo fanns ej. Jag skulle få sällskap med ett nygift par, boende i Stockholm , men med sina föräldrahem i Figeholm där de firat sitt bröllop i julhelgen. Mamma såg till att jag hade ett passande klädförråd med mig. Det var verkligen med blandade känslor jag förberedde denna resa.

Det var oro ute i världen. Kriget var nu inne på sitt fjärde år. Norge och Danmark var fortfarande ockuperade och skulle så förbli till krigsslutet 1945.
Att Sverige kom undan var en välsignelse för både vårt land och många människor som tog sin tillflykt hit under denna svåra tid. Ransoneringarna ökade vartefter och "Svarta Börshandeln" fortgick. Alltså man skaffade sig ransonerade varor på olika sätt när kupongerna inte riktigt räckte till.Det var dock långt ifrån alla som hade denna möjlighet. Men tack vare att myndigheterna varit förutseende och började ransoneringen i god tid så klarade vi oss ganska bra. Mamma, som varit med under FÖRSTA världskriget kunde berätta om skillnaden men det var erfarenheterna därifrån som nu togs tillvara.

Dagen innan jag skulle åka träffade jag min bästis, som jag suttit bredvid i skolan och som jag ännu har kontakt med. Det var svårt att skiljas från henne.

Men naturligtvis återstod det svåraste. Att lämna föräldrar och syskon. Jag var bara femton år och jag visste att det skulle dröja länge innan vi skulle se varandra igen. Inte nog med det. Jag förstod ju att det avsked som nalkades skulle
innebära ett slut på något som varit och en början på något nytt. Att redan som femtonåring vara med om ett sådant avbrott sätter många känslor i rörelse.

Naturligtvis måste det ha varit svårt för mamma och pappa att lämna sitt barn att klara sig själv, långt hemifrån.
Som jag tidigare berättat så hade mamma och pappa en barnslig tro på att Gud alltid är med när man räknar med Honom. Själv hade jag talat med Gud innan jag fattade beslutet att anta erbjudandet att få ett arbete i Stockholm och kände i mitt hjärta att det var OK.Trygghet!

Natten innan avfärden glömmer jag aldrig. Jag våndades. Vaknade gång på gång och
led hemska kval. Och tankarna på hur det skulle bli plågade mig.

Morgonen kom. Min packning rymdes i en sockerlåda och en resväska. På den tiden kunde man köpa en hel trälåda med bitsocker, ca 30 kg, vill jag minnas. Tomlådan kom nu till användning.Jag har inget minne av hur jag kom iväg till köpingen men förmodligen tog pappa packningen på sin cykel. Bussen till Oskarshamn gick klockan 8och "brudparet" fanns på plats.För dem måste det ha varit bra mycket lättare att lämna Figeholm. De hade sitt nyredda hem att komma till i Stockholm och var ju en bra bit över 20 år.
Jag "skakade" inombords när bussen lämnade Figeholm.Min barndoms köping med havet och alla människor som jag stod nära.

På Järnvägsstationen i Oskarshamn polletterade vi vårt bagage och steg ombord på tåget som drogs av ett ånglok. Det tutade och det pustade och svart rök steg upp från loket.Senare i livet skulle jag många gånger färdas med sådana tåg. Utan och med barn.
Nu var jag alltså på väg. "Mitt livs resa" hade börjat och framtiden var som ett oskrivet blad.
Det blev tidig morgon i dag och därför tänker jag nu avsluta dagen med att tacksamt inta min sköna säng. Godnatt till er alla kära vänner och bloggläsare.
I förmiddagens Gudstjänst sjöng kören : "Uppstånden är min Jesus.Han lever . Han lever. Min Jesus lever i dag" osv.
Låt oss alla vara glada för detta. Hur skulle världen sett ut utan den uppståndne Frälsaren, som alltid finns med oss ,som Han lovat.
Vi hörs och ses i morgon

fredag 6 april 2012

Långfredag 2012. Scharlakansfeber 1940.

I morse snöade det och snön ligger kvar i kväll också. För en dryg vecka sedan hade vi + 18 grader . I dag är det runt 0. Så vi ska väl inte klaga.
Döttrar med makar och två barn kom hem från Italien i onsdags. De hade omkr 20 grader varje dag och klädde sig därefter, när de var där. I morgon är det påskafton och jag ska äta påskägg i Nora hos barnbarn med familj.

Men nu ska jag berätta om scharlakansfebern, som jag lovat. Det är väl inte så märkvärdigt med det men ändå....
Det började en dag med att en av mina tvillingsystrar fick väldigt ont i halsen.Nästa dag var det lika illa för den andra tvillingen.Minns ej om det bara var distriktssköterskan som förstod allvaret eller om pappa kallat på doktorn. Det blev i alla fall bestämt att en sjukbil skulle hämta flickorna nästa dag för färd till Västerviks Epidemisjukhus. Dit var det 8 mil och dåliga vägar. När bilen nästa dag kom så hade även vår lillasyster insjuknat så det var bara att skicka med henne också. Tydligen var det konstaterad Scharlakansfeber för min bror som arbetade i K.G. Karlssons affär där man sålde livsmedel fick ej bo kvar hemma utan flyttade omedelbart till ett rum i chefens stora hus. Matfrågan ordnades också hos chefen. Det var f.ö. fler anställda som åt sin mat där så den frun var van att laga mycket mat. En mer eller mindre spelade då ingen roll.

Men hemma hos oss , i vår familj spelade det stor roll att plötsligt fyra av fem syskon plötsligt försvann. Att det skulle ta minst sex veckor innan smittspridningsrisken var över och innan dess ingen hemresa hade vi fått veta. Mamma och pappa var förtvivlade. Till råga på allt fick ingen komma hem till oss. Inga grannar fick titta in. Vi skulle vara isolerade. Hur lång tid detta skulle vara minns jag inte för två dagar efter det att mina tre systrar åkt iväg fick också jag ont i halsen och blev hämtad av sjukbilen. Nu var mamma och pappa helt ensamma och isolerade. Jag minns att när pappa bar ut vår yngsta syster till bilen så grät han. Så sa han: "Den Gud älskar, den agar Han." Det står visst så någonstans i Bibeln. Jag förstår att det var mörka dagar för två föräldrar som så hastigt fått lämna iväg sina fem barn. Men sin Gudstro hade de och de visste nog innerst inne att detta var något som skulle få ett gott slut. De hade erfarenhet av att om vi får större bördor att bära så ger Gud större kraft att orka med.

När jag som den fjärde kom till Västervik skrev en av tvillingsystrarna ett brev till mamma och pappa." Nu har Ruth kommit så nu är det ännu roligare här!"
Så klart var det trösterikt för mor och far att vi hade roligt. Bara det halsonda gick över så var det ju inga fel på oss. Så vi hade ganska roligt. Där låg ,på vår sal, ytterligare två flickor. Vi måste dock ligga i våra sängar, fast vi tyckte ju att vi var friska. Men ingen antibiotika fanns på den tiden utan allt fick ta sin tid. Så blev det bra. Några sjukbesök var ju ej att tänka på. Vi var ju 8 mil hemifrån! Men åtminstone EN gång fick vi paket som bl.a. innehöll äpplen minns jag.
Brev fick vi ofta och skrev tillbaka.

Det var bistra tider. Tyska soldater hade någon månad tidigare gått in i Norge och Danmark och här i Sverige höll vi andan för vad som event skulle drabba också vårt land. Jag minns en kväll på sjukhuset då vi flamsade mer än vanligt och Fröken Nord som jobbade på vår avdelning och vars fästman var inkallad för beredskap i försvaret, sa: " Ja skratta ni så länge ni kan. Ni vet inte vad som kan hända."

Kriget hade ju börjat året innan och redan efter ett halvt år var de inne i både Norge och Danmark.Så visst var det skräckfyllt. Men barn är barn och barn skrattar. Varje kväll drogs de s.k. mörkläggningsgardinerna för fönstren. Inte en ljusstrimma fick slippa ut. Så var det i alla hus.
Sex veckor rann iväg och vi skulle få åka hem. Enda behandlingen vi fick,som jag kan minnas i alla fall, var att vi fick gurgla den onda halsen med ljumt saltvatten. Något som jag fortfarande använder som läkemedel.

Som sagt,nu var det dags för hemresa men nu hade lillasyster öroninflammation och
måste stanna kvar. Det gjorde väldigt ont i mitt hjärta. Om jag bara fått så skulle jag ha stannat kvar hos henne.

Vid hemkomsten blev vi välkomnade med tårta som mamma bakat extra för den stora dagen. Glädjen var stor men något grumlad av att vi kom utan lillasyster. En och en halv vecka senare kom hon också och familjen var åter samlad. Tacksamma till Gud att allt gått bra till slut.

Det märkliga med det här var att i hela Figeholms köping ingen mer än vår familj drabbades och ingen hade tidigare hört talas om att någon haft scharlakansfeber.

Nu var det bara ett par veckor kvar till skolavslutningen. Vet ej hur mycket vi missat av undervisningen men jag har inget minne av att vi hade några böcker eller fick undervisning på sjukhuset. Snart fick vi ju bada också. Så nära sjön som vi bodde så var det vårt stora nöje hela sommaren.

I morgon blir det påskgodis och god mat. Påskafton är en dag man ser fram emot både som barn och vuxen. Så jag önskar en GLAD PÅSK till er alla. Jesus är uppstånden och lever ibland oss.

torsdag 5 april 2012

Stockholmsresa med innehåll.

Det blev ingen blogg i går. Anledning: Helt slut efter allt travande under dagen.
"Skriv ingen blogg i kväll,mormor!" Sa Linn när vi kom hem från "Kungliga Huvudstaden", som han sa,Pelle Svanslös.

Vi har länge pratat om att ta en tripp till Stockholm, Linn och jag.Eftersom jag har kontakt med en forskare så ville hon intervjua mig angående vad mamma berättat om sin mor. Eftersom mamma skickades till Småland som fosterbarn när hon var 7 år så var det ej så värst många minnen hon hade att berätta,men för en forskare har även det lilla en viss betydelse. Vi skulle träffas på Stadsarkiv efter lunch.

Linn ville bjuda mig på födelsedagskaffe på "Vetekatten". Det tackade jag för, naturligtvis. Så vi började där.

Efter det bar det iväg till Stadsarkiv. Den här gången tog jag en annan väg dit än jag tidigare gjort, vilket betydde att vi fick ta till Linns mobil. "Titta, nu står vi här och dit ska vi" Man häpnar! Tänk vad en mobil är bra att ha !

Intervjun gick bra. Johanna forskar nu i ämnet änglamakerskor.Vi fick kontakt då hon hade doktorerat om fosterbarn,och i samband därmed fick veta att jag hade en del att bidra med för nästa forskning. Jag hade tänkt få titta lite i ett par av Stockholms kyrkböcker sedan mamma bodde i staden men jag hänvisades till datorerna den här gången. Förra gången jag var där fick jag läsa ur kyrkboken och det var en speciell känsla att försiktigt vända bladen och läsa.
Vi tittade oss omkring och andades in atmosfären. För Linn var det första gången och hon hade säkert kunnat få fram något på datorn om vi velat ta tid med det men vi gick vidare. Denna gång nedför de många trappstegen.Den vanliga vägen!

Vi hade bestämt oss för att titta in i S:ta Clara kyrka. Den där kyrkan där precis ALLA har en plats och känner sig hemma. Det är alltid stort att komma dit. Se människor som kommer och går, sitter en stund och går ut igen, går längst fram och böjer knä och ber. En präst hade bibelstudium med ett antal personer i ett rum vid sidan av kyrkan. Linn och jag satte oss i en bänk ganska nära för att lyssna. Prästen såg oss och visade att det fanns plats på första raden. "Här får man komma och gå som man vill", sa han. Förkunnelsen var mycket enkel och ibland ställde han en fråga som någon svarade på. Vi satt där en god stund och njöt av atmosfären, så fylld av kärlek. På väg ut ur kyrkan kom en "tilltufsad", som Carl-Erik Sahlberg brukar säga när han talar om en del av kyrkans folk, och gav oss tidningar och program för april månad. En sådan omsorg han visade.
Långfredagen börjar man kl 1 med korsvandring. Reser korset och ber på olika platser i stan. Kl 15 Gudstjänst på Sergels torg. 16.30 visas Jesus-filmen i kyrkan. Klockan 19.30 Lovsångskväll med Nattvard i kyrkan. Ett litet exempel på hur aktiv man är i denna kyrka. Man går inte oberörd ut ur denna kyrka. Den är så fylld av kärlek och omsorg.

Jag hade tänkt berätta om scharlakansfebern som kom till vårt hem när jag var
tretton år. Glömde det tidigare men kastar in det nu .Innan jag för gott lämnar Figeholm. Men jag tror att jag tar det i morgon. Jag har bakat 100 bullar och 20 "Knaseboller",goda ,grova rågbullar, så jag känner som att jag blivit lite trött. "Det har du rätt att vara vid din ålder", säger folk. Så jag tror att jag tar dem på orden och går till sängs. Sov gott alla vänner och sänd en tanke till Jesus och vad Han gjorde för oss alla när Han led och dog och UPPSTOD!!! Tack Jesus!

tisdag 3 april 2012

Tekakor är bra gott!

Lika bra jag börjar skriva nu fast klockan bara är 11. Isak och jag ska flytta hem till hans hus i dag och jag får ej min dator att fungera där så därför!
Klockan halv 8 tog vi promenad. Minus 5 grader.

Nu har jag lyssnat till "Ring P1" medan jag bakat tekakor. Det blev 44 st som nu står på 5 plåtar och jäser. Nu ska jag dricka kaffe,äta en stor bulle och prata lite med min bästa vän,Jesus. Jag är skönt nog ganska barnslig och låtsas att vi sitter tillsammans vid mitt köksbord. Fast jag ej kan se Honom finns Han ju här. Det bara VET jag. Och det är jag så glad och tacksam för.

Nu är klockan13.00 och alla tekakor i påsar. Jag ska nu ge bort. Behåller några själv. Gott att bjuda på. Första kaffegästen kommer om en stund. Dotter på besök.
Sedan hon handlat en del åt mej.

Jag återgår till gårdagens tal om duande. I slutet av 60-talet fick, jag tror, Medicinalstyrelsen, en ny chef vid namn Rexed. Han gjorde, som min 18-åriga "chef" på Manufakturavdelningen i affären i Figeholm. Presenterade sig för var och en, talade om för dem att han skulle säga DU till alla och förväntade sig att all personal skulle säga DU till honom.Vilken befrielse för oss alla i detta land. Kan han så kan jag tänkte vi och började försiktigt använda detta ord i allt större utsträckning. Själv hade jag ju växt upp med oc en stor del av livet levt med detta problem. För mig hade det varit det.Barn sa ju naturligt du till varandra men var gick gränsen när man skulle säga NI eller förnamnet när man tilltalade någon?
Nu blev det lite datorkrångel på grund av att jag flyttat datorn så jag fortsätter i morgon med det här inlägget. Hemifrån. Ha det gott ni alla! Du och DU och DU hälsar jag och önskar er en God Natt. Gud är god och kärleksfull!

måndag 2 april 2012

Denna dag började med att ta kontakt med en reparatör för värmepannor. I detta fall bergvärme. Jag har en firma som jag alltid anlitar och ringde dit i morse. Joodå vi åkte till Hallqvists hus . Killen gick till pannrummet, tittade på pannan och frågade om jag rört vid någon av fyra "knappar".Nej det hade jag inte. Då gjorde han det och så lyste alla signaler som SKULLE lysa. Cirkulationspumpen hade tydligen varit avstängd. " Tack gode Gud", utropade jag. Tänka sej! Så enkelt!

En lunchgäst kom vid 12-tiden. Därefter måndagens träning. Hem och lagade mat till en familj som är upptagen med flyttbestyr och efter det födelsedagskalas hos ett barnbarnsbarn tillsammans med en del av min familj.Det är roligt nästan jämt.

Men nu ska jag återgå till mitt jobb i Oskarshamn. Jag hade ledigt varannan helg och cyklade då de två milen till Figeholm. På måndagsmorgonen tog jag bussen tillbaka. Cykeln hängdes på bussen och resan kostade 2 kronor.Min lön var 35 kr. pr månad. När hösten kom hade jag bestämt mig för att anta anbudet att flytta till Stockholm. Jag slutade jobbet och flyttade hem medan jag förberedde mig på flytten. Fick jobb i den affär i Figeholm där min bror jobbade. Jag skulle vara på manufakturavdelningen. Ansvarig där var en 18-åring som ej var från Figeholm och därför kände jag henne inte. Vi presenterade oss för varandra och efter en stund föreslog hon att vi skulle säga DU till varandra. Nu ler nog en del av er som läser detta. Men så var det på den tiden.Den äldre föreslog att "man skulle lägga bort titlarna". Det var först på 1960-talet som det blev allmänt vedertaget att man skulle använda ordet "DU" till alla. Om detta finns mer att skriva men nu har Isak totalt tappat tålamodet så jag ska gå till sängs så han blir nöjd. Han vill inte sova om inte jag gör det. Så jag ger mig och låter Isak bestämma.

I morgon ska jag sova borta och då funkar ej datorn där så jag kan förmodligen ej skriva då. Får hoppa till onsdag kväll.

Må allt gott komma er alla till del! Gud är god och följer oss på vår vandring. Trygghet!Som vi sjöng i min ungdom:"Trygg jag är.Trygg jag är. Innesluten i Hans famn."

söndag 1 april 2012

Söndag igen!

Ja så var det söndag igen. Ingen kyrka i dag. Men middagsgäster.
Innan dess hann jag med att följa Gudstjänsten på TV2. I dag från en katolsk kyrka. Med fin sång och bra predikan. Om Jesus på korset. Detta med Jesus och Hans död och uppståndelse förenar oss kristna. Var vi än befinner oss. Och det kommer alltid att vara så.

På eftermiddagen gick jag hem med Isak för jag har förstått att han längtar efter
sin familj och tänkte att han nog skulle gilla att bo i sitt eget hus och jag kan ju lika gärna bo hos honom som han hos mig.

Men där hade något hänt med värmen. Där var så kallt så där kunde man inte vara kvar.
Ringde efter bilskjuts hem så nu mår vi gott hemma hos mig, Isak och jag. Får ringa reparatören i morgon så det blir varmt i huset tills familjen kommer hem.

I mitt förra inlägg sa jag att jag som fjortonåring hade att söka jobb. Hur jag fick det kommer jag inte ihåg men när jag nyss fyllt femton befann jag mig åter i Oskarshamn hos en barnfamilj med fyra flickor att hantera. Mamman var förstås hemmafru som brukligt var på den tiden. Mannen var resemontör och var sällan hemma. Att de hade fyra barn gick väl an men ack alla kaniner, som skulle ha maskrosor att äta. Jag cyklade runt vägarna med en säck på pakethållaren och grävde maskrosor och bestämde mig för att aldrig bli kaninuppfödare. Nu var det ju kristider och dessa kaniner var ett bra tillskott till mathållningen. Kaninkött
är gott och dessutom var det ju kupongfritt. Allt kött man köpte i affären var ju kupongbelagt.

När familjefadern skulle resa till Stockholm med sitt jobb,slaktade han alltid ett par kaniner och tog med till sin syster och hennes familj, som han brukade bo hos

medan han var i huvudstaden.

När sommaren kom detta år,1942, fick vår familj besök av en dam, som jag tidigare berättat om. Hon och hennes syster vistades en sommar ,jag var då åtta år, på pensionatet som låg nära vårt hem och dit jag och mina tvillingsystrar brukade gå för att hälsa på gästerna och sjunga för dem. Vi höll sedan brevledes kontakt med
den ena av dessa systrar och nu kom hon på besök och ville fråga om jag kunde tänka mig att komma till Stockholm för att arbeta i hennes och hennes makes färghandel. Jag hade ju varit och hälsat på dem sex år tidigare så jag visste ju lite om vad det skulle innebära. Jag bad om betänketid och fortsatte mitt jobb som barnflicka i Oskarshamn. Men nu var tanken väckt och det blev mycket grubblande.

Jag sa i ett tidigare inlägg att bekantskapen med dessa pensionatsgäster skulle få stor betydelse för min framtid. Så blev det och om detta ska jag berätta i nästa blogginlägg.

Nu sover Isak, kvällstrött som han är, och jag ska göra likadant. Ha en fortsatt skön kväll, ni som är vakna, och sov gott när det blir dags. Vi hörs i morgon igen.