Forts Uppsala. Med dator i Örebro

Jag berättade nyss om mitt besök i Uppsala och att jag möttes av Lotta, skolpastor i Borensberg under vår tid där, med yngsta dottern i högstadiet. Nu skulle jag bo hos Lotta ett par dagar och naturligtvis kom bl.a att tala om den där märkliga klassen med så "framåt" elever.Lotta blev vår vän under den där tiden och den vänskapen har sedan funnits under alla år. Så det var med stor glädje vi åter möttes. Lotta påminde sej hur förvånad hon blev då hon första gången mötte de där ambitiösa flickorna. Det var under den tiden då de nyss börjat med "hämtningen". De tillfrågades om de ville att hon skulle ta hand om "undervisningen". Neejdå, den skötte de själva men de ville gärna ha henne där och så hade de ju samling också för sina kamrater, där det också fanns en och annan pojke med, och där behövdes hon och tog hand om den gruppen. Det utvecklades ett fint förhållande mellan Lotta och skolan överhuvudtaget. Hon ordnade med samlingar då hon träffade lärarna. Med sitt lugna, fina framträdande och sin vishet vann hon ingång överallt. Vi pratade om den där ide'n de fick att spela in kassettband med sånger och vittnesbörd. Alla var begåvade med fina röster och de flesta också musiker så det vållade dem inga problem. Drivkraften var som det står om lärjungarna i Bibeln: "Kristi kärlek tvingar oss" och " Det vi sett och hört, det vittnar vi om". De övade på hemmaplan, åkte till Linköping där de i Pingstkyrkan fick hjälp med band inspelningen. Beställde ett stort antal band som skulle delas ut till tre paralellklasser när de slutade nian. För att få in pengar till bandkostnaden kontaktade de kyrkor runt om i bygden och bad att få komma dit och sjunga. Gruppens namn var " Frid och Fröjd". Vi föräldrar ställde upp med skjuts och var med på samlingarna. Folk kom och lyssnade och pengar kom in. Om de inte räckte hittade de alltid på nya sätt tills de hade vad de behövde. I god tid före avslutningsdagen träffades de några gånger för att slå in banden i vackert papper och snören med fina rosetter. Namn, även rektor och lärare fick, skrevs på varje band och när avslutningsdagen kom hade de snabbt delat ut till var och en. Två år i rad gjorde de detta. Nya band med nya sånger och nya vittnesbörd andra året. Naturligtvis backades de upp av skolpastorerna som också hade sina inlägg tillsammans med sången och musiken och flickornas vittnesbörd. Ja ,det var på den tiden då Svenska kyrkan och Frikyrkoförsamlingarna gick samman och anställde skolpastorer som hade kontinuerlig kontakt med skolor i hela området. Lotta började en gång,som mycket ung i Kumla, utbildade sig till pastor på Betelseminariet och har sedan dess varit skolpastor i 35 år. Hon menar att barn som växer upp i dag, när söndagsskolan inte längre spelar den roll som den förr gjorde, kommer ut i livet med ringa kunskap om vad verklig kristendom står för och därför måste vi som vet vad vi tror på och vill förmedla Jesus till barnen ta vara på de möjligheter som skolan ger. Ja ni ser hur jag drar iväg men Lotta och jag kan aldrig träffas utan att vi pratar om hennes tid i Motala och nu när jag började skriva så kom andra minnen från den tiden och nu har jag skrivit ner dem rakt på sak. I mitt nästa inlägg ska jag berätta mer om mina fantastiska dagar i Uppsala. Nu ska det packas för färden till Figeholm. Jag älskar att komma dit och se havet igen. O, vad jag älskar Östersjön, utsikten från altan,frukosten med glittrande vågor i blickfånget,eftermiddagsfikat på husets baksida. Och däremellan utflykt med båt eller bil. Morgnarna då vi före klockan åtta i en lång rad med kaffekorgen med oss gick till badstranden för dagens första dopp för de modiga. Kaffet efter badet, promenaden till stugan, där vi hjälptes åt med att ta fram frukosten. Men under 13 år hinner barnbarnen växa upp och det finns det som lockar mer än att åka med mormor och föräldrar till sommarstugan hur roligt det än har varit. Men minnena och filmer och foton finns kvar. Mitt föräldrahem med min yngsta syster också så något av banden till Figeholm finns kvar och vi tre systrar ser till att vi träffas minst en gång varje år därhemma. Därifrån ser vi sommarstugan, som nu ska säljas och minnen både från den och från min barndom har jag ju kvar.Nu säger jag "Hej då" och så ses vi igen på söndag.Publicerar nu utan att läsa igenom. Med fel och brister. Gud med oss alla!