När vår mamma fick höra att någon i vårt samhälle dött så förväntade hon sig att det skulle komma två dödsbud ytterligare , för "det blir alltid tre som dör efter varandra med kort mellanrum."
I gårdagens bloggs första rubrik skrev jag om det tredje, som inom två veckor berört mig på något sätt. När jag insåg att det skulle bli alltför mycket för den bloggen och timmen var sen, så bestämde jag mig för att slopa det jag tänkt skriva om döden. Att få bort det som rubrik lyckades till hälften, vilket den som tryckte på den snart upptäckte.
Gårdagens blogg handlade om vårt första barns födelse .
I dag måste jag berätta om det dödsfall jag i går undvek att skriva om.
När Georg i slutet av 1960-talet gjorde sin första resa som guide till Mellanöstern anade han inte vidden av det han med stort intresse gav sig i kast med.
När han år 1969 blev anställd på Frikyrkliga Studieförbundet var det i första hand för andra upp gifter. Den driftige rektorn på Studieförbundet hade i tankarna att starta en resebyrå och då i första hand ordna resor till Jordanien, Palestina och Israel.
Är det inte Astrid Lindgren som säger att " när två gossar av samma skrot och korn träffas då händer det något." Herman Holmgren var den rätte mannen för Georg att jobba ihop med.
Jag minns så väl jul och nyår år 1969 då Georg av Herman Holmgren fått uppdraget att åka till Jerusalem för att genast efter helgerna, på plats, rekognosera och noga kolla allt som behövdes för start av en resebyrå.
Georg hade en bok med många maskinskrivna sidor, som handbok, där allt var genomtänkt. Vad han skulle fråga efter, hur han skulle bete sig i olika situationer som kunde väntas uppkomma och mycket mer. Möjligen finns den kvar men kan också ha gått sitt öde till mötes vid översvämnigen i källaren när vi bodde i Borensberg och en del "sparat" försvann.
Barnen minns nog också hur pappa läste högt ur den boken för att pränta in allt i huvudet.
Jag tänkte:"ATT han vågar!"
Det stora problemet var dock hur han skulle hitta någon kontakt i Jerusalem. Någon lämplig turistbyrå att samarbeta med. Inga tips utan det var DET som var UPPDRAGET! Jag tänkte ännu mer :"Att han vågar".
Det blev ett sökande och många böner för att klara det uppdraget. Vill minnas att Georg berättade att han under de dagar han hade på sig gick omkring och rekognoserade. Dagen före återresan till Sverige kom han att få kontakt med den Turistbyrå, som de sedan i alla år hade samarbete med.
Visst får vi många gånger vänta även när vi ber Gud om hjälp, men han kommer aldrig för sent och han sviker aldrig.
Det skulle bli många resor med åren!
Det föll sig så bra att börja mitt skrivande i kväll med denna inledning.
Med tiden fick den nybildade resebyrån i Stockholm, "Program Tour" kontakt med Noha och Abdullah Awwad, med hus i Beit Sahour. Det betydde att Studieförbundets Stipendiater fick bostad hos dessa vänner. Allt betalt av Studieförbundet. Georg åkte till Beit Sahour (strax utanför Betlehem) med resegrupper och skötte kontakten med familjen dit också två söner och en dotter hörde.
För att göra en lång historia lite kortare så berättar jag att år 1990 var en resa till Sverige för Abdullah och Noha planerad. Inbjudna av Studieförbundet. Denna gång skulle dottern och en son följa med. Abdullah och Noha hade vid tidigare besök varit här utan barnen.
Medan Georg skulle åka med föräldrarna till olika platser i landet för att besöka kyrkor och samlingslokaler för att tolka föredragen från engelska till svenska skulle de två barnen, i yngre tonåren, vara hos mej. Vi hade utrymme för hela familjen i det stora hus där vi då bodde.
Den 21 maj fick Georg hastigt hembud. Jag blev tillfrågad om jag fortfarande önskade ta emot familjen som senare väntades till Sverige. Självklart ville jag att de skulle bo hos mej.
Barnen kom några dagar före föräldrarna, som enligt uppgjord plan åkte till olika platser och höll föredrag. En annan tolk fick ersätta Georg.
Den här resan företogs i slutet av augusti.
Noha och Abdullah kom. Den stunden kommer jag aldrig att glömma. Jag hade laddat för att vara lugn och inte börja prata om Georg på en gång. De kom in genom köksdörren, satte sig på var sin stol, lutade sig mot köksbordet, gömde sina ansikten i händerna och grät högljutt. Så grät vi tillsammans!
"O Ruth believe me, Georg was my best friend" grät Abdullah Jag kände ett så varmt deltagande i sorgen. Något annorlunda än vad vi är vana vid i Sverige!
I söndags skulle Abdullah ha varit i kyrkan, som vanligt på söndagarna men kände sig inte bra och ringde återbud till vänner med vilka de skulle ha sällskap . Någon dag senare fick han flytta till Himlen.
Nu är både Georg och Abdullah hemma hos Gud. Hur gärna jag skulle vilja var hos Noha och familjen men jag har ingen resa planerad dit och ensam ger jag mig ej ut på resor numera.
Jag sörjer med dem. Det var en fin man, en god vän, make,far, farfar och morfar, rektor och senare engagerad för de funktionshindrade barn på den skola han initierat och älskade. Jag tror att han var 75 år när han dog.
De var även och hälsade på sedan jag flyttat till villan 1994.
Vid senare besök i Sverige har de bott i Sjövik hos sina vänner Lena Lönnkvist och hennes man och då har jag åkt Färdtjänst dit och träffat dem där en hel dag.
Det känns tomt när vänner inte finns längre men en dag ska vi åter få mötas. Det har Gud ordnat .
Inte vet jag hur det här blev men nu går jag till sängen, som väntat länge. Sov Gott mina vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar