fredag 1 juni 2012

Tar emot en hemlös ung människa2012. Åter till 1948

Kallt och blåsigt. O, sommar, när kommer du? Tomatplantorna vajar i vinden och ser olyckliga ut. Såg det när Isak tvingade ut mej på kisspromenad. Kort sådan.
Det finns ensamma, hemlösa ungdomar och ibland leder Gud någon sådan i vår väg. Då är det en förmån att få öppna hemmet och jag gör det så gärna. Nu har jag bäddat sängen och fixat till det i TVrummet. Det går bra att bo där. Inte lätt att sakna en fast punkt, någonstans att ta vägen, när det tjorvar till sig. Hoppas att mitt hem kan få vara en källa till trygghet så länge det behövs. Bed gärna till Gud att allt ska bli bra!

I dag skulle jag varit på Håkans begravning men kände att jag ej orkade ge mig ut. Nu är han hos Gud och slipper lida mer. Vi träffades på 80-talet när jag som arbetslös fick anställning på Ria . Jag hade fyllt 55 år och hade 450 dagars A-kassa. Därefter skulle man jobba i 5 månader för att få en ny A-kasseperiod.En gång blev det Ria för min del. Så intressant att möta så många olika slags människor och så många kontakter för livet man fick där. Det betydde också att under de kommande 450 dagarna utan jobb , blev det en och annan Ria-kontakt för att inte tala om alla långa telefonsamtal!

Men nu ska vi åter till Stockholm och år 1948. I mitt förra inlägg berättade jag om hemkommande missionärer efter krigsslutet. Nu ska jag berätta om Daniel Bokange, en afrikansk pastor , som kom till Sverige före krigsutbrottet och sedan blev kvar här, utan möjlighet att ta sig hem till sin stora familj i Afrika. Det berättas om honom att han vid ett tillfälle  deltog i ett möte i Dalarna, bedrövad och ängslig över hur hans familj hade det. I det mötet talade Gud genom ett profetiskt budskap direkt till honom, framfört av en bonde som var med i mötet. Inte på franska utan på Bokanges eget stamspråk fick han en hälsning att han inte skulle vara orolig för sin familj för dem hade Gud hand om. Så god Gud är och vilken omsorg han visar!

Hösten 1947 behövde min snälla värdinna på Renstjernasgatan, få tillgång till mitt rum eftersom dottern och hennes man för en tid behövde disponera det. Så var det att annonsera igen och be Gud om hjälp. Denna gång fick jag lämna söderboendet och flytta till Sveavägen Där fick jag hyra ett litet rum hos en ensamstående mamma med två barn . Rummet var litet och endast ett draperi skilde mitt rum från familjens.
Hyran var låg även här,vilket passade mig eftersom bröllopet nalkades och pengar måste sparas till det nya hemmet.Mamman gick i ottan iväg till sitt städjobb och varje morgon hade jag uppgiften att fläta håret på den 7-åriga dottern och se till att hon kom iväg till skolan. Efter några månader fick jag mitt rum på Renstjernasgatan tillbaka så jag packade mina tillhörigheter på cykeln och blev åter söderbo.

Dottern och mågen hade under min tid på Sveavägen byggt ett hus i Huddinge och nu var det klart och modern, min värdinna, skulle nu flytta med och lägenheten i Stockholm sägas upp. Tanten visste om våra giftermålsplaner och sa en dag:" Jag ska fråga för Ruth hos hyresvärden om Ruth kan få ta över min lägenhet." Att få en egen lägenhet i Stockholm vid den tiden var närmast omöjligt. Visst var den omodern och jag måste köpa ved till kakelugnarna och spiseln  och dela toalett med de andra familjerna i trapphuset men jag var överlycklig. Hyran var 75 kr pr månad. Ett rum annonserade jag ut och en dövstum flicka flyttade in där. Strax efter detta kom en dag min blivande svärfar (Georg var fortfarande i Linköping och värnplikten)
och bad om husrum för ett par makar i medelåldern, som sålt Grand Konditori i Enköping,och nu kommit till Stockholm och hade ingen bostad. De hade köpt ett bageri och mjölkaffär på Kungsholmen där maken arbetade. Frun var reumatiker och fick behandlingar för  sina besvär hos någon specialist i Stockholm.
Ja, vad svarar man? Om jag bara inte hade hunnit hyra ut rummet!!! Men OK! Jag flyttade min säng till köket och de nya hyresgästerna som hade magasinerat sina möbler flyttade en del av sitt bohag till mitt rum. Jag hade väldigt sparsamt möblerat med tanke på att vi ju skulle sätta bo tillsammans, Georg och jag, så det fick plats en del av det Dagny och Henry hade med sig från Enköping.

Ja så hade jag åter träffat två personer som skulle komma att betyda oerhört mycket för Georg och mig och våra barn i kommande dagar.

Värst vad tiden går! Det är ju dags att sova. Jag har nu blivit så gammal att jag vaknar tidigt på morgnarna. Så det är väl bara att bryta upp fast jag inte gillar det precis. Men GodNatt! I morse läste jag ur Psaltaren kap 56."När fruktan kommer över mig sätter jag min förtröstan till Dig". Så många gånger jag har fått se Guds omsorg! Tack, käre Gud! Amen!


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar