söndag 31 mars 2013

Paris avklarat år 2013. Åter till gamla tider.


24 till 27 mars 2013 var det dags för resan till Paris, med anledning av min nyss firade 86årsdag, då jag förärades med besök i det  länge eftertraktade resmålet. Det är EN sak att höra talas om och en annan att se i verkligheten. En paralell kan dras när det gäller tron på Gud. Man kan höra talas om, läsa om och själv tala om Gud, men att ha verklig gemenskap med Honom är något annat än detta. Nu har jag sett Paris, i alla fall delar därav och så förstås de viktigaste sevärdheterna. Tack för den resan! Man växer en bit med resandet.

Så kom jag hem lagom till påskfirandet i Sverige, som dock ligger långt efter beträffande godisutbudet. Chokladfigurer av alla de slag fyllde de små butikerna, som låg tätt och som gammal affärskvinna var jag aningen orolig hur de skulle kunna sälja allt före helgen.Naturligtvis inhandlade också vi en del av allt det goda.Elsemarie till sina barn. Ulla och Kerstin till sina barnbarn.

Påskaftonslunch åt jag hos Sven och Maria där det alltid bjuds på mycket och god mat. Där träffade jag också barnbarnsbarnen Alfred och Aline med föräldrar. Mysig dag!

Nu har påskdagen svunnit hän och jag har haft lunchbesök och efter det besök av systerdotter med make. Så roligt att ses ibland. Vi har alltid en del att prata om då vi träffas. Som jag tidigare berättat så umgicks vi mycket som familjer då barnen växte upp och vi ofta var på besök hos varandra. Så många minnen som gör sig påminda.

Sommaren 1971 efter Ullas hemkomst från Palestina och arbetet i Betania var hon barnflicka hos en familj i Sätra Brunn.På hösten  deltog hon  i den årliga Bibelskolan i Filadelfia. När den var avslutad blev hon anställd som ungdomsledare i kyrkan.Det blev också en annan av Bibelskolans elever. Det kom att få konsekvenser.

Den 21 februari kom mamma, tillsammans med två av barnens kusiner på besök, för att den 25 och 26  vara med i Sveriges Radios inspelningar av en veckas morgonandakter från vårt hem, där hela familjen skulle deltaga. Vår pastor i Filadelfia ,Sven Nilsson, hade huvudansvaret för dsessa och hade önskat att vi som familj skulle stå för tal och sång. Det var intressant att vara med om detta. Mamma hade som uppdrag att läsa betraktelsen en av dagarna. En dag var det ett par ungdomar från kyrkan som tillsammans med Sven, Maria och Ulla stod för hela andakten. Då måste vi åka till "Radio Örebro" för inspelning av sångerna som  måste göras i en studio eftersom användandet av musikinstrument fordrade det.

I TV visas under Påsken ett program i 5 delar, som heter "The Bible". I kväll får vi se del 4 av 5 . Tyvärr har jag missat de tre första så nu ska jag avsluta denna dag framför TVn, så länge jag orkar, så därför säger jag GodNatt till alla bloggläsare. På återseende! Gud är god och kärleksfull och längtar efter gemenskap med oss. Herre välsigna oss och bevara oss! Amen!

fredag 29 mars 2013

Silence! Långfredag 2013! Sedan blir det som det blir.



När jag var barn var alla affärer stängda på Långfredagen  Biograferna likaså. Alla visste vilken dag det var, även om ej alla gick till kyrkan. Kan ej minnas att kyrkobesök, den dagen, kom in i mitt liv förrän i tonåren, då jag och mina kompisar alltid gick till kyrkan när det var gudstjänst.Det hörde till, på något sätt.

Elsemarie och jag hade pratat om att eventuellt besöka en av Svenska Kyrkans gudstjänster i dag. Vi gjorde så. Valde Olaus Petrikyrkan, vilket vi inte ångrar. Underbar körsång, något utöver det vanliga, enligt dottern, som förstår sådant lite mer än jag Jag njöt dock av den vackra sången, på mitt sätt, obildad som jag är.Såå vackert. Ingen orgel i dag. Psalmsånger och körsång, allt sjöngs A capella, om det nu blev rättstavat. Annars, sorry!

Den kvinnliga prästen höll en predikan, så enkel, så alla måste ha förstått budskapet. Själv har jag alltid älskat den där händelsen, som beskriver när draperiet i Templet rämnade uppifrån och ner i samma stund som Jesus gav upp andan.  Det plötsliga mörkret och Officerens ord, där han stod vid korset och såg Jesus dö, "Den mannen måste ha varit Guds Son!"
Nu, äntligen, var vägen till Gud öppen fullt ut. Allt det som stått i vägen var borta i och med att Jesus en gång för alla gjorde om intet skilsmässan från Gud, som kom in genom syndafallet. Just nu påminns jag om en sång, som pappa brukade sjunga,när jag var barn. " Kristus på korset vunnit, frälsning för var och en. Han uti sig förenat människa och Gud igen. Brusten är templets förlåt., vägen är öppen fri. Öppen till Nådastolen, för dig, för mig".Tänk vad de gamla sångerna sitter kvar i minnet!
 Mycket folk i kyrkan och alla gick vi fram till Korset, precis som vi gör till kistan vid jordfästningen i kyrkan. Sådan stillhet och vördnad inför Det Heliga!
Budskapet  är detsamma i alla kyrkor denna dag, men sättet att presentera det skiljer sig åt en del och jag tror att vi valde rätt kyrka denna dag!

Eftersom jag inte har skrivit på fem dagar, så är det på sin plats att säga något om vädret.Om detta kan jag säga att det är kalla nätter, ca 10 grader, och soliga, varma dagar med fem grader åt andra hållet.
Eftersom jag hade bestämt att ägna en viss tid till bloggen och den tiden nu är ute, så publicerar jag och packar i stället upp efter Parisresan, som avslutades  natten till torsdag. Jag avskyr att packa upp.Bara så ni vet! När det är klart, plus lite annat, ska jag göra ett nytt inlägg på bloggen. Till dess, ha det så bra du kan!

lördag 23 mars 2013

Sköna lördag 23 mars 2013.Avslut på år 1971.

Så här fina var flickorna, när de var på bröllop. Vackra, handbroderade klänningar, som de fått från moster Britta . En sömmerska i Brasilien har sytt dem.

Lördagar är lugna, sköna dagar. Ibland går jag upp på stan för att se folk och ta en fika. Ärligt talat känner jag mig lite ensam när jag är på stan. När Georg levde gick vi nästan alltid till stan och åt lunch på lördagarna. Det blev så annorlunda sedan han gått bort. En väninna, som betydde mycket för mig, dog ett par år efter Georg.En annan flyttade från stan. Hon var mycket yngre än jag men glad och trevlig och hade tålamod med en åldrande kompis.Det blev oerhört tomt efter henne och hennes man.De var mig till stor hjälp under mina första ensamma år.
De yngsta barnbarnen var mitt sällskap i flera år, efter Georgs bortgång och då var det kondisbesök och en del annat roligt på stan. Nu är de stora och kondisbesöken sköter de själva. Jag är dock så tacksam för att vi har fina relationer och gillar varandra, allesammans.Tacksam för att jag hade tid med dem alla, från den äldste till den yngste, och fick dela livet med dem när de växte upp.

I dag stannade jag hemma. Inväntar vårdagarna Solen skiner och värmer upp den kalla luften men jag fick hjälp med uträttandet av ärenden så jag avstod stadsbesöket.

Tänkte avsluta berättelsen om år 1971 då två av våra barn lämnade barndomshemmet för att inte mer återvända för permanent boende. Vi hade Ulla och Elsemarie kvar, samt Per,som det i stort sett fungerade bra med även om det gick lite upp och ner.Inte lätt att planteras om vid den åldern. Det gjorde ont i mig när han berättade om sina år efter moderns död. Stackars barn! Han var så utlämnad!

För min del hade jag vikariat på olika skolor och trivdes med att möta barnen.Nöjd med mitt beslut att avbryta universitetsstudierna.
Det var fortfarande liv och rörelse i vårt hem. Människor kom och gick och jag trivdes därmed. Så lik min mamma.Ett par ungdomar tog vi vid ett par till fällen emot, för att bo hos oss en kort tid. Arja var självskriven och kände sig alltid hemma i vår familj.

Jul och Nyår firade mamma, Stina och Raquel i Växjö.Vi hade besök av våra vänner Dagny och Henry, från Stockholm. 


Nu kommer jag att under fyra dagar göra uppehåll i mitt bloggande.
"Tack Gud för att Du är med oss varenda en.Tack för Din kärlek, som räcker till för alla. Välsigna alla bloggläsare och låt oss möta Påskveckan med tacksamhet för att Du led och dog för att vi skulle få den brutna gemenskapen med Gud återupprättad och därmed få FRID i våra hjärtan. AMEN!" 

fredag 22 mars 2013

Tränat.Fredag22 mars 2013.Bröllop i Örebro igen!


Så kom jag iväg till träningen till slut. Det var så kallt ute så jag drog mig för att gå ut men med lite extra kläder så gick det bra. Mars i år är ovanligt kall.Jag gillar det inte!

Åter till år 1971. Mamma var då 72 år och jobbade varje dag på karamellfabriken. Hon hann också med att hjälpa andra med tvätt och städning innan dagen var slut. Eller också var hon på kafferep eller hade gäster hemma hos sig.

I augusti detta år avled hastigt Georgs far,75 år gammal. Det var ju bara några månader sedan han gifte sig och det var ett hårt slag för hans nyblivna hustru, som  var en vän sedan många år  och som  kände Lars och Georg, sedan de var små. Därför var det naturligt att vi fick en fin gemenskap med henne och under de följande åren var det hon som höll ihop familjen och vi träffades alla där när hon hade födelsedag.

Så var det dags för bröllop igen. Mamma, Stina och Raquel tog vägen över Växjö för att hämta de tre kusinerna till bröllopet. Föräldrarna kunde ej vara med på grund av sina jobb, eftersom det handlade om Allhelgonahelgen och de arbetade inom livsmedelshandeln. Samma förhinder för min bror och hans familj. Från Stockholm kom Georgs bröder med sina familjer. Nu fick kusinerna träffas,alla tillsammans.
Ingeborg, farfars efterlämnade hustru var också med.
Vigseln förrättades på både svenska och engelska. Det var med blandade känslor Kerstins man deltog i denna ceremoni. Lycklig över att få sin Kerstin men samtidigt tänkte han på sin mamma och sina syskon och fick torka en tår ibland. Han klarade allt så fint. Bröllopsfesten med tal på både engelska och svenska språket, det senare lågmält ,tolkat av Kerstin. Strängmusiken från Filadelfia kom till kaffeserveringen och sjöng några sånger samt gratulerade.

Örebro ligger inte vid havet och det kändes viktigt för oss att få visa den nyblivne mannen både havet och lite mer av vårt land, så jag tog de nygifta och Elsemarie med mig och åkte de 30 milen till Figeholm, där vi bodde hos mormor ett par dagar. Hälsade på i Mederhult och hos fastrar och farbröder i Hörningsnäs,tog en tripp till Oskarshamn för att se hamnen och stora båtar. Allt var så nytt och annorlunda för den som växt upp och varit bosatt i Jerusalem sedan barndomen.

Så kom dagen då de nygifta skulle återvända till "Det Heliga Landet".Ulla, Elsemarie och jag skjutsade dem till Stockholm och Ingeborg, där vi sov till nästa dag för att då åka till Arlanda för att vinka av dem. Ingen lätt dag för en mamma att skiljas från sin dotter, men hon var lycklig över att få resa till Betania igen.En bit från "Barmhärtighetshemmen" hade de hyrt ett litet hus och inrett sitt hem innan Kerstin åkte till Sverige.  Georg var ute på någon guideresa och kunde ej vara med på Arlanda men skulle senare få många tillfällen att besöka
 dem. Som vanligt kommer sömnbehovet farande över mig och jag säger GodNatt nu men återkommer.

torsdag 21 mars 2013

Ny, nu lyckad bildöverföring 21 mars 2013. Bröllop 1971.

        O, vad de dansade! Precis som de riktiga folkdansarna.Först på marken, innan dansbanan blev ledig.
Då fortsatte de där och blev små filmstjärnor då ett gäng japaner fångade dem i sina filmkameror.
Så fina de små kusinerna är!
I dag gick det hur lätt som helst att få in foton. Härligt! Jag blir inte klok på det här med fotoöverföringen!


Gårdagen passerade utan blogg. Hade grupp här  på kvällen. Bjöd på morotssoppa och efterrätten bestod av glutenfri köpetårta. Vi hade, som vanligt bra samtal om vår tro och dess spännande utveckling.

I dag kom Kerstin och hämtade mig och hårfrisörskan tog hand om oss en stund.
Nu passade jag på att handla på hemvägen, när jag kunde få allt hemkört.
 Isak har gått hem och jag ska skriva bloggen lite tidigt i dag eftersom jag har det lugnt och skönt och inte är sömnig.
Jag går bakåt till år 1971.Den 6 aug kom mamma, Stina och Raquel till Örebro för nu skulle det bli bröllop. Sven och Maria hade sång och musik som gemensamt intresse, var med i sånggruppen Gospel Train och var ofta ute på resor till olika platser, dit de blivit kallade.Nu skulle de gifta sig,båda 21 år gamla och förvissade om att det var just de som skulle dela resten av livet med varandra.
Den 7 augusti stod bröllopet i Knista kyrka med efterföljande trevlig bröllopsfest.
 Kerstin hade nu kommit hem igen. Inte lätt för henne att lämna fästmannen kvar i Betania . Hon berättade att både han, hans mamma och en del andra av hans familj var med till flygplatsen och vinkade av henne.Helst ville hon stanna där hon var, men pappa sa att biljetten kunde ej ändras utan hon var tvungen att nu komma hem. Naturligtvis var hon fast besluten att återvända till sin älskade, vilket hennes bagage vittnade om. När Ulla och Georg hämtade henne på Arlanda hade hon i ena handen sin handväska och i den andra en påse innehållande en melon. Nu fick hon vara med på storebrors bröllop.

Den 18 augusti kom Stina och Raquel till Örebro för ett par veckors semester. Åter fick småflickorna tillfälle att träffas, leka och ha roligt.
Georg fortsatte med sina gruppresor till Jordanien och Israel.Tog sina resenärer med till hemmet i Betania och fick naturligtvis tillfälle att träffa Kerstins fästman och förstod att kärleken till Kerstin var stark och äkta.
Georg ordnade med biljett för resa till Sverige och en dag i oktober kom han så till oss i Örebro. Vi tyckte om honom från första stund. Kan ej ha varit lätt för honom att företa sitt livs första flygresa och komma till idel främmande människor,med vilka han bara kunde kommunicera på engelska. Men nu var de tillsammans igen, han och Kerstin.Elsemarie fick lära sig att sjunga små låtar på arabiska och blev snabbt god vän med sin blivande svåger.
Jag avslutar nu mitt skrivande för i dag men återkommer. Ha en trevlig kväll! Allt gott önskar jag er alla! 















tisdag 19 mars 2013

Någon annan städar! 19 mars 2013 och lite forntid.


Elsemarie var företagssam redan på den tiden. Mamma, så stökigt du har på diskbänken!
Det här ska jag fixa, ska du se!

Medan städhjälpen dammsög och torkade golv dök jag ner i en fotohög igen och hittade ett och annat.
Bl. a foton på den nya kusinen som kom från Brasilien, så lagom . Lika gamla, lika intresserade av sång och musik. Så roligt de hade och så roligt för oss runt omkring. De blev vana vid att gå med mormor på tältmöten och hade sedan egna möten där en var mötesledare, en solist,en predikade,en spelade och publik var de var sin gång. Gissa om det var roligt för oss andra att vara  åhörare, utan att avslöja att vi lyssnade. Det finns en del inspelat på band.                                             

En dag tog jag dem med till Stockholm och farfars sommarstuga i Tullinge, där vi bodde ett par,tre dagar. Naturligtvis skulle vi åka in till Skansen och se alla djuren och strosa omkring lite.
Medan flickorna satt på en bänk fick de se ett folkdanslag komma. De gick alla upp på dansbanan och vi fick se en härlig folkdans. Flickorna tittade och tittade. Det ryckte i benen på dem och de började dansa de också. När dansarna gått därifrån gick flickorna upp på dansbanan och dansade.En grupp japaner passade på att filma den fina föreställningen och jag var lite avundsjuk för att inte jag hade någon filmkamera. Men här kommer i alla fall några av de foton jag tog. Först sitter de nyvakna på sommarstugans trappa. Sedan är det Skansen som gäller. Så roligt vi hade. De var så söta i sina röda poncho, som "moster Britta" haft med från Sydamerika. Nu ska jag försöka få in bilderna från Skansen.




 



         
Det gick alltså inte så bra. Jag har suttit länge och försökt. Fick bara in två foton. Nu blir det att kalla på barnbarn igen! Blir så trött på det här med att det hakar upp sig med att få med foton, de jag vill. Det kommer bara upp en massa, som jag tidigare haft med.
Som ni förstår är tålamodet nu slut och jag säger GodNatt och ser fram emot en ny dag med nya möjligheter. 
Som sagt:" ha en God natt och dröm vackra drömmar! Gud är god.
Ja så saknas alltså bilderna där flickorna dansar iklädda sina röda poncho,men de kommer en annan gång, kanske i morgon.








måndag 18 mars 2013

Begravning 18 mars 2013. Lite mer från år 1971.

               Här har vår lilla, duktiga mamma varit hos grisarna med mat.Här gick det undan!

Hittade det här fotot och vill med det visa hur mamma såg ut i vardagen, med alla bestyr.

I dag har jag varit på begravning för en 92årig vän och den företagare som gav Sven sommarjobb under hans studieår. Så mycket den mannen hann med under sin levnad. Hans fru har de senaste åren varit sjuk och bott på ett sjukhem öch varje dag har han varit hos henne tills han nyligen själv blev sjuk och fick sluta sina dagar. De hade varit gifta i 66 år.Barnen hade mycket fint att berätta om sina föräldrar.

Jag går nu till år 1971 igen. Mors dagbok berättar att Elsemarie tydligen var hos mormor och Raquel från den 13 februari till den 19 mars då Arja och jag, efter några dagars besök hos mamma, tog henne med hem till Örebro. De här små kusinerna hälsade ofta på hos varandra. Mamma berättar hur roligt de hade tillsammans denna snörika vinter.

Den 2 juni var så den stora dagen inne då Sven tog sin musiklärarexamen.Då hade Ulla kommit hem, men inte Kerstin. Sven firades av många vänner. Georgs far hade hittat en ny hustru, en vän till Georg och mig.
Hon var föreståndare för söndagsskolan i Korskyrkan i Stockholm, där vi också var engagerade.Stackars  farfar, som genom döden förlorat tre fruar. Ingeborg, som han nu var gift med var en gammal vän sedan unga dar då han var pastor i Elim i Stockholm. Alltnog, de var med på Svens examensfirande hemma hos oss. Likaså våra vänner Dagny och Henry.Det var en glädjens dag för Sven och oss alla. Han hade nu sin flickvän Maria. De var förlovade och skulle snart gifta sig.
Den 2 till 11 juli var Ulla och Elsemarie i Högskulla på en liten semester.

Nu kan jag ej skriva mer för jag måste få lite minneshjälp från min syster,men hon sover nog nu, så jag får ringa henne i morgon. Därför säger jag GodNatt nu. I dag sjöng vi i kyrkan: "Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dig given från Himlen, besinna det! 

söndag 17 mars 2013

I Örebro 17 mars 2013. Intet nytt.Ser bakåt.



      Först vill jag be om ursäkt för att jag skrev fel i går ang. Mellanölet. Jag kallade det för Lättöl. Ni måste ju ha undrat. Nu är felet åtgärdat i förra inlägget. Tack Ulla, för påpekandet. Jag tar gärna emot lite sådana av en och var. Det är lätt att bli "hemmablind".

Från det händelserika året 1971 har jag att berätta en del. Våra flickor reste 1 februari till Hemmet i Betania, som volontärer. Georgs guideresor till Israel och Jordanien började först i april,så vi hade endast breven, som förmedlade nyheter från flickorna. Ett av dessa, från Kerstin, förmedlade nyheten att hon var förlovad.
Hoppsan! Det gick snabbt. Jo hon berättade om den utvalde och om hur förälskade de var.Hon berättade också om varför de förlovade sig så snabbt och det fanns en rimlig förklaring därtill med tanke på att de nu befann sig i Mellanöstern och dess syn på parförhållande skiljer sig markant från vårt.
Kerstin var en tjej, som stod med "båda fötterna på jorden", som det heter och det visade sig att det var ett riktigt val de båda gjort.Han var kristen och de trodde att Gud fört dem samman. Som föräldrar resonerade vi som så, att det var hennes val. Vi hade lagt en grund i hennes liv och nu måste hon själv ta ansvar och gå vidare.Om det blev bra var det roligt, om inte, så hade hon själv valt. Att vi skulle hindra henne att välja sin livspartner föll oss inte in. På hösten samma år blev det bröllop här i Örbro. Återkommer till detta.

Det här blev en kort blogg, men jag måste avsluta och återkommer i morgon. Sov gott , kära vänner!








lördag 16 mars 2013

Forts. på lördagen den 16 mars 2013.

           Mina tvillingsystrar IngaMaj och IngaBritta på liten semesterresa i Sverige. Ålder? 50+???

Jag berättade i mitt förra inlägg om mannen, som jag inbjöd att bo i vårt hem.Det blev, som han sa, han lurade oss också. I början gick allt bra men efter en kort tid återvände han till sitt Rehab. Han hade bra sjukförsäkringspeng och skulle ge mig en mindre summa för mat och husrum. När han försvann så var han skyldig 300 kr,som Rehab erbjöd sig att betala men vid det laget var jag ganska förargad av att se hur våra skattepengar hanterades så jag tog inte emot erbjudandet. Jag hade kontakt med ytterligare en kille, 19 år gammal, som var och hälsade på sin kompis hos oss över en helg och han var arg på myndigheterna  för att de tillät Mellanölsförsäljningen att få sådana proportioner som den fick. Det hade blivit hans fall. Han berättade om hur bra de hade det på Rehab, att alla betalade en krona om dagen. "En symbolisk summa", tillade han .
Vidare berättade han om hur de efter dagens samtal utan hinder kunde gå till krogen och dricka alkohol, vilket de ju hade råd med, för att nästa dag åter sitta i samtal med varandra.Jag hoppas än i dag att det inte är sant, men jag befarar det värsta, efter en del annat jag sett.

Nu hade jag redan genom Arja kommit in i svängen, om man nu får säga så.Hon var alltid välkommen hos oss, nykter , eller inte. Hon dök upp lite när som helst och drog sig aldrig för att ge ett handtag där det behövdes. Det var hon som tog mig med till RIA, som på den tiden låg på Änggatan i en liten lokal, där man bjöd på nyponsoppa och smörgås, om jag minns rätt.Dit kom en del ,som hade svårt att hantera spriten. Där fanns någon att samtala med. Allt var mycket enkelt men dit kunde alla komma och mötas av vänlighet och kärlek.

Arja fortsatte sina studier på universitetet och satt en dag hemma hos oss och skrev en uppsats om "Alkoholens skadeverkningar." När hon satt där och skrev utbrast hon spontant:"O, den som hade sej en sup!". Så skrattade hon och fortsatte att skriva. Nerikes Allehanda kom hem till oss och intervjuade henne om "skadeverkningarna" och det blev en bra artikel. Hon hade lätt för att uttrycka sig både muntligt och skriftligt.
Jag hade ju hösten 1970 börjat läsa svenska vid universitetsfilialen och fortsatte en bit in på år 1971.Jag hade dock börjat fundera på om det var rätt väg att gå. En dag, sedan flickorna rest hemifrån,satte jag mig i ensamhet vid köksbordet och resonerade högt med mig själv. "Om jag fortsätter att läsa tar det lång tid och jag måste ta studielån, satsa mycken tid och inte hinna med varken familj eller medmänniskor." "Om jag slutar kan jag försörja mig genom att vikariera som lärare och vara fri, hinna med ElseMarie och människor som behöver mig". Jag avslutade mitt resonemang med att säga:"Jag slutar." Så gjorde jag det.

Nu började jag mitt nya liv som förvärvsarbetande lärarvikarie och fortsatte därmed i många år och trivdes.

Ja det här får avsluta kvällens blogg. Nu önskar jag över oss alla Guds välsignelse.
"Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.

Skön lördag 16 mars 2013 och vad sen?

      Prinsessan Lilian som var gift med Prins Bertil, kungens farbror begravdes i dag i Slottskyrkan och gravsattes i Haga, bredvid sin prins. De var ett så fint par och det omtalas hur stor betydelse de haft för vår kungafamilj. Jag anmodades att se TVutsändningen hos Lasse och Elsemarie. Dit kom också Kerstin, sedan hon sökt mig här hemma. Hon hade en stor , vacker bukett tulpaner med till mej. SÅ roligt att få.

Nu sitter jag här och ska försöka få till en liten blogg igen. Det år,1971, som jag nu är inne på, hände så mycket så jag får försöka dela upp det i flera inlägg.
I går berättade jag om våra flickors resa till Betania och deras arbete där, bland barn och gamla.

Till detta kommer jag att vid flera tillfällen återkomma, så jag lämnar det för ett tag och går tillbaka till livet i Örebro. Jag har berättat om Arja och om Per,som nu hörde till familjen, men som nog aldrig riktigt knöt an. Med den bakgrund han hade och i den ålder han befann sig var det ej så underligt. Jag tänkte många gångerpå hur underbart det skulle ha varit att få ta hand om honom som 2-3åring. Men några större problem var det ej, mycket tack vare att han fick bedriva sina studier på skoldaghemmet.

Mamma, som kom till oss den 29 januari stannade till den 13 februari då Christer kom och hämtade oss till Södertälje, där vi den 14 febr firade tvillingsystrarnas 40årsdag. Alla syskonen samlade och Karin hade, som alltid god mat att bjuda på. Roligt för oss alla var ju att IngaBritta inte hunnit resa tillbaka ännu.
Den 21 februari var,den tidigare omtalade blåsorkestern, i Oskarshamn och där sa mamma adjö till IngaBritta för den gången. Glada och nöjda lämnade de Sverige. Nu hade de i alla fall sett var deras älskade "mamma" kom ifrån.

När flickorna flyttat hade vi ju ett par rum lediga. I den vevan hände sig att Sven,som var med i en sånggrupp, vid namn Gospel Train, i kyrkan var tillsammans med dem på sångarresor, bl.a. på ett rehab för alkoholister i en stad i vår närhet. Där träffade de en man i 25årsåldern. Han ville börja ett nytt liv och kontakten ledde till att han ville  börja detta nya liv i Örebro. Trots att han fick erbjudande att bo hos en av  ungdomarna, så var jag ,så klart, redo med ett erbjudande att han skulle bo hos oss.Så blev det. Några dagar in i februari kom han och fick ta Ullas rum i besittning.Ganska snart berättade han om hur han lurat människor som trott på honom och tillade att"jag kommer att lura er också." Något jag höll för uteslutet.

För att ej göra denna blogg alltför lång så avslutar jag här och fortsätter med ett nytt inlägg.

fredag 15 mars 2013

Morgon minus 15 men sol 15 mars 2013. Lite forntid.

Visst var det kallt på morgonen,minus 15 grader men solen kom också i dag och när jag gick till träningen i em var det bara 3 minus.En fin dag men det ska bli lika kallt även nästkommande natt.Ojojoj!
Dagen började med försenat födelsedagsfika med grannen, som kom med tre vita rosor och en vacker ängel i blyinfattat glas.
Träningen var nödvändig för att ej uppehållet skulle bli alltför långt. En vecka är i mesta laget.
Trevligt besök väntade då jag kom hem. Dottern Ulla,som bor några mil från stan, kom på kärt besök. Vi tittade på gamla foton, som hon med sin telefon fotograferade av, med gott resultat. Vilka grejer det finns nu.
 Tror att jag ska sikta in mej på en sådan. Kanske en begagnad. Jag klarar mig rätt bra med min lilla Nokia eftersom jag bara SMSar och ringer och borde nöja mig därmed, men nu är begäret där och går förmodligen ej att stoppa. Kanske hittar någon på Blocket.

Men nu till det händelserika årtalet 1971.Svens födelsedag firades 30 januari. Dagen efter åkte Ulla och Kerstin med Georg till Stockholm. Georg hade en egen lägenhet, ett rum med kokvrå, på Kungsholmen och där övernattade flickorna, för att nästa dag ta flyget från Arlanda till Tel Aviv, där de möttes av en av de guider som gästat i vårt hem i Örebro året innan. Eftersom det var genom våra vänner på IM som flickorna fått löfte om arbete på Barnhemmet i Betania, så skjutsades de först till IM i centrala Jerusalem. Britta,som jag lärde känna då jag ett par månader tidigare varit med Georg där och till vilken jag skrev brevet med förfrågan om möjligheterna för våra döttrar att få komma dit, skjutsade dem på kvällen till " The Four Homes of Mercy" i Betania någon mil utanför Jerusalem.Namnet, de fyra barmhärtighetshemmen,omfattade ett hem för förstånshandikappade barn, etthem för barn som var föräldralösa eller av annan anledning ej hade något eget hem, ett ålderdomshem och ett förlossningshem. Det senare var beläget på en plats en bit från Betania.

Barbro, som arbetade där och var den enda med svenskt ursprung, tog nu hand om flickorna. Pratade nyss med Ulla i telefon om den  första kvällen. De fick ett eget rum av enklaste slag, precis som allt var där.
När de lagt sig hörde de skottlossning från dalen nedanför hemmet. De blev stela av skräck när det skrällde i fönsterrutorna och det hela bara fortsatte. Ulla säger att hon var så rädd så hon kunde ej röra sig. Så kom Barbro in till dem och sa att de måste flytta till ett större rum på andra sidan av huset för säkerhets skull.Dit flyttades också de arabiska flickor, som skulle bli deras arbetskamrater.Alla var lika rädda. Så mycket sömn blev det inte första natten. På morgonen fick de veta att skottlossningen endast rörde sig om en övning.

Nästa dag började arbetet genast. Kerstin placerades hos de handikappade barnen, Ulla hos tanterna, av vilka en kunde engelska och som hjälpte Ulla med att lära sig lite arabiska,vilket gick till så att när någon av de gamla på arabiska bad om något eller sa någon mening som krävde svar så gick Ulla till den engelsktalande tanten, hela tiden högt upprepande de arabiska orden, fick svar och gick tillbaka upprepande det arabiska svaret och lärde sig på detta sätt viktiga fraser till att börja med.
I breven jag fick berättade flickorna om hur torftigt allting var, givetvis jämfört med svenska förhållanden.

I första brevet berättade Kerstin om hur illa barnen var klädda. Byxor syddes av sockersäckar och "i baken på barnen kunde man läsa orden `Benefit from USA`. Jag tror att det var lättare för Kerstin att snabbt lära sig lite av språket genom att hon jobbade hos barnen och att arbflickorna, som hon jobbade tillsammans med, kunde engelska. Mitt hjärta rördes av eländet jag fått mig till del.
 Började med att skriva en insändare i vår samfundstidning,Missionsbaneret och fick genast kontakt med en kvinna i Ludvika, som  stod i begrepp att tillsammans med sin man resa till Israel, dit de vunnit en resa i någon tävling. De tog med så mycket kläder de kunde och åkte ut till Betania, träffade våra flickor och övrig personal,samt förstås Mrs Siksek, grundaren av alltsammans.Hon började efter första världskriget att ta emot människor i sitt eget hem i Jerusalem Av kungen i Jordanien fick hon sedermera en tomt i Betania för att bygga ett hem där hon kunde ta emot behövande människor.

Den här kvinnan från Ludvika kom att betyda mycket för Hemmet i Betania. Hon var engagerad och hade förmågan att engagera andra, vilket fick till följd att under flera efterföljande år åkte en del vänner från försasmlingen i Ludvika, till Betania för att arbeta där, kortare eller längre perioder. Med sig hade de både kläder och pengar.

Karin, som var min första kontakt, ringde efter hemkomsten från sin resa till mig och berättade om våra flickor och deras arbetsglädje ock kärlek till barn och vuxna, trots att allt  var
 så primitivt. Det gladde "mitt arma modershjärta", som Emils mamma brukade säga.

Studieförbundets Resebyrå hette  "Programresor"(namnet för att tydliggöra att det ej rörde sig om s.k. badresor utan att man skulle se mycket och göra nya upplevelser.) Resorna från Sverige blev många och varje gång tog Georg grupperna med till Betania. Jag hade genom Georg tillgång till resenärernas namn och telefonnummer,  ringde och berättade om Hemmet och bad dem ta med kläder vilket gjorde att barnen blev fina och behandlades därefter, berättade Kerstin.Flickorna tyckte, när de först kom dit att de handikappade barnen inte alltid behandlades väl, men att det blev annorlunda då barnen fick nya kläder och att "de svenska flickorna" var kärleksfulla mot barnen gjorde att övriga flickor ändrade attityd.
Den första veckan fick de jobba 7 dagar utan ledighet, på grund av att någon arabisk helg inträffade och de arabiska flickorn kom därför inte till jobbet.

Så blev det mycket om detta ,men det var en stor händelse i vår familj och vi har under många år haft kontakt med "The four Homes of Mercy" och även i vårt hem,senare, haft besök av Henrietta Faradj, dotter till Mrs Siksek,  som blev moderns efterträdare.

Men nu är denna fredag snart slut och jag säger Godnatt och tack för i dag.


Innan Kerstin och Ulla åkte till sitt volontärjobb i Betania så tog vi i all enkelhet ett foto på familjen.



















torsdag 14 mars 2013

Rotmos torsdag 14 mars 2013.Blåsorkester till Sverige år 1971.

         
                 Hade bjudit in min syster och hennes son Anders till lunch i dag så jag började i god tid att koka rotmos och kött därtill så att lunchen skulle vara klar och hinna ätas på den timme som stod Anders till buds.
Vi gamla pensionärer hade förstås ingen brådska utan fortsatte vår samvaro med prat om gamla tider och beskådande av gamla foton.
Senare blev jag hämtad till Jonas och Jenny som nyligen köpt villa. Den var precis så trivsam som jag tänkt mig. Särskilt förtjust blev jag över att få se järnspisen i köket.Jag hade järnspis i mitt förra hus och den och kakelugnen var svårast att skiljas från den dag jag flyttade.

Dagen började med sträng kyla men solens strålar fick upp graderna en del.Är så trött på den långa, mestadels grå vintern.
Nu förflyttar jag mig till januari år 1971 och tar mammas dagbok till hjälp för mitt minne.
Den 8 januari kom IngaBritta, efter mindre än ett år  tillbaka till Sverige, men nu av en speciell anledning. Hon kom med hela blåsorkestern från barnhemmet.Tillsammans med dem reste hon omkring till olika kyrkor där de spelade och IngaBritta berättade om nöden i Brasilien och om pojkarnas bakgrund, så folk grät och mycket pengar samlades in för pojkhemmets räkning.Missionärsparet Taranger, som en gång startade barnhemmet, som hade ett hus för flickor och ett annat för pojkar, var förmodligen med på resan till Sverige förutom andra vuxna, som behövdes för att allt skulle funka.
Blåsorkestern medverkade vid ett tillfälle på TV, i Hylands hörna, ett oerhört uppskattat program.

Den 29 januari kom mamma,Stina och Raquel till oss i Örebro och dagen efter bjöd vi alla brassarna hem till oss där de fick lite ätbart innan de begav sig till Pingstkyrkan för medverkan där. Fullsatt kyrka. Folk stod i gångarna och var de kunde få en plats om de väl kommit in. Mamma skriver att kollekten, som samlades in gick upp till 15.000 kronor. Mycket pengar på den tiden. En del av publiken hade fadderbarn på hemmet och fick nu chansen att se dem i verkligheten. Tror att deras sista framträdande i Sverige var detta i Örebro.  IngaBritta återvände glad till Porto Alegre med sina pojkar. Nu hade de fått se en stor del av Sverige. Dessutom snö och även fått åka kälke. Vilken grej!
         
 Detta år skulle fler oförutsedda saker hända men jag får spara det till nästa inlägg och säger härmed Godnatt och önskar över oss alla Guds rika välsignelse. Den mår vi bra av. Tack,Gud, för i dag! Amen!               

onsdag 13 mars 2013

Så här blev onsdagen den 13 mars 2013 och lite annat.



IngaBritta sände brev och foton från Brasilien.Det översta visar IB på besök bland fattiga barn någonstans.
Nästa bild är från en julafton i början av "Hoppets hems" tillkomst. Det blev flera barn med tiden.
På baksidan av nästa foto står det:Lasarus och hans bror Evandro Luiz. Visst är de goa? När jag var sjuk kom Lasarus och la handen på min panna och sa: Jag har redan bett för dig. Gå upp nu!"
Så mycket kärlek det var rådande mellan IB och hennes pojkar!

I dag minus 9 grader men så kom solen och det blev en skön dag i alla fall.Jag har handlat, haft matgäst och varit trött. Stannade därför hemma i kväll när Husgruppen träffas hos en av deltagarna.
Nyheterna handlar om den 13åriga flickan  som tog sitt liv i fredags i Kumla. Polisen jobbar efter olika teorier och ingen vet var det slutar. Detta är en sorg för hela landet.
Vidare berättas om att en ny Påve valts i Rom. En stor händelse.

Under Georgs och min vistelse i Jerusalem i oktober besökte vi IM (Individuell Människohjälp) och träffade där svensk personal, som arbetade med sjuka barn, om jag minns rätt.I mitt inre föddes en tanke gällande våra äldsta döttrar, Kerstin och Ulla. Kerstin var snart klar med sin sjukvårdsbiträdesutbildning. Ulla skulle till jul avsluta sin tid på Hushållsskolan. I mitt huvud väcktes tankar. Båda var fria efter Nyår.Ingenting planerat. Jag såg ett strålande tillfälle för mina döttrar att få lite erfarenhet av livet om de kunde få komma till IM i Jerusalem. Skrev dit och frågade om möjlighet för dem att för en kort tid få praktisera där. Flickorna var intresserade och vi väntade på svar från Jerusalem. I våra dagar är det ingen stor grej att resa till ett annat land. Man har mobiltelefon, kan smsa och ringa. Annorlunda var det på den tiden. 
Vi fick svar att det ej fanns möjlighet att på IM ta emot flickorna men att de hade kontaktat ett hem i Betania utanför Jerusalem, där en svensk kvinna arbetade och var villig att ta emot våra döttrar.

Julen firades i familjen, nu också med Per, som firade sin första jul hos oss.Arja var självskriven. Kom och gick, som det passade. Hon hade egen lägenhet och bodde bara ibland över hos oss. Både hon och jag fortsatte våra universitetsstudier.
Nu avslutar jag för i kväll. Nästa år blir händelserikt och jag väntar med att beröra det till nästa inlägg.
Sov gott! Tack Gud för i dag,Din nåd över oss och Din gränslösa kärlek.Tacksamhet är ordet!!!


tisdag 12 mars 2013

Träning i går,välbefinnande i dag. Lite mer från år 1970


                         Detta är Georgs far och mor, Elsa och Helgo. Tror att de gifte sig 1922.Vet ingenting mer om detta. Mamma Elsa dog när Georg föddes.
Hittar ett och annat bland gamla foton. Undrar ibland varför jag inte tagit itu med detta förut, men när jag tänker tillbaka på det liv jag levt och mitt valspråk "människan först"så undrar jag inte. Jag fyllde, i min krafts dagar, mitt liv med så mycket, som jag nog kunde ha låtit bli, men mitt liv har verkligen varit både omväxlande och innehållsrikt. Nu är krafterna i avtagande, men jag har tid att disponera och nu har turen kommit till att plocka fram gömda, men ej glömda, gamla minnen.

Jag skrev ingen blogg i går. Vad sysslade jag med? Jo jag tränade, bakade bullar och sorterade ett stort antal foton.Var för trött för att skriva.Nyhetssändningen på kvällen gjorde mig också ont så jag hade dubbel anledning att inte blogga.

Nerikes Allehanda berättar i dag om det förfärliga som hände i grannstaden Kumla, i fredags då en flicka, 13 år gammal, dödades av tåget. Efter att ha hört om det i går kväll blev jag handlingsförlamad. Man har nu förstått att det inte var någon vanlig olycka, utan polisen utgår  ifrån att det var ett självmord. Anledningen tycks vara hot "på nätet", kanske också annat, som gjorde att flickan ansåg det bäst att ta sitt liv. Rubrikerna i tidningen i dag är större än någonsin tror jag.

I dagens nyhetssändningar får vi också veta om hur två personer drunknat när de körde ner i vattnet. De hade kört från bensinmacken, där de tankat, utan att betala och jagades av polisen.
Blir så ledsen över allt elände. Mest går mina tankar till 13åringens familj. Vilken förtvivlan de måste känna!
Folk går till kyrkan, där det finns personal att samtala med och i skolan har man krisgrupper i tjänst.

Men jag måste gå vidare med 1970talet. Georg och hans chef, Herman Holmgren var i full gång med planerandet av resebyrån och gjorde resor till Jerusalem för att rekognosera och förstärka kontakten med den Turistbyrå de börjat samarbeta med.
Två av deras guider kom på besök till Sverige och gästade också oss i Örebro.

Den kloka rektorn på Studieförbundet ansåg att Georg skulle ta sin fru med sig för att tillsammans ta en titt på landet.Kanske anade han att jag i framtiden skulle få offra mycket av vår "tillsammanstid" och att jag då borde känna till vad han givit sig in i.
I slutet av oktober åkte vi två till Jerusalem där vi bodde på Hotel Shepherd en hel vecka med utflykter hela dagarna. En av guiderna, Sarri,som varit hos oss i Örebro tidigare, skjutsade oss runt till olika platser, där vi besökte olika hotell och restauranger som Georg senare skulle ha kontakt med.Naturligtvis tog vi också god tid på oss för att bese Jerusalem. Överallt möttes vi av idel vänlighet. Så fantastiskt att vara i "Det Heliga Landet", som jag hört berättas om sedan tidiga barnaår.Turistbyråns guider var kristna araber, som också de verkligen trodde på det de berättade om.
Jag minns särskilt vid ett tillfälle, då vi stod på Oljeberget och därifrån såg Jerusalem. Guiden läste ur Matteus kap 23.Innan han började läsa frågade han Georg om jag kände till sammanhanget från Bibeln. Georg försäkrade att jag kände till vad som stod i Bibeln.Det gjorde det lättare för guiden att tala.
Han berättade att här stod Jesus när Han sa de här orden, och så läste han vers 37."Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Hur ofta har jag icke velat församla dina barn, liksom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men ni har icke velat."

 Så mycket det finns att se i denna stad. Getsemane, Golgata, Via Dolorosa,  som leder tankarna till Långfredag och Påskdagen. Vi stod där i stillhet på de heliga plaserna,djupt gripna över det vi såg.
Innanför murarna pågick handeln för fullt och dofterna, av alla olika kryddor glömmer man inte.
Vi fick besöka Jeriko, där Jesus mötte Sackeus, som efter den dagen fick ett nytt innehåll i sitt liv.

 För mig var det så värdefullt att se landet tillsammans med Georg, som såsmåningom själv fick guidelicens,vilket betydde att han med den friheten, kunde spara in en del tid.Detta var för mig första besöket i landet. Det har under årens lopp blivit fler men då oftast tillsammans med grupper.

Att lämna sommarvärmen och anlända till Arlanda, där första snön hade fallit var något jag inte gillade. Ville bara åka tillbaka, men nu var det för mig att lämna Georg i Stockholm, där en ny arbetsvecka väntade, för att ta tåget till Örebro. Genom fönstret såg jag snön ligga på träden och av solen syntes intet. Skillnaden var alltför stor mot den gångna veckan. 
   
 Elsemarie hade varit hos mormor och Raquel, medan vi var på resan men hade hämtats av Sven och hans Maria, så hon fanns på plats då jag kom till Örebro. Denna resa kom att få konsekvenser för hela vår familj i framtiden. Om detta ska jag senare berätta!

Säger nu "Tack för i dag"  På återseende!
Nu säger jag tack för mej och önskar er alla en God Natt. 

  

söndag 10 mars 2013

Solig söndag 10 mars2013.Mera 70tal.


                I dag blev det besök i Immanuelskyrkan. Där hade de besök från en församling i Viborg, Ryssland, deras vänförsamling sedan många år.De sjöng så fint, hälsade från sin församling och gav uttryck för sin tacksamhet för all hjälp de under årens lopp fått från församligen i Örebro.

Kanske ska gå direkt till år 1970 igen. Ser på vykort att Sven var i Duved på skidsemester i februari. I vår gästbok står det: Frankrike 25/7 - 12/8 1970. Någon har ritat en buss och det står vidare att Ingemar var chaufför i 1600milabilen. Flore kock och avbytare som chaufför. Några namnteckningar. Vet inget mer om denna färd men kanske någon annan minns. Vet säkert att jag inte var med.Tydligen var en del av deltagarna hos oss och fikade efter hemkomsten till Örebro

Slog just en signal till Ulla och fick veta att det var hon som var med på denna resa till Frankrike tillsammans med ett antal ungdomar i en folkvagnsbuss. De bodde en vecka i Paris där de gästade en baptistförsamling och deltog med sång och musik i kyrkan och på gator och torg. Allt för att sprida det kristna budskapet. En vecka deltog de i ett läger. Ulla hade med stort intresse läst franska i skolan och fick nu lite användning av sina kunskaper.
 Innan denna resa var hon på läger i Gullbranna och under den veckan var Georg, Elsemarie och jag i Österrike,där Georg hade något uppdrag och Elsemarie och jag fick följa med i gruppen. Minns att det ej hade att göra med hans tjänst i Frikyrkliga Studieförbundet utan någon "annan historia",vilken minns jag ej.

Hösten kom och Ulla åkte tillsammans med en kompis till en  Hushållsskola i Södertäljes närhet för en termins studier där.Kerstin började en utbildning till sjukvårdsbiträde.Kerstin visste inom sig att detta var riktigt för hennes del och var nöjd. En del andra tyckte väl att det var att satsa för lågt och lät henne förstå det genom att tröstande säga:"Ja, man kan ju vidareutbilda sig". Kerstin stramade upp sig och tillade sedan hon sagt vad hon tänkte bli:"Man kan vidareutbilda sig."För henne var det lika mycket värt att vara sjukvårdsbiträde, gatsopare eller vilket annat yrke som helst.Hon är i dag en bra Distriktssköterska. Det gick att vidareutbilda sig!
Sven började sista året på Musikhögskolan. Per började i en av stadens Grundskolor. Efter en kort tid blev jag kallad till samtal med läraren. Det visade sig att han störde för mycket på lektionerna och blev flyttad till ett Skoldaghem, med ett fåtal elever och stort antal lärare i förhållande till elevantalet. Det var till nytta för alla parter. Där började dagen med gemensam frukost och studierna anpassades efter elevens förmåga att inhämta kunskaper och lektionerna varvades så att det skulle passa för varje enskild elev. Ganska ofta var det föräldramöten. När Per var sjuk kom en lärare hem och undervisade.Detta hände ej mer än någon gång för Per var en frisk pojke.
Eftersom han fick både frukost och lunch på skolan och dagarna var "samlade", så visste jag hur dags han skulle komma hem varje dag.
Men jag då? Jo jag ville helst av allt bli lärare men tyvärr fanns på den tiden ingen sådan utbildning i Örebro.
Här fanns dock en Universitetsfilial, vilket gjorde det möjligt att fortsätta studierna där. Jag bestämde mig för att läsa svenska och religion och bli lärare i dessa ämnen så jag började på hösten mina studier i svenska.
Elsemarie var nu en tid dagbarn hos en granne,som hade en flicka i ungefär samma ålder och som brukade leka tillsammansmed Elsemarie. Georg fortsatte att veckopendla mellan Stockholm och Örebro.
Vad mer som hände detta år var att Kerstin tog körkort den 6 februari, att Georgs far, i april, blev änkling för tredje gången Men nu tar dagen slut igen och jag ska inta sängen, så nu lämnar jag in för i kväll. Vi hörs igen! Sov Gott!

lördag 9 mars 2013

Lussekatter? 9 mars 2013. Forts 1970.

Detta foto,som är det enda från min tidiga barndom har av mamma, som alltid var noga med datum, daterats till den 9 maj 1929." Helge,5år, Ruth 2 år står det.Då bodde vi fortfarande i "Lugnet," som var namnet på stugan, där vi bodde ytterligare två  år innan vi flyttade ut till kusten och Figeholm.Undrar vem som har tagit detta foto. Absolut inte våra föräldrar!

I dag tog jag återigen bussen till stan för att köpa den bläckpatron, som jag glömde köpa i går.
Lussekatterna,då? Joo, jag har bakat en plåt med lussekatter för att infria ett löfte till mina två barnbarnsbarn, söner till Fredrik och Anna. De åkte till Thailand före jul och jag sa att de skulle få fika med lussekatter när de kom hem igen. Men då hade jag ätit upp de jag bakade till jul så fikat blev ställt på framtiden eftersom jag ej varit vid full hälsa förrän nu. Jag ska snarast infria mitt löfte till Johannes och Lovin, jag lovar!

Nu  till år 1970 där jag åter tar hjälp av mors dagbok.Där står att jag den nittonde juni kom hem till mor tillsammans med Ulla, Elsemarie och  en grabb i 13årsåldern. Vi kan kalla honom Per.

Nu måste jag ge en liten bakgrund till det följande. Det började medan vi bodde i Lesjöfors. Min stora kärlek till barn har följt mig genom livet, liksom ett stort, ibland alltför stort, mått av empati.
En dag i början av 60talet kunde man i ,jag tror Aftonbladet, läsa om ett barn och ungdomshem för pojkar, där dessa blivit synnerligen illa behandlade, bl.a. tvingades de av sina vårdare att vid ett tillfälle,som straff, simma i iskallt vatten.Det fanns foto på detta i tidningen. Det här berörde mig så illa att jag sparade tidningen och då och då tog fram den,läste och tittade på bilden och mådde inte bra. Det föddes inom mig en längtan efter att någon gång få göra något för barn som blev illa behandlade av vuxna.

Nu bodde vi sedan några år i Örebro och bortsett från Arja och en och annan ytterligare,som behövde min och familjens hjälp, så levde vi ett ganska normalt familjeliv. Det förvånar mig ännu att familjen så helhjärtat ställde upp på mitt sociala engagemang. När jag tänker efter så har jag nog aldrig tagit ett ordentligt "snack"med de mina om hur de upplevde att plötsligt ha någon främmande människa i huset. Ska göra det någon gång. Vid ett tillfälle ringde en missbrukare på dörren, en kille i 25årsåldern.Jag bjöd honom på kaffe i köket. Plötsligt tog han upp en trasa ur fickan och sniffade thinner.När han avlägsnat sig så berättade Elsemarie att han tidigare på dagen varit utanför"Kyrkans Barntimmar" och att barnen varit så rädda.
Nu lämnar jag tills vidare dessa som sysslade med alkohol.

En dag i början av 70talet fick jag se en annons i tidningen att Socialen sökte ett hem för en 13årig pojke. Nu tändes på nytt den längtan som påbörjades i Lesjöfors tio år tidigare. Jag pratade med make och de tre stora barnen om vad de tyckte. Skulle vi kunna ställa upp för ännu en familjemedlem? Ett sådant beslut är ju ej lätt att fatta. Man vet inte mer om personen än det som Socialen berättar.
Som kristna har vi alltid ett uppdrag att "vad vi vill att människorna ska göra .mot oss, det ska vi göra mot dem." Förmodligen har jag, i min iver, varit påverkad av  mammas usla barndom i det fosterhem, där hon växte upp. Alltnog, vi bestämde oss för att ta emot denna 13åring. Jag resonerade som så att våra barn hade fått en trygg grund att gå vidare med och nu skulle vi kunna ge ännu ett barn något av detta. Någon enkel uppgift var det inte. Han var osäker och misstänksam, ganska naturligt. Hans mamma var död och hans pappa hade vissa alkoholbesvär och bodde ensam i en lägenhet i stan.

Nu kom vi alltså hem till mamma för första gången  med Per i sällskap.Georg var på någon resa. Sven och Kerstin sommarjobbade i Örebro. Vi hade några fina dagar i Högskulla.Mamma skriver att det var så varmt. Omkring 40 grader. Måste väl ha varit i solen!. Men med Östersjön så nära  var det också nära till svalka.

Men nu, mina vänner, säger jag tack för mej och fortsätter min historia i nästa inlägg. Många av er kanske har haft en fin kväll med Melodifestivalen.Jag är ej musikalisk och förstår mig ej på den. Nu tackar jag Gud för denna sköna dag, för solsken och allt! Guds välsignelse över oss alla! Amen!

fredag 8 mars 2013

Annorlunda resa med bussen i dag, 8 mars 2013.

Minus 9 grader på morgonen ,men sol och en helt underbar dag, som förde mycket gott med sig.
I dag är det 118 år sedan min pappa föddes. Han dog när han var 58 år så våra barn har inget minne av honom.
Jag började dagen med att baka kakor. Gjorde sedan fyra semlor och gick till min nyinflyttade syster en kvarts väg härifrån. Hon hade besök och denna dam berättade om hur hennes man som varit sjuk i 14 år efter att han i sitt arbete fallit från ett tak och efter detta haft fruktansvärd värk, som tvingat honom att äta starka tabletter för att hålla smärtan borta. I en kyrka här i stan, för några månader sedan, fick han förbön och efter det kunde han sakta, sakta trappa ner medicinintaget, enligt råd han fick av predikanten som bad för honom, för att till slut kunna ta den sista tabletten och kan nu röra sig obehindrat, utan smärta. Han hade tidigare delvis varit tvungen att använda rullstol. Hans fru berättade om den enorma glädje han upplever.
Gud verkar också i Sverige med att hela sjuka, fast det inte talas om så ofta, och  inte förekommer i samma utsträckning som i andra delar av världen-Men vi väntar på att vi också i vårt land ska få vara med om att se Gud göra under. Min vän Stefan blev  helt fri från sin svåra ångest och är nu både glad och tacksam.
Efter besöket hos min syster och ett besök i Mikaelskyrkan tog jag bussen till stan. För första gången efter min långa förkylningstid kunde jag gå omkring och känna glädje över att orka strosa omkring lite här och där.
Efter förkylningen, som inte var någon svår sådan, blev jag så trött och har "duckat" för minsta ansats till ansträngning. Efter ett par lyckade affärer på stan kom bussen precis lagom och jag valde en plats nära utgången. Bredvid mig satt en dam och vi började samtala om vädret, förstås.. Jag talade om hur glad jag var för solen i dag och att jag orkade med. Jag sa att jag tackar Gud varje dag för hälsa och krafter.Fick till svar att hon också brukade bedja. Så nämnde hon att hon läste en bok och undrade om jag kände till den. Jag blev mäkta överraskad  att höra detta för den boken,"Daglig Kraft", läser jag dagligen och har under årens lopp inhandlat åtskilliga sådana på Second Hand för att ge bort till barn och vänner. Tyvärr är det nu flera år sedan jag lyckades få tag på ett exemplar. Jag tittar alltid efter den , när jag besöker Myrorna, Kupan eller andra andrahandsaffärer. Vi samtalade om Guds ledning och hur Gud talar till oss. Det visade sig att vi skulle stiga av vid samma hållplats och där bytte vi telefonnummer,med avsikt att träffas igen och vi skildes åt med en innerlig kram. Vi hörde hemma i Guds familj och kände denna andliga gemenskap, som är speciell för den som har tron på Gud som något viktigt i livet. Ett märkligt men intressant möte en vanlig fredag!

Många gånger när jag har läst i mammas dagböcker har jag varit förvånad över hur ofta hon skriver om att hon bakade. Nästan varje dag. Bullar, kakor,surgräddskringlor,(om du bara visste hur goda de var!) och tårtor ibland, men så kom jag att tänka på att hon hade varken kyl eller frys och då bakades det  mindre satser och ofta.
I kväll har jag bakat kakor, stekt kyckling och lagat till en god viltgryta. Som vanligt säger jag:"Tack Gud att jag orkat detta". Jag har ju ändå haft en del annat för mig under dagen.Gud är så god och sviker aldrig.

Nu ser jag fram emot morgondagen och hoppas att det också blir en bra dag med sol och glädje!!!



torsdag 7 mars 2013

Lugn och skön torsdag 7 mars 2013.


    I går skrev jag ingen blogg. Jag handlade, lagade mat till kvällen då husgruppen skulle komma.Vi hade som vanligt intressanta samtal om livets viktiga frågor och åt tillsammans Jag bjöd på en ris och kasslerrätt. Sallad och dricka hade ett par av deltagarna med. Så enkelt för mig. Drömtårta och kaffe till efterrätt. Det finns ett par allergiker med i gänget men den här måltiden passade för alla.
Samtalet påminde om det vi hade förra gången.Det handlade om Jesu död och uppståndelse. Många intressanta frågor kom upp och ventilerades.

I morse befann jag mig plötsligt i källaren och kom på att jag kunde ju dyka ner i några kartonger som stod där och har länge så gjort. Tog med en kartong upp och trots att jag hade annat att göra satte jag igång med att sortera foton i olika högar.Största högen blev den som skulle slängas. Tittade noga på varje foto. Vet mina barn vem som finns på fotot? Om svaret blev nej,kom det i "slängahögen"Det här var en mycket gammal kartong, som jag aldrig givit mig tid att titta närmare på. I sanningens namn måste sägas att det finns   kartonger av yngre datum, som väntar på lite uppmärksamhet.

Men nu ska jag vandra bakåt till år 1970 då mamma,Stina och IngaBritta gästade oss över Nyårshelgen.
IngaBritta hade i januari avskedsmöten i Figeholm och på andra platser för nu var det dags att resa ut för en andra period i Brasilien.Under Sverigevistelsen hade hon packat den ena stora trälådan efter den andra ,som skickats till Göteborg för att därifrån gå med båt till Porto Alegre.
Den 31 januari lämnade IngaBritta Högskulla och mamma, som skriver:" En ledsam dag. Jag har gråtit mycket."Ser i mors dagbok att IngaBritta packade lådor t.o.m. sista dagen hon var hemma och samma dag som hon reste hämtades de för frakt till Göteborg. Nitisk var hon, vår syster.

Den 7 mars kom mamma, Stina och Raquel till oss i Örebro.Nu var flickorna drygt tre år och inga språksvårigheter längre. De lekte och sjöng och hade så roligt. Elsemarie följde med dem hem till mormor och leken fortsatte till 21 mars då Elsemarie åkte hem via Växjö.
Till mammas födelsedag den 16 maj var vi hos mamma igen för ett par dagar. Redan den 30 maj kom mamma, Stina och Raquel till oss i Örebro igen, då vi firade Mors Dag.

Den 1 april började Sveriges Television sända FärgTV. Tänka sig, det är bara 43 år sedan. FärgTV var dyra apparater och många behöll sin svartvita TV ännu några år.
Men klockan går och jag längtar till sängen och säger härmed GodNatt till er alla.
Herren välsigne oss och bevare oss! Gud är en god Gud, som älskar oss. Tack för i dag!

tisdag 5 mars 2013

Skolan Figeholm på 30talet.Solig dag i Örebro 5mars 2013


Fotot visar Figeholms skola på min tid. Tyvärr jämnades den med marken för flera år sedan. Någon som vet när?Ett museum i den byggnaden hade kanske varit bättre än att sälja tomten till villabebyggelse. I huset till vänster bodde ett lärarpar, som hade nära till jobbet, kan man säga! Det här fotot borde ha varit med långt tidigare men först nu dök det upp ur gömmorna.Gatan ,som på min tid hette Alle´gatan, är fortfarande infarten till samhället, köping på 30talet.

I dag skiner solen och det känns aningen vårlikt. Tobias är på USÖ och röntgar foten som han vrickade förra veckan och har efter röntgen väntat i flera timmar för att komma till avdelningen för frakturer. Föräldrarna har svårt att gå ifrån sina jobb men delar upp sin tid för att någon ska kunna vara med.
Jag fick besök av barnbarn med son från Nora.Den lille krabaten är en glad gosse och kunde nu gå omkring utan stöd.Storasyster var på dagis.

Vi är nu på väg in på 1970talet i min livsresa.Hösten 1969 hade jag fortsatt  mina studier i de ämnen som vi ej läste på Folkhögskolan. Utbildningsbidrag beviljades även denna termin.Men nu var det alltså år 1970. Mina systrar och mamma reste hem till Småland 5 januari.
Georg hade hela julhelgen förberett en resa till Israel då det nu var aktuellt för Frikyrkliga Studieförbundet att starta resebyrå. Dess rektor, Herman Holmgren och Georg var båda lika entusiastiska och Georg hade nu fått i uppdrag att resa till Det Heliga Landet för att skapa kontakter. Han hade av sin chef fått skriftliga direktiv och jag minns hur han läste dessa mycket noggrant.Den fjärde januari reste han på den resa som skulle bli inledningen till ett mångårigt resande med grupper till olika länder. Han hade ej många dagar på sig och han var nog en aning nervös inför detta uppdrag att lägga grunden till en resebyrå.Han visste bara vilket hotell han skulle bo på i Jerusalem.Han berättade sedan om hur han näst sista dagen, efter ivrigt sökande, fick kontakt, med Holyland Tour, den resebyrå, som sedan blev den kontakt i Jerusalem ,som behövdes.

Nu ska jag försöka minnas bakåt i tiden,utan mammas hjälp.Men jag tror att det får räcka för i kväll. Sov gott för nu är det tid att sova.

Ja här ska nu sökas kontakter.Åt vilket håll ska jag gå? Följa åsnan eller be om ledning från Gud?
Gud hörde Georgs bön om ledning och han hamnade hos rätt Turistbyrå, ett samarbete som fortsatte så länge Georg levde.Gud sviker aldrig.


 

måndag 4 mars 2013

"Nu är jag nöjd och glader" 4mars 2013.Lite från 1969.


                J:1 invigning någonstans i Sverige under Georgs tid som juniorsekreterare i Örebromissionen, numera Evangeliska Frikyrkan."En J:1are är sann i tanke, ord och gärning, villig i uppgifterna, trogen Gud och kamraterna." Så löd lagen, som alla kunde. Lösenord:" Framåt steg för steg." Så gjorde man honnör och fick sitt J:1märke.Alla klädda i sina uniformer.Så högtidligt och en viktig stund för de nyinvigda J:1arna!



         
När jag vaknade i morse kände jag mig lite sorgsen.Ofta vaknar jag med en sång tonande inom mig men inte i dag.Men så, helt plötsligt, började en gammal sång, som ofta sjöngs i kapellet i min barndom, tona inom mig. Sången skrevs på 1800talet av Nils Frykman,en man om vilken man skulle kunna skriva mycket.Får väl återkomma till det när jag bloggat klart en gång i framtiden.Sången börjar med orden:"Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut." Vers 5 gav mig dagens inriktning och tog bort min sorgsenhet."Nu Jesus hos mig bliver med nåd så rik och fri." Versen slutar med orden:" Och nu jag slipper sörja, ty Herren sköter allt. Åt Honom min sak jag befallt."
Jag blev glad och tackade Gud för denna hälsning. Sedan har jag haft sången i mina tankar hela dagen.Tänka sig,Herren sköter allt, i den mån jag låter Honom göra det. Glädje!

Men nu till försommaren 1969. Jag drog till England med ett propellerplan. Vi möttes av representanter för den skola där studierna skulle bedrivas. Placerades i Taxibilar och kördses till de värdfamiljer som skulle ta emot och ge oss husrum ,frukost och kvällsmat.
Jag hamnade hos en ung änka med tvillingar, sex år gamla. Redan första kvällen fick jag frågan om jag ville sitta barnvakt medan modern skulle ut på någon förströelse. Naturligtvis ville jag det. Flickorna var så vackra och tog sin uppgift att undervisa mig i språket på största allvar. En annan kväll då vi var tillsammans tog en av töserna fram en liten sagobok och bad mig läsa för dem.Systern tittade strängt på henne och sa:" No, no! It
is too hard for her."Jag bad om att ändå få försöka och sedan fick jag läsa utan hinder. Har många gånger ångrat att jag inte fortsatte brevväxlingen med familjen.Den pågick bara en kort tid efter hemkomsten till Sverige.
Efter frukost på morgnarna, lämnade jag den vackra villan och tog bussen in till Brighton, skolan och kamraterna.Det var högst intressant att vara med på undervisningen och utflykterna till olika platser, då vi åkte buss och blev så väl omhändertagna.
När jag kom till Växjö för att hämta mina döttrar, hade Elsemarie lärt sig att säga:" Oelkam hom to Soiden."
Fullt korrekt uttal.Underbart! Så roligt att se dem igen.
Efter det hann vi med läger i Östersund. Målstalägret vill jag minnas att det kallades. Missionärsfamiljen Thörn hade nyligen kommit hem från Brasilien och var med på lägret för att tala om sitt arbete i Sydamerika.
Extra roligt för oss. De kände ju min syster IngaBritta därifrån.

Hösten gick. Georg veckopendlade till Stockholm och bodde hos våra vänner Dagny och Henry Jakobsson. 
Mamma, IngaBritta, Stina och den lilla nya kusinen Raquel firade julen i Växjö och kom till oss i Örebro den 30 december för att vara hos oss över Nyår.
Mamma avslutar på Nyårsafton sin dagbok så här:"Tack gode Gud för det gångna året, för Din stora nåd och rika välsignelser." Så citerar hon en sångvers:" Jag kan icke räkna dem alla , de prov på Guds godhet jag rönt."  Övrigt att notera är att Olof Palme i oktober blev statsminister. Nu är dagen slut och jag är tacksam.I morgon väntas besök av barnbarn och barnbarnsbarn från Nora.

             

                         

söndag 3 mars 2013

På läger 1969.

     Med pappa och mamma på läger i Östersund år i969.Sista lägret under tiden i Örebromissionen för Pappa Georgs del.
    Vid dagens början borstar man tänderna. Detta foto har nog ej med lägret att göra utan måste vara när vi var på egen resa någonstans.
På foto nr två däremot är vi på lägret och Elsemarie är ute och går med en av sina dockor.

Fin födelsedag 3 mars 2013.

Börjar med ett foto på Elsemarie, som nu också försöker sig på att spela gitarr.I fantasin låter det bra också om man spelar på en snöspade och sången var äkta och njutbar redan i tvåårsåldern. Men nu ska det handla om mig .


I dag är det söndag och min födelsedag. Jag har sedan i onsdags bott hos Filip och Tobias, vars föräldrar har varit i Växjö hos storasyster och hjälpt till med flyttbestyr.I morse fick jag kaffe och tårta på sängen och ett fint paket med ett armbandsur som de själva lagt ihop till och köpt åt mig. Efter det blev jag bjuden på god omelett till frukost. På FB strömmade det in gratulationer. Kristin kom med vackra blommor. Besök av Sven som hade med en stor bukett tulpaner och en helårsprenumeration på Nerikes Allehanda. Utan sin Maria, som blivit förkyld och låg hemma med feber. Senare kom Kerstin med tulpaner och ett kuvert på vilket man kunde läsa:" Till Paris, till Paris får du rida på en gris." På kortet :"Nej, vi skojar bara....Det är väl klart att du får flyga med Air France och att du får bo på ett fint hotell mitt i Paris....och du behöver inte betala för det gör dina flickor.Grattis mamma! Från Kerstin, Ulla och Elsemarie med familjer. Ojojoj!  Ni förstår säkert att jag är så nöjd, så nöjd! Den här gången åker vi utan Sven,som skötte om New Yorkresan förra året, men hans systrar är också duktiga. Förresten tänker Sven och hans Maria också åka till Paris lite senare i vår. Alla mina barn har varit där tidigare så nu måste jag väl komma dit också innan jag blir för gammal.

Vilken trevlig födelsedag det blev och den förgylldes ytterligare genom att Tobias bjöd Filip och mig på lunch. Tack Gud för allt, säger jag!
Fotona, som jag skannat in men som försvann ,kom fram och jag publicerar dem  i eget inlägg. Nu är jag ganska trött och önskar er alla en God Natt!

fredag 1 mars 2013

Strålande fredag 1 mars 2013.SOL! Kanske något mer.

Vaknade till mobilens signal. Bor hos Tobias. Föräldrarna i Växjö. Filip också borta.Tobias till tandläkaren kl. nio.Hade ont i tanden och kom hem. Vi tyckte att han kunde stanna hemma. Han ringde pappa och fick svar." Du ska till skolan!" Därmed var det avgjort. På min fråga om det bestämda svaret kunde ha att göra med föräldrarnas yrken som rektorer, blev svaret:"Självklart." Så cyklade han iväg och hann med de tre ämnen som återstod av undervisningen denna dag. Jag tog bussen till stan och fixade med bank och handlade mat. Bl.a. fyra Almoundtårtor till extrapris. Alltid bra att ha i frysen. Jag börjar inse att jag ej MÅSTE göra allting själv. Tiden blir alltmer dyrbar ju äldre man blir.

I går och i dag har Jonas och Jenny flyttat in i sin nyinköpta villa.Med hjälp av syskon, föräldrar och vänner.Ska bli roligt att se den. Jag gillar den på grund av de bilder jag sett på nätet.

Nu är det kväll och det betyder Tacos hos familjen Hallqvist, så vi hjälptes åt alla tre,Filip var nu hemma och delade vårt mys innan han gick till bussen för att besöka en klasskompis, som har party.
Nu är det TV en stund. Sedan kanske lite Fiaspel. Vi har alltid mysigt Tobias och jag och trivs med varandra.

Jag berättade i mitt förra inlägg om år 1969 och nämnde om att jag åkte till Brighton i England tillsammans med en del kamrater från Folkhögskolan där jag nu avslutat mina studier efter tre år.Nu skulle engelska språket studeras på plats för vidare studier på Universitetsnivå.

Nu måste jag alltså lämna liten Elsemarie,två och ett halvt år och det var ej så svårt när det fanns storasyskon.Min syster i Växjö och jag ordnade så att vi båda fick barnvakt. Min syster jobbade och behövde barnvakt till yngsta dottern, jag till Elsemarie. Det hela ordnades som vanligt genom lite "byten". Vår Kerstin, som var 17 år och äldst av kusinerna, reste med Elsemarie till Växjö och
var där i de tre veckor som jag var i England. Två kusiner i Växjö och två från Örebro tog hand om varandra och hade roligt och de båda minsta blev omhändertagna medan min syster jobbade.På detta sätt blev vi åter hjälpta på båda håll. Så här brukade vi ordna det och kusinerna hade roligt tillsammans.Lena ,som var äldst av kusinerna ,och Kerstin sydde kläder , något de båda var intresserade av,samtidigt som de passade sina småsystrar med vad de behövde .IPad signalerar att batteriet är på upphällningen så därför säger jag tack för i dag och skickar iväg det jag skrivit. Ha en trevlig kväll!,