lördag 30 juni 2012

Fortsättning på förra inlägget


Bilderna är från 1950 då Sven var ett halvt år.Pappa, mamma och Sven. Enda kortet med Sven och morfar.

Jag hann få med dessa foton innan hjälpen försvann ut på stan. Samtliga foton tagna år 1950.

Nu ska jag berätta om år 1951. Svens ett årsdag firades så klart men eftersom jag på den tiden inte skrev dagbok så har jag inget att berätta från den stora dagen.

Georg slutade sitt jobb hos Alfort & Cronholm på Nybrogatan och började hos sin far på Drottninggatan där hans fastighetsmäklarfirma låg. Jag var skeptisk men kunde inte mycket göra åt det. Ganska snart upptäckte Georg att detta yrke var han inte lämpad för och det stod klart att han måste hitta något annat jobb. En dag föll mina ögon på en annons just som jag skulle slänga en tidning. Visade den för Georg på kvällen. "Färghandelsföreståndare" söktes av en firma i Kil, Värmland.
Georg sökte jobbet och kort tid senare var vi där. Dåvarande affärsägaren hade köpt en färghandel i Stockholm. Kanske därtill påverkad av sin fru som ursprungligen kom från den staden. Att få en lägenhet i Stockholm var för dem ett problem.Att sälja affären i Kil var en lätt match eftersom butiksägarens bröder hade målerifirma och var villiga att köpa affären och behövde då en affärsföreståndare.

Att då få en sådan från Stockholm, beredd att lämna en trerumslägenhet där passade som hand i handske.

Nu skulle vi alltså lämna staden som vi älskade. Georg hade bott där som barn, då hans far var pastor i Elimförsamlingen på Östermalm. Efter några år i Västerås kom han åter dit i slutet av år 1943. Hamnade i samma kyrka som jag.

I manskören,damkören,strängmusiken, söndagsskolan, bibelskolan och för Georgs del något av allt i allo så var det många band som skulle slitas. Förutom banden till själva staden!!! Stockholm var på den tiden mer "harmonisk" än i dag.Vår stora stad.
Jag kom från lilla Figeholm i Småland och det hade sina sidor i början. Men o, vad jag trivdes! Har nog, efter det, känt mig mer eller mindre rotlös under årens lopp tills jag hamnade i Örebro. Där kan jag också känna att " det här är MIN stad".Här vill jag stanna.

Nu har det blivit kväll . Då jag tror mig veta att det inte bara är min "lillasyster",som läser min blogg som en "godnattsaga", så får ni den nu i god tid före "Jon Blund." Jag fortsätter i morgon innan jag gör uppehåll några dagar. Då hinner en del läsa ifatt om de vill. Nu önskar jag er alla en skön kväll.

Gott att veta att vi alla är älskade av Gud. Låt mig få avsluta med några verser från Ps.59. "Men jag vill sjunga om Din makt och jubla var morgon över Din nåd! ty Du var för mig en borg och en tillflykt när jag var i nöd.
Min starkhet,Dig vill jag lovsjunga, ty Gud är min borg, min nåderike Gud.Sov Gott!

Brudpar 21 augusti 1948. Adjö, Stockholm 1951.


Om vår kärleks början och vår förlovning har jag berättat tidigare. Även om att vi blev brudpar 1948. Dags att visa brudkortet, tycker jag. Tro inte att jag lärt mig skicka bilder! Nej! Nej! Men ta vara på hjälp jag kan få, det har jag lärt mig.


Ja, så såg vi ut då. Nu är man gammal och grå. Med ett långt liv bakom. Och massor av erfarenhet på skilda plan.
I dag har jag varit till barnbarnsbarnen med smörgåstårta och en liten jordgubbstårta. Därigenom infriande givna löften. Fikade med familjen. Så roligt att vi bor på samma gata.

I dag skiner solen och det är en helt underbar dag. Varmt och skönt.
Har ätit köttbullar och potatis med "ängeln" och hans syster, som kom hit i går kväll.
Medan han är här tar jag tacksamt emot hans hjälp med inlägg av fotot.

Möjligen får jag in ytterligare fyra små foton, ett av dem från sommaren 1950, då min älskade pappa och vår Sven såg varandra för första och sista gången.Det kortet är det sista jag har på pappa. Samma år kom han till S:t Gertruds sjukhus i Västervik där han tre år senare slutade sina dagar på jorden men fortsatte i den Himmelska världen tillsammans med Jesus som han älskade.

Jag avslutar detta inlägg här för att vi ska hinna med att publicera bilden (bilderna?) innan "ängeln" försvinner ut på stan.



onsdag 27 juni 2012

Godnatt Örebro 2012.

Blev ju ett missöde med mitt inlägg för några timmar sedan.Allt jag skrivit efter fotot försvann. Från vänster Margit och Per-Erik Boström med Christer, Ruth och Georg Landh med Sven,Margit och Per Hallin med Per-Erik.
Tack till er som givit mig goda råd för framtiden så att inga fler bloggar ska försvinna. Det känns ju som bortkastad tid. Nu kom jag att tänka på en sång vi sjöng ibland vid lägerelden.
Det blir avslutningen på dagen. " Skönt det är i kvällens timma då all dagens oro dör. Att få Herrens röst förnimma som det sista ord man hör . O, det är att lycklig vara. Det är vila ljuv och skön. Dock det är en försmak bara av de trognas nådelön."
Ungefär så sjöng vi. " Och tills vi möts igen må Gud hålla dig i sin hand"

Åkervinda Ö-o 2012. Foto från Stockholm.

Börjar med att visa ett foto medan hjälp finns att få.
Fotot är från Barnvälsignelsen i Korskyrkan, Stockholm början av 1951.


tisdag 26 juni 2012

Träning och sol i Ö-bro2012.Stockholm 1951.


Går tillbaka där jag slutade gårdagens blogg. Jag påstod (något osäker) att Gud skulle ha sagt att efter syndafallet skulle det alltid vara sommar, höst, vinter och vår.Så här sa Han:"Så länge jorden består, skall härefter sådd och skörd, köld och värme,sommar och vinter, dag och natt aldrig upphöra." Står att läsa i 1 Mosebok, kapitel 8.Det är klart. På de breddgrader där arken startade och stannade har de väl ingen höst och vår kan jag tänka, men alltså kan vi vara säkra på att det alltid kommer att vara både vinter och sommar. Så jag fortsätter att tro på sommaren, även om termometern visar 14 grader denna junidag.

I alla fall kom jag iväg till träningen. Trodde att "ängeln" och hans syster sov när jag kom hem, men de var redan utflugna. Utan frukost! Via SMS fick jag veta att de försovit sig och hann ej med frukost. Hade bestämt en tid med en kompis på stan.

Middagen finns nu i grytor på spisen och lagad mat går att äta vid alla tider på dagen.Även nattetid.
Jag tog tag i vinterklädernas byte mot sommar dito. Men klar blir jag nog inte i dag. Allt går så sakta bara för att jag är gammal.

Går nu till Stockholm 1950. Som jag sagt tidigare vill jag helst inte komma in på år 1951 för att det var året då vi lämnade Stockholm och jag vill inte skriva om det.

I Gästboken kan jag se att vi hade många,många gäster också under hela 1950. Församlingen växte hela tiden. Mycket beroende på att det var den enda församlingen i Stockholm med anknytning till Örebromissionen.
Nu mullrar åskan och den är jag rädd för så jag tar en paus. OK. Det blev inget åskväder av stort format så nu ett par timmar senare fortsätter jag.
Stockholms Fria Baptistförsamling, som församlingen hette då Georg och jag kom till stan fick under vår tid namnet Korskyrkan, som den heter än i dag.
Ute i landet fanns många församlingar med anknytning till samfundet Örebromissionen
Och när ungdomar skulle studera i Stockholm eller börja arbeta där så var det naturligt att välja denna församling.Som f.ö. låg ganska centralt. Lätt att ta sig dit med spårvagn. Jag minns bara en enda i församlingen som hade bil på den tiden. Vi som var unga cyklade och så gick spårvagnarna med täta turer. Utom på söndagsmorgnarna när vi tidigt skulle åka till söndagsskolan.


Omkring nyår 50-51 började Georg ett nytt jobb. Därtill mer eller mindre övertalad av sin far. Ärligt talat trodde inte jag på att det skulle gå bra men ville inte heller göra motstånd,som ni nog förstår.Hans far ville att han skulle börja jobba hos honom som fastighetsmäklare.

Georgs far hade då haft företaget i sex år. Det blev inte så bra och Georg förstod ganska snart att det yrket inte passade honom.

En dag på vintern 51 fick vår lille Sven öroninflammation. Han skrek och hade tydligen väldigt ont.Det rann ur örat och vi måste åka till Södersjukhuset med honom. Efter några besök där pratade jag en dag med en sköterska som var med i kyrkan och hon frågade direkt om de inte givit Sven penicillin, som de gjorde på den läkarmottagning där hon jobbade. "De blir bra direkt, säg till att han ska ha det!" Jag hade aldrig hört talas om detta läkemedel men gjorde som hon sagt.

Läkaren, samma som vi haft tidigare, sa att han nog visste att "de blev bra av det", men att man måste vara försiktig för om Sven senare skulle få en allvarligare sjukdom visste man ej säkert att det då skulle hjälpa.I dessa dagar när penicillinet är på tal tänker jag på vad denne läkare sa.
Men visst fick jag som jag ville. Varje dag,jag tror en hel vecka, fick vi åka för att ta den där sprutan. Sven skrek men han blev snabbt frisk.

