måndag 26 februari 2018

Måndag 26 februari 2018. Semester är så görgött å ha!

Ju det är sant!
I kväll ska jag dra ihop tre dagar och jag hoppas att jag ska kunna koncentrera mig så ni som läser i kväll inte somnar i förtid!

Efter fredag kommer lördag och det blev inte vilken lördag som helst.
Jag skulle i lördags åka tåg till Göteborg för en veckas semester i Onsala, förstad till Göteborg.
Darrig som jag numera är så behövde jag hjälp. Allt tar så lång tid numera så det gäller att börja i tid . Jo jag hade kvällen innan skrivit "Kom ihåg lista" och plockade fram efter den.

Grannen som blivit ombedd att vattna blommor och ta hand om posten under min semester kom in för att "kolla läget". Jag hade just blivit medveten om att en ryggsäck skulle ha varit bra att ha till det där sista, ni vet!
Det är så konstigt det här med bloggen. Nu försvann mer än hälften av den igen. Jag bör inte klok på detta!
Nu säger jag GodNatt igen . Det hade jag gjort när jag avslutade och publicerade hela bloggen. alldeles nyss. Jag orkar inte skriva allt en gång till utan får ta det i morgon.GodNatt!

fredag 23 februari 2018

Fredag 23 februari 2018 KAOS!

Vill bara meddela att mitt tålamod efter ca två timmar nu är slut och den halva som fanns kvar av bloggen vid publicerandet är nu raderad. Andra gången på kort tid som en blogg försvinner.
Nej, jag vet, det är inte datorns fel. Jag kan inte hantera min hjärna. Enligt experten på Chalmers så finns den inte ens längre i Amerika, Dit han annars brukar hänvisa.
Som ni förstår ger jag nu upp för kvällen och tänker på att jag hade hunnit med att betala räkningar flera gånger om under den tid jag ägnat datorn.

I morgon "går jag på semester", som de säger de där som jobbar. Jag ger mig inte så om en dryg vecka är jag tillbaka och skriver det jag eventuellt inte skriver under min vistelse på Västkusten. 

Till er mina vänner som läser bloggen som Godnattsaga vill jag som en tröst säga att FB  så vänligt tidigare i kväll påpekade att jag hade ett minne från 23 februari 2017 vilket jag tyckte att jag         
borde ge er chansen att läsa. Det handlar om Linn och hennes ostyrige Lillebror Filip. numera studerande på Chalmers i Göteborg. När jag i kväll konsulterade honom (fast först sedan skadan redan var skedd) och berättade "minnet" som jag skickat iväg blev han förvånad över sitt uppträdande i sin första barndom. "Jag som trodde att jag var så snäll och lugn", sa han.

 "Joodå, du var så lugn där du gick omkring och utforskade världen omkring dig och hade du lust att rita en gubbe och penna och en vägg fanns nära till hands så är det klart att du tog chansen"
sade hans mormor.  Nu skulle han läsa för Thea  i kväll.
Och så fick ju mina bloggläsare NÅGOT att läsa också denna kväll.
Nu ska jag försöka att inte trycka på fel kryss eller göra något annat dumt.
Hej då, bloggen och mina vänner! Ha en fin kväll och Sov Gott!

torsdag 22 februari 2018

Torsdag 22 februari 2018. Promenad i det grå vädret. Nu längtar t.o.m. jag efter sol!!!

I dag träffade jag en vän som är c:a en tredjedel så gammal som jag.  Hon var så trött och sover mycket. Precis som jag! Hur kan det komma sig? Vi löste den gåtan tillsammans. Det är solen som fattas oss. Någon skrev att solen varit synlig en kort stund i morse så jag började leta. Något jag, som mina bloggläsare vet, är bra på. Inte hittade jag solen, inte!

Kerstin kom tillsammans med sitt barnbarn och vi gick till Kondis och åt Wienersemlor och Marsipangroda till kaffet. Nja grodan åt barnbarnet, som gillade groda mer än semla.

Jag har en favoritbutik där jag ibland måste säga till mig själv "på skarpen" för att jag inte ska gå in dit.Där kan jag nämligen bli kvar hur länge som helst. Det handlar om böcker.
 I dag gick vi i alla fall in där, men jag har lättare att ta mig därifrån när jag har sällskap än när jag är ensam och frestas att glömma tid och rum. Affären ligger i samma hus som Konditoriet!!

På hemvägen hittade jag ett ställe där jag kan ta ut pengar. Så märkligt att, trots närheten till min bostad, jag inte sett den apparaten tidigare.
I dag, i kylan, fanns tiggare vid båda utgångarna på min Närbutik. Ingen gåva i dag. Men ack vad jag önskar att de kunde få ha ett drägligt liv i de länder de kommer ifrån så de inte behövde åka hit för att tigga. Om jag ändå kunde deras språk så jag fick veta lite mer om deras situation.

I dag har jag pratat både med min syster, som bor i stan och min bror i Södertälje.
Varje dag tänker jag att jag ska skriva om Forntiden men så blir det för sent kväll efter kväll och jag lämnar datorn något missnöjd med att jag inte kan förmå mig till att börja blogga i tid.

Som jag i förra bloggen, i söndags, berättade så har jag senaste dagarna haft kontakt med
 vänner som mått dåligt inombords. Ibland har jag fått ett sms med bara ETT ord:"BED!"
I morse skrev jag en uppmaning att min vän skulle göra det roliga som planerats, att det bara är fienden som vill vara med och förstöra. I kväll fick jag sms om hur bra dagen blev  plus en uppmaning att fortsätta att be.

 Den kvinna, som skrev och ville be med mig om jag hade något speciellt just då, har jag fortlöpande kontakt med och vi fortsätter att be tills den sargade kvinna vi ber för får frid i sin själ.  Ibland tar det lång tid och då gäller det att   "HÅLLA UT" men Gud sviker aldrig och när vi är envisa, som Bibeln lär, så får vi också SE vad Gud kan göra. Vi vet ej HUR han gör det men vi vet ATT han gör det.
Fienden ska inte vinna! Underbart att vi har en stor och mäktig Gud, som kan göra mer, ja långt mer än vi kan bedja eller tänka, står det i Ordet!

Nu blev det kväll igen och jag ska sova för om ett par dagar ska jag åka på "semester" och då har jag bara morgondagen på mig att fixa allt som ska fixas! Nu för tiden går ALLT SÅ sakta så det gäller att ta vara på tiden och att skriva listor för att få allt med på tåget.  Paddan tar jag väl med så jag kan blogga och berätta om min "lillsemester"  Sov Gott, alla mina vänner!   

söndag 18 februari 2018

Söndag 18 februari 2018. Oftast händer det något!

Så har det gått en vecka igen. Veckobladen från butikerna droppar in i brevlådan. Köp, Köp, Köp!
För den som en gång varit inom detta skrå är det svårt att inte engagera sig. Fundera över hur ägaren klarar av att betala alla fakturor, om de köper in rätt sorts varor, om de anstränger sig för att få fler kunder, om de tycker det är roligt att jobba inom affärsvärlden eller om de gör det bara för att få mat på bordet. Kan också ibland bekymra mig över en butiks läge.

Hårfrisörskan som är min favorit inom den branschen skulle nog kunna ta emot några fler kunder men läget i hörnet av Lövstagatan och Hertig Karls Alle är inte direkt ett promenadstråk. Jag brukar tänka på att det går lätt att ta sig dit med både buss och bil och gratis parkering .
 Jag minns förresten mycket väl hur dåligt läge vår affär i Lesjöfors hade. Något som inte hade någon avgörande betydelse den dag vi fattade vårt beslut att överta rörelsen som verkligen inte gav något större hopp för framtiden. Vi var unga, hade båda utbildning i branschen och intresse av att pröva vingarna.

Det där med läget "längst ner på bruket", var ibland en källa till oro. Det fanns bara EN gata genom samhället och där var samtliga affärer , med något undantag, belägna. En dag följde jag i tankarna  gatan från söder till norr , först på ena sidan, sedan på den andra. Bara för att konstatera att det fanns inte en enda ledig affärslokal och inte någon där det fanns lägenhet i samma hus som affären.

Det senare var vad vi önskade så innerligt. Efter min tankepromenad gatan fram och tillbaka sa jag till Gud: " Nu vet du om vår situation. Både du och vi VET att det vi önskar är absolut omöjligt att  få.  Alla affärslokaler är upptagna och lägenheterna  likaså.
MEN jag VET att det står i Bibeln att "det som är omöjligt för människor, det är möjligt för dej".
Så nu , käre Gud, vår himmelske fader, ber jag dej i Jesu namn om det OMÖJLIGA.
Ge oss ett bättre affärsläge och lägenhet i samma hus! AMEN!

Mänskligt sett så VISSTE jag ju, men jag tror att Gud ibland ger oss den tro vi behöver för att det OMÖJLIGA  ska ske.
Det omöjliga skedde.Inte NÄSTA dag men inom något år.
Då hände sig att en man kom in i affären till Georg, som var ensam där just då. Georg fick veta att mannens föräldrar som hade en livsmedelsaffär mitt emot postkontoret längre upp på gatan, skulle lägga ner affären och flytta från Lesjöfors. Bostaden på övervåningen kunde vi också få hyra, om vi ville. Planen var att livsmedelsbutiken skulle göras om till tre mindre butiker varav vår då skulle bli lite större än de övriga. (Det jag nu kommer att berätta kan synas onödigt i sammanhanget men på grund av att jag i veckan i ett inlägg från Lesjöfors såg att det just nu "på nätet" förekommer diskussioner beträffande detta affärshus, så måhända det följande kan ge ett svar.)

Då vi kom till Lesjöfors och tog över affären så fanns i samma hus en Damekipering och en Frisörsalong. Nu blev vi alla tre erbjudna var sin  lokal i den butik som skulle upphöra .
Tror att det var hösten 1959 som vi alla tre  flyttade till bästa läget på affärsgatan.
Något år senare var lägenheten renoverad och perfekt för oss att som familj flytta in i.

Den här veckan har varit en vecka av bön om Guds ingripande vad gäller tre vänner boende på olika håll. Med en av dessa hade jag ett samtal och jag berättade något om vad Gud hjälpt mig med  och fick till svar att det kunde ju vara tillfälligheter.  Jag lämnade åt personen ifråga att själv bedöma om det var tillfälligheter eller bönesvar.

I dag fick jag ett meddelande om hur den personen fått se det ena efter det andra i sin situation förändras.
 Själv fick jag en dag denna vecka, från en stad långt härifrån  ett mail med frågan om jag hade någon eller något jag bad särskilt för just nu. I så fall ville hon gärna vara med och be till Gud om hans ingripande i rådande situation.  Den kvinnan och jag har känt varandra i många, många år och jag har aldrig tidigare fått en sådan förfrågan från henne.

I meddelandet i dag från den som fått hjälp i förbön för sin ångest stod det:" Hälsa den kvinnan att jag tackar Gud för att hon var villig när Gud kallade henne att be för mej. Uppmuntra henne i hennes bönetjänst!" Vidare att hon nu mår så mycket bättre och fått se ytterligare bevis för att Gud finns där till hennes hjälp.  Tillfälligheter eller Guds hjälp i form av BÖNESVAR?

Ja nu blev det så där igen. "Varav hjärtat är fullt, därav talar munnen", sa hon, vår hulda moder.
Jag måste väl gå till nattens vila även om jag sovit mycket på dagtid denna vecka.
Nu ser vi fram emot en ny fin vecka då Gud är med oss till vår hjälp och glädje! SOV GOTT , mina kära vänner! 


lördag 17 februari 2018

Lördag 17 februari 2018. Bara en liten GodNatthälsning , speciellt för er som har sagt att ni gärna läser min blogg innan ni somnar. Det finns de som läser till morgonkaffet också.

Visst är det svårt att stå där och inte veta hur man ska göra. Baka bullar, mandelkubb, mjuk pepparkaka, Finska Pinnar. Eller blogga!
 Sådana här tankar borde inte finnas i huvudet hos en gammal människa med lång livserfarenhet. Allra helst som klockan blivit kväll. Jag borde veta!!! Men jag VILL! Jag VILL! Jag VILL!

Men se där! Förmodligen är det  ( förhoppningsvis) ingen mer än jag som inte kan skilja på att vara    50 eller 90 år gammal.  Jag TÄNKER som om jag var 50 år men nödgas HANDLA som om jag var 91, vilket jag snart är. Detta är ett dilemma för mej. Och har alltid varit. Jag VILL mer än jag mäktar med.  Min man hade många bra ide'er men hade också förmågan att dela dessa med andra som fick göra en stor del av jobbet.. Oftast gick det bra!

När jag i kväll MÅSTE tillstå att det enda jag MÖJLIGEN skulle orka med (att blogga är också lite roligt) så blev det som sagt bara en GODNATThälsning.

Den gångna veckan har varit så seg. Jag har sovit mycket på dagarna och inte uträttat något av värde.
Nja förresten, kanske! Jag har använt en del tid och energi till att bedja för vänner som skrivit "Bed för mej!"  Som kristen har vi Guds uppdrag att göra det! "Bär varandras bördor", står det i Bibeln.
Jag har varit med bland troende människor i så många år och sett så mycket av förbönens betydelse för människor som behövt Guds hjälp så jag "KAN inte tvivla, jag MÅSTE tro", som vi sjunger i en sång.  Läste förresten för en kort stund sedan här på datorn hur en person skriver om hur hon fick en stark ingivelse att hon skulle gå ut och råkade komma till undsättning för en kvinna som var i färd med att ta sitt liv genom att dränka sig Så lycklig hon var över att Gud så starkt talade till henne att gå och att hon tydligen var van att lyda Guds ledning och gick! Gud använder sina barn i den mån vi tillåter det. Jag ber i kväll för en människa som skriver: "Bed att jag slipper vakna utan ångest." Bed gärna du också!

Ja så var det dags att sova och vakna till en ny spännande dag! Inga bullar till söndagsmorgonkaffet men jag har goda skorpor och "Annas pepparkakor"  Sämre kaffebröd kan man ha! SOV GOTT mina kära vänner!


fredag 16 februari 2018

Fredag 16 februari 2018.. Närradion och en del annat!

"Kom , drick av dess vatten! Drick och din själ får liv! Kom nu till frälsningens källa! Ja kom och hos Jesus förbliv!" Så sjunger de i Närradion just nu. Det är fredag kväll och dags för Förbönskväll från stadens Pingstkyrka. Får se om jag både kan lyssna och skriva.
Någon talar och läser ur Bibeln vad Jesus säger: "Se jag har kallat dig vid namn!"

Här måste göras ett val märker jag. Det blir bloggen för i kväll ska jag i säng i tid. Det har jag bestämt.

Vädret har hela veckan varit grått och dystert och förutom mitt besök hos min Hårfrisörskja i går så har jag inte varit ute mer än ett kort besök i affären på andra sidan gatan.

Jag har alltid sagt att jag ej påverkas av vädret men nu börjar jag tvivla på det påståendet.
Jag tappar arbetslust och företagsamhet. Vill helst sitt och läsa med påföljd att jag somnar.
Allt jag tänkt baka varje dag lyser med sin frånvaro. För en stund sedan sa jag strängt  till mig själv att i morgon bittida måste jag gå ut och köpa mjölk så jag kan baka bullar för nu har jag bara fyra kvar i kylskåpet.
I morgon eftermiddag tänker jag gå till Nikolaikyrkan klockan fyra för ett evenemang.
Om jag orkar. Jag har varit lite hängig den här veckan. Fryser och vill inte ta itu med något.

I dag fick jag ett kort besök av en god vän. Annars har det varit en stilla vecka.
Min granne, från min tid i villan, tog själv tag i den  inbjudan som hon väntat på så länge  och som jag så många gånger varit på väg att utfärda men bara låtit rinna ut i sanden.
Jag blev verkligen glad över att Karin själv satte fart på en slöfock som jag blivit sedan jag flyttade.
Eller är det åldern? Eller är det det där med balansen mellan hjärnan och orken som min vän Gunbritt brukar tala om.  Något är det som inte funkar som förr. Det är svårt att lägga märke till att andra ser skillnaden men själv försöker man i det längsta att slå tanken ifrån sig.
Varför går allt så sakta? Varför stjälper jag omkull vattenglaset. Varför erbjuds jag hjälp med att sopa eller dammsuga golvet? OSV:

Jo jag tror mig ha en förklaring och det är min försämrade syn. Jag har nog tidigare påtalat att vi fyra syskon, som finns kvar på jorden, har i stor utsträckning en fungerande hjärna (/åtminstone tycker vi själva det)     men vi har försämrad syn. Som sig bör har vår lillasyster, 83-åriga Stina fortfarande så pass bra syn så hon kan köra bil, vilket vi andra tre lagt av med vartefter och avyttrat våra bilar.
Mamma fick också med åldern försämrad syn men var helt klar i huvudet tills hon slumrade in från jordelivet. Något som vi barn upplevde så stort och skönt.

Ja det är inte mycket att skriva om när inget händer. I dag har jag blivit ombedd av ett par vänner, vilka inte känner varandra men som båda var i var sin svår situation att vara med och be till Gud om hans ingripande i rådande situationer. något han gärna gör.  Det är alltid   intressant att få se när bönesvaret förverkligas och på vilket sätt det sker.  Att tro på en Gud som förmår att göra under är både spännande och roligt. Jag ska senare berätta hur det blev.

 Det kan dröja. Gud har ibland många "pusselbitar", som ska komma på plats. Om jag glömmer att fullfölja vad jag lovat så brukar Ulla "hojta till",
De är bra att ha, de där barnen, som håller ordning på sin mamma.
Kära vänner! Bed gärna för mej att jag piggnar till så jag kan fungera bättre i morgon än i dag!


torsdag 15 februari 2018

Torsdag 15 februari 2018. Lite onsdag också.

Jo i går var det onsdag och jag var åter ensam till frukost.  Jag mådde inte så bra och sov både förmiddag och eftermiddag.
Dagen före hände så mycket nytt i mitt lilla hem. Kerstin, Elsemarie och Lasse gjorde klart efter "julavslutningen". Bar ner alla julsaker till förrrådet, dammsög balkong och lite överallt.

Lasse skaffade en hylla till köket där den gamla väggteven som jag hade i villan nu fick sin plats. Högtalare inköptes  och placerades i köket. Telefon och padda ska hädanefter ge mig sång och musik i köket och jag ska kunna "hänga med" världshändelserna utan att hela tiden vara hänvisad till TVn i Vardagsrummet. Nu kan jag välja.
Medan det grejades med sladdar och  hopsättning av hylla fick vi ett kort besök av Maria som var här i närheten och hade en paus från sammanträdet där hon deltog. Så trevligt!

 Vanemänniska som jag är kommer jag nog att dricka mitt morgonkaffe , ha min bibelläsning och pratstunden med Jesus där jag redan etablerat mig,  i vardagsrummet framför TVn alltså! Innan jag byter till köket och TVn där med möjlighet att följa dagens händelser från denna arbetsplats.

I dag har i Florida hänt att en ung kille, tidigare elev på en gymnasieskola, kom till skolan medförande skjutvapen. Sjutton dödsoffer och flera skadade.  I USA är det enkelt att få köpa skjutvapen och av någon anledning vill man inte ändra på det!

Jag fick tid hos min fantastiska hårfrisörska i dag. Hennes kunder har dött eller flyttat undan för undan så hon önskar nya som ersätter de försvunna. Hon är så duktig och man får snabb och bra hjälp och man är fin i håret så länge. Hoppas att hon får fler kunder så hon inte stänger salongen. I dag blev det klippning. Nästa gång permanent. Urskicklig är hon!

Efter besöket där, gick jag till Annelie, som bor i samma hus på Lövstagatan och fikade. Tog sedan min rullator och promenerade hem. Det tog 40 minuter i min takt.
Nu ska jag be för en väninna som inte mår så bra i själen och sedan sova.

Har planer för morgodagen men jag säger som Ulla sa när hon som liten oftast hade behov av att gardera sig, "Jag löver int'!!"

Gud är så god och har i dag hjälpt mig på flera sätt. Vad krävs då för att han ska hjälpa???
Vad jag funnit så är svaret: " Bed!" Att enkelt och rakt på sak berätta för Gud hur jag har det, vad jag önskar. Svårare än så är det inte.

Så sjunger det åter inom mig"Och jag vilar, trygg jag vilar, innesluten i hans famn".
I hans kärleksfulla famn. Gud älskar oss och vill oss allt gott! Han förmår att göra mer, JA LÅNGT MER, än vi kan bedja eller tänka. Så står det i Ordet, BIBELN! Det kan vi lita på! Sov Gott!




måndag 12 februari 2018

Måndag 12 februari 2018. Blogga eller INRE blogga -det är frågan.

I kväll har jag varit så trött. Kom på att jag vaknade halv fyra i morse och bestämde mig för att inta sängen omedelbart men med tanke på allt som jag ska komma ihåg så skriver jag en kortis och berättar vad dagen för mig inneburit.

Som jag tidigare berättat så har jag 14 barnbarn. tolv pojkar och två flickor. Det märkliga är att båda  flickorna fyller år i februari månad . I går var det Kristins födelsedag och i dag fyller Linn.

Klockan åtta i morse serverades frukost till de långväga gästerna som genast satte igång med att rensa ut det sista av julen. Fixade nya fräscha blommor till fönstret där adventsstakarna haft sin plats, bytte ut julgardinerna mot de handbroderade  vårgardinerna, gjorde det så mysigt i min nya bostad.

Jag bjöd på "Folkpartibiffar" och klyftpotatis till lunch. Det där namnet uppfann jag på 50-talet. Anledningen därtill har jag tidigare bloggat om. Det är f.ö. ej så viktigt att veta.

Nu är det så mysigt här. Det är förunderligt vad unga, friska människor kan åstadkomma på kort tid.
Jag har nu lite sämre med orken och är beroende av hjälp, som jag tacksamt tar emot.

I fredags, den 9 februari berättade jag om Tobias som tog tåget för att träffa sin familj och råkade skada foten på väg till tåget. Hade förfärligt ont och Alvedon räckte inte för att dämpa smärtan. Han hämtades vid tåget, kördes till Akuten där han borde ha röntgats men så blev det ej.  "Du måste först ta dig till Vårdcentralen för att få remiss till röntgen", var beskedet. Han bad då att få hjälp med att ringa efter en taxi. "Dit kan du GÅ", var svaret.  Hoppande på ETT ben emellanåt och ibland stödjande på den onda foten, som värkte, tog han sig så småningom fram till Vårdcentralen.

Där förstod man hur ont han hade. De gav honom kryckor och var  mycket vänliga och förstående..
De sa att det skulle läka av sig själv för det var ingen spricka i foten.
I går, två dagar senare, kom han hem till Örebro och fick hjälp med att komma till sjukhuset där han röntgades  och det visade sig att han hade en liten spricka i foten. Den syntes på den bild han hade med hit i dag. Det kommer att ta sex veckor att läka. Om värken inte upphör så ska han komma tillbaka. Bed gärna för Tobias att allt blir bra. Han är personlig assistent på en skola och det kan  bli ganska tufft emellanåt. Han trivs med sitt jobb och jag hoppas att det ska bli lugna dagar framöver på skolan så foten får ro att läka!

Roligt i dag var att hans pappa Lasse fått jobb som rektor  på en kommunal skola i Göteborgs närhet så nu är ordningen återställd med både hus och jobb på Västkusten. De är så nöjda och tacksamma.

De behöver också förbön. Gud har visat dem sin ledning men det betyder, som ni vet , inte att allt går som smort. Det är alltid svårt att byta jobb men att veta att man är i Guds vilja gör att  han är med och ger vishet och ledning.  Spännande är det!!

Se så mycket det kan hända på EN dag. Nu ska jag sova för klockan åtta i morgon bittida har jag lovat att bjuda nattgästerna på frukost!
SOV GOTT kära vänner! Gud är god!!


söndag 11 februari 2018

Söndag 11 februari 2018. Gråväder i dag också. Då gäller det att inte glömma att det är mycket som är bra också.

Vädret kan man inte ändra på.  Precis som Stig Dagerman skriver  i ett annat sammanhang.
"Världen kan du ej göra om! Stilla din häftiga själ! Ett kan du göra- en annan människa väl. Men detta är redan så mycket att själva stjärnorna ler. EN hungrande människa mindre betyder  en broder mer." Så som jag minns den i mitt huvud.

Nej varken vädret eller världen kan vi göra något åt.
Eller KAN vi det ?

Klockan har åter blivit för mycket för att jag ska hinna skriva om "Forntiden".

Funderar ibland på att ta en veckas "semester", resa någonstans och i lugn och ro skriva om den och få tillfälle att skriva ut på papper lite av det jag skrivit på datorn.

Men, som sagt, inte blir det i kväll!
Vad har hänt i dag. Att vakna klockan sju var bra. Sedan följer jag oftast en viss rutin  som innefattar  kaffe med oftast två bullar, i vardagsrummet. Sedan läser jag ett kapitel ur min trasiga Bibel och andaktsboken Daglig Kraft. Efter det pratar jag med Gud och Jesus om det som ligger på mitt hjärta. Ber för alla i min familj. Nämner var och en vid namn. Ber för sådana som sagt "Bed för mej".Ber för det som Gud med mild röst påminner mig om.

Ser morgonnyheterna på TV. Olika prioriteringar som det passar.
Har lite korrespondens på Facebook.
Klockan har nu blivit ungefär 11. När klockan slår tolv har jag nyss avslutat min frukost  och dagen kan börja. Jag har alltid mycket att göra! Oftast blir bara en bråkdel utförd av allt jag tänkt.
Om hur det är att bli gammal och förtretligheter i samband därmed ska jag ta en annan gång.

I dag lyssnade jag till en fin Gudstjänst i SR1. Kyrkkaffe i anslutning till den.

Då jag väntade långväga besök bestämde jag mig för att handla lite i en affär dit det är en bra bit att gå.  Jag tog rullatorn och gick ut i blåsvädret för att tänka på mitt välbefinnande också.

Som jag tidigare berättat så passerar jag då Nikolaikyrkan med skylten "Öppen Kyrka" utanför.
Jag passade på att gå in där en stund. Två personer satt i en bänk långt fram. I dag var inte min vän Ali där. Han och hans fru ska komma hem till mej en kväll senare. De jobbar båda och det är lite knepigt att få loss dem samtidigt.

Medan jag handlade bestämde jag mig för att anlita "Färdtjänst" för hemfärden. Det fick räcka med bensträck på ditvägen.
  Färdtjänst är verkligen något bra, som jag är så tacksam för. I dag var det en ung kille från Somalia, som körde. Alla chaufförer är så vänliga och hjälpsamma. Bra för dem att få jobb också!

Hann med att se kvällsnyheterna och höra om den tragiska flygolyckan i Ryssland. Samtliga ombord döda. Jag tror det var 71 personer som dog. Så mycken sorg och smärta för de efterlevande!
Kan ej låta bli att tänka på dem!
Sedan kom mina nattgäster som efter lite kvällsmat försvann till det uthyrningsrum som finns här och som jag hyrt för ett par dagar.

Det var lite om dagen som gått. Nu väntar sängen. I morgon blir det frukost klockan åtta.
Då ska jag bjuda på "Tomtegröt".  Det är roligt att få långväga gäster ibland.
Nu säger jag GodNatt och önskar att vi alla ska få sova gott!
Någon skrev i dag till mej på FB att "Gud är riktigt god" och berättade om hur Gud hjälpt i en svår stund. Det gör mig så glad att få höra. Så många år som Gud och jag vandrat tillsammans så har jag haft många tillfällen att se Hans omsorg och kärlek!

lördag 10 februari 2018

Lördag 10 februari 2018. Ännu en grå dag har försvunnit för alltid.

Eller var det jag som inte såg solen? Kanske fanns den där en stund med sina strålar på SCB mitt emot och som jag brukar titta på men jag såg dem inte för att jag inte förväntat mig det.

Livet är inte rättvist. och ibland kan det kännas som om vi ständigt var på livets skuggsida.
Det är tyst omkring oss. Dystra tankar fyller vårt inre. Vad ska det bli, och varför händer detta mej?
Vi väntar på att få hjälp på något sätt. Att det ska ske ett mirakel. Vi bara MÅSTE få allt att bli OK på direkten.

En del av oss har, som jag i tidningen läste om en sångare i dag, grundmurad tro på Gud och vet, eller BORDE veta till vem vi ska vända oss.
Det märkliga är att vi ofta, trots vår grundmurade tro, GLÖMMER att vi har en far som bara står och väntar på att vi ska vända oss till HONOM med vår nöd eller vår önskan. Han längtar ju efter att få vända allt till det bästa för sina älskade barn!
Plötsligt slår oss den tanken och vi ber och Gud tar hand om vårt problem. OM vi vill och OM vi tillåter Honom att ta hand om det vi inte klarar själva.

Någonstans läste jag:" Det är icke en börda för Herren att bära DIN börda, min vän, men det är en börda för Honom att ICKE få bära den." Herren behöver vår tillåtelse. Han är SÅ intresserad av vår fria vilja ska råda.

Plötsligt börjar vi be till Gud och berätta för Honom hur besvärligt vi har det.
Ofta är det strax efter att vi överlåtit problemet till Honom som vi  tar bördan tillbaka igen. Det dröjer ju så länge och vi kan inte vänta
Vad händer? Joo nu ska det bli något gjort  och snabbt ska det gå.
Så kommer vi på en bra lösning på rådande problem. Allt ser så bra ut och vi är så nöjda. Plötsligt händer något och det visar sig att det blev inte så bra som vi hade hoppats och trott. Vi frestas att säga :" Där ser man! Gud visste ju att det inte var så enkelt. Varför stoppade han oss inte då?"
Om Han gjort det hade vi sluppit mycket av elände som det här beslutet förde med sig.
JA VARFÖR gjorde Han inte det? Med hänvisning till det ovan sagda undviker jag att svara på den frågan.

Sedan är det de människor, som inte alls räknar med en allsmäktig Gud, Som säger att det finns ingen Gud. Just nu rinner mig i minnet när Einar Ekberg, den berömde sångaren, sjöng en sång "Dårarna säger. det finns ingen Gud". Jag är åter beredd att hänvisa till den kloke Kyrkoherden Björn Svärd ( han lever ännu i motsats till Einar Ekberg). Bjorn avslutade sin lilla predikan med orden:" Så här tror jag. Sen får NI tro vad NI vill!
Just så är det. Vi VÄLJER att tro eller inte.
Själv har jag levt "med en grundmurad tro" sedan barnaåren och VET, i alla fall BORDE veta om att vi har en stor Gud.
Hans Augustsson, pastor i Församlingen Josua i Gamleby sa i ett möte för många år sedan. "Jag vet ej HUR Gud gör det. Jag vet bara ATT Han gör det.
Med andra ord: " Låt Honom ta hand om alltsammans. Han leder den bedjande rätt!

Visst har jag också varit i fällan att springa före Gud,. ( För Han är ju ofta så sen)
Jag har också varit med om att få vänta i flera år på bönesvar men jag VISSTE att jag bad om något som Gud ville och då gav Han mig Nåd att invänta bönesvaret och kom gjorde det precis så som Gud hade tänkt ut och som var det BÄSTA. Gud kommer ALDRIG för sent och Han sviker ALDRIG.

Ajajaj! Jag mådde inte så bra i kväll och tänkte
 gå tidigt till sängs. Skulle bara skriva en kort GodNatthälsning först. Nu vet jag ej hur jag ska ändra på det skrivna så jag lämnar det och säger som Jonas Gardell: "Hoppas min låt kan ge tröst"! ( Mina ord får väl jag säga) Han sa det i samband med att han tävlade i kvällens Melodifestival, som jag förstås missade. Får lyssna till reprisen.
Enda gången , som jag varit med i en TVsändning var faktiskt tillsammans med Jonas Gardell
 och ytterligare två,tre vänner, som pratade om vår tro på Gud.
.  Här kommer min GodNatthälsning! GodNatt alla bloggläsare och vänner!

fredag 9 februari 2018

Fredag 9 februari 2018. Denna dag--ett liv, var det någon som sa en gång. Vill minnas att han hette Melker.

Nej då! Datorn och jag är inte sams i dag heller. Nu prickar jag mig fram på paddan och det ska snart avslutas. I kväll var det storleken på skärmen som antingen var alltför stor eller alltför liten.

Dagen började bra med planer så stora och ovanligt nog fanns lusten att realisera dessa!
Hör här:" solskenspromenad, gymnastik, handla i Närbutiken, kolla öppettider på banken, baka Finska Pinnar, mjuk pepparkaka och mandelkubb." Intet blev gjort!

Sms från Kristin. Kunde hon äta lunch hos mej? Javisst! Grönsakssoppa, risgrynspudding med jordgubbssylt och vispgrädde åt vi men först ville hon dammsuga och moppa golven.
Min syn försämras sakta men Kristin ser bra. Hörapparater har vi båda två.

Tobias skulle med tåg åka och träffa sin familj. Kom till mej för att hämta det där som jag inte bakade. Fick med sig en påse bullar. Smsade från tåget. Hade gått snett på foten i trappan vid Centralstation. Förfärligt ont och Alvedon hade inte hjälpt.

Blev vid framkomst körd till akuten. Går nu med krycka men ingen spricka i den vältränade foten.
Nu knyter jag ihop dagens säck, utan innehåll, bortsett från Kristins insats och Tobias krycka.
Inte alltid dagen slutar som den började.
Gråtit har jag gjort över barn som far illa och inte får kärlek. När jag var yngre tog jag emot sådana barn och å vad jag älskade när Socialen kom med dessa underbara barn som behövde ett hem för längre eller kortare tid. De är vuxna nu men ej glömda.

Nu har jag viss kontakt med invandrare men inte i någon större omfattning. Min något nedsatta syn och min höga ålder sätter stopp för det. Från år som ligger bakom har jag i ett fåtal fall fortfarande kontakt vilket är för mig en källa till glädje!

GodNatt mina vänner! Sov Gott! I morgon öppnar jag säcken och undrar hur den dagen ska te sig!!

tisdag 6 februari 2018

Tisdag 6 februari 2018. Så tog julen slut hos Ruth!

Den gångna julen blev ej som andra jular. Tror att det berodde på att jag inte visste hur jag skulle hantera ett hem som flyttats och inget var som det brukade.
I villan visste jag från år till år var Julkrubban skulle vara, Tomtarna, Adventsljusstakarna, Julgranen i köket, Dekorationer vid öppna spisen, som jag numera saknar, Kyrkan med elektriskt ljus. 

Hade svårt att få till det! En dag kom Ulla och Kerstin. Plockade fram julsakerna, klädde julgranen som inte fick plats i köket men väl på balkongen. 
Julgardinerna, som jag broderade till jul i Borensberg, kom upp och så blev det en ny och annorlunda jul. Jag är nog ganska traditionsbunden och har svårt att acceptera förändringar.
Därmed var denna första jul i tvåan i stället för i villan predestinerad för att vara en aning vemodig.
Jag tänkte på julhelger under år som ligger bakom. Georgs och min  jul i vårt första hem på Söder i Stockholm. Nej nu ska jag inte dra alla julhelger vi haft. Jag har faktiskt planer på att ge små glimtar från dem men vid ett senare tillfälle och då i en särskild blogg. Ska bli intressant att se vad jag kommer ihåg. Får nog skynda mej. 

Nu till dagen. Kerstin, opererad i sina axlar, i två etapper, går på motionsvarmbad på USÖ.
Så heter det nog inte men jag kom inte på något annat.
Efter dagens gymnastikbad kom hon hit och fikade. ( Ulla och Lennart ligger hemma i Hjortkvarn och hostar). 
Efter fikat satte Kerstin igång med att ta hand om julgranen. Jag har haft planer på att bjuda hit mina  grannar från villatiden medan julen var kvar men det har varit för mycket annat som kommit emellan.
Nu inväntar jag vårsolen och blommor i stället för julgran på balkongen och då ska det bli fika där.
Om inte förr! Just nu kom ett SMS från Södertälje där jag har en kusin, som jag aldrig träffat.
Ni som varit med länge minns kanske att jag berättat om kusinen och hans fru som nu ställer i utsikt att när vår och värme kommer ska de komma på besök. Ser jag fram emot. Det bör vara lite varmt och soligt så vi kan bese vårt gamla, vackra slott i vars närhet min nya bostad är belägen!  

På väg från Statistiska Centralbyråns restaurang, på andra sidan gatan, där vi tagit för vana att äta god lunch när döttrarna är här och sätter lite fart på sin slöa mamma, gick vi till källarförrådet och hämtade kartonger till Adventsljusstakar och julgrejer. Nu är allt nedpackat och väntar på att bli nedburet i Förrådet. Första kaffegästen får första chansen.

Jag kan inte med ord säga hur tacksam jag är för hjälp jag får av mina barn med än det ena, än det andra! 
Jag tog ett foto på en del julsaker vi plockat ihop, skickade det på FB och skrev att jag hade något att berätta om vissa saker på det fotot. Nu gör jag det.

Året var 1948. I augusti hade vi vårt bröllop. I december köpte vi julgran och lite pynt till den.
Så tog julen slut det året också och vi som inte tidigare haft några julsaker skulle packa ner det lilla som fanns. Georg kom en eftermiddag i januari hem med en tom kartong från den affär där han då jobbade.  DEN kartongen står längst bort på fotot ni kan se. Den är alltså 70 år gammal.
Vi har år efter år förvarat våra julprydnadssaker i denna. I dag förstärkte Kerstin den med lite bred tape.Senare blev det aktuellt med Adventsljusstakar. De står i sina kartonger uppställda i en banankartong.

Julgransbelysningen är också från vår första gemensamma jul år 1948.
Den stora halmbocken är ett minne från den tid jag arbetade på RIA tillsammans med Håkan Blome'
En av våra RIAvänner bodde i förorten Adolfsberg. Håkan hade många vänner som behövde hans omsorg och kärlek. Jag, praktikant, fick följa med på besök hos dem.

 Så hände sig att vår vän Sune dog och jag var tillsammans med hans släktingar från Norge där för att ta reda på hemmet. De hade en skåpbil  för att till Norge frakta det som fanns i hemmet till Norge. 
 Halmbocken fick inte följa med utan den fick jag behålla. Det här var i början av 80-talet och sedan dess har den fina halmbocken haft sin plats i vårt hem. 
När vi i dag "avslutade julen" så dök gamla minnen upp. Jul tillsammans med familjen och våra vänner sedan åren i Stockholm, Dagny och Henry som blev som barnens farmor och farfar och som i flera år var våra speciella julgäster, som hade tid att stanna tre veckor, ibland. Att Henry sina sista levnadsår satt i rullstol ändrade inte det. Färdtjänsten fungerade även i Stockholm. Möjligen under annat namn. 
Elsemarie har nu tillträtt sin tjänst i Angered, Göteborg och känner sig hemma med rektorsrollen igen. I helgen har hon och Lasse haft besök av ett par goda vänner från Örebro. 
Nu är det dags att sova och jag är så tacksam för dagen som blev så bra.
Sov Gott alla mina vänner! Jag är så glad att både ni och FB finns. Skulle vara tomt utan er!  

måndag 5 februari 2018

Måndag 5 februari 2018. Sol, sol, sol i de glimmand snår! Sol,sol är det var jag går!

Jovisst är det sant! Sol blev det och ut till den skulle jag.
Så var det bestämt. Vad hände?  Ingenting värt att nämnas .
Jag följde rutinerna och allt blev som vanligt. Jag vill att något ska hända! Varje dag!

Jag har pratat med mina fyra barn i dag. Lovat att gå ut i solen som de av sin godhet, för att ännu en gång säga som Emil i Lönneberga, önskade mig. De vill mig väl. Ni ska veta att det varit kallt i dag och jag tvingade mig både att vara inomhus och att låta bli att gå till källarens fina gym!
Det var inte svårt att avstå både sol och gym.

Jag tog tag i min skokartong, eller mitt kontor som jag kallar den. Ringde till dottern som skickade iväg lite pengar från sin dator till de som förväntade sig en slant  för sina, för min skull gjorda utlägg. Det har varit lite oordning sedan jul men nu när jag snart ska ta ner julgranen till
 förrådet och plocka ner mina älskade tomtar i sin kartong för att göra sällskap med granen så är ordningen, i allt, återställd.
Egentligen borde man hålla sig hemma vid min ålder. Alla förändringar medför bekymmer.
Men å andra sidan så är det farligt att, som 105åriga bloggerskan Dagny deklarerar, grotta ner sig. Även om ingen kan mäta sig med denna härliga dam så kan man ta vara på vad hon säger!

Några SMS har jag förmedlat och tagit emot under dagen. Telefonsamtal från Linn och Inga förgyllde dagen.
Nu är det så utlovat att solen ska skina varje dag och det ska den inte behöva göra förgäves.
Ut ska jag!
Om  inget synligt händer, vilket jag helst ser, så inbjuder stillheten till tankar. Har märkt att det jag tänker på handlar mest om barn och ungdomstiden. Det var en fin tid och jag har roligt när jag tänker på den!
Ett par vädjanden om förbön har jag också tagit på allvar eftersom jag tror på bönens betydelse.
Att prata med Gud gillar jag och upplever hur han lyssnar och så det där han sa för många år sedan.
" Mitt älskade barn, jag hjälper dej med ALLT!"
Det glömmer jag aldrig och det gör inte Gud heller.  Varje dag får jag bevis på detta.
Så klart att jag pratar med Gud om det och han säger att det håller än.

Som ett litet kort jag har från mina år med Georg. "Till min älskade Ruth", står det. Tjugufem år senare hade han skrivit på samma kort. Datum och årtal och "Det gäller än."
Det är roligt att hitta sådana hälsningar.
Just nu "plingar" det om ett meddelande i min iPhone. Från en av dessa som tidigare i dag vädjat om förbön.
"Tack för att du är med och ber!" För  mej är det  en stor förmån att få samarbeta med Gud i bön för hans barn. Det är så spännande att se när bönesvaret kommer. Ibland snabbt. Ibland får man vänta och då gäller det att inte ge upp. Ibland får man inte det man bedit om men då har han alltid en utväg av något slag. Vi får be som Jesus gjorde. "Ske inte min vilja, utan din!"
Då blir det alltid bra. Att ha Gud med i vardagens mångahanda är underbart. "Att du inte blir trött på mig Gud", säger jag ibland. "Aldrig, mitt älskade barn!", säger han och jag vet att det är sant.

Barnslig? Jo jag vet och det har också löfte med sig. Att vara barnslig!
Nu ska jag sova. Gud är god!!!


söndag 4 februari 2018

Söndag 4 februari 2018. En solstråle tidig förmiddag. Efter det gömde den sig igen.

Någon soldyrkare har jag aldrig varit. Som barn höll jag mig oftast i skuggan för annars fick jag huvudvärk och jag kan försäkra att den inte var av bästa sorten. Att växa upp vid stranden av Östersjön gav många tillfällen till bad och vid sjön tillbringade vi mycken tid.
Så mycket som mamma tillät, för att lata oss när hjälp behövdes av mor eller andra, var ej tillåtet.
När jag stundtals kom upp ur vattnet var jag noga med att se till så huvudet ej fick kontakt med solen.

Det här rann mig i minnet när jag nyss tänkte på hur solfattig denna vinter hitintills har varit.
Hur jag längtat efter solen.
Nu ska jag dra en liten rolig familjehistoria. När Kerstins man hade varit i Sverige en vinter och en sommar sa han:" Måtte denna vinter ta slut innan nästa börjar!"
För honom var sommaren här lika kall som vintern i det land han kom ifrån.
Nu har han bott här i många år och blivit van.
Jag längtar efter soliga vinterdagar och att få åka spark. Undrar förresten var min spark hamnade vid flytten.
 Nej DEN har jag inte LETAT efter men kan ju alltid hoppas att den hamnade någonstans där det finns snö!. Det lär, enligt TV, finnas gott om snö i dessa dagar i stora delar av vårt land. Dock icke i Örebro.

Det är söndag i dag. Kyrkan? Icke! Så pass mycket snö att det blivit halka har vi även här och jag   nöjde mig i dag med Närradion från stadens pingstkyrka.

Som jag skrev i går så trivs jag bland barnbarnsbarnen och njuter av samvaron med dem. Roligast är när jag får besök av dem här hemma hos mig, gärna tillsammans med någon förälder.

I dag fick jag besök av barnbarn tillhörande den yngre delen av dessa.
Filip med sin tjej Thea hade anlänt från Göteborg och kom hit och fikade. Thea skulle sedan träffa en kompis för biobesök tillsammans.
Filip stannade kvar en god stund fast han egentligen hade så mycket skolarbete att göra.
Det jobbet hade han kvar hos Malla, Theas mamma, och dit gick han när vi pratat och det var ett
intressant samtal vi förde!
 Att prata med unga  människor som står i livets början är nog de allra bästa samtal jag får vara med om. Ungdomarna är så kloka och TÄNKER så förståndigt och jag tar vara på allt det goda jag får ut av dessa samtal.

Några killar som känner varandra från uppväxten i Örebro och som nu "pluggar" i Göteborg
 träffar på varandra emellanåt. De har gemensamma minnen från sin tid i kyrkornas ungdomsarbete  och diskuterar trosfrågor. Jag blir så imponerad av deras sätt att tänka och berättade för Filip om min egen ungdom då "det yttre" ofta fick alltför stor betydelse.

Att få berätta om att det kom en dag då jag förstod att Gud älskar mig precis sådan jag är. Så stort!
Att hans kärlek är så gränslös och att Gud vill att vi ska samarbeta med honom för att sprida evangelium i den tid vi lever i just nu. Gud vill allas  väl och Gud är beroende av oss som tror på honom för att hans vilja för människors bästa skall ske.

Vi pratade om att det i Andens värld pågår ett krig och där är vår plats på det godas, Guds,  sida! 

Roligt var det med besök och mycket gav det mig att tänka på. Låt oss be för ungdomar som står redo att samarbeta med Gud.
Vi pratade också om vikten av att läsa Bibeln för att ha Ordet inom oss när vi kämpar den goda kampen. Fienden är rädd för detta.  Spännande och intressant att leva sitt liv tillsammans med en mäktig Gud!!
Nu är dagen snart slut. Jag är så tacksam för den och glad för att jag är tidig med bloggen i kväll så mina bloggläsare, som läser på kvällen, får lägga sig i tid. I morgon är det måndag och en ny vecka står för dörren! Sov Gott mina vänner! Gud är god och vill oss väl men han väntar på att vi ska ta första steget så han får en chans att jobba tillsammans med oss. Han respekterar noga vår egen fria vilja. Amen!

lördag 3 februari 2018

Lördag 3 februari 2018. Trevlig dag! Igen! Kortisblogg!

Kortisblogg? Jo för att jag precis innan jag skulle börja skriva så somnade jag och sov mer än "några minuter" kan jag säga! Det betyder att tiden för skrivande förkortas.
Jag hämtades av Sven, Maria och Kristin till Conventum för att avnjuta "Aladdins äventyr." Sonen Martin i familjen, stod för musiken och så klart skulle vi dit.
Jag har läst sagor för mina barn och kände till Aladdin och lampan. Jag har alltid älskat sagor.
Det blev en intressant historia! Martins bror Bernard med fru Lydia, Aline, Alfred och Amelie var också där.
Det hela avslutades med god mat hos Sven, som fyllde 68 år i tisdags och Maria.

Nu sitter jag här och ser till så det blir just en "kortisblogg" beroende på att jag inte kan fortsätta att hålla mig vaken så mycket längre.
Att få träffa barnbarnsbarnen är så stimulerande och jag tar de tillfällen som bjuds för att få träffa dem. Jag har många och jag älskar dem alla.
Genom att jag varje dag ber för dem och nämner deras namn så kommer jag ihåg vad var och en heter och förbönens betydelse förringar jag inte. En förmån att få vara med!

Kära vänner! Nu är bloggtiden slut och tacksam för denna dag söker jag mig till sängen. På Fb plockade jag in ett foto på Alfred, 6 år. Han firade den dagen tillsammans med sin familj hos sin mormor och morfar, som numera permanent bor i Västergötland.
Bed gärna för dem, som nu, efter flera år i Frankrike, ska acklimatisera sig i sitt hemland, Sverige . De behöver hjälp av Gud och som Guds barn så är det vår uppgift att be för varandra.
Det blir avslutningen på dagens blogg.
Ute i världen är det oroligt och i TV berättas ofta om självmordsdåd och våld mot andra.
"Varför skola människor strida?" Så börjar en gammal låt, som jag minns sedan mina unga dagar!

GodNatt mina vänner! "Gud som haver barnen kär, se till mig som liten är!"

fredag 2 februari 2018

Fredag 2 februari 2018. Dagen slutade bättre än den började!

Egentligen skulle jag sova nu men lika bra att skriva lite medan jag har i minnet vad som sig tilldragit haver denna dag!
Det började med att jag åkte Färdtjänst till USÖ Ögonavdelning dit jag var kallad.
Trycket var för högt igen. 27 på det skadade och 15 på det som funkar . Tror i alla fall att det var så sköterskan sa. Hon sa också att synen blivit sämre, vilket jag redan visste!
Jag är mestadels så ledsen när jag kollar ögonen så jag frågar inte så mycket.

På grund av det dåliga vädret med lite "snöblask" så tog jag Färdtjänst hem också. Annars brukar jag gå hem för att få motion.Jag äter bullar, fler än jag borde och nu var de slut igen.
Väl hemma satte jag igång med att baka. Jag börjar, som bekant, dagen med kaffe och bulle.

Telefonkontakt med Annelie och Markus resulterade i att jag fick kärt besök av dem i kväll. Markus frågade efter dammsugaren, Fick igång den och så var köksgolvet och några fler golvytor fixade.
Försämrad syn får konsekvenser vill jag påstå.

 Det blev fika, nybakta bullar och fantastiskt goda "gräddbollar" (som jag fick av mina vänner, en hel kartong).
Jag blev så glad när jag efter "bullbaket" sovandes i den där sköna, omtalade fåtöljen väcktes av en telefonsignal för att senare få så trevligt besök. Tänka sig att både få besök med pratstund och därtill anledning för mig att plocka undan bakplåtar, bakskiva och annat som annars förmodligen hade fått "stå över" till i morgon förmiddag.
Nu blev det gjort och glad är jag!

Medan degen jäste tog jag hissen till källaren, Cyklade på motionscykeln och använde "roddapparaten" en stund. Passade på att titta in i förrådet och hämta lite smått därifrån. Där är nu städat och fint sedan Kerstin och Ulla vistats där en stund vid sitt senaste besök hos sin mamma.

Tacksam för besöket i kväll och för dagen som gått sneglar jag än en gång mot den sköna sängen.
Gud är så god och hjälper mig med allt, som han en gång för flera år sedan lovade mig.
  Sov Gott, mina vänner!

torsdag 1 februari 2018

Torsdag 1 februari 2018. Ännu en vän har flyttat hem till Gud.

När vår mamma fick höra att någon i vårt samhälle dött så förväntade hon sig att det skulle komma två dödsbud ytterligare , för "det blir alltid tre som dör efter varandra med kort mellanrum."

I gårdagens bloggs första rubrik skrev jag om det tredje, som inom två veckor berört mig på något sätt. När jag insåg att det skulle bli alltför mycket för den bloggen och timmen var sen, så bestämde jag mig för att slopa det jag tänkt skriva om döden. Att få bort det som rubrik lyckades till hälften, vilket den som tryckte på den snart upptäckte.

Gårdagens blogg handlade om vårt första barns födelse .
I dag måste jag berätta om det dödsfall jag i går undvek att skriva om.

När Georg i slutet av 1960-talet gjorde sin första resa som guide till Mellanöstern anade han inte vidden av det han med stort intresse gav sig i kast med.
När han år 1969 blev anställd på Frikyrkliga Studieförbundet var det i första hand för andra upp gifter. Den driftige rektorn på Studieförbundet hade i tankarna att starta en resebyrå och då i första hand ordna resor till Jordanien, Palestina och Israel.

Är det inte Astrid Lindgren som säger att " när två gossar av samma skrot och korn träffas då händer det något."  Herman Holmgren var den rätte mannen för Georg att jobba ihop med.
Jag minns så  väl jul och nyår år 1969 då Georg av Herman Holmgren fått uppdraget att åka till Jerusalem för att genast efter helgerna, på plats, rekognosera och noga kolla allt som behövdes för start av en resebyrå.
Georg hade en bok med många maskinskrivna sidor, som handbok, där allt var genomtänkt. Vad han skulle fråga efter, hur han skulle bete sig i olika situationer som kunde väntas uppkomma och mycket  mer. Möjligen finns den kvar men kan också ha gått sitt öde till mötes vid översvämnigen i källaren när vi bodde i Borensberg och en del "sparat" försvann.
 
Barnen minns nog också hur pappa läste högt ur den boken för att pränta in allt i huvudet.
Jag tänkte:"ATT han vågar!"
Det stora problemet var dock hur han skulle hitta någon kontakt i Jerusalem. Någon lämplig turistbyrå att samarbeta med. Inga tips utan det var DET som var UPPDRAGET! Jag tänkte ännu mer :"Att han vågar".

Det blev ett sökande och många böner för att klara det uppdraget. Vill minnas att Georg berättade att han under de dagar han hade på sig gick omkring och rekognoserade. Dagen före återresan till Sverige kom han att få kontakt med den Turistbyrå, som de sedan i alla år hade samarbete med.
Visst får vi många gånger vänta även när vi ber Gud om hjälp, men han kommer aldrig för sent och han sviker aldrig.
Det skulle bli många resor med åren!

Det föll sig så bra att börja mitt skrivande i kväll med denna inledning.
Med tiden fick den nybildade resebyrån i Stockholm, "Program Tour" kontakt med Noha och Abdullah Awwad, med hus i Beit Sahour. Det betydde att Studieförbundets Stipendiater fick bostad hos dessa vänner. Allt betalt av Studieförbundet. Georg åkte till Beit Sahour (strax utanför Betlehem) med resegrupper och skötte kontakten med familjen dit också två söner och en dotter hörde.

För att göra en lång historia lite kortare så berättar jag att år 1990 var en resa till Sverige för Abdullah och Noha planerad. Inbjudna av Studieförbundet. Denna gång skulle dottern och en son följa med. Abdullah och Noha hade vid tidigare besök varit här utan barnen.
Medan Georg skulle åka med föräldrarna till olika platser i landet för att besöka kyrkor och samlingslokaler  för att tolka föredragen från engelska till svenska skulle de två barnen, i yngre tonåren, vara hos mej. Vi hade utrymme för hela familjen i det stora hus där vi då bodde.

Den 21 maj fick Georg hastigt hembud. Jag blev tillfrågad om jag fortfarande önskade ta emot familjen som senare väntades till Sverige. Självklart ville jag att de skulle bo hos mej.

Barnen kom några dagar före föräldrarna, som enligt uppgjord plan åkte till olika platser och höll föredrag. En annan tolk fick ersätta Georg.
Den här resan företogs i slutet av augusti.
Noha och Abdullah kom. Den stunden kommer jag aldrig att glömma. Jag hade laddat för att vara lugn och inte börja prata om Georg på en gång. De kom in genom köksdörren, satte sig på var sin stol, lutade sig mot köksbordet,  gömde sina ansikten i händerna och grät högljutt. Så grät vi tillsammans!
"O Ruth believe me, Georg was my best friend" grät Abdullah Jag kände ett så varmt deltagande i sorgen. Något annorlunda än vad vi är vana vid i Sverige!

I söndags skulle Abdullah ha varit i kyrkan, som vanligt på söndagarna men kände sig inte bra och ringde återbud till vänner med vilka de skulle ha sällskap . Någon dag senare fick han flytta till Himlen.
Nu är både Georg och Abdullah hemma hos Gud. Hur gärna jag skulle vilja var hos Noha och familjen men jag har ingen resa planerad dit och ensam ger jag mig ej ut på resor numera.
Jag sörjer med dem. Det var en fin man, en god vän, make,far, farfar och morfar, rektor och senare engagerad för de funktionshindrade barn på den skola han initierat och älskade. Jag tror att han var 75 år när han dog. 
De var även och hälsade på sedan jag flyttat till villan 1994.
Vid senare besök i Sverige har de bott i Sjövik hos sina vänner Lena Lönnkvist och hennes man och då har jag åkt Färdtjänst dit och träffat dem där en hel dag.

Det känns tomt när vänner inte finns längre men en dag ska vi åter få mötas. Det har Gud ordnat .
Inte vet jag hur det här blev men nu går jag till sängen, som väntat länge. Sov Gott mina vänner!