Tisdag 6 februari 2018. Så tog julen slut hos Ruth!

Den gångna julen blev ej som andra jular. Tror att det berodde på att jag inte visste hur jag skulle hantera ett hem som flyttats och inget var som det brukade.

I villan visste jag från år till år var Julkrubban skulle vara, Tomtarna, Adventsljusstakarna, Julgranen i köket, Dekorationer vid öppna spisen, som jag numera saknar, Kyrkan med elektriskt ljus. 

Hade svårt att få till det! En dag kom Ulla och Kerstin. Plockade fram julsakerna, klädde julgranen som inte fick plats i köket men väl på balkongen. 

Julgardinerna, som jag broderade till jul i Borensberg, kom upp och så blev det en ny och annorlunda jul. Jag är nog ganska traditionsbunden och har svårt att acceptera förändringar.

Därmed var denna första jul i tvåan i stället för i villan predestinerad för att vara en aning vemodig.

Jag tänkte på julhelger under år som ligger bakom. Georgs och min  jul i vårt första hem på Söder i Stockholm. Nej nu ska jag inte dra alla julhelger vi haft. Jag har faktiskt planer på att ge små glimtar från dem men vid ett senare tillfälle och då i en särskild blogg. Ska bli intressant att se vad jag kommer ihåg. Får nog skynda mej. 

Nu till dagen. Kerstin, opererad i sina axlar, i två etapper, går på motionsvarmbad på USÖ.

Så heter det nog inte men jag kom inte på något annat.

Efter dagens gymnastikbad kom hon hit och fikade. ( Ulla och Lennart ligger hemma i Hjortkvarn och hostar). 

Efter fikat satte Kerstin igång med att ta hand om julgranen. Jag har haft planer på att bjuda hit mina  grannar från villatiden medan julen var kvar men det har varit för mycket annat som kommit emellan.

Nu inväntar jag vårsolen och blommor i stället för julgran på balkongen och då ska det bli fika där.

Om inte förr! Just nu kom ett SMS från Södertälje där jag har en kusin, som jag aldrig träffat.
Ni som varit med länge minns kanske att jag berättat om kusinen och hans fru som nu ställer i utsikt att när vår och värme kommer ska de komma på besök. Ser jag fram emot. Det bör vara lite varmt och soligt så vi kan bese vårt gamla, vackra slott i vars närhet min nya bostad är belägen!  

På väg från Statistiska Centralbyråns restaurang, på andra sidan gatan, där vi tagit för vana att äta god lunch när döttrarna är här och sätter lite fart på sin slöa mamma, gick vi till källarförrådet och hämtade kartonger till Adventsljusstakar och julgrejer. Nu är allt nedpackat och väntar på att bli nedburet i Förrådet. Första kaffegästen får första chansen.

Jag kan inte med ord säga hur tacksam jag är för hjälp jag får av mina barn med än det ena, än det andra! 

Jag tog ett foto på en del julsaker vi plockat ihop, skickade det på FB och skrev att jag hade något att berätta om vissa saker på det fotot. Nu gör jag det.

Året var 1948. I augusti hade vi vårt bröllop. I december köpte vi julgran och lite pynt till den.

Så tog julen slut det året också och vi som inte tidigare haft några julsaker skulle packa ner det lilla som fanns. Georg kom en eftermiddag i januari hem med en tom kartong från den affär där han då jobbade.  DEN kartongen står längst bort på fotot ni kan se. Den är alltså 70 år gammal.

Vi har år efter år förvarat våra julprydnadssaker i denna. I dag förstärkte Kerstin den med lite bred tape.Senare blev det aktuellt med Adventsljusstakar. De står i sina kartonger uppställda i en banankartong.

Julgransbelysningen är också från vår första gemensamma jul år 1948.

Den stora halmbocken är ett minne från den tid jag arbetade på RIA tillsammans med Håkan Blome'

En av våra RIAvänner bodde i förorten Adolfsberg. Håkan hade många vänner som behövde hans omsorg och kärlek. Jag, praktikant, fick följa med på besök hos dem.

 Så hände sig att vår vän Sune dog och jag var tillsammans med hans släktingar från Norge där för att ta reda på hemmet. De hade en skåpbil  för att till Norge frakta det som fanns i hemmet till Norge. 

 Halmbocken fick inte följa med utan den fick jag behålla. Det här var i början av 80-talet och sedan dess har den fina halmbocken haft sin plats i vårt hem. 

När vi i dag "avslutade julen" så dök gamla minnen upp. Jul tillsammans med familjen och våra vänner sedan åren i Stockholm, Dagny och Henry som blev som barnens farmor och farfar och som i flera år var våra speciella julgäster, som hade tid att stanna tre veckor, ibland. Att Henry sina sista levnadsår satt i rullstol ändrade inte det. Färdtjänsten fungerade även i Stockholm. Möjligen under annat namn. 

Elsemarie har nu tillträtt sin tjänst i Angered, Göteborg och känner sig hemma med rektorsrollen igen. I helgen har hon och Lasse haft besök av ett par goda vänner från Örebro. 

Nu är det dags att sova och jag är så tacksam för dagen som blev så bra.

Sov Gott alla mina vänner! Jag är så glad att både ni och FB finns. Skulle vara tomt utan er!