lördag 9 mars 2013

Lussekatter? 9 mars 2013. Forts 1970.

Detta foto,som är det enda från min tidiga barndom har av mamma, som alltid var noga med datum, daterats till den 9 maj 1929." Helge,5år, Ruth 2 år står det.Då bodde vi fortfarande i "Lugnet," som var namnet på stugan, där vi bodde ytterligare två  år innan vi flyttade ut till kusten och Figeholm.Undrar vem som har tagit detta foto. Absolut inte våra föräldrar!

I dag tog jag återigen bussen till stan för att köpa den bläckpatron, som jag glömde köpa i går.
Lussekatterna,då? Joo, jag har bakat en plåt med lussekatter för att infria ett löfte till mina två barnbarnsbarn, söner till Fredrik och Anna. De åkte till Thailand före jul och jag sa att de skulle få fika med lussekatter när de kom hem igen. Men då hade jag ätit upp de jag bakade till jul så fikat blev ställt på framtiden eftersom jag ej varit vid full hälsa förrän nu. Jag ska snarast infria mitt löfte till Johannes och Lovin, jag lovar!

Nu  till år 1970 där jag åter tar hjälp av mors dagbok.Där står att jag den nittonde juni kom hem till mor tillsammans med Ulla, Elsemarie och  en grabb i 13årsåldern. Vi kan kalla honom Per.

Nu måste jag ge en liten bakgrund till det följande. Det började medan vi bodde i Lesjöfors. Min stora kärlek till barn har följt mig genom livet, liksom ett stort, ibland alltför stort, mått av empati.
En dag i början av 60talet kunde man i ,jag tror Aftonbladet, läsa om ett barn och ungdomshem för pojkar, där dessa blivit synnerligen illa behandlade, bl.a. tvingades de av sina vårdare att vid ett tillfälle,som straff, simma i iskallt vatten.Det fanns foto på detta i tidningen. Det här berörde mig så illa att jag sparade tidningen och då och då tog fram den,läste och tittade på bilden och mådde inte bra. Det föddes inom mig en längtan efter att någon gång få göra något för barn som blev illa behandlade av vuxna.

Nu bodde vi sedan några år i Örebro och bortsett från Arja och en och annan ytterligare,som behövde min och familjens hjälp, så levde vi ett ganska normalt familjeliv. Det förvånar mig ännu att familjen så helhjärtat ställde upp på mitt sociala engagemang. När jag tänker efter så har jag nog aldrig tagit ett ordentligt "snack"med de mina om hur de upplevde att plötsligt ha någon främmande människa i huset. Ska göra det någon gång. Vid ett tillfälle ringde en missbrukare på dörren, en kille i 25årsåldern.Jag bjöd honom på kaffe i köket. Plötsligt tog han upp en trasa ur fickan och sniffade thinner.När han avlägsnat sig så berättade Elsemarie att han tidigare på dagen varit utanför"Kyrkans Barntimmar" och att barnen varit så rädda.
Nu lämnar jag tills vidare dessa som sysslade med alkohol.

En dag i början av 70talet fick jag se en annons i tidningen att Socialen sökte ett hem för en 13årig pojke. Nu tändes på nytt den längtan som påbörjades i Lesjöfors tio år tidigare. Jag pratade med make och de tre stora barnen om vad de tyckte. Skulle vi kunna ställa upp för ännu en familjemedlem? Ett sådant beslut är ju ej lätt att fatta. Man vet inte mer om personen än det som Socialen berättar.
Som kristna har vi alltid ett uppdrag att "vad vi vill att människorna ska göra .mot oss, det ska vi göra mot dem." Förmodligen har jag, i min iver, varit påverkad av  mammas usla barndom i det fosterhem, där hon växte upp. Alltnog, vi bestämde oss för att ta emot denna 13åring. Jag resonerade som så att våra barn hade fått en trygg grund att gå vidare med och nu skulle vi kunna ge ännu ett barn något av detta. Någon enkel uppgift var det inte. Han var osäker och misstänksam, ganska naturligt. Hans mamma var död och hans pappa hade vissa alkoholbesvär och bodde ensam i en lägenhet i stan.

Nu kom vi alltså hem till mamma för första gången  med Per i sällskap.Georg var på någon resa. Sven och Kerstin sommarjobbade i Örebro. Vi hade några fina dagar i Högskulla.Mamma skriver att det var så varmt. Omkring 40 grader. Måste väl ha varit i solen!. Men med Östersjön så nära  var det också nära till svalka.

Men nu, mina vänner, säger jag tack för mej och fortsätter min historia i nästa inlägg. Många av er kanske har haft en fin kväll med Melodifestivalen.Jag är ej musikalisk och förstår mig ej på den. Nu tackar jag Gud för denna sköna dag, för solsken och allt! Guds välsignelse över oss alla! Amen!

1 kommentar:

  1. På mötet ikväll var vår missionsföreståndare Kjell Larsson. I sin predikan påminde han oss om denna vers.

    SvaraRadera