Han var då lite mer än ett år. Men en baksida av de där sprutorna var att när vi nästa gång skulle gå in i Charkuteriaffären för att handla skrek han och spjärnade emot vid åsynen av de vita rockarna. Efter några veckor var det glömt.

Läste i Ordspråksboken ett bra ord, som jag ger vidare."Den som förtrycker den arme smädar hans skapare, men den som förbarmar sig över de fattiga,ärar Honom."

Nu är det sovdags och jag säger God Natt till er alla. I morgon ska solen skina. Det gläds vi åt.

måndag 25 juni 2012

Regn Regn och ännu mera regn. Juni 2012i Örebro


Hämtade tidningen. Där stod att i dag skulle i vårt län falla lika mycket regn, som i normala fall skulle ha kommit under hela juni månad!!
Dagen var milt talat mörk och dyster förutom allt regn som strilat över oss hela dagen och fortsätter ännu klockan 22.30. Vilken måndag. Men kan ej låta b
li att tänka på den härliga, soliga midsommarafton!. OM nu regnet nödvändigtvis MÅSTE komma så OK.
Jag tar hellre emot det i dag än då!

Kunde ej ge mig ut för att gå till träning i dag så jag ägnade mig åt lunchen. Varje måndag har jag två matgäster. "Ängeln" var ej hemma.

Fixade till en jordgubbstårta eftersom både tårtbotten, grädde och jordgubbar fanns hemma. Hämtades av sonhustrun till Hovsta där familjens fyra barn var samlade. Tre av dem med fruar och barn. De senare fördelade med två barn pr familj. Vi var 16 personer. Den yngsta ett halvt år.Kommer ni ihåg att jag var på en liknande samling i förgår med 17 personer? I dag bjöds på grillat lamm m.flera godsaker. Min medhavda jordgubbstårta med kaffe avslutade måltiden.

Är så tacksam till Gud för min stora familj och ber om Guds välsignelse över dem alla.

Väl hemma igen fanns min "ängel" på plats. Hade tagit med sin syster som ville komma ut lite och hade tänkt att hon skulle kunna sova över eftersom han sover i en bäddsoffa och det finns en extrasäng i den.Tursamt nog fanns det mycket mat kvar efter lunchen så båda kunde äta sig mätta. Härligt!

Det är så roligt att ha både mat och husrum för dem som behöver.
På TV säger de att det ska regna i morgon också. Då ska jag passa på att hänga undan mina vinterkläder eftersom jag inte kan vara i trädgården. Tänk att få byta ut vinter mot sommar trots att allt talar emot. Men står det inte att "Ske dig som du tror". Och jag! "Jag tror, jag tror på sommaren!" För det står väl att efter syndafloden så sa Gud att det alltid skulle vara sommar, höst, vinter och vår.Någon som vet exakt? Annars ska jag ta fram Bibeln och läsa. Men inte i dag för nu ska jag sova. Är så glad för att ha fått vara tillsammans med barnbarn och minnas tiden då de var små som deras egna är i dag.
Tack Gud för nåden att få leva så länge så man har lite att tänka tillbaka på.

Stockholm år 1951 tar vi en annan gång. Sov gott och tack för att ni läser.Det är roligare att skriva när jag vet det.Nu publicerar jag. Osminkat.




















söndag 24 juni 2012

Söndag 2012. Stockholm 1950.

Så gick den här dagen alldeles för fort. Ingen har ringt och här har jag haft en stillsam dag. Lyssnat till en verkligt bra predikan från Torpkonferensen på förmiddagen. Efter det bakade jag bullar och två sorters kakor. Handlade sådant som jag glömde till midsommar. Nu avslutar jag dagen med att skriva ett nytt inlägg i bloggen. Medan övriga Sverige tittar på fotboll.

Nu går jag direkt till Stockholm år 1950. Någon av mina bloggläsare undrade om det var gospelsångaren Per-Erik Hallin som jag nämnde om i min förra blogg i samband med välsignelseakten i kyrkan. Jo det var det. Ja han har sjungit sig in i mångas hjärtan. Han är också en så trivsam person så man kan inte låta bli att gilla honom.

Tyvärr dog hans pappa då han var i 10-12årsåldern.Georg och jag och hans föräldrar hade fin gemenskap under vår tid i Stockholm.

När Sven var6 månader gick jag till fotografen med honom, för första gången. Och när vi ändå var på stan så tog vi spårvagnen vidare och hälsade på Georg på hans jobb i färghandeln på Nybrogatan.

I huset på Drivhusvägen 29 ,där vi bodde fanns det andra barnfamiljer. Särskilt minns jag en flicka som hette Gerd och var 6 år. Hon var mycket intresserad av Sven och jag hade god hjälp av henne. Husen i detta barnområde var byggda så att alla lägenheter
hade ett stort köksfönster mot gården. Tanken var att man på det sättet skulle kunna ha uppsikt över barnen. Sven låg i sin vagn nere på gården och jag kunde se honom från köket, som var pyttelitet. Arkitekten, en kvinna, som ritat dessa huskroppar, hade tänkt sig att i det lilla köket lagade man maten, som man sedan åt i vardagsrummet.Vi inhandlade ett litet,litet bord, lagom för oss tre så vi kunde sitta i köket.Innanför det stora fönstret fanns en stor rostfri diskbänk och jag kan försäkra att det blev hett när solen sken rakt på bänken. Det påstods att arkitekten fått så massiv kritik
för sin arbetsinsats att hon till slut hamnade på Beckomberga mentalsjukhus. Sanningshalten i påståendet står inte jag för. Men att det var ovanligt dumt tänkt kan jag utan vidare hålla med om.

Svens första år nalkades sitt slut.Julen närmade sig och det blev bestämt att julafton skulle firas hos farfar och farmor tillsammans med Georgs yngre syskon.
Farfar hade köpt en rolig isbjörn åt Sven. Den var klädd i vitt skinn och när man vred lite på svansen så rörde sig huvudet i den riktning man önskade. Nu blev det
inte så att isbjörnen fick hans uppmärksamhet just då. Nej det roliga var att krypa runt bland allt papper, slita och dra i snören. Men den fina isbjörnen har senare varit till stor glädje och jag tror att den finns kvar än i dag.

Om ni tycker att jag dragit ut alltför länge med år 1950 så finns det en orsak. Året efter lämnade vi Stockholm och jag gillar inte att skriva om det så därför håller jag mig kvar så länge jag kan.

Men nu ska jag sluta för denna gång. Önskar er alla en god natt. Har förstått att det inte är bara min syster som läser bloggen det sista före sänggåendet, så jag ber er om överseende med att jag blir lite sen emellanåt. I kväll började jag i tid men sen hakade det upp sig vid en liten manöver jag gjorde och det skrivna försvann. Det tog en god stund innan jag fick fram det igen. Ska akta mig för att ge mig på det jag inte kan klara av på en gång.

Vi hörs igen i morgon. Ha det gott!!!

lördag 23 juni 2012

Midsommar 2012. Semester 1950.

I går var det midsommarafton. Jag hade slut på en av mina blodtryckstabletter och tog en promenad till apoteket. "Midsommarafton stängt",stod det på dörren.Övning i tålamod. Gick tillbaka. Stannade vid min vanliga affär och köpte mera jordgubbar och potatis. Nästa vecka ska det bjudas på raggmunk,som ska ätas av ett barnbarn som är särskilt förtjust i denna maträtt och som jag helst tillagar av f ä r s k potatis.
 Klockan ett började lunchen hos dotter och måg tillsammans med deras goda vänner, som också blivit mina, genom att vi träffas på våra små fester.

Hämtades i bil av barnbarnet och så började den fina festen. Vännerna hade som vanligt med sig en god laxtårta som avsmakades före sill och potatis. Kaffe och en stor gräddtårta med massor av jordgubbar avslutade måltiden.

Jag fick bilskjuts hem senare på eftermiddagen Hade en del att uträtta här hemma. Kom på att vännen Stefan kanske hade lust att komma och äta jordgubbar med vispgrädde. Ringde och inbjöd. Han hade varit ensam hela dagen och kom gärna. Kaffe och jordgubbar med mycket grädde är inte att förakta!

I dag bar det av till Hjortkvarn, där en stor familj var samlad. Med de små barnen inräknade var vi sjutton personer. Det är ett öppet hem också det och man känner sig alltid välkommen dit. Där vankades grillad lax till middag och en del annat grillat och gott. Jordgubbar och grädde till efterrätt, som sig bör en midsommardag. Förutom den berömda glassen från Hjortkvarns berömda glasscafe'.

Väl hemma i Örebro hade min "ängel" kommit åter men efter att ha ätit gav han sig iväg med kompisen till en by utanför stan och stannar där till måndag.

I Stockholm 1950 hade vårt nya tresamhetsliv börjat bli en vana. Vi älskade vår lilla Sven och såg till att han hade det bra. På försommaren fick jag en period jobb i en färghandel som nu ägdes av en av mina tidigare arbetskamrater.Semestervikariat kan man säga. En av mina systrar kom till oss som hjälp till Sven.
Den fjortonde juli åkte hon hem i sällskap med Sven och mej. Svens första besök i Figeholm. Det skulle bli många fler med tiden.
Två veckor senare fick Georg semester och så var familjen samlad. Som jag i tidigare inlägg berättat så gjorde min pappa två resor till Lund för strålning under tiden vi var hemma. Efter första resan kom han hem pigg och glad och kände sig ganska bra. Efter nästa strålning kom han hem helt slut och nedstämd. Grät och hade svår ångest. Så svårt att se honom sådan. Han som alltid var glad och lugn.

Den 17 augusti var det dags för oss att resa hem till Stockholm igen och det kändes svårt att lämna Figeholm med tanke på att pappa var så dålig och att inget hopp fanns om att han skulle bli bra. Jag hade pratat med läkaren i Lund och förstod ,även om han inte klart uttalade det, att vi ej kunde vänta något tillfrisknande.
Efter andra strålningen fick han ej mera någon behandling för sin cancer utan, som jag tidigare skrivit, så kom han till mentalsjukhuset i Västervik, där han dog år 1953.

Vi fortsatte vårt liv i Stockholm som vanligt. Så blev det dags för barnvälsignelse i "vår" kyrka. Den söndagen var det tre små pojkar som bars fram i församlingen, enligt den vedertagna seden att i stället för att döpa barnet så välsignades det i kyrkan av pastorn och församlingen.
De övriga två var Christer, son till Margit och Per-Erik  Boström,senare bosatta i Örebro, samt Per-Erik,son till Margit och Per Hallin. Någon i kyrkan måste ha ägt en kamera för i vårt album finns foto på oss tre unga familjer utanför kyrkan. Så roligt att äga.
Nu har dagen gått och jag ska inta sängen och  önskar er alla en God Natt. I morgon är det söndag. Jag citerar åter ur sången."Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dig given från Himlen, besinna det!  Så tackar vi Gud för Hans omsorg, beskydd och stora kärlek till oss alla.


torsdag 21 juni 2012

Fika på Stallbacken med dotter och barnbarn.

I kväll är jag så förfärligt trött så det blir ett kort inlägg. Ringde till min 81år gamla syster. Hon var ännu tröttare. Tydligen är vi något gamla. Jag tänker gå till vila tidigt.

Men jag måste berätta att rätt som det är kommer en härlig doft från vardagsrummet. Det är spindelliljan som får ytterligare en klocka att brista. Just när den slår ut sprids denna ljuva doft. Vi fick denna växt av min svärmor när vi var nygifta och troget har den blommat år efter år. bara EN klocka pr dag slår ut så det hela pågår några dagar. Det kan bli ganska många klockor. När man reser till sydliga breddgrader ser man den växa vilt.

Har haft en skön dag med fika på cafe' Stallbacken mitt i stan. Gick vidare och stötte på några jordgubbsförsäljare som vi naturligtvis gav en 100-lapp för att få 5 liter jordgubbar, svenska, goda.

Klädinköpen begränsades till ett fåtal plagg denna gång. Det som köptes skulle bli presenter att överraska med.

Vattnade tomatplantorna, som i år inte finns på altan utan planterade i rabatter. Ska ha blommor på altan.
Om jag inte vore så trött skulle jag rensa ogräs men nu får det anstå till i morgon.

Önskar er alla en god natt och att vi alla ska få vakna upp till en solig midsommarafton!
Var rädd om dig! Det finns bar EN som du !!! Du är så värdefull.

onsdag 20 juni 2012

SOL över Örebro 2012. I Stockholm 1950.

Jovisst blev det sol i dag, som TV lovat. Hurra TV. Började dagen med att gå till Tempo och handla. Ofta handlar jag där på onsdagar då man får 5% pensionärsrabatt! I dag handlade jag en hel del som fattades i skafferi och kylskåp. Med min erfarenhet av 30-talet och pengabrist i barndomshemmet, kan jag aldrig upphöra att vara tacksam varje gång jag handlar och vet att jag alltid har möjlighet att köpa allt jag behöver.
Och kan man tänka sig att i dag kunde man köpa 3 kg potatis för 10 öre kg. Villkoret att handla annat för 150 kronor var ju en lätt match. Min "ängel ," som fortfarande bor kvar här, älskar potatis stekt i smör så det passade bra. En annan matgäst kom också och jag bjöd på sill, färskpotatis och gräddfil med grönsaker och till efterrätt helt underbara svenska jordgubbar med vispad grädde. Ack så gott. Nu ska här inte snålas utan
jordgubbar ska ätas ofta. Den korta tid de finns.

På eftermiddagen besök av Linn som är hemma hos sin familj några dagar. Nu kan jag rätta till mina bloggar själv ganska bra så hon får lite lugn och ro. Medan vi satt i solen på altan och fikade ringde Stefan och kom sedan med bakelser till fikat. Så satt vi och njöt av den fina sommardagens eftermiddag. Och pratade. Så roligt att träffa vänner.
"Ängeln"hade gått för att träffa kompisar men innan dess hade han klippt gräset och grävt ut komposttunnan.
Bara för mej att lägga på i rabatterna. I kväll har jag tittat på Nyhemskonferensen via datorn.

I mitt förra inlägg berättade jag om vår första promenad med liten Sven. Som ni märkte så var det ej tal om pappaledigt så Georg fortsatte att varje morgon cykla den långa vägen till jobbet. Vi bodde alltså söder om söder och han jobbade nu på Nybrogatan.Det hände ofta att han cyklade direkt till kyrkan efter jobbet och då sov Sven när han kom hem på kvällen och kanske hade han ej vaknat innan Georg tidigt cyklade iväg på morgonen så kunde det hända att det gick ett par dagar utan att de såg varandra. Men Stockholm var en stor stad och många hade långt till sina jobb så det liksom hörde till att om man valt att bo i huvudstaden så var det bara så och man accepterade det.Punkt slut.

Både Georg och jag var starkt engagerade i kyrkan.När Sven föddes måste jag avbryta mitt söndagsskoleuppdrag som lärare där. Det var mycket smärtsamt. Jag var så glad i dessa barn och jag grät
många tårar för att jag måste sluta. På höstterminen var jag till baka igen. Då gick det till så att vi tidigt på söndagsmorgnarna tog spårvagnen, inte mot stan , utan åt andra hållet, för att lämna Sven hos en familj och samtidigt ta med deras 4-årige son till söndagsskolan på Döbelnsgatan på norr. Alltså till baka mot stan med spårvagnen,byta till nr 6 vid slussen och komma i tid till söndagsskolan. Men jag kan ej minnas att det var något märkvärdigt med det. Georg stannade ibland på förmiddagens gudstjänst och jag åkte tillbaka med den lånade gossen och sedan hem med Sven.

Ibland hade Georg med sig någon eller några hem för att äta middag tillsammans med oss. Ofta våra vänner Dagny och Henry.
Ja nu är jag tacksam för att det varit en fin dag i dag och jag tror att det blir lika bra i morgon. Härligt när jag törs gå ut.
Nu säger jag farväl för i kväll och ber att vi alla ska få en God Natt och tackar för Guds beskydd. Hans kärlek är gränslös.Nej nu mullrar åskan. Jag tror på Gud men jag är rädd för åskan. Märkligt!
Har att göra med barndomen. Det tar vi en annan gång!

tisdag 19 juni 2012

Träning. besök av barnbarn. Trion i Stockholm 1950

Inget önskeväder precis. Blåsigt och kyligt.Gick till träning. Trött blir man men ack så nyttigt det är!
En hungrig lunchgäst hade anmält sitt intresse för lunch hos farmor. Det blev köttbullar och potatis. Nu ska jag berätta om killen som ,bostadslös flyttade in här en vecka före studenten.Han blev häromdagen bjuden på köttbullar, också han."Vill du ha lingon till köttbullarna", frågade jag. "Jaatack " blev svaret. Jag tog burken ur kylskåpet och ställde på bordet. När han ätit klart sa han" Det här var den godaste lingonsylt jag ätit. O,så god den var!" " Jaha", sa jag , aningen förvånad över sådana superlativer. Lingon är väl lingon, tänkte jag. Tittade på burken. Jordgubbs och Hallonsylt, stod det på burken. Själva burken hade samma storlek som lingonburken och jag hade ej tittat på etiketten.
Vi kom överens om att ta fram denna sylt en annan dag men då till pannkakor.
När första barnbarnet hade ätit och gått för att söka jobb, kom nästa barnbarn, som var hemma i Örebro några dagar innan sommarjobbet i Växjö sätter igång på allvar. Vi fikade och pratade och eftersom hon hade pappas bil så tog vi en tur till Plantagen. Då jag numera saknar bil är det så värdefullt när någon som har tid erbjuder en liten resa. Nu ska ytterligare några plantor i jorden.

Nu är det år 1950. Jag ,som gått kurs i barnavård, tog barnskötandet på största allvar. Mat var fjärde timme. Bad en gång om dagen. Minns ej om det var klockan 10 på förmiddagen eller klockan 6 på kvällen.
ADdroppar en gång pr dag. Blöjor hade jag sytt av frotte'.Likaså stjärtlappar, av mjukt tunt vitt tyg. Små
söta skjortor med brodyrkrage. Korgen bäddad med fina spetslakan som jag sytt på den gamla trampmaskinen jag köpt för en billig penning. Annonsen om att vi önskade köpa barnvagn resulterade i en tjusig korgvagn  som kostade 50 kronor.

Söndagen den 12 februari,nästan 2 veckor gammal, fick vår lilla Sven sin första promenad i den begagnade barnvagnen. Men det var extra fint att det var en korgvagn. Vi var så nöjda, så nöjda.En  blå åkpåse ,helt ny, hade vi köpt. Om jag ej missminner mig så hade barnbidragen införts år 1949 så vi håvade in 65 kronor i kvartalet,till hjälp vid inköp av barnets förnödenheter.Det räckte till inköp av åkpåse.
På söndagseftermiddagen då vi kommit hem från promenaden ringde jag hem till mina föräldrar och berättade att vi varit på promenad. " Då dör han.",var pappas omedelbara kommentar.

Jag hade tänkt skriva lite mer men fick plötsligt lust att avsluta för att jag blivit sömnig. Men jag är tillbaka i morgon, kära bloggläsare. Jag önskar er alla en GOD NATT och  som vanligt vilar vi i vår faders händer.  "Skulle jag, som barn väl ängslas då?" sjöng Lina Sandell i den välkända psalmen "Blott en dag, ett ögonblick i sänder". Förresten, i morgon är det onsdag. Var det inte då som solen skulle komma?
Se där, så gott att somna i denna vetskap. Fast det var ju på TV jag hörde det förståssss.

måndag 18 juni 2012

Regnig måndag 2012.Stockholm 1950

Jajamensan, det regnar i dag också. Vad gör man då? Skulle gå till träning men följde min regel att ej göra i dag det jag kan vänta med till i morgon. Lagade kycklinggryta till tre matgäster. Sådde , i små krukor några perenna luktärtsfrön. Ärligt talat tror jag ej att de kommer att ta sig. Har försökt förr.
Fikastund med en väninna.Ser just nu på TV att regnet fortsätter i kväll. Käre Gud låt det bli vackert väder med tanke på de 15.000 deltagarna som kommer till Torpkonferensen!

Nu går vi till Stockholm 1950. Under hösten 1949 hade jag gått på barnavårdskurs och fått lära mig allt(?) om hur man sköter en baby.  Den 30 januari var det dags. Väskan stod färdigpackad sedan ett par veckor. Vi tog på morgonen taxi till Södersjukhuset. En sköterska sa till Georg att han kunde ringa någon gång under dagen. Sedan drog hon iväg med mej till ett badrum för att bli duschad sittande på en bräda över ett badkar. Jag skakade och tänkte att detta överlever jag aldrig. Georg kom under dagen ihåg att han hade en gammal vän till familjen , Karin Jägerstrand, senare gift med Gösta Öman. Han ringde till Karin och berättade att jag var där . Själv hade jag bara hört talas om henne som vän till Georgs familj.
Jag var nyförlöst, kände mig ensam och övergiven och upplevde inte personalen särskilt sympatisk. DÅ uppenbarade sig Karin som jag upplevde som en ängel i sin fina Sofia-mössa. Hon var instruktionsbarnmorska och hade varit upptagen hela dagen med undervisning och beklagade att hon ej kunnat komma tidigare."Får JAG bada honom" sa hon till personalen."En liten Georg", sa hon och gick iväg med den lille gossen.Kom tillbaka och satte sig och pratade med mig . Kom nästa dag och tittade till oss. Underbara människa! Lovade att ringa till Georg och svärföräldrarna.
Nästa dag när Georg slutat jobbet klockan 6 kom han med blommor. Han hade berättat på sin arbetsplats och från firman,där också jag varit anställd, hade en stor, helt underbar blombukett anlänt under dagen så vi kunde njuta av den tillsammans. Sin son hade han på en annan våning fått titta på genom en glasruta.
Jag har faktiskt bara svaga minnen från de där första dagarna. Upplevde bara allt som skrämmande.

På söndagen en vecka senare kom, förutom Georg, svärföräldrarna på besök och vi blev bjudna till Karins tjänsterum på kaffe. Så mysigt! Hur tacksam jag var för att Karin fanns med från början.

Efter 10 dagar fick vi åka hem och Georg tog ledigt halva dagen. En god vän från kyrkan kom till oss och stannade över natten som ett stöd. Nästa dag kom min yngsta syster och stannade två veckor.

Ja nu var det att praktisera det jag lärt mig på kursen. Allt gick absolut efter instruktioner jag fått där.
Han fick heta Sven efter Georgs bästa kompis i Västerås och Leonard efter farfar.

Tänker på avdelningssköterskan . Varje morgon när doktorn gick ronden gick syster Maja först och berättade för doktorn om var och en. Även om det var dags för hemfärd.
På min sal låg en tjej i min egen ålder och hon hade varit där en hel vecka före mej men hade  tydligen lite trassliga hemförhållanden. Någon pappa såg jag till min förvåning aldrig. "Här är inte ordnat för hemresa än"
sa syster till doktorn. "Vi får vänta lite." Hon var kvar med sitt barn när jag åkte hem.
Hon var full av beundran när Georg på söndagen kom i vit skjorta och mörk kostym efter att ha sjungit med i kyrkans manskör, där alla mannarna var klädda så varje söndag." O, vilken tjusig man fru Landh har", sa hon. Det tyckte jag också. Jag kunde ej låta bli att tycka lite synd om henne.
Så hade vi fått vårt första barn och hade att lära oss att hantera en ny situation.
Nu är det kväll i Örebro och jag tackar Gud för dagen som gått och  ser fram mot en ny regnig dag. Men på onsdag ska solen skina.




söndag 17 juni 2012

Söndag i Örebro 2012.

Nu är klockan snart halv 12 och för en timme sedan kom jag in från trädgården där jag rensat bort massor av tistlar, nässlor och maskrosor. Efter allt regnande går det ganska lätt.
Jag gick inte till kyrkan i dag men har hunnit med att äta två middagar, bjuden som jag var till två ställen! Mums!
En del av förmiddagen gick åt till att klura ut hur jag skulle kunna ta bort bloggen jag skrev i går kväll,så ingen kunde läsa den , men samtidigt behålla den för senare utskrivning. Lyckades till slut men eftersom timmen nu är sen och det inte blir någon lång blogg i kväll så tar jag fram gårdagens alldeles för långa blogg och publicerar den på nytt, nu med vissa tillägg. Den som ej orkar läsa kan ju när som helst avbryta.
Så hoppas jag att jag kan återkomma i morgon med lite gamla minnen från 50-talet.
I Dagens Nyheter kunde man i dag läsa den dikt jag här förmedlar.
SOM DET BRUKAR: Regnmolnen hopas,vi stånkar och svär, utav skäl som är uppenbara.
Vi glömmer hur somrarna faktiskt är, men vi minns hur de borde vara. 
Läste i Nerikes Allehanda att det ska bli sol på onsdag så alltid finns det NÅGOT att glädja sig åt. Och nu ska vi snart sova gott under Guds, den högstes, beskydd.Godnatt alla bloggläsare!

lördag 16 juni 2012

Regnig lördag i Örebro 2012. Stockholm 1950.

Det blev ingen blogg i går kväll. Vädret, lugnt, stilla och lagom varmt var helt underbart och som gjort för att vara i trädgården. Planterade en del plantor, som jag för flera dagar sedan fick av Stefan, trädgårdsmästaren, som nu kan andas ut. Plantorna har kommit i jord och det var ett nöje att vistas i trädgården i går kväll medan nästan alla andra satt framför TVn och såg Sverige förlora fotbollsmatchen mot England. Det fick jag veta i dag.
Vi går till 27 december år 1949. Då kom min pappa tillsammans med sin kusin på besök.Kusinen,tant Hulda bodde i ett litet rum i "Mellangården" och alltså granne med oss. Hon hade inte haft möjlighet att resa någonstans och för henne var det fantastiskt att få komma till Stockholm med tåg. Hon jobbade på bondgården med att mjölka korna, tillsammans med min mamma, och att jobba med alla möjliga sysslor. Hon hade en krona om dagen och möjligen bodde hon hyresfritt i det lilla rummet med järnspis. När hon under den kalla årstiden ibland gick till missionshuset någon kväll var jag spisvakt så det skulle vara varmt när hon kom hem och skulle sova. Alla julaftnar var hon hos oss. Jag tyckte om det. Hon var snäll och så diskade hon när vi ätit så jag slapp undan.
Alltnog pappa och hon stannade till den tredje januari. Jag kan ej minnas att pappa sa något om sin hälsa då. Men jag vet nu vad som kom att hända och därför sitter jag här och läser ur mammas dagbok från 1950.
Hela januari jobbade han i Oskarshamn med att lasta båtar.
Den 30 januari står det".Edvin lastar. Trött och slut, stackars Edvin."
 På kanten står det"En stor dag . Ruth fått en son."
Detta är första gången hon skriver om pappa och att han är trött och slut. Men redan fjärde februari står det att "Edvin är till stan och får ljusbehandling".Sedan är det ganska täta besök hos doktorn en tid. Pappa hade ont i sin axel. Doktorn sa till honom att han skulle arbeta. Då svarade pappa:"Jag har inte gjort annat i hela mitt liv!"
Sista dagen i februari står det:" En ledsam månad, men tack gode Gud att allt går igenom."
Pappa bär in ved och vatten men orkar ej så mycket mera.
Mamma fortsätter att jobba på karamellfabriken varje dag.Dessutom hjälper hon folk med städning och tvätt.Undrar hur de klarade sig men mina systrar hade jobb och mamma var en riktig trollkonstnär  när det gällde att hantera pengar.
Den 31 mars står det:" Ledsamt och åter ledsamt att han ej kan arbeta ännu."
Dock är han då och då ute i "byarna" med sin gårdfarihandel. Gäster hade de ständigt och var också själva på besök hos sina många vänner.  För att inte tala om alla möten i kyrkor och bönehus där alla i familjen deltog.Maj den 8 är pappa hos läkare i Västervik.Den 18 maj står det. "Gråter och är övermiggiven för Edvins skull. Så gott som varje dag avslutar hon med ord som"Tack gode Gud för din stora nåd."
Maj 22".Edvin dålig. Stackars min älskade man!"  Den 23 fick vi i Stockholm besök av pappa. Han visste då att han hade cancer.Just då hade Filadelfia i Stockholm besök av en man som hette Branham och som bad för sjuka.Pappa åkte till ett par möten. Många blev helade. Men inte alla och inte min pappa. Har aldrig frågat varför.Maj 30.Edvin kommit hem från Stockholm.Nu har han också ont i en höft.
I juni åker han till Lund för strålbehandling. Värken bättre efter det.
Juli14." Stockholmarna kommit hem". Min syster, lille Sven och jag. Vi hade också en 5 år gammal tjej,vars mamma inte riktigt orkade med tillvaron och behövde avlastning, med oss.Den 29 juli kom Georg med tåg till Oskarshamn där vi hämtade honom sent på kvällen.Nu var vår lilla familj samlad.Några dagar hade vi besök av  Gulli Olse´n,en av mina arbetskamrater på senaste jobbet.Hur fick alla plats? Men det var alltid så i mitt föräldrahem. Husrum och mat till alla som kom innanför det hemmets dörrar.
Den 17 augusti återvände vi till Stockholm, med buss. .Då var också Sven fotograferad tillsammans med sin morfar. Sista kortet jag har av pappa.Under vår tid hemma hade pappa varit i Lund på ny strålning.När han kom hem efter första strålningen var han mycket piggare och värken nästan helt borta .Efter andra omgången kom han hem helt nedbruten. Hade ångest och grät mycket.Det var svårt att åka tillbaka till Stockholm och veta att det ej fanns någon bättring.Mamma kämpade på.Naturligtvis helt slut emellanåt. Men måste försöka få ihop till uppehället.I Mammas dagbok läser jag vidare.
September 12. "Edvin orolig och dålig. Tack gode Gud att du ger kraft och styrka."
Oktober 3."Edvin trött och slut."

Oktober 18"Edvin orolig."28. "Edvin mycket orolig."30. "Edvin mycket nere och orolig."31."En orolig dag igen. Edvin åkt till Västervik. Jag tvättar men är trött och slut.Tack gode Gud att jag får vila ut i natt."
November 8." En ledsam dag. Varit i Västervik och hälsat på min älskade make. Stackars Edvin, mycket dålig." Nu hade pappa säkert fått lugnande mediciner. 26." Varit i Västervik.Stackars min älskade make.
December juldagen."Till Västervik. Mycket ledsamt."31."Tack gode Gud för din dyrbara nåd och tack för detta år.
Mamma berättade att pappa , innan de skjutsade honom till mentalsjukhuset i Västervik, ibland gick ut på nätterna och mamma var rädd för att han kunde göra både sig själv och mamma något illa. Det verkar inte heller som att de hade någon kontakt med läkare under denna tid. Till slut var det ofrånkomligt att få iväg honom. För mig som var så långt borta var det ett ständigt gnagande i mitt inre.
Min älskade, fina, snälla pappa skulle få sluta sina dagar på ett mentalsjukhus två och ett halvt år senare.
Man tog ifrån honom hans bibel och en tavla med en Jesus-bild och skickade med det hem igen.
Mellan den 27 juni och 12 juli 1952 var jag hemma hos mamma. Då fick pappa sin första permission.De kom från sjukhuset med honom framåt kvällen. Mina systrar var också hemma. Jag kan aldrig glömma när han, naturligtvis drogad, gickin i köket,fortsatte in i sängkammaren, fick se sin bibel ligga på skrivbordet. Tog den , brast i gråt och sa:"Min bibel!"  Man kan må dåligt men den andliga sidan är alltid frisk.Säkert hade han längtat efter sin bibel.Efter hans död fick mamma ett brev från en kristen vårdare, som berättade för mamma hur pappa och han hade talat om Gud och bedit tillsammans.Tänk vad Gud är god! Även om man tagit både Jesusbild och bibel så fanns Gud där och de två fick ha denna gemenskap.Så skönt för pappa och en tröst för mamma att få veta detta.
Två nätter fick han vara hemma innan han hämtades tillbaka till Västervik.
1953 februari 17."Min älskade make gått hem till Jesus i kväll kl. halv elva." Vi hade länge väntat på den dagen men pappas hjärta var så starkt, fast han i övrigt var så sjuk, så doktorn sa till mamma, nästan lite ursäktande:"Hjärtat vill inte sluta att slå." Doktorn visste ju "att vi anhöriga önskade att han skulle få sluta sitt lidande.
Pappa var 57 år när han fick sluta sina dagar. Mamma fick fortsätta att slita och arbeta för att försörja sig.
Kommer ej ihåg exakt men det hade med hennes "ringa" ålder att göra att hon ej fick pengar från sjukkassan.
Från Röda Korset fick hon en slant någon gång och alltid vid jul. Något som hon verkligen uppskattade.

Ja så blev det inte som jag tänkt från början i dag heller men kom igång och tyckte att det var lika bra att följa pappa till slutet. Nu blev detta alldeles för långt men ,som ni vet, så har jag mina barn och barnbarn i åtanke. Nu ska jag väl se till att berätta om föräldraskapet nästa gång.
Citerar till slut en vers som står i mammas dagbok från 1949."Den sökande finner, den bedjande får. Långt mera än ord kunna säga. Jag aldrig förgäves till Frälsaren går. Kan skönare lott jag väl äga?"

torsdag 14 juni 2012

Stockholm 1949 0ch 1950.

Ett par trötta dagar efter besöket i Figeholm . Luftombytet förnekar sig inte!
Men nu återvänder vi till Stockholmstiden och år 1949. Innan vi flyttade in i vår moderna trea hann vi med att tillsammans med vänner i kyrkan åka till Nora i Bergslagen på ungdomsläger. Vi fick låna ett tält. Husvagnar hade vi ej hört talas om! Alla, utom ledarna låg i tält. Maten lagades under uppspända tältdukar och allt var ganska primitivt. Men ett stort mötestält fanns på plats och där hade vi våra samlingar. Sångövningar och bibelstudier. På kvällarna offentliga möten då traktens folk kom för att lyssna till sång, musik och enkla vittnesbörd av deltagarna.
I juli kom mamma på besök och vi drog runt med henne på olika utflykter. Bl.a. till Tullinge där Georgs föräldrar hade en stor sommarstuga. En lördagskväll åkte vi båt till Grävlingsberg tillsammans med ungdomar från kyrkan. Upptäckte att det fanns gott om blåbär där så på måndagen tog mamma och jag bussen dit och plockade en hel del bär så det blev en del att ställa ner i källarförrådet.

Våra vänner Dagny och Henry, som bodde hos mig en tid på Renstiernasgatan , förblev verkliga vänner livet ut och vi umgicks mycket. Åt söndagsmiddag tillsammans och träffades ofta. De blev något av föräldrar och nära vänner och vi trivdes med varandra.Vi tillhörde också samma församling.

Jag började detta inlägg med att skriva om ett par trötta dagar efter besöket i Figeholm  i söndags och jag har bara att konstatera att så är det och därför blir det inget långt inlägg i kväll. I morgon ska jag berätta om att vi råkade bli föräldrar år 1950 då vi i januari fick en son.

Men nu är det sängen som gäller. Ha det gott du som läser detta. Och vakna i morgon och sjung:" Var dag är en sällsam gåva, en skimrande möjlighet. Var dag är en nåd dig given fån Himlen,besinna det!" Svenska Psalmboken nr 180. Gud är en god Gud! Sov gott!

tisdag 12 juni 2012

En vanlig tisdag 2012. Stockholm 1949.

Ringt om el och vattenavslut för sommarstugan. Ringt till några sommarstugeägare och sagt farväl. En familj i området är, liksom vi, örebroare. Andra boende permanent i Oskarshamn.Planterat ut tomatplantor och lagat mat.
Går till tiden i Stockholm . Alltså gifte vi oss i augusti 1948. På den tiden använde man sig av något som hette
Gästbok. I den kan jag se att vi hade många besök under hela hösten. Roligt att läsa och att minnas. Att se varje person för sin inre syn.En del ritade fina bilder. Min bror och Karin gifte sig under hösten och jag vågade mig på att bjuda på middag efter vigseln. Jag visste inte vid det tillfället vilken duktig kokerska jag hade fått till svägerska. Tur var väl det! På julafton var vi hos svärföräldrarna och på juldagen var de m.fl. på besök hos oss.
År 1949 blev året då vi fick en modern lägenhet. Vi annonserade om byte av lägenhet och många svarade. Läget var perfekt men att dela toalett med andra familjer i samma trappuppgång och att elda i kakelugnar och vedspis var inte tänkbart. Så vi fick bli kvar ytterligare några månader innan det fantastiska hände.
Min svärfar hade, sedan familjen flyttat från Västerås till Stockholm, blivit fastighetsmäklare. En dag sålde han en villa strax utanför stan. Den som köpte den hade en lägenhet i Enskede. Mannen som sålt villan ville inte gärna ha köparens lägenhet eftersom det fanns många barn i det området. Min svärfar kunde då erbjuda vår lägenhet i stället. Den gamle mannen blev förtjust över att få en central lägenhet och att få syssla med ved ville han gärna. Han accepterade genast och hastigt och lustigt hade vi en modern trea .
Våra vänner i kyrkan ställde upp och hjälpte oss med flytten. En kväll, några veckor senare, ordnade vi en finare middag i vårt nya hem för våra vänner.
I Gästboken kan jag se att vännen Elsa, som jag gav en traktat när jag jobbade i Sundbergs Färghandel, vilket jag tidigare berättat om,var på besök i Stockholm och även i vårt hem i november 1949.Hon tackar för trofast, uppriktig vänskap. Vi höll ihop så länge hon levde. Många fler besök hade vi hela hösten sedan vi flyttat in i vår moderna lägenhet.Vilken lycka! För att komma till stan hade vi två spårvagnslinjer i närheten. Nr 19 som gick till Svedmyra och nr 8 som gick till Skarpnäck. Båda gick till slussen, där man sedan kunde byta till andra linjer.Vid slussen slutade tunnelbanan. Jag skriver det här bara för att det är kul att upptäcka att det är lått att komma ihåg "gammalt", i motsats till det som händer i nutid...
Men nu publicerar jag för klockan är mycket och jag har kallelse till sjukhuset för den årliga synkontrollen, i morgon bittida. Sov gott alla vänner.

måndag 11 juni 2012

"Sommarstuga i Småland 1998-2012.

Så är jag åter igång med bloggandet. Har gjort ett uppehåll medan jag firat student i Örebro och varit i Figeholm och sagt farväl till döttrarnas sommarstuga, där också jag vistats och sett barnbarnen växa och bli stora. Så stora att de inte längre vill följa med till stugan. Vad gör föräldrarna då? Jo, de säljer stugan! Incl. våra sängar, porslin ,kokkärl. Välstädat! Bara att flytta in. I går medan vi bar ut det sista av sådant vi ej skulle lämna kvar, hann vi med att påminna oss tid som varit.
Det jag nu ska berätta kanske inte är av så stort intresse för en del  men kanske för andra!
Denna historia började redan 1995 då jag tillsammans med två döttrar, deras män och barn hade lånat min yngsta systers hus (mitt föräldrahem), för en veckas semester i Figeholm. Där växte jag tillsammans med mina syskon upp och sedan vi bildat familjer har våra barn vistats hos mamma hela eller delar av somrarna under deras uppväxttid. Sådana somrar som de varit med om där ,sätter sina spår och nu var vi där och njöt av sol och bad.
En dag fick jag en ide' att fråga min syster om vi kunde få köpa en bit av hennes stora tomt och bygga oss en sommarstuga där. Joodå,hon skulle fråga dottern, som inte hade något emot detta. Det blev dock lite strul på vägen. Bl. a. på grund av att det gick ledningar på just den biten där ett bygge var tänkbart så det hela fick läggas på is. Men tanken på att få något eget just där fanns kvar.
Jag bad till Gud att ,när vi nu ej kunde köpa tomt av min syster, vi skulle få en tomt ändå. Jag bestämde mig för att be och tacka för en tomt. "Gud, Du som kan allt, ge oss en tomt! Hur MYCKET tro jag hade kan jag ej säga men lite tro på att det omöjliga kunde ske ,måste jag ju ändå ha haft, annars hade jag inte bedit..
Den tredje september samma år när jag åter bad för en tomt så talade Gud stilla inom mig:" Du behöver inte vara orolig, Ruth! Jag kommer att lösa det här på ett fullkomligt sätt!"
Fullkomligt sätt! Vad menade Gud?
Under alla år jag levt med Gud har jag lärt mig att det Han har sagt, det gäller! Även om väntan ibland kan bli lång.Så ?
Tiden gick. Om jag minns rätt så fortsatte vi med att "låna" hus en vecka varje sommar hos min syster, som då tog en vecka "på annan ort".De följande två åren. Det tredje året ,1998, i mars var yngsta dottern, Elsemarie i Skinnskatteberg med  elever från KarlJohansskolan,på stor körsammandragning. Råkade hamna bredvid en lärare från Oskarshamn. Genast dök sommarstugetanken till ytan. Hon anförtrodde honom planerna på en sommarstuga i Figeholm. Han hänvisade till en mamma,som jobbade på en mäklarfirma i Oskarshamn och Elsemarie bad henne om hjälp. Efter några dagar ringde en mäklare och frågade VAR stugan skulle ligga. Började föreslå objekt i Oskarshamns och Figeholms närhet.Elsemarie var ej intresserad av dessa. Hon frågade:" Har du varit i Figeholm?" Joodå, det hade han. "När du kört ut ur samhället kör du för bi en lagård. Fortsätt och du kommer till en avtgsväg till höger.Kör förbi den och ta in på nästa . Då kommer du till ett sommarstugeområde. DÄR ska stugan ligga." Mäklaren skrattade och sa att han visst kände till området men att det är ytterst sällan någon stuga blir till salu just där."Det kan dröja 10 år", sa han. "Ja,då får vi vänta", blev svaret.Hon visste vad Gud sagt så hon tyckte bara att det hela var ganska spännande. Detta var i mars. Den fjärde juni samma år ringde han till Elsemarie."Nu har jag en stuga där du vill köpa",sa han. OK! Nu fick det gå undan!  Redan på lördagen var vi där. Mina två döttrar, deras män och jag. Bestämde oss på stående fot. En av mågarna tyckte nog att det var väl långt. Dessutom hade han ej varit i Figeholm så ofta som vi andra. Men helt utan anknytning till trakten var han ändå inte. Hans morfar var pastor i Baptistkyrkan i Oskarshamnpå 30-talet och hans mamma med syskon var uppväxta i Oskarshamn. "Jag har inget val", sa han när vi andra fyra var övertygade köpare.
Sedan följde år av nytta och nöje."På ett fullkomligt sätt", hade Gud sagt. Joodå, nu fick vi inte en tomt utan ett hus med inredning, som vartefter bytts ut, öppen spis. Ja det var beboeligt.I går lämnade de det hela och såg vad de åstadkommit,genom utbyggnad av ytterligare rum, stort duschrum med tvättmaskin, varmvatten i köket, ny köksinredning och mycket mer.
Det första de gjorde när vi kom dit 1998 var att lägga nytt tak.Men händiga som de är så fixades det och barnen hade roligt när de fick klättra på stegen  och sitta på hustaket.Så rensades en del annat ut ur huset och jag lovar,det blev både gamla soffor och garderober som samlades utanför.En av de första dagarna kom vår närmsta granne till oss med en stor påse nybakta bullar. "Tänkte att ni kan ju inte ha tid att baka!"
De bullarna glömmer vi aldrig! Och inte glömmer vi våra grannar heller. De sålde sin stuga och flyttade för två år sedan och det blev stort tomrum efter dem.

Ganska snart inköptes en båt, med miljövänlig motor, så klart.Den båten tog oss till holmarna i den fina skärgården och vi har många fina minnen från utfärder med båten. För att inte tala om kvällarna då vi spelade spel eller satt framför brasan och läste ur mammas dagböcker som finns förvarade i föräldrahemmet alldeles i närheten och där min yngsta syster nu bor.Vi hämtade några årgångar i taget och läste och förvånades över hur mamma orkade, och hann med så mycket varenda dag. Dessutom ha barnbarnen hos sig varje sommar. Men o, vad de älskade henne. Hon skulle aldrig få dö. Men det gör vi alla, så ock Alva, som dock hann med att fira sin 90-årsdag med många gäster och en stor skara barn och barnbarn. Två månader senare flyttade hon hem till den Gud hon redan som söndagsskolflicka kom att tro på och att älska.

Ja ,så var en 14-årig tidsepok slut. Barnen har annat att intressera sig för och vi tycker alla att det är väl många mil mellan Örebro och Figeholm. Men de roliga minnena har vi kvar både i hjärta och på bild.

Detta var alltså historien om sommarstugan som vi fick när vi behövde den och som blev såld när vi inte längre hade behov av den. Utsikten över havet från altan har jag många bilder på och njuter av att se på dem. Tyvärr har jag ännu ej lärt mig att skicka bilder men när jag väl har lärt mig så ska ni få ta del av dem.
Vet ej om ni orkat läsa så här långt men nu avslutar jag för denna gång. Ett av mina två valspråk lyder:" Gud sviker aldrig!" Hoppas att ni alla som läser det jag skrivit, ska förstå hur sant det är. Gud är god!

tisdag 5 juni 2012

Skurar i Örebro 2012. Nygift i Stockholm 1948.

Gårdagens blogg gick upp i rök. Tyvärr! Jag raderade den av misstag Har bara ett diffust minne av vad jag skrev, så antagligen var det ej så bra. I alla fall så blev vi gifta. På förmiddagen hos Borgmästare Fant. Efter besök hos Hårfrisörska och Fotograf, Korskyrkan. På förmiddagen hade jag en ny pepitarutig dräkt i brunt.
På eftermiddagen och vigseln i Korskyrkan, brudklädd och Georg iklädd frack, lånad av sin bror, som "läste" i Uppsala och var ägare av ett sådant plagg.Pastor Linne' Eriksson förrättade vigseln.Kyrkans solosångare sjöng
" I himlar sjungen" och " Där björkarna susa". Alla våra vänner var där liksom mina chefer från Corona och Sundbergs. Självklart var våra föräldrar och syskon där. Alla bjöds på kaffe. Tårtorna hade vi fått av vännerna Dagny och Henry från deras bageri. Supe' för våra familjer och några nära vänner avslutade dagen.
Eftersom skaran av gratulanter var stor var också antalet presenter stort. Ingen nackdel!
Vi åkte till Gotland en vecka och bodde då hos Georgs exersickamrat Bengt där vi hade en trevlig vecka tillsammans med hans familj. Vi hyrde en tandem i Visby och cyklade till Fröjel, där de bodde.

Tillbaka i Stockholm och för min del nytt jobb. Dumma jag hade fått för mig att jag skulle jobba halvtid. Och sa upp mig från Sundbergs med motiveringen att där gick det ,på grund av alla beställningar, inte att jobba halvtid.
Tänk om min order inte kom iväg om jag ej var där och kollade springgrabben!
Så jag sökte jobb hos Alfort & Cronholm  på Norrlandsgatan, inte långt från mitt gamla jobb. Georg jobbade i deras butik på Kungsholmen.
Att ha ett eget gemensamt hem var förstås en stor lycka. Vi hade från början ett "öppet hem" och träffade där många av våra vänner. På den tiden hade vi tid att umgås med varandra. Jag är glad att jag fick vara med om en tid då TV inte fanns.Och radion hade bara en kanal. Undan för undan avskaffades också ransoneringskorten och livet började återgå till det normala.
Ibland har jag tänkt på att det väl inte var så konstigt att vi  kunde bygga vårt välstånd med tanke på att så många av kriget härjade länder nu behövde varor av olika slag för att bygga upp det förstörda. Vi hade verkligen anledning att vara tacksamma för att vi sluppit undan kriget.Mina svärföräldrar hade, liksom många andra familjer tagit emot Finlandsbarn. För deras del en pojke i 4-5årsåldern. Det gjorde så ont i mig att se honom och tänka på hur hemskt för alla dessa barn att skickas iväg från sina familjer till helt okända människor i ett annat land. Vad jag avskydde kriget, denna förbannelse, som orsakade så mycket sorg och smärta för så många oskyldiga stackars människor.

Kommer nu  ihåg att jag ej nämnt om min semester i Figeholm.Jag kom hem den 25 juli och stannade till den 5 augusti. Enligt mammas dagbok så satt jag och broderade nästan hela tiden.Men bröllopet låg ju strax framför och då skulle allt vara klart enligt den tidens sätt att se.

Nu ska vi se om jag får iväg detta inlägg i kväll. Blev lite ledsen över misslyckandet i går kväll men allt kan ej alltid gå som på räls. Ha det gott, kära vänner. På återseende, säger jag och önskar er en God Natt.
I Orspråksboken 13 står det:"Lättfånget gods försvinner, men den som samlar efter hand får mycket." Något att tänka på?

måndag 4 juni 2012

Söndag i Örebro 2012.Bröllopsbestyr 1948 i Sthlm.

Den 3 juni och 5 grader! Risk för regn. Stefan, min gode vän, ringde ." Ska jag hämta dig till kyrkan?"
I dag skulle en kompis till Stefan komma till kyrkan. Han var här med Stefan och fikade i går och berättade att han gått en bibelskolekurs i Filadelfia 1974. Efter det bosatte han sig i Örebro, men att gå till kyrkan hade liksom inte blivit av. I dag kom han till gudstjänsten kl.11.00 och jag tror att han kommer tillbaka!Så roligt!

I eftermiddag har jag fikat med två ungdomar och efter det fick jag besök av Filip, som gjorde ett tappert försök att lära mig något om att föra över foton från kamera till dator och att ta bort foton. Jag skrev omsorgsfullt ned varje grej han sa utom när han sa att" Nu kan du blunda. Det här är överkurs." O, vad jag blundade!
Tror att luftombytet efter smålandsresan förra helgen har ebbat ut.En härlig känsla.

Så nu återgår vi till Stockholm 1948. Jag fortsatte att sy på utstyrseln. Broderade och broderade. Morgon och kväll. Lönen hade nu stigit till 400 kronor pr månad. Av den sparade jag c:a 100 kr. År 1947 infördes källskatt, vilket betydde att skatten ej längre skulle skickas in av löntagaren, utan arbetsgivaren skulle hålla inne den del av inkomsten som motsvarade skattens storlek. För min del betydde det 54 kr. pr månad.Med en hyra på 75 kr i månaden och låga matkostnader så klarade jag ekonomin ,trots att jag inhandlade lakansväv och annat som kunde vara bra att ha. Georg hade sin inkomst från "KRONAN" sista året och hade inte lika stora möjligheter att spara detta år Han blev fri i maj och vi hade bestämt bröllopsdagen till den 21 augusti, Georgs 22-årsdag. Han såg fram emot att få flytta hemifrån. På den tiden var det ej naturligt att man flyttade ihop innan giftermålet, annars fanns ju möjlighet till detta eftersom jag hade lägenhet redan från årets början.

Dagny och Henry Jakobsson, flyttade på försommaren till en möblerad etta som de fick hyra i andra hand. Inte så långt från oss. Därför kunde vi träffas ofta. De hade inga egna barn och vi blev allt mera förbundna med varandra och fick många fina år av gemenskap.
Betydligt svårare var det att få tillgång till rummet jag hyrt ut till den dövstumma flickan. Vi hann med att gifta oss och först efter ett par månader flyttade hon.

Så klart skulle jag åka till Figeholm på semester även detta år.Från 25 juli till 5 augusti. Jag satt på yttertrappan och sydde och sydde våra fina monogram på dukar och servetter.Jag såg fram emot att få plocka in allt i linneskåpet tillsammans med min utvalde.

Innan jag åkte hem på semester hade vi fått möblerna levererade. För 1673 kr hade vi från  Kooperativa Möbelaffären på Klarabergsgatan fått ett Linneskåp i mahogny, ett Pelarbord, höjoch sänkbart med iläggsskivor,Soffbord,Bokhylla, 4 klädda stolar, Dyscha, Köksbord och en lampa. Från Nya Tagelspinneriet i Köping, numera HÄSTENS,köpte vi Madrasser och 4 kuddar. En bror till ägarna av firman var medlem i "vår" kyrka och de flesta som gifte sig inhandlade sängkläder från Köping, till ett bra pris. Våra sparade pengar räckte ej fullt ut så vi tog ett förmånligt statligt Bosättningslån, som vi ganska snabbt betalade. Jag har dessa fakturor kvar i en pärm.

Får väl fortsätta med bröllopet i nästa inlägg. Ute regnar det och det gör ingen människa glad. Tredje juni !!!

Och kallt och dystert är det. Men tak över huvudet och mat i kylskåpet, en härlig familj och en ung kille som kom i förgår och är glad för att ha någonstans att bo. Nog finns det mycket att vara tacksam för.
Och en god Gud som vill vårt bästa och vakar över oss natt och dag! Nu sover vi och hoppas på sol nästa vecka.Publicerar" rakt upp och ner!"





lördag 2 juni 2012

Lördag i Örebro 2012. Roligt i Stockholm 1948.

Tacksam att jag orkar gå upp. Men ska säga att jag tänker faktiskt sova en stund framöver. Att jag vaknade klockan 7 ur min djupa , sköna sömn berodde ej på att jag var utsövd, utan att någon knackade på dörren. Flera gånger." Hunden!!! Nej men det är ju lördag. Isak ska inte komma i dag." Fick tag i morgonrocken, på med glasögonen och öppnade halvvaken ytterdörren. Inte en människa någonstans. Nu förstod jag att jag hade DRÖMT att någon knackade. Skulle jag försöka somna om? Nej, nu var det kört.Så därför sitter jag nu här och skriver bloggen i förtid för en gångs skull!
Hur dagen kommer att gestalta sig vet jag ej något om. " Att göra-listan" är längre än på länge. Jag ber Gud om energi och arbetsglädje så något ändå ska bli gjort i dag.

Så det är väl bara att återvända till ungdomens dagar i Stockholm och år 1948 då jag ,kanske inte helt rättvist, fick en tvåa med förstahandskontrakt. Det fanns "folk" i huset med ettor, som gärna velat ha en tvåa, men för mej var det ju bra att få stanna där jag var. Jag jobbade kvar i Sundbergs färghandel på Arsenalsgatan. Härliga tider!   Fröken Sundberg, var några år äldre än jag. Plötsligt, en dag, meddelade hon oss att "Herr Tinbäck och jag har förlovat oss". Herr Tinbäck var försäljare hos Klint Bernhardt, en av våra leverantörer och satt, vid sina besök, inne i "personalrummet" och umgicks med chefen och dottern, så särskilt förvånade blev vi väl inte men gladdes med dem! Om jag ej minns fel så gifte de sig senare under året.

Det blev sommar också detta år och jag använde varenda lunchrast till att sitta i Berzelii Park på en parksoffa. Sydde på hemgiften. Handdukarna skulle fållas för hand Värst av allt var att jag lade ner så mycket tid på att sy en ca 2 cm bred hålsöm på två lakan och örngott. Därtill uppmuntrad av Georgs styvmor, som i övrigt gav mig en del goda råd. Men detta ! Nej och usch! Visst var det fint men vi använde dessa lakan ytterst sparsamt eftersom hålsömmen ej tålde hur många tvättar som helst. Nu ligger de, gulnade, i brudkistan som vi köpte när vi gifte oss.Och vid dess åsyn tänker jag på all onödig tid jag använde.Till något så onödigt även om det var en prestation att vara stolt över en kort tid.

Att få tag på lakansväv var ej det lättaste heller,trots att det nu gått tre år sedan krigsslutet. Jo man kunde till högt pris köpa, med ursprung någon öststat, väv med dålig kvalite', men det ville inte jag. På Smålandsgatan, fanns en liten manufakturaffär och där hade de då och då lakansväv från TUPPENS i NORRKÖPING och det betydde kvalite'. Då gällde det att passa på! Jag hade nära till den lilla affären och de var hyggliga nog att tala om när de väntade in den åtråvärda varan. Priset var lågt. Kvalite'n hög.
Jag hade en otrolig energi och sydde och broderade Vårt fina monogram som vi beställt hos, ja var det kanske en handarbetsaffär, med RLG i fina snirklar och i tre storlekar. Lakan, örngott och handdukar. Linnedukar. Servetter.Ritades av på smörpapper, kalkerades vidare och broderades. Jag hade alltid ett handarbete med mig. Överallt. Och njöt!

En dag när jag satt i parken på lunchrasten, kom någon och gav mig en traktat att läsa. Jag hann se att det rörde sig om ett kristet budskap innan jag stoppade den i väskan. Vem hade tid med att läsa den ? Inte jag i alla fall! Några dagar senare kom en dam, jag inte tidigare sett , in i affären. Hon sa att hon skulle till Hovtandläkare Johansson, som hade sin praktik i närheten. Hon köpte en tandborste och frågade om hon kunde få borsta tänderna någonstans. Visst gick det bra! Men innan hann hon berätta om att hon var orolig i själen och öppnade delar av sitt inre. Intresserad av människor har jag alltid varit och lyssnade gärna. När hon gått för att borsta tänderna kom jag plötsligt ihåg den där traktaten jag fått. Jag sprang upp till personalrummet och hämtade den. Hon kom just tillbaka in i butiken ochjag sa något om att kanske denna lilla skrift kunde vara till någon hjälp. Hon tittade på den och så sa hon:" Är fröken en kristen?" "Ja", svarade jag. Hon började gråta och sa att det var det hon längtade efter. Vi hann ej prata mer för hon måste iväg men hon fick mitt telefonnummer som hon önskade.

Efter ett par dagar ringde hon och ville träffa mig. Jag kände mig nog lite tafatt när jag bjöd hem henne till mitt lilla enkla rum hos min tant. Jag var också lite spänd på hur jag skulle hantera den stora frågan om Gud.
Vid vårt korta möte i affären hade hon sagt att Gud var för henne inget problem men det var däremot Jesus.
Det var inte sista gången jag hörde detta. I ärlighetens namn ska sägas att jag på den tiden inte  riktigt hade klart för mig den avgörande betydelse Jesus har även om jag sagt mitt ja till att vara Hans efterföljare. Jag ringde Georg och bad honom komma.
Vi mötte henne vid spårvagnen. Eftersom jag visste att hon under sin vistelse i Stockholm bodde hos sin bror på Norr Mälarstrand, en berömd advokat och jag också hade en viss vetskap om hennes barndom, uppvuxen som hon var på ett stort gods i Västergötland där hon och hennes syskon hade guvernant som undervisade dem så kände jag nog av min härkomst. Hon var dock ej nöjd med kristendomsundervisningen, vad jag förstod. Kanske intresset ej var på topp just då heller. Det kan man inte veta.Vid den tiden vi möttes tror jag att hon var i 45årsåldern. Och jag 20år. När vi kom upp för de tre trapporna och in i mitt rum plockade hon fram den största klase gröna vindruvor jag någonsin skådat. Vilken lyx!
Nu har jag glömt att berätta en sak som hände innan hennes besök hos mig. Dagen efter det att vi träffats i affären kom ett bud från en stor firma som hette Bredenbergs, om jag minns rätt, och låg vid Norrmalmstorg.Budet (i sin fina uniform) frågade efter fröken Kraftling och överlämnade till mig ett paket som innehöll en stor, fin linneduk. Samma dag hade hon ringt min chef och uttryckt sin stora tillfredsställelse med det sätt på vilket hon blivit bemött i affären dagen innan. Jag måste säga att jag blev något förlägen.

Men nu var vi alltså på mitt lilla rum och skulle prata om Jesus. Vid den tiden var det inte lika enkelt som det är i dag. Men Georg var väl lite bättre än jag med att förklara och vi skildes vid spårvagnen med en inbjudan att nästa söndag besöka henne i broderns hem på Norr Mälarstrand.Det var väl enda gången vi kom in i en lägenhet där. Fint var det.  Elsa, som damen hette  återvände till sitt hem i Västergötland och vi höll brevledes kontakten. Ofta låg det en femkronorsedel i brevet. Modern dog och hon flyttade till en stor lägenhet på en ort i närheten av godset som sedan några år var utarrenderat. 
Sista åren bodde hon på ett hem och jag var där och hälsade på . Tog henne med i bilen och vi åkte omkring i trakten och utanför det stora godset stannade vi.Hon berättade om vällingklockan m.m. Pekade på några fönster i det stora husets nedre våning." I det där rummet samlades vi som familj varje dag klockan tre och drack kaffe tillsammans". Det var en intressant resa i svunnen tid och sista gången jag såg min vän som jag fick kontakt med genom traktaten jag mottog i Berzelii Park.
Nu trycker jag på " publicera". Jag återkommer. Nu ska jag ta itu med mina vinterkläder. Hänga dem på vinden fast de egentligen behövs fortfarande. Men här gäller att tro utan att se. En dag kommer sommaren.
Till dess önskar jag alla bloggläsare att må så bra som möjligt!




fredag 1 juni 2012

Tar emot en hemlös ung människa2012. Åter till 1948

Kallt och blåsigt. O, sommar, när kommer du? Tomatplantorna vajar i vinden och ser olyckliga ut. Såg det när Isak tvingade ut mej på kisspromenad. Kort sådan.
Det finns ensamma, hemlösa ungdomar och ibland leder Gud någon sådan i vår väg. Då är det en förmån att få öppna hemmet och jag gör det så gärna. Nu har jag bäddat sängen och fixat till det i TVrummet. Det går bra att bo där. Inte lätt att sakna en fast punkt, någonstans att ta vägen, när det tjorvar till sig. Hoppas att mitt hem kan få vara en källa till trygghet så länge det behövs. Bed gärna till Gud att allt ska bli bra!

I dag skulle jag varit på Håkans begravning men kände att jag ej orkade ge mig ut. Nu är han hos Gud och slipper lida mer. Vi träffades på 80-talet när jag som arbetslös fick anställning på Ria . Jag hade fyllt 55 år och hade 450 dagars A-kassa. Därefter skulle man jobba i 5 månader för att få en ny A-kasseperiod.En gång blev det Ria för min del. Så intressant att möta så många olika slags människor och så många kontakter för livet man fick där. Det betydde också att under de kommande 450 dagarna utan jobb , blev det en och annan Ria-kontakt för att inte tala om alla långa telefonsamtal!

Men nu ska vi åter till Stockholm och år 1948. I mitt förra inlägg berättade jag om hemkommande missionärer efter krigsslutet. Nu ska jag berätta om Daniel Bokange, en afrikansk pastor , som kom till Sverige före krigsutbrottet och sedan blev kvar här, utan möjlighet att ta sig hem till sin stora familj i Afrika. Det berättas om honom att han vid ett tillfälle  deltog i ett möte i Dalarna, bedrövad och ängslig över hur hans familj hade det. I det mötet talade Gud genom ett profetiskt budskap direkt till honom, framfört av en bonde som var med i mötet. Inte på franska utan på Bokanges eget stamspråk fick han en hälsning att han inte skulle vara orolig för sin familj för dem hade Gud hand om. Så god Gud är och vilken omsorg han visar!

Hösten 1947 behövde min snälla värdinna på Renstjernasgatan, få tillgång till mitt rum eftersom dottern och hennes man för en tid behövde disponera det. Så var det att annonsera igen och be Gud om hjälp. Denna gång fick jag lämna söderboendet och flytta till Sveavägen Där fick jag hyra ett litet rum hos en ensamstående mamma med två barn . Rummet var litet och endast ett draperi skilde mitt rum från familjens.
Hyran var låg även här,vilket passade mig eftersom bröllopet nalkades och pengar måste sparas till det nya hemmet.Mamman gick i ottan iväg till sitt städjobb och varje morgon hade jag uppgiften att fläta håret på den 7-åriga dottern och se till att hon kom iväg till skolan. Efter några månader fick jag mitt rum på Renstjernasgatan tillbaka så jag packade mina tillhörigheter på cykeln och blev åter söderbo.

Dottern och mågen hade under min tid på Sveavägen byggt ett hus i Huddinge och nu var det klart och modern, min värdinna, skulle nu flytta med och lägenheten i Stockholm sägas upp. Tanten visste om våra giftermålsplaner och sa en dag:" Jag ska fråga för Ruth hos hyresvärden om Ruth kan få ta över min lägenhet." Att få en egen lägenhet i Stockholm vid den tiden var närmast omöjligt. Visst var den omodern och jag måste köpa ved till kakelugnarna och spiseln  och dela toalett med de andra familjerna i trapphuset men jag var överlycklig. Hyran var 75 kr pr månad. Ett rum annonserade jag ut och en dövstum flicka flyttade in där. Strax efter detta kom en dag min blivande svärfar (Georg var fortfarande i Linköping och värnplikten)
och bad om husrum för ett par makar i medelåldern, som sålt Grand Konditori i Enköping,och nu kommit till Stockholm och hade ingen bostad. De hade köpt ett bageri och mjölkaffär på Kungsholmen där maken arbetade. Frun var reumatiker och fick behandlingar för  sina besvär hos någon specialist i Stockholm.
Ja, vad svarar man? Om jag bara inte hade hunnit hyra ut rummet!!! Men OK! Jag flyttade min säng till köket och de nya hyresgästerna som hade magasinerat sina möbler flyttade en del av sitt bohag till mitt rum. Jag hade väldigt sparsamt möblerat med tanke på att vi ju skulle sätta bo tillsammans, Georg och jag, så det fick plats en del av det Dagny och Henry hade med sig från Enköping.

Ja så hade jag åter träffat två personer som skulle komma att betyda oerhört mycket för Georg och mig och våra barn i kommande dagar.

Värst vad tiden går! Det är ju dags att sova. Jag har nu blivit så gammal att jag vaknar tidigt på morgnarna. Så det är väl bara att bryta upp fast jag inte gillar det precis. Men GodNatt! I morse läste jag ur Psaltaren kap 56."När fruktan kommer över mig sätter jag min förtröstan till Dig". Så många gånger jag har fått se Guds omsorg! Tack, käre Gud! Amen!