Det blev ingen blogg i går kväll. Vädret, lugnt, stilla och lagom varmt var helt underbart och som gjort för att vara i trädgården. Planterade en del plantor, som jag för flera dagar sedan fick av Stefan, trädgårdsmästaren, som nu kan andas ut. Plantorna har kommit i jord och det var ett nöje att vistas i trädgården i går kväll medan nästan alla andra satt framför TVn och såg Sverige förlora fotbollsmatchen mot England. Det fick jag veta i dag.
Vi går till 27 december år 1949. Då kom min pappa tillsammans med sin kusin på besök.Kusinen,tant Hulda bodde i ett litet rum i "Mellangården" och alltså granne med oss. Hon hade inte haft möjlighet att resa någonstans och för henne var det fantastiskt att få komma till Stockholm med tåg. Hon jobbade på bondgården med att mjölka korna, tillsammans med min mamma, och att jobba med alla möjliga sysslor. Hon hade en krona om dagen och möjligen bodde hon hyresfritt i det lilla rummet med järnspis. När hon under den kalla årstiden ibland gick till missionshuset någon kväll var jag spisvakt så det skulle vara varmt när hon kom hem och skulle sova. Alla julaftnar var hon hos oss. Jag tyckte om det. Hon var snäll och så diskade hon när vi ätit så jag slapp undan.
Alltnog pappa och hon stannade till den tredje januari. Jag kan ej minnas att pappa sa något om sin hälsa då. Men jag vet nu vad som kom att hända och därför sitter jag här och läser ur mammas dagbok från 1950.
Hela januari jobbade han i Oskarshamn med att lasta båtar.
Den 30 januari står det".Edvin lastar. Trött och slut, stackars Edvin."
På kanten står det"En stor dag . Ruth fått en son."
Detta är första gången hon skriver om pappa och att han är trött och slut. Men redan fjärde februari står det att "Edvin är till stan och får ljusbehandling".Sedan är det ganska täta besök hos doktorn en tid. Pappa hade ont i sin axel. Doktorn sa till honom att han skulle arbeta. Då svarade pappa:"Jag har inte gjort annat i hela mitt liv!"
Sista dagen i februari står det:" En ledsam månad, men tack gode Gud att allt går igenom."
Pappa bär in ved och vatten men orkar ej så mycket mera.
Mamma fortsätter att jobba på karamellfabriken varje dag.Dessutom hjälper hon folk med städning och tvätt.Undrar hur de klarade sig men mina systrar hade jobb och mamma var en riktig trollkonstnär när det gällde att hantera pengar.
Den 31 mars står det:" Ledsamt och åter ledsamt att han ej kan arbeta ännu."
Dock är han då och då ute i "byarna" med sin gårdfarihandel. Gäster hade de ständigt och var också själva på besök hos sina många vänner. För att inte tala om alla möten i kyrkor och bönehus där alla i familjen deltog.Maj den 8 är pappa hos läkare i Västervik.Den 18 maj står det. "Gråter och är övermiggiven för Edvins skull. Så gott som varje dag avslutar hon med ord som"Tack gode Gud för din stora nåd."
Maj 22".Edvin dålig. Stackars min älskade man!" Den 23 fick vi i Stockholm besök av pappa. Han visste då att han hade cancer.Just då hade Filadelfia i Stockholm besök av en man som hette Branham och som bad för sjuka.Pappa åkte till ett par möten. Många blev helade. Men inte alla och inte min pappa. Har aldrig frågat varför.Maj 30.Edvin kommit hem från Stockholm.Nu har han också ont i en höft.
I juni åker han till Lund för strålbehandling. Värken bättre efter det.
Juli14." Stockholmarna kommit hem". Min syster, lille Sven och jag. Vi hade också en 5 år gammal tjej,vars mamma inte riktigt orkade med tillvaron och behövde avlastning, med oss.Den 29 juli kom Georg med tåg till Oskarshamn där vi hämtade honom sent på kvällen.Nu var vår lilla familj samlad.Några dagar hade vi besök av Gulli Olse´n,en av mina arbetskamrater på senaste jobbet.Hur fick alla plats? Men det var alltid så i mitt föräldrahem. Husrum och mat till alla som kom innanför det hemmets dörrar.
Den 17 augusti återvände vi till Stockholm, med buss. .Då var också Sven fotograferad tillsammans med sin morfar. Sista kortet jag har av pappa.Under vår tid hemma hade pappa varit i Lund på ny strålning.När han kom hem efter första strålningen var han mycket piggare och värken nästan helt borta .Efter andra omgången kom han hem helt nedbruten. Hade ångest och grät mycket.Det var svårt att åka tillbaka till Stockholm och veta att det ej fanns någon bättring.Mamma kämpade på.Naturligtvis helt slut emellanåt. Men måste försöka få ihop till uppehället.I Mammas dagbok läser jag vidare.
September 12. "Edvin orolig och dålig. Tack gode Gud att du ger kraft och styrka."
Oktober 3."Edvin trött och slut."
Oktober 18"Edvin orolig."28. "Edvin mycket orolig."30. "Edvin mycket nere och orolig."31."En orolig dag igen. Edvin åkt till Västervik. Jag tvättar men är trött och slut.Tack gode Gud att jag får vila ut i natt."
November 8." En ledsam dag. Varit i Västervik och hälsat på min älskade make. Stackars Edvin, mycket dålig." Nu hade pappa säkert fått lugnande mediciner. 26." Varit i Västervik.Stackars min älskade make.
December juldagen."Till Västervik. Mycket ledsamt."31."Tack gode Gud för din dyrbara nåd och tack för detta år.
Mamma berättade att pappa , innan de skjutsade honom till mentalsjukhuset i Västervik, ibland gick ut på nätterna och mamma var rädd för att han kunde göra både sig själv och mamma något illa. Det verkar inte heller som att de hade någon kontakt med läkare under denna tid. Till slut var det ofrånkomligt att få iväg honom. För mig som var så långt borta var det ett ständigt gnagande i mitt inre.
Min älskade, fina, snälla pappa skulle få sluta sina dagar på ett mentalsjukhus två och ett halvt år senare.
Man tog ifrån honom hans bibel och en tavla med en Jesus-bild och skickade med det hem igen.
Mellan den 27 juni och 12 juli 1952 var jag hemma hos mamma. Då fick pappa sin första permission.De kom från sjukhuset med honom framåt kvällen. Mina systrar var också hemma. Jag kan aldrig glömma när han, naturligtvis drogad, gickin i köket,fortsatte in i sängkammaren, fick se sin bibel ligga på skrivbordet. Tog den , brast i gråt och sa:"Min bibel!" Man kan må dåligt men den andliga sidan är alltid frisk.Säkert hade han längtat efter sin bibel.Efter hans död fick mamma ett brev från en kristen vårdare, som berättade för mamma hur pappa och han hade talat om Gud och bedit tillsammans.Tänk vad Gud är god! Även om man tagit både Jesusbild och bibel så fanns Gud där och de två fick ha denna gemenskap.Så skönt för pappa och en tröst för mamma att få veta detta.
Två nätter fick han vara hemma innan han hämtades tillbaka till Västervik.
1953 februari 17."Min älskade make gått hem till Jesus i kväll kl. halv elva." Vi hade länge väntat på den dagen men pappas hjärta var så starkt, fast han i övrigt var så sjuk, så doktorn sa till mamma, nästan lite ursäktande:"Hjärtat vill inte sluta att slå." Doktorn visste ju "att vi anhöriga önskade att han skulle få sluta sitt lidande.
Pappa var 57 år när han fick sluta sina dagar. Mamma fick fortsätta att slita och arbeta för att försörja sig.
Kommer ej ihåg exakt men det hade med hennes "ringa" ålder att göra att hon ej fick pengar från sjukkassan.
Från Röda Korset fick hon en slant någon gång och alltid vid jul. Något som hon verkligen uppskattade.
Ja så blev det inte som jag tänkt från början i dag heller men kom igång och tyckte att det var lika bra att följa pappa till slutet. Nu blev detta alldeles för långt men ,som ni vet, så har jag mina barn och barnbarn i åtanke. Nu ska jag väl se till att berätta om föräldraskapet nästa gång.
Citerar till slut en vers som står i mammas dagbok från 1949."Den sökande finner, den bedjande får. Långt mera än ord kunna säga. Jag aldrig förgäves till Frälsaren går. Kan skönare lott jag väl äga?"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar