onsdag 30 maj 2012

Träffat min vän Lotta.Skolavslutning m.m. 1947.

Den här dagen började tidigt. Vaknade klockan 5 och insåg att det var ingen ide' att sova mer eftersom jag gick till sängs tidigt i går kväll. Nu är det slut på goa värmen vi hade förra veckan vilket betyder att jag ej kan plantera de växter jag tog med från Småland eftersom jag vägrar gå ut om det ej är behaglig temperatur.
Det blev att städa inomhus innan jag gick tog bussen till stan, träffade min goda vän Lotta från Uppsala, blev bjuden på fantastiskt god fisk med många tillbehör, på Restaurang Stallbacken. Alltid lika angenämt att vara tillsammans med Lotta, som efter några timmar åkte vidare för att träffa sina två bröder.

Nu blir det år 1947 att skriva om.Den andra januari efter fyra dagars vistelse i Figeholm var jag tillbaka i Stockholm. I januari började sista terminen på den 2 åriga Färghandelsskolan.Jag har alla papper sparade och kunde ej låta bli att för en stund sedan plocka fram dem. Hjälp, vad mycket vi fick läsa! Fem pärmar har jag.
Konstigt att dessa klarade sig när översvämningen i källaren på 70talet förstörde mina dagböcker och andra minnen jag gärna skulle velat ha kvar.Fyra terminer, tre kvällar i veckan! Vad kommer jag i dag ihåg av allt jag fick lära mig?
Kan inte låta bli att ge exempel från en av alla skrivningar vi utsattes för.
Prov 14 januari 1947. Fråga 1. Vilka äro huvudbeståndsdelarna i A. Oljefernissa? B.Oljelackfärg?
Antal frågor: 35!!! Här följer några: Nämn några huvudtyper av oljor!Hur bildas en ester? Vilka slag av rå linolja finns? Nämn några sickativ och dess inverkan på torkningen.Vad är kolofonium? Hur erhålles schellak?
Hur har naturkopalerna uppstått? Nämn någon s.k. naturlig asfalt! Konstgjord D:o! I vilkahuvudgrupper indelar man konsthartserna? Nämn ett oorganiskt och ett organiskt lösningsmedel!Vad menas med Flampunkt?
Nämn några olika typer av Terpentin!
Detta var ett urval från detta ämne. Sedan skrivningar i alla andra ämnen. Oorganisk och organisk kemi t ex.

Men sannerligen, nu får det räcka! Jag är glad att jag vet att H2O är vatten och H2O2 vätesuperoxid. Det sitter som berg!

Detta var ju inget kul men jag kunde ej låta bli!Detta papper låg löst i den portfölj jag använde under "skoltiden".
I april ,tror jag, ryckte Georg in i "lumpen." "Vanföreanstalten" i Stockholm som sjukvårdare. Intresserad av sjukvård var han och han trivdes när han fick vara med vid operationerna. Tröttnade aldrig på att berätta om förlängda och förkortade ben och hur läkarna räknade ut hur de skulle lyckas med sina olika ingrepp.Senare var han i Linköping. Vet ej mera om det.
Georg kunde inte vara med på Färghandelsskolans avslutning och ta emot sitt pris som bäste elev.
Den 10 Augusti kom jag hem till mamma och pappa och syskon på semester.  "Inte roligt när min lilla tös åker", skrev mamma i sin dagbok den 22 då jag återvände till Stockholm. Då var Georg i Linköping och vi kunde ej träffas på flera veckor. Men breven duggade tätt.

Så blev det jul också 1947. Eftersom Georg var i Linköping så valde han att åka till Figeholm för julfirande.
Den 19 December anlände han. Min lillasyster och han stod för julpyntet och jag minns hur jag skrattade när jag dan före julafton kom hem och fick se att de satt upp hyllremsor över dörren till "kammaren". De hade ansträngt sig !
Julafton inleddes med den högtidliga kaffestunden tidigt på morgonen. Tyvärr blev detta en julafton som vi ej önskat oss. För mig blev det en stor besvikelse när Stina, min lillasyster, måste forslas till Oskarshamns lasarett och opereras för blindtarmen. På själva julafton!
Den 29 December åkte både min bror, Georg och jag, hemifrån och Stina var fortfarande kvar  i Oskarshamn. Den 31 , på nyårsafton kom hon hem.Det var en helt vanlig blindtarmsoperation men tänk så lång tid på sjukhus på den tiden. Så annorlunda i dag!

Nu är det kväll och sängen väntar. Tyvärr lovar inte TV någon värme  så det blir väl att stanna inne i morgon också! Men långsamt blir det aldrig.

Nu avslutar jag med Lina Sandells sång: " Bred dina vida vingar, o Jesus över mig. Och låt mig stilla vila i ve och väl hos dig. Bliv du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd. Och låt mig alla dagar få leva av din nåd! Sov gott!





söndag 27 maj 2012

Tomatplantor ut 2012.En titt på år 1945. Slut på kriget

Ja så skulle jag sammanstråla med mina två systrar. Igen! Denna gång i Figeholm hos den yngsta av de två.
Swebuss har bara två turer i veckan till Norrköping. Fredag och söndag. Något, som tyckts mig alltför lite i många år. Nu visade det sig denna gång att jag på fredagen kunde komma till Norrköping men att det var fullsatt i bussen från Norrköping till Fårbo, där man stiger av för att sedan pr bil ta sig fem kilometer till Figeholm och HAVET! På lördagen kunde jag ta mig från Norrköping till Figeholm.Men kunde ej ta mig till Norrköping.  Nu tycker ni att det här är väl inget att skriva om , men då vill jag säga, att det ligger lite terapi i att skriva om det för det här är något som retat mig i många år. Så nu känns det bättre och jag är i balans igen.

Snälla barn har jag och det ordnades så att jag kunde få bilskjuts till Hjortkvarn, sova över där och bli skjutsad
till Norrköping lördag förmiddag.
På torsdagen hade jag ju mycket att göra med kroppkakor och matgäster så jag hann ej med något trädgårdsarbete. Kristin, som hjälpt mig att få fint på altan, kom mig till hjälp på torsdagen. Dök upp vid 9-tiden med två stora påsar nybakade bullar. Fortsatte med städning så allt blev klar till kroppkakekalaset klockan ett.
Tack, Kristin!

Nu var det alltså fredag. Linn hade kommit hem från Växjö och kom hit på förmiddagsfika och en pratstund.
Nu var det tomatplantornas tur att tas om hand.Alltför länge hade de stått inomhus i för små krukor. N u åkte en del ner i rabatten, en del blev omplanterade i större krukor och kommer att trivas utomhus. Det tog en stor del av dagen innan jag hämtades av ett barnbarn med familj till Hjortkvarn. Dottern skjutsade mig till Norrköping och Swebuss. Kom till mina systrar vid tvåtiden. Gick till sommarstugan, som nu är såld och sov där. De nya ägarna, som är att gratulera, tar över om ett par veckor.På tomten blommar gullvivor, liljekonvaljer och smultron. Hallonhäcken och Vindruvorna växer och ger sin skörd när det är dags.

Men nu måste jag komma till det slarvigt passerade 1945. Ett så för människorna viktigt år. Nu hade vi haft krig med allt vad det innebar, sedan 1939. Jag var då 12 år, bodde hos mina föräldrar och fylldes , som många andra av skräck, särskilt den dag Hitlers trupper tågade in i Danmark och Norge. Blunda och tänk efter!
Jag har tidigare berättat om en del av detta år men det viktigaste,KRIGSSLUTET, glömde jag.Den dagen blev en stor glädjens dag.I mammas dagbok står det den 1 maj:" Hitler död. Tack och lov för det!"
Han var ju också en människa, älskad av Gud, skapad till Hans avbild men ack så mycket elände han orsakade! Det finns en god och en ond sida. Människan har fått friheten att välja!
Den 7 maj står det:"FRED I EUROPA DENNA DAG.TACK O LOV!
På annan plats "för diverse anteckningar" står det : "En underbar dag den 7 maj. FRED, FRED. Klockorna klämta till FRED.Befrielsens timme är kommen för många. Tack käre, gode Gud att det åter är fred och tack för Din stora och dyrbara nåd."
Min dagbok från den tiden förstördes i ett "skyfall på 70talet, då källaren vid två tillfällen utsattes för vattenskador och mycket av minnesanteckningar gick till spillo.Fredsslutet 1945 har jag dock " i huvudet". Jag vill minnas att vi fick veta det någon gång mitt på dagen. Affärerna stängde, också Corona, alla kontor likaså. Folk fanns på gatorna, från fönstren i centrum ( jag var fortfarande kvar på Söder där det gick lugnare till) kastades serpentiner, man sjöng och dansade och folk klättrade upp på Stureplansparaplyet och hojtade och kastade papper och annat ofarligt. Det var en dag olik alla andra. Georg jobbade då på kontor i Centrum och gav sig ut på gatorna, ner mot Kungsgatan och Stureplan. Folk var vilda av lycka! Trot om ni vill, men själv betraktade jag det som en "ledig dag". Vi stängde affären. som alla andra. Jag gick hem till Heleneborgsgatan där jag och min kompis bodde och fixade med sommarkläder och annat som behövde göras. Tråkmåns måhända, men stora folksamlingar har aldrig varit MIN grej och jag fick ju av Georg veta om vad han sett och hört. Inom mig hade jag en känsla av att det trots allt var en bräcklig fred. Redan hade det ju skrivits om olika åsikter från olika länder och jag undrade om det verkligen var en fred att lita på.

Senare kom ju också det som kallades "KALLA KRIGET" och det var väl det som  redan fanns i mitt bakhuvud. I Norge och Danmark,som under så lång tid varit utsatta var glädjen om möjligt ännu större. Våra släktingar i Norge berättade senare om 17 MAJ , hur alla stod framför kvarvarande tyska soldater, glatt och triumferande viftande med Norska Flaggor! Vilken Seger, att äntligen få känna sig fria!

Visst var det skönt med freden men ännu skulle det dröja länge innan alla ransoneringskort försvann för gott. Jag minns bara att smöret blev fritt 1948.Varför minns jag detta? Jo jag var nygift och Georg kom Plötsligt hem med en matgäst, en god vän till oss som han plötsligt träffat på väg hem från jobbet. Jag hade nyinköpt smör och i min glädje gjorde jag en stuvning, innehållande alldeles för stor mängd smör så det blev något av katastrof. Robert var studerande och glad över att få mat så han höll "god min". Jag s kände mig så misslyckad, Antagligen helt i onödan,
Den 11 Augusti hade cheferna kommit hem från sin Ölandssemester och det var min tur att få ledigt. I år hade jag intjänad semester från 1944 så jag fick för första gången en riktig semester.Sista veckan i Småland fanns Georg med där och vi hade trevligt med min familj. En dag cyklade vi till en by där en klockhandlare bodde. Äntligen blev jag ägarinna till ett armbandsur. Kostnad 43 kr. Min månadslön var då 65 kronor i månaden.Jag var 18 år gammal.På Julafton bytte vi ringar, Georg och jag men det har jag tidigare berättat om. Ringarna köptes i Gamla stan hos "Öbergs ringar, lycka bringar", som det stod på skylten. De betalades med sparade 2-kronor. Nu går vi till 1947 nästa gång, så det blir någon ordning på det hela!
Nu ska jag lyssna till näktergalen! Ha det bra! Gud är god!

torsdag 24 maj 2012

Kroppkakor 2012. Prinsfödsel mm 1946.

Tidig morgon. Strålande väder med 23 grader . Underbart att få sommar. Äntligen! Nu gäller det att vattna!
Kokade en stor gryta potatis , stekte fläsktärningar och se! Det blev kroppkakor. Precis sådana som mamma gjorde! Vi blev sju personer runt bordet . Alla nöjda.

Nu måste vi väl få ett avslut på år 1946.
En ny tandkräm såg dagens ljus runt den här tiden. Det var Gahns som levererade den och den hette Amykos. Den innehöll FLUOR. Jag minns att en av våra kunder,Hovtandläkare Johansson, sa att detta var det bästa som hänt på tandkrämsfronten. Vi trodde vad han sa och rekommenderade fluor till våra kunder. Helt rätt har det ju visat sig.
Ja så var det ju prinsfödelsen den 30 april. Det har jag tidigare berättat om. Kanske i samband med prinsessan Eastelles födelse. I förgår döptes den lilla och fint värre var det! Jag har ett kort jag gärna vill ta in i samband därmed men har ej lärt mig den konsten ännu så jag måste invänta hjälp och alla har bråttom nu i slutet av terminen. Både lärare och elever.

Den 8 juni gifte sig Georgs bror med Berit Eklund i Västerås. Jag var tärna och hade en blå taftklänning med vid kjol. Dagen efter bröllopet åt vi frukost hos en familj i Västerås. Georg och jag blev förtjusta i deras servis.
Efter en kort tid fick Georg i en antikaffär se en nästan likadan, fick den undanlagd och vi betalade den såsmåningom. Har haft stor glädje av den när vi haft våra små middagsbjudningar.

Eftersom jag ej hade någon intjänad semester  från 1945 då jag var anställd hos Corona , så blev det bara 7 dagars semester eller vad det nu var, men jag kom hem till Figeholm den 29 juni och återvände till Stockholm den 6 juli, då med mamma i sällskap. Tänk om jag då haft den vetskap jag har i dag, om gator där mamma bott som barn, men vi pratade inte alls om den tiden. Jag jobbade ju så jag tror inte att mamma bodde hos mig de tio dagar hon besåg Stockholm, där min bror också då bodde. Enligt mammas dagbok bodde hon i Hammarbyhöjden hos några vänner. Vad jag ser är att vi verkligen tog väl hand om henne och hon fick se mycket av Stockholm de dagar hon var där. Anar att Georg , den blivande guiden hade ett och annat med den saken att göra.
Hösten gick och så var det den efterlängtade julhelgen då alla längtar hem till de sina. Jag visste att Sven ,min arbetskamrat ville åka hem till de sina i Norrland och jag ville till de mina i Småland. Arne Ek var gift och bosatt i Stockholm så han hade inga problem. Jag minns hur Herr Sundberg såg på mig med en öm blick och sa att han tyvärr inte kunde ge mig ledigt på julafton. Jag kunde inte hålla tårarna tillbaka. Hoppet
fanns där även om jag anat. "Fröken Kraftling skulle så gärna fått ledigt om det varit möjligt, men nu är det så att herr Stenlund fick ej ledigt förra årets julafton så han måste få ledigt i år." Så blev jag kvar i Stockholm ännu en julafton!
Den 29 december åkte jag dock till mitt kära föräldrahem och stannade till den andra Januari, då jag tog pappa med för några dagars vistelse i Huvudstaden. Han återkom till Figeholm efter fem dagar i Stockholm
och mamma skrev: " Borta bra ,men hemma bäst", i sin dagbok! Jag tror att han bodde hos min bror, men vi tog nog tillsammans hand om honom så gott vi kunde. Kan ej ringa min bror just nu för han har redan sovit ett par timmar. Upp som han ska klockan fem för att vara vid simbassängen halv sju. Han fyller 89 i år och vet vad god sömn betyder.

Oj då! Det borde jag väl också tänka på! Ja det gör jag. Går till sängen. Nu, kära bloggläsare kan ni andas ut för nu har jag alltså kommit igenom år 1946. Ett roligt år. Nyförlovad och med framtidsdrömmar.
Ett Ord från Jesus som avslutning. Ta det till dig och sov i frid!" Se, jag är med dig varje dag intill tidens slut" Amen!

onsdag 23 maj 2012

Sommar, jag vågar gå ut.Forts. Stockholm 1946.

Tänka sej! Det är varmt ute. Precis så många grader som gör att jag  kan vara utomhus. Det får absolut inte vara kallt men det får heller inte vara för varmt. På vintern stannar jag inomhus. Om det blir för varmt på sommaren går jag ner i källaren. Men NU gläder jag mig. Fixar på altan, sår en del frön som skulle blivit sådda i mars eller april, en del av dem. Men bara de kommer i jord och får näringsvätska så växer de, förr eller senare.

Är så tacksam för att hälsan står mig bi. Visst tar jag en vilopaus ibland men det FÅR jag göra numera.

I tankarna lever jag nu också i Stockholm och jag trivs med det. Upplever om igen den tiden då Stockholm var en stad med spårvagnar och bussar och cyklister. Då man kunde ställa cykeln vid trottoarkanten på morgonen och den stod kvar när man slutade jobbet. En gång kom polisen till gatan på baksidan där jag alltid parkerade. Gatan hette Warendorfsgatan. Den ingången använde de kungliga och andra "höjdare", som skulle besöka den berömda skönhetssalongen eller den manliga hattmodisten,båda inrymda i fastigheten Arsenalsgatan 4. På den lilla gatan, där förresten den judiska synagogan låg, kunde bilar stanna och lämna av sina passagerare som skulle besöka något av de nämnda företagen. Varför polisen var intresserad av min cykel?. Jag råkade komma ut genom dörren i rätt ögonblick så jag fick veta varför de hade satt en lapp på  cykeln.    Jo den fick ej stå parkerad där mer än ett par timmar eller något i den stilen. Inom mig log jag gott vid tanken på att den i två års
tid stått parkerad  där. Några patrullerande poliser på den trånga bakgatan hade jag aldrig tidigare sett.
Cykellås var också ett okänt begrepp på den tiden.
.
..Som jag tidigare nämnde så var det ju något revolutionerande att komma från lilla Söder till denna sfär med konst, musik och teater så levande i hela stadsdelen.
För min del var det t.ex. helt nytt att konfronteras med konstnärer och allt som därtill hörde. Minns fortfarande
hur den dyraste oljefärgstuben, Kadmiumrött kostade 8.10. Den tuben var långsmal .Knubbigare var tuben med Ultramarin. Den kostade 1.25 och var tillverkad i Sverige. Jordfärgerna kostade 85 öre.
Kanske någon artist läser min blogg och förstår!

Ibland hann inte Sixten med alla paket vi "öste" över honom och det var ju jag och mina arbetskamrater som tagit emot ordern i telefon som hade ansvar för att kunden fick det de beställt. Som exempel rullas två tillfällen upp i mitt minne. Av våra kunder var det många som, när sommaren kom, flyttade ut i skärgården
och då hände det att vi fick telefonsamtal med varuorder. Då gällde det att inte glömma båtens avgångstid.
En fredag glömde jag och en kort tid innan hade min kamrat  glömt. Den fruktade måndagsmorgonen kom
och därmed den minst sagt arga kunden." Nu var sannerligen måttet rågat. Aldrig mer skulle han vara kund hos oss." Två gånger visade ju att det ej gick att lita på oss!.
Det allra värsta med den historien var att se Herr Sundberg stå där och be om ursäkt och försäkra att det aldrig mer skulle upprepas. Men ingenting hjälpte. Kunden försvann för gott och Herr Sundberg lät Sven Stenlund och mig förstå hur illa detta var. Sixten hade ju bara att göra det vi beordrade honom och kunde ej lastas för att vi missat båtens avgångstid.Det var väldigt pinsamt för både Sven och mig. Varenda kund var så viktig och behandlades därefter.
Det andra tillfället var när Sixten inte hann med och hade gått för dagen. Nu var det Operakällaren som skulle ha något levererat. Det var lördag och jag tog varorna med mig och gick in i köket och blev så väl
mottagen. Klockan var ganska mycket och de förstod att jag jobbade på övertid. Kökschefen tog emot med ett stort leende och överräckte ett päron som var det största jag någonsin sett. Glad i hågen trampade jag hemåt.

En äldre man hade en konstaffär på en gata strax intill. Han kom en dag in och handlade och bjöd mig att komma och besöka hans butik. Han pekade på min förlovningsring och sa till mej att ta av den. Något besök i hans butik blev det inte.

Georg och jag var förstås med våra kompisar i kyrkan ganska mycket. På sommarens lördagskvällar tog vi
Djurgårdsfärjan, gick upp till Skansen, beställde" kaffe med hembakat" på Solliden och lyssnade till Flottans musikkår som alltid spelade där.Det var fint och precis lagom för vår ekonomi.

Aj, jag skulle prata om krigsslutet, enligt löfte. Men när alla minnen från min tid hos Sundbergs ramlar över mig så tar det allt utrymme. Jag har inte glömt utan återkommer.

Nu säger jag Tack till den gode Guden som uppehållit mig och givit mig ork också denna dag!
Nu är bullarna gräddade så jag kan känna mig lugn när en kaffegäst dyker upp.Gött, gött!

måndag 21 maj 2012

Systrabesök 2012. Nya jobbet 1946.

