I går var det Påskafton. Bjuden till dotter med Isak och övrig familj på frukost hade jag att innan dess packa för resan till Nora med buss på förmiddagen. Så jag kunde åka direkt efter frukosten. Vi bytte påskägg. Jag fick det ojämförligt största med utsökt godis. Jag gav som jag brukat göra varje år. Men vi var alla glada.
Nu blev jag sedan vi ätit en god frukost, erbjuden bilskjuts till Nora, vilket jag tacksamt tog emot. Linn skjutsade mig dit. Där var påskbordet dukat med så mycket gott man kan tänka sig. Vi åt och njöt och jag kopplade av med att leka med barnbarnsbarnet, två och ett halvt år. Vi hade lika roligt båda två. Läste böcker, Kurragömma, Lego och så musik förstås. En tom yoghurthink utgjorde trumma. Så plockade den lila damen fram fyra dessertskedar och delade ut. En till mamma, en till mig och två blev"trumpinnar". De två hon delade ut till oss var mickar som vi skulle sjunga i.
Först räknade hon in takten genom att slå " trumpinnarna! mot varandra och räkna. Ett, två,tre osv till 10. Då var det dags för oss med mickarna att sjunga. Det blev flera låtar och hon trummade takten till dem alla samtidigt som hon också sjöng.
Såååå roligt!!!
Tidigt sänggående. Lillebror, 3 månader sov redan första turen för natten.
I dag blev det gudstjänstbesök i Bergslagskyrkan kl. 11.00 med körsång, predikan, utdelning av påskliljor och kyrkkaffe med gott hembakat.
Jag hade planerat att ta buss till Örebro men Linn lånade pappas bil och hämtade mig så jag kom tacksam ända hem!
Nu sitter jag här och har det bra och tänkte ta itu med bloggen innan jag blir alltför trött och sömnig.
Före inlägget om scharlakansfebern berättade jag om min " anställning " till jul i K.G.Karlssons Speceri och Diverseaffär och min tjänstgöring manufakturavdelningen där. Jag kände hur bra jag trivdes innanför disken och hade gärna fortsatt där men det fanns ju annat som väntade.
Julen kom och gick. Dagen efter trettondagen skulle jag resa till Stockholm för att börja arbetet i en Färghandel. Jag har tidigare berättat om anledningen till detta. Ju närmare avresedagen jag kom, ju svårare kändes det. Men beslutet var fattat och någon återvändo fanns ej. Jag skulle få sällskap med ett nygift par, boende i Stockholm , men med sina föräldrahem i Figeholm där de firat sitt bröllop i julhelgen. Mamma såg till att jag hade ett passande klädförråd med mig. Det var verkligen med blandade känslor jag förberedde denna resa.
Det var oro ute i världen. Kriget var nu inne på sitt fjärde år. Norge och Danmark var fortfarande ockuperade och skulle så förbli till krigsslutet 1945.
Att Sverige kom undan var en välsignelse för både vårt land och många människor som tog sin tillflykt hit under denna svåra tid. Ransoneringarna ökade vartefter och "Svarta Börshandeln" fortgick. Alltså man skaffade sig ransonerade varor på olika sätt när kupongerna inte riktigt räckte till.Det var dock långt ifrån alla som hade denna möjlighet. Men tack vare att myndigheterna varit förutseende och började ransoneringen i god tid så klarade vi oss ganska bra. Mamma, som varit med under FÖRSTA världskriget kunde berätta om skillnaden men det var erfarenheterna därifrån som nu togs tillvara.
Dagen innan jag skulle åka träffade jag min bästis, som jag suttit bredvid i skolan och som jag ännu har kontakt med. Det var svårt att skiljas från henne.
Men naturligtvis återstod det svåraste. Att lämna föräldrar och syskon. Jag var bara femton år och jag visste att det skulle dröja länge innan vi skulle se varandra igen. Inte nog med det. Jag förstod ju att det avsked som nalkades skulle
innebära ett slut på något som varit och en början på något nytt. Att redan som femtonåring vara med om ett sådant avbrott sätter många känslor i rörelse.
Naturligtvis måste det ha varit svårt för mamma och pappa att lämna sitt barn att klara sig själv, långt hemifrån.
Som jag tidigare berättat så hade mamma och pappa en barnslig tro på att Gud alltid är med när man räknar med Honom. Själv hade jag talat med Gud innan jag fattade beslutet att anta erbjudandet att få ett arbete i Stockholm och kände i mitt hjärta att det var OK.Trygghet!
Natten innan avfärden glömmer jag aldrig. Jag våndades. Vaknade gång på gång och
led hemska kval. Och tankarna på hur det skulle bli plågade mig.
Morgonen kom. Min packning rymdes i en sockerlåda och en resväska. På den tiden kunde man köpa en hel trälåda med bitsocker, ca 30 kg, vill jag minnas. Tomlådan kom nu till användning.Jag har inget minne av hur jag kom iväg till köpingen men förmodligen tog pappa packningen på sin cykel. Bussen till Oskarshamn gick klockan 8och "brudparet" fanns på plats.För dem måste det ha varit bra mycket lättare att lämna Figeholm. De hade sitt nyredda hem att komma till i Stockholm och var ju en bra bit över 20 år.
Jag "skakade" inombords när bussen lämnade Figeholm.Min barndoms köping med havet och alla människor som jag stod nära.
På Järnvägsstationen i Oskarshamn polletterade vi vårt bagage och steg ombord på tåget som drogs av ett ånglok. Det tutade och det pustade och svart rök steg upp från loket.Senare i livet skulle jag många gånger färdas med sådana tåg. Utan och med barn.
Nu var jag alltså på väg. "Mitt livs resa" hade börjat och framtiden var som ett oskrivet blad.
Det blev tidig morgon i dag och därför tänker jag nu avsluta dagen med att tacksamt inta min sköna säng. Godnatt till er alla kära vänner och bloggläsare.
I förmiddagens Gudstjänst sjöng kören : "Uppstånden är min Jesus.Han lever . Han lever. Min Jesus lever i dag" osv.
Låt oss alla vara glada för detta. Hur skulle världen sett ut utan den uppståndne Frälsaren, som alltid finns med oss ,som Han lovat.
Vi hörs och ses i morgon
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar