Söndag 2012. Stockholm 1950.

Så gick den här dagen alldeles för fort. Ingen har ringt och här har jag haft en stillsam dag. Lyssnat till en verkligt bra predikan från Torpkonferensen på förmiddagen. Efter det bakade jag bullar och två sorters kakor. Handlade sådant som jag glömde till midsommar. Nu avslutar jag dagen med att skriva ett nytt inlägg i bloggen. Medan övriga Sverige tittar på fotboll.

Nu går jag direkt till Stockholm år 1950. Någon av mina bloggläsare undrade om det var gospelsångaren Per-Erik Hallin som jag nämnde om i min förra blogg i samband med välsignelseakten i kyrkan. Jo det var det. Ja han har sjungit sig in i mångas hjärtan. Han är också en så trivsam person så man kan inte låta bli att gilla honom.

Tyvärr dog hans pappa då han var i 10-12årsåldern.Georg och jag och hans föräldrar hade fin gemenskap under vår tid i Stockholm.

När Sven var6 månader gick jag till fotografen med honom, för första gången. Och när vi ändå var på stan så tog vi spårvagnen vidare och hälsade på Georg på hans jobb i färghandeln på Nybrogatan.

I huset på Drivhusvägen 29 ,där vi bodde fanns det andra barnfamiljer. Särskilt minns jag en flicka som hette Gerd och var 6 år. Hon var mycket intresserad av Sven och jag hade god hjälp av henne. Husen i detta barnområde var byggda så att alla lägenheter
hade ett stort köksfönster mot gården. Tanken var att man på det sättet skulle kunna ha uppsikt över barnen. Sven låg i sin vagn nere på gården och jag kunde se honom från köket, som var pyttelitet. Arkitekten, en kvinna, som ritat dessa huskroppar, hade tänkt sig att i det lilla köket lagade man maten, som man sedan åt i vardagsrummet.Vi inhandlade ett litet,litet bord, lagom för oss tre så vi kunde sitta i köket.Innanför det stora fönstret fanns en stor rostfri diskbänk och jag kan försäkra att det blev hett när solen sken rakt på bänken. Det påstods att arkitekten fått så massiv kritik
för sin arbetsinsats att hon till slut hamnade på Beckomberga mentalsjukhus. Sanningshalten i påståendet står inte jag för. Men att det var ovanligt dumt tänkt kan jag utan vidare hålla med om.

Svens första år nalkades sitt slut.Julen närmade sig och det blev bestämt att julafton skulle firas hos farfar och farmor tillsammans med Georgs yngre syskon.
Farfar hade köpt en rolig isbjörn åt Sven. Den var klädd i vitt skinn och när man vred lite på svansen så rörde sig huvudet i den riktning man önskade. Nu blev det
inte så att isbjörnen fick hans uppmärksamhet just då. Nej det roliga var att krypa runt bland allt papper, slita och dra i snören. Men den fina isbjörnen har senare varit till stor glädje och jag tror att den finns kvar än i dag.

Om ni tycker att jag dragit ut alltför länge med år 1950 så finns det en orsak. Året efter lämnade vi Stockholm och jag gillar inte att skriva om det så därför håller jag mig kvar så länge jag kan.

Men nu ska jag sluta för denna gång. Önskar er alla en god natt. Har förstått att det inte är bara min syster som läser bloggen det sista före sänggåendet, så jag ber er om överseende med att jag blir lite sen emellanåt. I kväll började jag i tid men sen hakade det upp sig vid en liten manöver jag gjorde och det skrivna försvann. Det tog en god stund innan jag fick fram det igen. Ska akta mig för att ge mig på det jag inte kan klara av på en gång.

Vi hörs igen i morgon. Ha det gott!!!