Som jag skrev i en tidigare blogg så blev det inget besök i sommarstugan i den gångna Kristi Himmelsfärdshelgen. I stället kom mins två systrar på besök. Den ena från Figeholm. Den andra från Växjö och det skulle nu bli bröllop för den systerns barnbarn. I Kvistbro kyrka så då passade det bra att de bodde hos mig. Det är ej så ofta vi ses utöver att vi en gång pr år träffas hos systern i Figeholm, som bor kvar i vårt föräldrahem. Annars blir det vid födelsedagar och bröllop, någon gång ibland.
Det var roligt att få vara tillsammans ett par dagar och också få vara med på bröllopet.Vackert väder och ett fint brudpar. Så roligt att få dela deras glädje.

Riktigt vackert och varmt blev det först i dag. Som jag tidigare sagt så vägrar jag att gå ut i trädgården om det inte är bra temperatur. I dag blev det varmt och skönt . Jag var ute till klockan 22.00. Nu börjar livet. Så härligt det var att få ta itu med den stora rishögen sedan syrenhäcken klipptes i höstas. Med förskräckelse har jag sett den genom fönstret. Dock trodde jag inte att det skulle vara SÅ jobbigt att sortera stora tunga grenar och lättare ris. Men det lyckades och jag kände verkligen att jag hade uträttat något stort när jag "tog kväll."
Då kom jag på att halva altangolvet skulle strykas med olja sedan barnbarnet skurat det så rent i dag på förmiddagen. Så blev det också gjort och jag kände i kroppen att jag nått gränsen för vad jag orkade.
Så nöjd. Så nöjd.

Ja det var det där med det glömda krigsslutet för att jag skulle snabba mig igenom 1945. Så fel, så fel.
Men jag ska vänta med det till mitt inlägg i morgon. Nu skulle jag berätta lite om min nya arbetsplats 1946.
Jag minns ej om det var någon av oss som jobbade i affären som föreslog att vi "skulle lägga bort titlarna", som det hette. Det betydde att vi hädanefter skulle säga du till varandra. Jag tror dock inte att springgrabben omfattades av detta. Och naturligtvis var det självklart att vi sa Herr Sundberg till chefen och Fröken Sundberg
till hans dotter. Dessa sa lika självklart Fröken Kraftling till mig, Herr Stenlund och Herr Ek till mina arbetskamrater. Springgrabben hette Sixten och var en trevlig kille. En dag sa han till mej:"Är det fröken som ska skura Tranebergsbron med en tandborste i eftermiddag?" Han bodde med sin mamma i ett litet hus på Söders höjder.Jag var där en gång minns jag.
Chefen var fantastisk. Hade alltid ett uppskattande ord att säga när man gjort något extra.
Jag minns t.ex. en vår då vi hade haft enormt körigt i affären och säkert hade det visat sig i stigande omsättning. Han bjöd ut oss anställda på fin middag på Berns salonger , som ju var vår granne. När vi skulle bryta upp fick vi var sitt kuvert och ett varmt tack för att vi jobbat så bra. I kuverten låg en 50kronors sedel. Det var mycket pengar för oss. Jag hade då en månadslön på 400 kr.

Nu var kriget slut och människor från andra länder började besöka vårt land. Eftersom vår affär låg nära de då mest kända hotellen, Grand och Strand så fick vi en del "utsocknes" kunder.
En dag kom det en fin man, en neger. På den tiden sa man så. Han frågade på engelska efter NK. Jag erbjöd mig att följa med och visa vägen. Inte så långt. Det var så roligt att få använda den engelska jag hade lärt mig på Borgarskolan och av mina  korrespondensstudier på Hermods. En "brevskola" i Malmö.Jag kände mig faktiskt lite stolt. Ännu var det inte så vanligt med negrer i stan.

År 1946 var det år då kungen föddes och hans far så tragiskt omkom i en flygolycka.
I morgon ska hans barnbarn döpas så då blir det festligt.Då blir det en liten fikastund med någon godbit till
kaffet.
Nu tror jag att jag måste säga GODNATT och SOV GOTT till er alla.

torsdag 17 maj 2012

Kallt i Örebro2012.Nytt jobb i Stockholm 1946.

Visst tittar solen fram lite nu och då och bara en enda liten regnskur har vi fått. Men ack så kallt i luften. Ingen ide' att så grönsaker i dag heller. Förresten går inte jag ut i trädgården om det inte är varmt.
En lugn och skön dag med bara ett och annat telefonsamtal.

Så vi drar till Stockholm och Sundbergs Färghandel på Arsenalsgatan 4, år 1946
Granne med Bukowskis Konsthandel. I grannskapet fanns också Berzelii Park, Dramaten, Strand och Grand Hotell och så Skärgårdsbåtarna i Nybroviken. Det sista för mig, betydelsefullt. Uppväxt vid Östersjön som jag är.
Att beskriva den stora omställningen att komma från Krukmakaregatan på Söder till dessa trakter i stans Centrum går ej att i ord beskriva. Allt var annorlunda. Affären, rymlig  med en "läktare", alltså en övervåning, där chefen och hans dotter, som skötte kontorsgöromålen, vistades om de inte behövdes i affären. De hade därifrån full uppsikt över kunder som kom och gick. På"läktaren" fanns också stafflier, pannåer och dukar för våra konstnärskunder. I butiken fanns tre "diskar", en rakt fram och en på var sida. Den ena för toilettartiklar
där det fanns tvål, parfym, skönhetsmedel etc. Den andra för konstnärsmaterial med skissblock, konstnärsoljefärger, penslar osv.
Min anställning ordnades snabbt och enkelt genom min förra chef som genom sitt föreningsarbete hade koll på alla affärer och dess innehavare och kände dem. Antagligen hade jag fått goda vitsord för det dröjde inte länge innan jag fick nyckel till affären och fick sedan öppna affären. Herr Sundberg och dottern bodde på Lidingö och kom ibland lite efter öppningsdags.

Från att ha haft chefen och hans fru som de enda arbetskamraterna, fanns nu två män, ungefär i min egen ålder. Båda jobbade heltid. Klockan 12 varje dag kom en halvtidsarbetande tjej, kanske fyra år äldre än jag. Dessutom en springpojke som hade fullt upp med att cykla omkring med telefonbeställda varor,för att inte tala om skärgårdsbåtarna som fraktade varor till kunder  ute i skärgården. Ska villigt erkänna att jag gärna sprang iväg till skärgårdsbåtarna med paket i stället för att skicka springgrabben som i alla fall hade
mycket att bestyra. Bara för att känna havslukten!


Det här var grejor det. Sällan sålde vi Ammoniak, Saltsyra, Salpetersyra, Lutpulver i lös vikt även om det givetvis fanns. Nej, Lutpulver fanns bara i burkar.
Du som läser detta kanske kan ana skillnaden mellan olika stadsdelar.
Här var det kunder som Enskilda Banken, Svenskt Tenn, Svenska Bankföreningen, de olika hotellen.
Det kanske låter lite skrytsamt detta, men unna mig att påminna mig om det nya livet och låt mig ,inte skryta,
men försöka  förklara skillnaden. Ett "förr" och ett "nu".
Prins Carl, bror till Gustav V, bodde där på Blasieholmen. En dag kom hans dotter Kronprinsessan Märta från Norge in och beställde 5 liter Surprise, ett putsmedel för silver, som hon skulle ta med till Norge. Detta var omedelbart efter krigsslutet om vilket jag ingenting har berättat . Men naturligtvis kommer jag att göra det. Skulle snabba över 1945 lte raskt och glömde denna stora händelse, som krigsslutet innebar.

Naturligtvis var det oerhört mycket nytt för mig att lära. Mina arbetskamrater, varav den ena hade lång erfarenhet, var mycket hjälpsamma. Han kunde allt om konstnärsmaterial och i början överlät jag ibland en kund , när jag kände mig osäker, och lyssnade för att lära mig.

Jag vill inte alldeles trötta ut er, kära läsare, så därför väntar jag med presentation av chefen och lite annat till nästa gång. Då blir det också slut på kriget. Till dess-ha det bra! Gud är en god Gud. " Era hjärtan vare icke oroliga", står det i Johannes , kapitel 14.

onsdag 16 maj 2012

Ingen Näktergal. I Stockholm nytt jobb 1946.

Så blev det ingen resa till Småland i dag. Jag skulle få åka med dotter och måg till sommarstugan , som ännu är i deras ägo, trots att den är utbjuden till försäljning. Två anledningar till detta. Barnen vill vara hemma hos kompisarna i stället för sommarstugan. Andra skälet är att avståndet från Örebro är för stort. Att vi skulle åka i dag var för att ännu en gång få höra näktergalens drillar. För vår familj har detta blivit något vi levt med i alla år. Vi flyttade till Figeholm när jag var 4 år.Vår mamma fyllde år den 16 maj. Och nästan som på beställning kom näktergalen och slog sina drillar just i dagarna omkring den dagen. Vi kunde stå länge, länge på kvällen i den skira vårgrönskan och lyssna. Näktergalen uppehåller sig en tid i lövskogen nära vårt sommarhus, som ligger intill  mitt föräldrahem. Så har vi  under alla år som vi bott i stugan kunnat njuta av den lilla fågelns drillande.

Vi hade glatt oss åt att den här helgen få njuta både av livet i stugan och framför allt näktergalen.
Nu föll det sig tyvärr så att dottern i går insjuknade i hög feber och halsont. Fick stanna hemma från jobbet och har sovit hela dagen.
Vad gör Ruth då? I kylskåpet låg 6 paket jäst sedan storhandlingen i går så det blev att baka tekakor igen. Alltid är det NÅGON som vill ha! I dag blev det 44 st. varav de flesta nu ligger i frysen."Först till kvarn!"....

Men nu förflyttar vi oss till Stockholm. Av utrymmesskäl, då familjen på Skånegatan nu behövde hela lägenheten måste jag se mig om efter ett annat rum. Bad Gud om att få svar på min annons i tidningen och såg fram emot svaret. Jag blev kvar på Söder. Denna gång på Renstiernasgatan 26. En omodern lägenhet, där en blid liten gumma bodde ensam i två rum och kök. Kakelugn i rummen, järnspis i köket. Ett gaskök med två lågor som komplement.Tillgång till kök för kaffekokning osv. Lunchen fixades på stan. Eftersom jag hade gått in för den smala linjen så gick det bra med att få en hylla i skafferiet i den mån det behövdes.
Toalett fanns i trapphuset och vi var tre,kanske fyra, lägenheter som samsades om denna.Tvättställ? Nej! I köket fick jag ett emaljerat tvättfat vid diskbänken.
Men den lilla tanten var både snäll och gudfruktig. Med det gråa håret uppsatt i en knut  i nacken. Varje söndagsmorgon kom hon in med en kaffebricka . Alltid samma sorts hembakade bullar och två sorters köpta kakor. Hon var så go ,gumman och jag tyckte om henne. Hyran var 45 kr i månaden. Passade en blivande brud som hade att skaffa utstyrsel till ett kommande gemensamt hem med den utvalde. På kvällen när jag kom från jobbet var kakelugnen varm.Varje söndag gick hon till Ebeneserkyrkan,en baptistkyrka, där hon var medlem.

Georg hade kontorsjobb på Spannmåsbolaget, en statlig historia. Han hade , som jag tidigare berättat,hoppat av gymnasiet i Västerås och flyttat till Stockholm. Jag tror att han inte trivdes hemma sedan hans bror, Lars, flyttat till Uppsala. De hade en sträng far och jag kan tänka mej att så länge Lars bodde hemma så var de två att dela på livet. Syskonen i det senare äktenskapet var fortfarande små. Tror att Georg saknade sin bror. Alltnog, i Stockholm började han läsa på kvällsgymnasiet och begåvad, som han var , gick det bra. Han fick av sin chef tillåtelse att göra läxor på arbetstid. Men nu fick han lust att byta jobb. Sagt och gjort. Den mannen behövde inte så lång betänketid. Anställningen varade ej så länge för nu hade han fått en ny ide'. Han sökte jobb i en Färghandel!
På den tiden krävdes två års yrkesutbildning för att få ett bra jobb inom den branschen,så jag hade sökt och kommit in på Stockholms Stads Yrkesskolor.För att få börja där måste man ha åtminstone ETT års praktik.

Nu kom farbror Harry till hjälp. Ett telefonsamtal och saken var klar. Georg fick börja samtidigt som han fick jobbet i Färghandeln på Norrmalmsgatan. Så varje kväll, tre dagar i veckan när vi slutade jobbet klockan sex var det att cykla till Skolan på Polhemsgatan. Slutade klockan nio.
Vi läste Fysik, Kemi, Färglära, Matematik och Varukännedom och Bokföring.  Georg slutade efter våra två år med högsta betyget. Dels var han mycket begåvad, även om brist på uthållighet ibland satte käpp i hjulet för honom, dels hade han i realskolan och under gymnasietiden läst både Fysik,Kemi och Matematik.

I nästa inlägg ska jag berätta om mitt nya jobb på Arsenalsgatan!
Sov Gott för nu har det blivit tid för det. "Herren är min Herde. Mig skall intet fattas", står det skrivet.
.




 .

tisdag 15 maj 2012

En bra dag i Örebro. Nykär i Stockholm. Igen.

Egentligen skulle jag gå ut i trädgården innan kvällskylan kommer. En kaffegäst ringde. Kommer om 10 minuter.
Önskade och fick gräddbakelse.Nu skulle jag få hjälp med balkonglådorna. De fanns inte. Nej men visst! Jag lät ju dem följa med till tippen förra veckan. Iväg till Plantagen. Nya blomlådor, blomsterpinnar och frö. Hem och fick hjälp med att plantera. Ja, så kom det en skur igen! När ska sommaren komma på riktigt?

Tidigare i dag var jag hos en god vän och fikade, fick underbar ansjovisrulle, kaffe och fina hembakta kakor. Stor tårta. Ack så gott!. Dottern kom och hämtade mej och fick också fika.

Vi åkte till Blomsterlandet och köpte blommor. Åkte till Georgs grav på Almby kyrkogård. Skönt att ej vara ensam med planterandet. I närheten finns också Doris Sjöbergs grav. Jag gick dit och stod en stund och tänkte och grät. Det är alltid likadant. Jag älskade dem båda så mycket. Georg var min man och Doris var min allra bästa väninna. Vi flyttade samtidigt till Örebro i början av 80-talet och kom att bo nära varandra. Vi träffades väldigt ofta. Var båda med i den bönegrupp som år efter år träffades varje måndag förmiddag. Jag kan aldrig glömma Doris. Så smärtsamt att se henne mer och mer försvinna in i ett tillstånd där hon inte längre fungerade.
Den otäcka sjukdomen Alzheimers tog henne ifrån oss, vänner och familjen.

Jag satt en stund på en soffa och grät av saknad. Så åkte vi till matvaruaffären och dottern storhandlade åt mej.
Så tacksam för mina omtänksamma barn!
Livet måste gå vidare! 

Nu åter till ungdomens dagar i Stockholm.
Julhelgerna var förbi och allt rullade på som vanligt. Jag fortsatte att läsa engelska på Borgarskolan och tog lektioner i maskinskrivning.
Hade börjat sakna Georg. Han syntes numera aldrig i kyrkan.
Hur det nu kom sig så gjorde jag mig något ärende till hans föräldrar, som blev glada och ville träffa mej.
Så jag blev hembjuden en kväll. Och Georg var hemma. Det blev ganska sent och jag fick följe hem.
Ja, så var det vi två igen och nu var det bara att se till så den värnpliktige flygmontören skulle ha förståelse för detta. Vilket han inte hade. Han blev  väldigt ledsen.
Han fortsatte att jobba inom flyget,fick jobb i Iran och var största delen av sitt liv bosatt där.
För många år sedan träffade jag en äldre man som sa att han hade en hälsning från en beundrare som hade
sagt, i ett samtal där Georgs namn kom att nämnas i något sammanhang:" Det var han som tog Ruth ifrån mig."   Jag skrattade och sa att det var helt omöjligt. "Det finns bara en som jag kan tänka mig skulle kunna säga så och han bor inte ens i denna världsdel."  " Näe, det stämmer. Jag var hembjuden till honom då jag var på besök i Teheran." Ja, ja, då förstod vi varann. Kunde aldrig tro att jag under vår mycket korta tid tillsammans betytt SÅ mycket för honom. Men han fick både fru och dotter och flyttade efter många år tillbaka till Sverige.
Nu hade det blivit år 1945.Margareta fick nytt jobb och flyttade under våren till en familj på Östermalm, och började senare sin utbildning till småskollärarinna, som det kallades på den tiden.

Mitt värdfolk fick en son och flyttade i samband därmed till Skånegatan 32, där f.ö. den legendariske C.G.
Hjelm bodde med sin fru Ruth. Jag följde med i flytten och bodde där ensam några månader, med reducerad hyra. Nu började Georg tala om förlovning. Jag ville avvakta lite på grund av vår ringa ålder.
Men hur som helst så förlovade vi oss på julafton, som vi då firade hos hans föräldrar, vilket inte hindrade mig från att längta hem till min familj. Något som jag naturligtvis behöll för mig själv.

Som jag tidigare berättade så var chefen en utpräglad föreningsmänniska och hade inget emot att bli anställd som Direktör för Färghandlarnas Riksförbund. Detta betydde en hög lön och nu skulle affären säljas vilket
skedde någon gång omkring årsskiftet. Jag stannade kvar hos det unga paret från Västergötland, vilka nu skulle ta över affären. Vid det laget var jag den som skötte det mesta i denna affär så jag fortsatte som förut att styra och ställa tills chefen en dag sa att han gärna ville vara med när en handelsresande kom och presenterade sina varor. Vi hade från början kommit överens om att jag skulle stanna kvar tills "de blev varma i kläderna", men sedan söka annan tjänst. Naturligtvis hade inte det unga paret råd att ha någon anställd i början så det blev helt naturligt att jag pratade med farbror Harry om saken  och inom kort var det ordnat med arbete i en affär på Arsenalsgatan 4, Sundbergs Färghandel.
När jag slutade i Corona sa chefen där till mig att någon semesterersättning ej kunde betalas ut av honom eftersom jag arbetat hos Herr Johansson under året som gått, så jag uppmanades att vända mig till min
förra chef, vilket jag gjorde. Fick till svar att jag inte kunde få någon semesterersättning eftersom jag ju hade semester redan första året och jag då ej hade någon intjänad semester.

Minns ni som läser detta att den semester jag fick sommaren 1943, mitt första år, fick jag därför att jag på grund av chefens inkallelse inte hade kunnat få mina lediga dagar under hela våren och försommaren.
Naturligtvis  bråkade jag inte om det utan vår vänskap bestod så länge de levde.
När de efter många år avled med några års mellanrum var det Georg som fick förtroendet att jordfästa.

Men nu, är det åter kväll och jag ska avsluta dagen. Ett ord att sova på läste jag i morse i min Bibel.
"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig och du skall prisa mig. Psaltaren kap.50, vers 15.
Tack Gud för en härlig dag! Publicerar, som vanligt, osminkat.


måndag 14 maj 2012

Julafton 1944 och lite mer.

I dag börjar jag skriva innan det blir kväll. Stod nyss och undrade om jag skulle baka tekakor eller börja blogga.Tidsoptimist som jag är tänkte jag först baka tekakor, men eftersom jag om två timmar blir hämtad till kafferep,insåg jag att det bästa är att börja blogga så kan jag fortsätta med det i kväll medan tekakorna jäser.

Har nyss kommit hem från träningen. I dag blåser det. Mitt absolut värsta väder.
Inte ens Isak vill vara ute, även om han har ännu svårare att tåla regnväder än vad jag har.

För att återgå till Stockholm så blev det jul även år 1944.Från den värnpliktige flygaren kom ett litet brev med en slant i. Och önskan om en God Jul. Den slanten behövde jag.
Till min stora lycka inföll julafton detta år på en söndag. (Kan för mina barnbarn berätta att jag just kollat riktigheten av detta på Google. Att jag kunde!)
Nu kunde jag ta det sena tåg jag åkte med förra året. På den tiden bytte de ej turlista så ofta på SJ. Allt gick i sin vanliga lunk. Men vi var inte så mycket folk som nu. På tåget stod skyltar lydande:"En svensk tiger".
En varning till oss alla att tänka på att det kunde finnas spioner liknande "ulv i fårakläder", för att låna ett bibliskt uttryck.


Under året hade min bästis från Figeholm flyttat till Stockholm,liksom två andra av mina skolkamrater.
Familjen där Britt jobbade bodde på Floragatan då, men byggde sedan en villa på Lidingö.Mannen i familjen var chef för Marinledningen under krigsåren, utbildad militär som han var. I den familjen slösade man inte i onödan bort pengar. Jag minns att Britt berättade om hur hon fick lära sig att utnyttja elen till dess yttersta gräns, så att säga!
När ugnen var i bruk så passade man på att grädda pudding och annat som ej var beroende av så stark",
färg, när ugnen stängts av, för att ta ut max av elen. Likadant vad gällde strykjärnet. När sladden var urdragen mot slutet av strykningen användes resterande värme till mindre viktiga plagg.
Eftersom Britts mamma var sjuklig så fick hon och hennes två systrar turas om att vara hemma ett halvår var för att hjälpa till därhemma. Fadern var sjökapten och var sällan hemma.
Det gick familjen med på och klarade av sysslorna i hemmet med lite extrahjälp. Britt jobbade där i flera år och träffade sin blivande man på Lidingö, gifte sig där och är än i dag bosatt på Lidingö, änka sedan många år. Snart ska jag åka dit och hälsa på.
Den här julen var hon hemma så vi hade möjlighet att träffas.

Visst var det roligt att vara hemma på julaftons morgon. Mamma hade som tradition att då samla oss alla kring köksbordet där den sedvanliga julduken låg. Levande ljus på bordet. Stort brödfat med alla sorters julkakor och gott saffransbröd. Vilken fest det var! Så började julen!
Denna tradition följde med in i mitt eget hem och åtminstone hos några av barnen förts vidare.

Julafton inföll alltså på en söndag. Det betydde att onsdag var arbetsdag och tydligen var de så hyggliga på jobbet så jag fick använda den dagen som resdag. ( Det tog lång tid att resa. Byte av tåg i Hultsfred och Linköping.) Jag har ej långt till tårarna nu när jag skriver om detta. Jag minns hur ledsen jag var när jag satt på tåget och tänkte på hur roligt det hade varit om jag fått ledigt ett par dagar till. Men "plikten framför allt"
som han sa,Kungens farfar.

 I Stockholm hade jag ju vänner och kamrater i kyrkan och på den tiden var det fler möten i kyrkan än vad det är i dag. Margareta och jag hade nu också möjlighet att ha julbjudning för våra vänner. Jag minns hur trevligt vi hade den kvällen. Så härligt att bo så vi kunde!

Nu är sista plåten tekakor i ugnen.45 st blev det. I morgon blir det ännu ett kafferep samt lunch på stan eller på Naturens Hus. Alltid har man något roligt som väntar.Är så tacksam för att jag får vara frisk.

Här kommer ett ord från Psaltaren 91:11." Han skall giva sina änglar befallning om dig att de ska bevara dig på alla dina vägar" Sov Gott! 


söndag 13 maj 2012

Lugn söndag 2012. Stockholm 1944.

Så var det söndag igen. Ute blåser det . Mest är det solsken men det är kallt i luften. Det kände jag när jag hämtade tidningen i morse. Jag är en riktig "fryslort" och går inte ut om jag inte är tvingad. Det blev en bra dag. Fin Gudstjänst i TV2 från en katolsk kyrka.En ung kille, studentpräst, talade om vikten av att ha Gud med i ALLT ,hela tiden. Inte bara i kyrkan. Kören sjöng så fint. Och man firade Nattvard.  Lovsång till Jesus som uppstått ur graven och som ska komma tillbaka en dag.

Efter denna Högtid var det Gudstjänst i Örebro Närradio från Brickebergskyrkan. Någon berättade om Albanien och om hur många människor där kommer till tro på Gud, något vi önskar se i Sverige också.

Ett par timmar senare var det dags för en tupplur  en dryg timme. Telefonsamtal från barnen. Inbjudan att äta lunch på Naturens Hus med en dotter, på tisdag. Dessutom har jag två fikabjudningar hos goda vänner ett par dagar, så det ser ut att bli en bra vecka. Med lite omväxling. Ska också åka till Georgs grav och plantera lite blommor. Kanske i sällskap med någon av barnen.

Året innan jag träffade Georg hade jag i kyrkan träffat en kompis i min egen ålder. Hon hade plats som hembiträde i en familj, som bodde på Ringvägen, inte långt ifrån min bostad. Vi höll ihop. Åkte samma spårvagn till kyrkan och träffades på stan. Någon gång hemma hos henne, som hade eget rum.Jag bodde fortfarande i köket med rullgardin på mitten.
Hon fick senare arbete hos en familj, som såg hennes förutsättningar att studera, och hjälpte henne med utbildning till småskollärare.

Men innan dess hann vi med att lära känna varandra och trivdes ihop. Till kyrkan kom allt fler ungdomar och vi hade en fin gemenskap där. Georg fann sig också tillrätta där och trivdes.

Så blev det sommar 1944. Chefen och hans fru åkte till sin stuga på Öland och var nu borta längre tid än året innan. Anställde en kille som bodde på Krukmakaregatan, där affären låg och litade på mig, som skulle ha huvudansvaret. Joodå, det gick bra. Killen charmade kokerskan på caffe' 20 så han kunde gå på baksidan och hämta sin lunch, som han sedan gick ner i källaren och åt upp så att ingen skulle veta.
När han gick till Pepparkaksbageriet för att lämna det beställda klistret charmade han tanterna som jobbade där och fick stora påsar med pepparkakor. Han bjöd frikostigt. Pepparkakor och mjölk är gott!

 När cheferna kommit hem var det dags för mig att ha semester. Enligt mammas dagbok kom jag hem den31 juli och åkte tillbaka den 11 augusti. Den här gången tog jag kompisen med till Småland. Hon hade växt upp hos mormor och morfar i en förort till Stockholm, och hade inte haft det så bra alltid, så hon följde gärna med. Vi tog båten till Oskarshamn och buss därifrån till Figeholm. Vi hade ett par härliga veckor där.
I Stockholm hade jag Georg, som väntade på mig. Den hösten flyttade hans familj till Stockholm och han flyttade från sitt hyrda rum på Norrlandsgatan hem till familjen på Skulptörvägen vid Gullmarsplan.

Hur vårt förhållande tog slut minns jag ej så noga, men tror att vi tröttnade på varandra. Jag minns att jag inte tyckte om att han jämt ville vara med, även när jag träffade mina flickvänner. Jag ville vara i fred.  Han fick nytt jobb och nya kompisar där, så det gick smidigt att "göra slut". Vi slutade ringa och slutade att träffas. Och båda var nöjda därmed. Just då!!! Minns att tant Magda sa att det var skönt att det ej blev så dramatiskt.

Nu hade emellertid min kompis Margareta och jag börjat prata om att hyra rum och flytta tillsammans.
Margareta skulle också i den vevan byta jobb. Jag bävade för hur jag skulle kunna säga det till mitt värdfolk. Lättare var det för min kompis.
Vi totade ihop en bra annons om "Två troende flickor osv.". Det betydde att vi var rök och spritfria samt skötsamma i största allmänhet. När jag kom in i Tobaksaffären , för att lämna annonsen, sa damen där att det var väl ingen ide' att annonsera efter rum . Visste jag inte hur omöjligt det var att få tag på rum i Stockholm. Jag sa att det var lugnt. Jag VISSTE att Gud hade hört våra böner och att"för Gud är allting möjligt", så jag betalade och gick därifrån.

Naturligtvis fick vi svar. Undrar hur det nådde oss. Kanske att vi uppgivit Margaretas telefonnummer.
Alltnog fick vi ett rum på Heleneborgsgatan hos ett gift par utan barn. Mannen arbetade på annan ort och frun var då hemma hos sina föräldrar, så vi hade mestadels köket för oss själva.

Men innan dess! Hur skulle jag kunna säga till tant Magda och farbror Harry att jag ville flytta och alltså behövde höjd lön. O, så nervös jag var!  Jag sa det till tant Magda en morgon då vi var ensamma.
"Ja det här blev ju ej som vi tänkte,"sa hon." Hur då?" undrade jag. "Jo, vi hade ju tänkt att du skulle få lära dig spela piano," sa hon. "Men här finns ju inget piano", svarade jag. "Det hade vi väl ordnat i så fall," var svaret.  Hon sa dock att hon förstod att jag inte ville bo i köket men att hennes syster inte ville flytta så....
Jag berättade om att rummet kostade 90 kronor i månaden, alltså 45 kr för min del. Jag sa att jag klarade mig på ganska lite till mat . Min lön var väl fortfarande 50 kr i månaden + mat och husrum, så jag kom fram till att om jag fick 185 kr i månaden, så skulle jag klara mig. Det accepterades och jag packade ihop och bar ner sängen i källarutrymmet när jag några dagar senare flyttade in i vårt hyrda rum.

Det här var svårt, men det kändes som att bli fri. Här fanns också badrum i lägenheten. Vi plockade in våra få ägodelar i ett stort linneskåp och en garderob och trivdes med livet. Nu kunde vi ta hem kompisar.

Margareta hade nu jobb i en mjölk och brödaffär med eget bageri och kom hem med limpor och goda bakverk, som jag måste förhålla mig till på mitt eget sätt. Däremot kunde Margareta äta precis obehindrat av allt utan att öka ett gram. Lång och smal var hon .

Den här hösten kom en ny kille till kyrkan. Han var värnpliktig  och gjorde sin tjänstgöring vid Flyget. Vi träffades då och då. Han följde mig hem ibland och vi träffades hos hans syster, som var med i Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan. Någon kärlek från MIN sida var det inte men vi hade kontakt och jag förstod senare att han hade nog tänkt att vi skulle bli ett par.

Men nu får det vara nog för denna gång.Jag ska försöka rycka upp mig och ta itu med en del pappersarbete innan sänggåendet.Nu kom Jonas. Så lämpligt! Kanske jag kan få hjälp med att få in en bild från Corona med tant Magda och mig.









lördag 12 maj 2012

Moderlös från födseln.

Jag lovade att berätta om Georgs ankomst till denna värld och hans mors avslut av sitt liv.
Den 21 augusti 1926 föddes Georg i Uddevalla. I samband därmed dog hans mor. Samma vecka låg hans två år äldre bror på sjukhuset, opererad för bråck och fadern i familjen fyllde 30 år.
Kom just att tänka på att jag aldrig sett någon dödsannons. Men i dessa tider kan det väl ej vara så svårt att få fram en sådan.
Georgs och hans bror Lars far studerade teologi vid Örebro Missionsskola  och träffade då sin stora kärlek örebroflickan Elsa Olofsson. Hon var skicklig pianist, liksom hennes två bröder.Hon spelade i Filadelfiakyrkan , Örebro och dit gick missionsskoleeleverna på gudstjänster. Elsa och Helgo gifte sig och blev 1923 pastorspar i Uddevalla Baptistförsamling. I augusti 1924 föddes Lars, och två år senare, Georg.
Av brev, som Elsa skrivit till sin a föräldrar i Örebro, har jag förstått att hon var en ömsint människa, humoristisk och glad för sin man och deras son, Lars. Hon berättar om lilla Lars i sina brev till föräldrarna. Även om hur de njuter av att vara vid kusten och få vara med vänner på fisketurer. En lycklig familj innan sorgen slog till.Hon skriver också om det barn de väntade och om kläder som hon skulle skaffa utöver det som redan fanns efter Lars.
Man kan inte föreställa sig den sorg den stackars pastorn måste ha känt.Att efter så kort äktenskap bli lämnad ensam med en tvååring och ett nyfött barn. Naturligtvis hade han stort stöd av sina vänner i och utanför församlingen. Men saknaden efter en älskvärd hustru måste ha varit fruktansvärd.

Ganska snart flyttade han med sina pojkar till Nora där han blev pastor i Baptistförsamlingen fram till 1934 då han flyttade till Stockholm och blev där pastor i Östermalms Fria Församling, numera Elim, fram till 1936.
Efter det Bokhandlare i Västerås.
Georg började alltså sin skolgång i Nora. Ibland pratade vi om att när vi blev pensionärer skulle vi kunna tänka oss att flytta dit. Nu blev han aldrig pensionär så han kom ej dit men ett av våra barnbarn med familj är numera bosatta i Nora.
Under tiden i Nora anställde han en hushållerska, som han några år senare gifte sig med och som alltså blev styvmor till Lars och Georg. De fick senare två halvsyskon som jag tidigare nämnt om.

I nästa inlägg återkommer jag till tiden i Stockholm.
I dag har jag haft en lugn och skön dag. Skam till sägandes tog jag hjälp av min hjälpreda i trädgården med att sätta ett kilo potatis. Jag brukar göra det själv men om en annan gör det snabbare och är villig så varför inte överlåta jobbet till denne?

Så ett litet Ord från Ps 121 vers 2 "Min hjälp kommer från Herren, som gjort Himmel och jord.
Herren välsigne oss och bevare oss. Och må vi få sova gott !


fredag 11 maj 2012

Besök i Västerås m.m.

I går kväll var jag så trött, så trött och sa det gång på gång, högt, utan åhörare. "O,så trött jag är , Å så trött jag är." Inte för att jag blev mindre trött för det, men det fick mig att snabbt komma i säng.

Men tack o lov! Jag vaknade glad och pigg och kunde ta itu med det, sedan gårdagens bakande,övergivna köket. Jag är gammal och orkar ej som förr. Men har så svårt att inse detta. Gör stor vetedeg som förr. Gör tre kakdegar. Jag vet att jag inte borde. När jag sedan står där med sista plåten och känner att orken är slut , lovar jag mig än en gång att aldrig göra om detta. Enligt sägnen så kör det ju ihop sig för en pensionär som samma vecka har att gå både till Posten , Banken, Konsum och Apoteket. Så klart att det kör ihop sig om man utför alltför många sysslor samma dag hemma i köket.

Förr kunde jag både baka, städa och laga mat samma dag. Det var DÅ det.

Men nu tror jag vi återvänder till tiden i Stockholm. Som jag sagt tidigare så trivdes jag bra med arbetet, med staden och människorna jag hade omkring mig. Tyckte att jag var "en lyckans ost, som hade ett så intressant liv. Naturligtvis spelade det stor roll att jag kom till Kyrkan på Döbelnsgatan 48 och fick så fin gemenskap där. Det såg , och ser jag fortfarande, som Guds ledning. Han har f.ö. varit mitt fasta stöd och min ledsagare under hela mitt liv." Den som beder han får, tänk så enkelt. Vilket härligt och tröstefullt ord", sjöng min pappa ur den där sångboken med vaxdukspärmar, som jag tidigare skrivit om. Sådan är Gud, vår Far.

Så klart blev allting ännu roligare när jag mött den stora kärleken.
Efter besöket hos sin familj i Västerås, var han ivrig att tala om hur "enormt gärna" de ville träffa mig och började planera besöket där.
Valborgsmässoafton sedan vi slutat våra jobb (Georg hade jobb som kontorist på något statligt företag som jag ej minns namnet på), tog vi tåget till Västerås. På kvällen var vi vid brasan och jag fick träffa hans bästis och en del andra av hans vänner. Hans familj bestod av far, styvmor, en bror, 8 år och en syster, 4 år.
Hans äldre bror gick sin andra termin i Uppsala och läste juridik och var ej hemma.

Jag ska i nästa inlägg berätta den tragiska historien om Georgs födelse och moderns död.
 Hans far hade bokhandel och affären skulle få ny ägare, varför det inventerades i dagarna två. Georg och föräldrarna var alltså i affären, medan jag var hemma hos barnen, skalade potatis och såg till att den var kokt när inventerarna kom till lunch. Den blivande affärsägaren var också inbjuden. Jag visste hur många matgäster det skulle bli och anpassade potatisarnas antal därefter. Med, som jag tyckte, god marginal.
Det visade sig dock att varenda potatis försvann. Beroende på att den utsvultna hemkomna sonen åt 16 potatisar. Ensam.  Nästa dag skalade jag ännu fler, men då var Georg inte lika hungrig, vilket betydde att det fanns en stor mängd kokt potatis kvar när vi reste tillbaka till Stockholm. I Tillberga bytte vi tåg och mötte då på perrongen, brodern , på väg från Uppsala till Västerås.Nu hade jag alltså träffat hela familjen.

Av brev Georg senare fick framgick att jag var accepterad och önskvärd som blivande sonhustru.

Ser ut i min trädgård där speciellt gråpäronträdet i år för första gången på flera år är översållat av blommor. Min trädbeskärare tog sig an det för 3-4 år sedan och nu ska det bli roligt att åter få äta päron från det trädet.Potatisen har jag ännu ej fått i jorden, beroende på det regniga vädret de senaste dagarna..

Till sist ett ord av Albert Einstein:"Det finns två sätt att leva. Det ena är som om ingenting vore ett mirakel.
Det andra är som om allting vore ett mirakel."Grubbla ni som kan!

onsdag 9 maj 2012

En vanlig dag i år.Nykär år 1944.

Regn och grått ute. Inomhus händer inte mycket. Blev bjuden på en tur till " Bra o. Begagnat" och köpte några små saker. Naturligtvis ,som alltid, en bok. Går aldrig ut ur en second handbutik utan en bok, även om jag ej tänkt det från början. Är nu hemma igen och hoppas att få lite arbetslust de få timmar som återstår av dagen.

I mitt förra inlägg avslutades mitt första år i Stockholm. Det var ett mycket händelserikt år för mig. Att som 15åring lämna mor,far och syskon för att åka 40 mil bort , vetande att vi bara skulle ses ett par "korta" gånger pr år efter detta. Ingenting skulle vara som förr.
Att komma till Stockholm, flytta in i en halva av ett kök, jobba i en helt ny, krävande bransch,en ny stad att utforska, känna på första tidens ensamhet,ingen mobiltelefon, dyrt att ringa, rädslan för allt det nya, och ändå inte klaga därför att jag upplevde det inte som något svårt. Jag hade inte haft det bättre om jag stannat kvar hemma och jag insåg att detta nya liv betydde nya möjligheter, som jag annars inte skulle haft tillgång till.

Denna grundliga förändring av mitt liv, som jag upplevt det, gjorde att jag tog tid med att berätta om detta första år. Vetskapen om att mina barn och barnbarn önskat  få en detaljerad beskrivning har också bidragit till "det utdragna året".

Men NU ska det bli "andra bullar", ska ni veta. Nu ska vi snabbt ta oss igenom kommande år.Jag är också öppen för frågor om någon vill veta mer.

När jag som 15åring kom till Stockholm var jag ganska rund,lite överviktig ,faktiskt. Detta måste åtgärdas.
På väg till jobbet passerade jag Södra Station. Där fanns en personvåg. Man ställde sig på vågen, la i en 10öring och såg med glädje att man gått ner några hekto sen sist. Jag vägde mig ungefär en gång i veckan.
När jag mötte min stora kärlek behövde jag plötsligt väldigt lite mat med resultat att det blev allt roligare att offra den där 10öringen på Södra Station. Jag hade snart trivselvikt och var så nöjd, så nöjd.

I mars fyllde jag 17 år och fick min första present av den utvalde. Han hade gärna velat ge mig ett armbandsur men med den lilla lön han hade fick det bli en betydligt enklare present.

En helg ,ganska snart efter att vi träffats, skulle han åka till sitt hem i Västerås för att hälsa på familjen. Jag var vid Centralen och vinkade av honom och fick ett linjerat ark i litet format, där han skrivit ner en kärleksdikt till mig. Den dikten har jag fortfarande nära till hands i en av mina kökslådor och kan alla fyra verserna utantill, men tittar ändå på den då och då. Tittar och minns.

Nu har dagen nästan tagit slut och eftersom jag vaknade alldeles för tidigt i morse och ej kunde somna om
så ska jag kompensera detta NU.

Tittade just nu i Ordspråksboken där det står en del bra saker. T.ex. i kap 27, " Beröm dig icke av morgondagen, ty du vet inte vad en dag kan bära i sitt sköte".
Så får vi gå till vila under Guds beskydd, vissa om Hans stora, oändliga kärlek till oss. 


tisdag 8 maj 2012

Nytt år kom med den stora kärleken.

Solen skiner men det är kallt i luften så jag håller mig helst inomhus. Behöver lite hjälp med att få in en bild på bloggen så jag får besök av barnbarnet, som handlat en del matvaror åt mig och efter fikastunden tar han hand om ett gammalt kort som ska "skannas".( Vet ej om det är rätt stavat.)
Vi har en överenskommelse att ibland ska jag inte vara med av hänsyn till min oförmåga att fatta. När det finns klara besked att ge tar jag in den information som jag till äventyrs förmår att ta in.
Klockan 12 infann sig hans fru med deras lilla son, knappt tre veckor gammal.Samtidigt kom Kristin som skurade altan i går, för att fortsätta samma jobb i dag.
Så blev vi fyra som åt nystekta älgfärsbiffar till lunch.

Den lilla familjen gick till barnavårdscentralen. Arbetet på altan löpte på bra och Kristin lovade att komma åter i morgon för att fullborda sitt verk. När hon cyklade iväg kom dotter och måg och hämtade en massa skräp som en längre tid legat på gården i väntan på bortforsling. Tack och lov för att få bort det!

Hade tänkt så lite grönsaker och sätta några potatisar men jag hörde en röst. "Gör inte i dag det du kan göra i morgon!" Just det! Jag hör den rösten ofta och tyvärr följer jag alltid dess budskap!

Så då tog jag fram datorn och nu ska ni få veta hur livet blev efter julen 1943. Jag kanske lät lite anklagande mot min arbetsgivare i mitt förra inlägg, men det var så på den tiden. Var man tonåring skulle man " ta skeden i vacker hand", som det hette. Visst ställde mina arbetsgivare stora krav på mig. Något jag inte tänkte på då.
Jag är dock väldigt tacksam för allt jag fick lära mig och att jag fick ta så stort ansvar trots min ringa ålder. Detta har jag haft stor nytta av i hela mitt liv.

Nyårs, och trettondagshelgen hade kyrkan många aktiviteter och vi ungdomar trivdes där.
År 1944 började och något slut på kriget blev det inte heller under det året.

Men för min del hände det en del som avgjorde resten av mitt liv. Jag mötte mitt livs kärlek. Han var sjutton år. Jag sexton. Han dök upp i kyrkan. Hade anlänt från Västerås någon gång under sen höst. "Hoppat av"gymnasiet och mer eller mindre mot sin fars vilja  tagit tåget till Stockholm för att börja ett nytt liv .
I dag är arbetslösheten stor. 1944 var det tvärtom gott om jobb så det var bara att ta för sig. Visserligen var lönerna låga men jobb fanns och man kunde ju alltid byta arbetsplats.

Vi två möttes en kväll i januari.Vi var några ungdomar ,bjudna till en äldre dam som öppnade sitt hem för oss. Hon hade många vänner och hos henne trivdes alla oavsett ålder. Eftersom de flesta av oss var "utbölingar" utan ett riktigt hem i stan så var det värdefullt för oss att få mötas hos denna dam. Hon bodde på Torsgatan strax ovanför S:t Eriksgatan och inte alltför långt från kyrkan. 

Det var söndagen den 23 januari. En vecka senare var vi hos en av ungdomarna, som hade möjlighet att ta emot oss och den kvällen följde han mig hem den långa vägen över Västerbron, Hornsgatan,Ringvägen till Havregatan. Den kvällen började den stora förälskelsen.Det är något visst med att vara kär på riktigt.

Nu börjar denna dag nå sitt slut och jag ska avsluta med att hänga tvätt. I Psaltaren kap 42vers 9 står det:
"Om dagen må Herren ge mig sin nåd, och om natten vill jag sjunga till Hans ära och be till mitt livs Gud"
Natti, natti, kära vänner!


måndag 7 maj 2012

Två slöa dgar i Örebro. Julfirande 1943

Nu har jag inte skrivit sedan i torsdags. Då kom killen som ger mig ett handtag i trädgården emellanåt och klippte rosor och clematis. Så bra att ha någon " kunnig" person till detta.
Min mamma skrev dagbok de sista 47 åren av sitt liv . Något som jag , mina barn och mina systrar haft stor glädje av. Jag skriver också dagbok, men sedan jag började blogga skriver jag här om vad jag sysslar med , så behövs det ingen dagbok för eftervärlden.

I fredags åkte dotter och måg till Stockholm. Kvar blev den yngste, eftersom den äldre brodern åkt till Irland med sin skolkör. Så klart flyttade jag dit. Vi åt som vanligt när vi två är ensamma, Kebab, hämtad på närbelägen Pizzeria. Spelade Fia med knuff. Det tar tid!
På något konstigt vis infann sig hos mig en slöhet av icke vanligt slag. Kan det vara träningen på fredagen?
Lättja? Skönt nog hade jag en bra bok på gång, så slöheten kom i rätt ögonblick.
I dag är det måndag och nu är jag åter i gängorna.  Gick till träning klockan nio. Handlade på hemvägen. Fixade lunch till tre matgäster. Jag har fjorton barnbarn, tolv pojkar och två flickor. En av dessa flickor bor i Örebro och var i dag matgäst här innan hon tog itu med det stora altangolvet. Skurade, sköljde och torkade. Kommer i morgon för att behandla det med träolja. Dessa barnbarn!!!


Åter till tiden i Stockholm!
Hösten efter semestern gick fort och julhelgen närmade sig. Chefen hade sitt föräldrahem i Lindesberg och där skulle han med sin fru fira jul som brukligt var. Han var enda barnet. Jag skulle också få åka till min familj över julhelgen men fick tyvärr inte ta det tåg jag önskade och som hade gjort att jag kommit hem till de mina  redan vid fyratiden på eftermiddagen. Det tåg jag fick tillåtelse att åka med gick vid ett-tiden och kom till Oskarshamn klockan tio på kvällen.

För att köpa biljett måste man ett par veckor före resdagen åka till Centralstation och stå i kö för att komma fram till biljettluckan. Resdagen ,julafton , måste man stå i kö för att få plats på tåget. Det betydde att jag inte hann sälja så värst många flaskor Rakvatten eller Eaudecologneflaskor innan jag måste lämna affären för att hinna med  det tåg jag helst velat slippa åka med. Men här fick man lära sig att minsann inte alltid få som man ville. Kan än i dag inte förstå varför jag ej kunde få ledigt dessa futtiga timmar.
I Linköping var det tågbyte mot Hultsfred. Den sträckan var plågsammast för en sextonåring som genom tågets fönster såg in i stugorna vi åkte förbi. Tåget tuffade på. Stannade i Opphem, Rimforsa, Kisa osv. Resenärerna troppade av vartefter. I Hultsfred var det nytt tågbyte mot Oskarshamn. Målilla, Rosenfors, Mörlunda. Till slut var vi bara en handfull resenärer kvar när tåget stannade framför stationshuset i Oskarshamn. Där tog spåret slut Då var klockan 22.00
Jag har inget minne av hur jag tog mig till Figeholm men troligtvis åkte jag taxi. I mammas dagbok står att jag kom hem klockan halv elva. Som ni förstår var då julafton över och vi behövde sova några timmar för att orka gå upp till julottan nästa dag. Enligt mammas dagbok var vi med där.

Dagarna som följde hann jag träffa min bästis, framför allt, men också grannar och skolkamrater. Att få vara med familjen igen, äta god julmat och mammas goda kakor kändes bra efter en julafton på tåget.

På femte dagen var det dags  att resa tillbaka till huvudstaden oviss om hur det nya året skulle bli. Skulle kriget sluta och livet bli normalt igen? Hur hade våra grannar det? Finland, Norge, Danmark i sin svåra situation.  Radio och tidningar hade ett och annat att förmedla. Samtidigt ordnades med trevliga tillställningar i den mån det gick.

Nu har klockan ramlat iväg och jag måste återigen avsluta med ett Godnatt. Sov gott! Herren välsigne oss och bevare oss!Publicerar det "osminkat"

torsdag 3 maj 2012

På stan. Solsken i dag också. Stockholm.

Klockan 6 ringde klockan. Buss till USÖ, som betyder Universitetssjukhuset i Örebro, om nu någon till äventyrs inte skulle förstå detta. Jag har något nedsatt hörsel och har fått små " proppar" att sätta in i öronen. Behändiga små grejor. Idag skulle jag kollas för sista gången. Om jag sedan behöver hjälp är det hörseljourmottagningen som gäller. Tänker på hur välordnat det är med det mesta. Även när man blir gammal. Men det är klart, jag har fortfarande tankeförmågan i ganska god form. Kanske är värre för den som ej själv kan föra sin talan och är utan anhöriga, som ställer upp.

På hemvägen stannade jag på stan för en kopp kaffe och en ostmacka. I samband därmed ett kort möte med yngsta dottern, som vanligt på språng. Både hon och hennes utvalde är dock kloka nog att ta en helg ibland, för att få lite annat än skolan att förströ sig med. För det mesta med ett par goda vänner. För min del betyder det att jag får ta hand om de två halvstora barnen,som fortfarande bor hemma.Något som jag uppskattar väldigt mycket. Jag flyttar dit så att de kan leva sina liv som de brukar. Med kompisar och allt på plats.

Kommande helg blir det en sådan resa. Hoppas att vädret ska vara någorlunda, även om utsikterna synes små.

I går sa vännen, som var här och fikade, att jag borde börja blogga tidigare så att jag inte alltid skulle sluta med God Natt, nu är jag trött. Jag har hört det förut och tycker nog att det ligger en viss sanning i detta.
Därför bloggar jag nu mitt på dagen. Altandörren är öppen och lukten av Naturgödseln som killen i går bar runt i trädgården  påminner mig om att potatis och fröer ska i jorden. Men jag är, som jag tidigare nämnt väldigt bra på att skjuta upp allt till morgondagen." Gör inte i dag det du kan vänta med till i morgon."
Jag har i hela mitt liv hoppats på att en förändring skulle ske men det är som det är. I morgon får ni veta  vad som förhoppningsvis blir gjort i dag.

Men nu är det dags för Stockholm igen. Jag har berättat om mina första månader där. Att jag inte hade någon klocka kanske förvånar er. Det berodde på att jag helt enkelt inte hade pengar till en sådan dyrgrip, som jag för övrigt högt åstundade. Armbandsuren var förhållandevis mycket dyra och fick förbli en önskan
ytterligare något år. Jag hade ,som barnflicka i Oskarshamn, 40 kr i lön de sista två månaderna jag jobbade där. När jag kom till Stockholm och fick frågan hur mycket lön jag haft, fick jag löfte om 50 kr pr månad.
Tyvärr räckte det inte till mera än "löpande utgifter". Skor, kläder,personlig hygien, spårvagn, frimärken etc.

Att äga en klocka kändes som onödig lyx.
Hösten gick och jag började läsa engelska på Borgarskolan och en eller ett par gånger i veckan cyklade jag iväg till Maskinskrivningskurs på Drottninggatan. Så var det kyrkan och kamraterna där. Jag hade inte tråkigt och kände mig inte ensam. Blev alltmer förtjust i denna vackra stad. Skrev brev till de mina och till Farmor samt en äldre man som numera bodde på Misterhults Ålderdomshem men som var vår granne en tid då jag var i skolåldern. Jag måste berätta om honom.
Hans fru, en liten nätt varelse i långa ,svarta kjolar och höga, svarta kängor dog och mamma tog hand om den gamle mannen. Såg till att han hade mat och tvättade åt honom.
Möjligen hade mamma en liten slant från kommunen för detta. En dag hade Kommunen bestämt att han skulle flytta till ålderdomshemmet. Hans hem skulle " gå under klubban". Annons i Oskarshamnstidningen.
Jag kan aldrig glömma den dagen. Om ni såg mig nu skulle ni se mina tårar. "Hur kunde de???"
Där satt den snälla, ensamma, gamle mannen på en av de två träsofforna, en på var sin sida om utgången.
Han satt framåtlutad böjd över sin stora böjda krycka och såg hur den ena efter den andra av hans ägodelar
auktionerades bort. När allt var sålt kom en taxi och hämtade honom och körde honom till Ålderdomshemmet i Misterhult, ett par mil från Figeholm. Så grymt!!! Jag kan när som helst se hans vackra, fårade ansikte framför mig.
Vi cyklade emellanåt till hemmet och hälsade på honom. Han hade ett par avlägsna släktingar i Stockholm. Det var allt. Ingen i Figeholm..Jag blir fortfarande upprörd när äldre människor inte tillfrågas om hur de vill ha det utan andra bestämmer. Låt människorna få bo där de känner sig hemma, så länge de med hjälp klarar sig. När de till sist inte kan ta hand om sitt liv , då kan andra gripa in och göra det lättare för dem. Men ha inte för bråttom!!! Så tycker jag. Sedan får NI tycka vad NI vill, som han sa, kyrkoherden i Mikael!
Varför måste mannen sitta med under hela auktionen??? Kanske han ville det, inte vet jag.Hur skulle du ha gjort om du haft makten i dina händer?
När jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag hur Gud ledde mina steg till Stockholm, genom kontakten med de två damerna på Vilohemmet när jag var 8 år och hur Gud varit med mig. Alltid!!
Läs gärna Predikaren kap.12 i Gamla Testamentet. Det är faktiskt ett roligt kapitel som handlar om hur det är att bli gammal. Men oj då! Just nu ser jag att i vers 12 står det:"Och för övrigt är utom detta att säga:
Min son (och dotter) låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande (läsande) gör kroppen trött.
Möjligen har de flesta slutat läsa mina många ord för länge sedan . Då kan ni bortse från varningen , så klart.
Tacksam till Gud är jag. Den trygghet jag levt med  i mitt liv kan ej nog uppskattas.
Nu säger jag God Eftermiddag i stället för God Natt eftersom natten är långt borta!!!



S

onsdag 2 maj 2012

Fika, Träning i Örebro. Åter till Färghandeln 1943

Vaknade vid 6-tiden eftersom jag skulle förmiddagsfika hos grannen och dessförinnan fixa lunch till min matgäst som skulle komma klockan 12, som vanligt på onsdagarna. Nu hann jag med allt som jag skulle före fikat som serveras klockan halv elva. Ibland här men mest där. För grannen har förmiddagssol i köket.

Efter lunch fick jag skjuts till Träningen. Den är viktig och på grund av mina resor har jag missat en del så nu gäller det att ta  nya tag. Jag mår inte bra av uppehållen!
När jag kom hem hade jag ett barnbarn som väntade på mej och nu blev det fikastund i trädgården. Under väntetiden hade hon tagit en promenad med Isak. Kärleken mellan dem är stor.
Och jag är alltid tacksam när någon vill ta en promenad med Isak.
Efter det besöket kom en vän och det blev ny fikastund. Killen som kom med kogödseln ville ej ha kaffe. På nolltid hade han spridit ut fem säckar dynga lite här och var i trädgården. Han vet hur det skall vara. Han fick en kycklinggryta med sig då hans sambo är bortrest och han själv måste greja sin mat efter jobbet. Han var snart klar med jobbet här. En del människor får så mycket gjort på kort tid.

Men nu är det sommaren 1943. Jag hade kommit åter från min ledighet och vi var nu tre personer i affären. Nu hade jag blivit varm i kläderna och klarade av det mesta av sysslorna . Chefen var ordförande i Stockholms Färghandlareförening och hans intresse för affären tycktes  av


ta i takt med att han ägnade allt mer tid åt denna rörelse.  Det fanns, om jag minns rätt, ett litet antal ledamöter, alla män, i styrelsen och dessa hade en intensiv kontakt med varandra. Jag kunde namnen på både dem och damen, som från ett kontor i Centrum skötte administrationen. Varje arbetsdag började med att chefen antingen ringde till, eller blev uppringd av en färghandlare på Kungsholmen, som hette J.M.Johansson. Då diskuterades bl.a huruvida den eller den som tänkte starta en Färghandel i Stockholm, mestadels i nya förorter, skulle få tillstånd till detta. När jag nu ser tillbaka verkar det konstigt att dessa nyetableringar kunde bestämmas av Färghandlareföreningen. När någon ville öppna en ny butik var det så viktigt hur långt avståndet var till redan befintlig affär och det avgjorde i många fall nyetableringarnas öde.

Styrelsegubbarna med min chef som ordförande hade av allt att döma väldigt trevligt tillsammans både när de pratades vid i telefon och när de träffades. Minns att chefens fru ibland var irriterad på att han gav så mycket tid åt föreningsarbetet.

Efter sommaren återvände kunderna från sina sommarstugor och allt var sig likt. I stort sett samma kunder, som köpte de varor de plägade köpa. Egentligen ganska tryggt. Jag trivdes. Fick ta hand om inköp, utbetalningar, Fakturera. Vi får ha i minne att det var en liten affär och ganska lättskött, bortsett från syror och lutpulver som gav hål på kläderna om man ej passade sig.
Jag anmälde mig till kurs i engelska på Borgarskolan och till en skrivmaskinskurs. Bäst att passa på när allt nu fanns inom räckhåll. Senare läste jag på Hermods,en brevskola i Malmö, där man kunde avlägga både real, och studentexamen, vilket jag endast påbörjade men icke fullföljde.

I dag har det varit  så varmt och skönt och det var härligt att fika utomhus, men på fredag ska det bli kyligt. Så nu hoppas vi på sol i morgon i alla fall.
Nu önskar jag er alla en God Natt. Tack Gud för den dag som gått och tack för att du alltid är på vår sida. Amen!








tisdag 1 maj 2012

Solig Första Maj 2012. Semester 1943 i Småland.

Så var det dags för dagens blogg. Just nu är jag så glad för den hjälp jag fick med att hantera den"nya bloggen", som skulle vara så bra och lätt att hantera.Men som jag inte kunde förstå mig på. Linn har varit bortrest några dagar och hjälpen långt borta.
För en stund sedan kom Filip, Linns yngre bror, hit och frågade om jag behövde hjälp med datorn  för i morgon skulle han resa till Irland med  vokalensemblen på sitt gymnasium och vara borta en vecka.
OM jag behövde! Han bloggar inte själv men behärskar datorn.

Nu ska det bli lättare igen. Trodde att det var kört. En liten uppmuntran fick jag av en bloggläsare som skrev att hon var villig att hjälpa mig. Tack, Tack!

Nu är Första Maj över och det har varit en strålande dag. Sol,sol! Jag gick till brevlådan efter lunch men blev så trött i benen så jag med möda tog mig hem. F.ö. trött hela jag. Jag vet att jag ännu är påverkad av luftombytena förra veckan så jag ser fram emot bättre dagar. Jag tog en tidning att läsa och sjönk ner på soffan. Somnade och sov  dryga två timmar!!! Och ute lyste solen!! I morgon får jag nog arbetslusten tillbaka!

Det är svårt att bli gammal men ännu svårare att acceptera det. Man vill vara "som förr." Viljan finns, men inte orken!

Nu går vi tillbaka till år 1943. Jag hade hunnit bli 16 år och hade fått några dagars semester som kompensation för den halva lediga dagen i veckan, som varit omöjlig att ta ut under chefens frånvaro på grund av kriget och därmed inkallelseordern.
Att efter ett halvt år få möta familjen igen var naturligtvis en stor glädje. Och där nere låg badviken och väntade! När jag avslutade mitt inlägg i går tänkte jag att den semestern har jag inget minne av. Vad gjorde jag egentligen? 
I dag, på hemväg från brevlådan, kom jag plötsligt ihåg!

Tidigare har jag berättat om Vilohemmet, Vita Bandets pensionat , beläget nära vårt hem och dit många damer sökte sig på somrarna.Det var där jag mötte tant Magda, som kom att betyda att jag hamnade i Stockholm flera år senare. Eftersom mamma och vi barn ibland hjälpte till med en del sysslor på hemmet så blev vi bekanta med en och annan. Bl. a en baderska från sanatoriet i Målilla. Hon kom senare ibland och hälsade på hos mamma och denna sommar ville hon bo i vårt hem i stället för att ta in på Vilohemmet.

Det betydde att när jag kom hem för semester fanns hon där. Jag kanske ej var så förtjust i att få dela familjen med denna dam. . Mamma hade fullt upp med att passa på sin gäst och jag hjälpte till med hushållsbestyren. Träffade väl en del vänner på köpingen och hälsade på hos farmor. Umgicks med grannarna förstås. Vi var ju som en enda stor familj i Högskulla med de tre röda husen i rad. Så likt Bullerbyn i Astrids Lindgrens värld.

De lediga dagarna tog slut och jag fick åter en sjöresa, så härlig, med båt till Stockholm där allt var sig likt.
Att återvända till Stockholm underlättades av att jag nu hade kamrater att träffa och livet flöt på.
Något jag kommit att tänka på är hur jag klarade mig utan klocka. Jag hade bara mitt väckarur och det behövde jag ju egentligen inte eftersom chefen var först ut i köket varje morgon och jag vaknade.
På Åhle´ns längre ner på Ringvägen fanns en stor klocka. Likaså lite överallt på gatorna. Här i Örebro har vi bussturlistor. I Stockholm gick man till spårvagnshållplatsen och inväntade nästa vagn. I innerstan kom de med korta mellanrum så det var inga problem.Och den s.k. Ringlinjen, nr 4 fanns nära min bostad.
Tunnelbanan på den tiden hade två linjer. Nummer 19 från slussen till Svedmyra och nummer 8 från Slussen till Skarpnäck. Båda Söderförorter. Slussen var ändhållplats. Nästa hållplats var "Medborgarplatsen" och efter den kom" Ringvägen" och det var "min" hållplats. Är ej säker på  var vagnarna kom ut i det fria och fortsatte "ovan jord". Men tunneln var ej så lång. Tänk så mycket som hänt under dessa år som jag har åldrats.

Nu har denna vackra dag nått sitt slut och jag avslutar med en sångvers som vi sjöng på juniormötena i barndomen. "Bred dina vida vingar ,O , JESUS över mig , och låt mig stilla vila i ve och väl hos Dig.Bliv Du min ro, min starkhet, min visdom och mitt råd. Och låt mig alla dagar få leva av Din nåd!" Sov Gott!
Gud är god och älskar var och en av oss lika mycket. Alltid redo att hjälpa när vi ber om det.