Tänka sej! Det är varmt ute. Precis så många grader som gör att jag kan vara utomhus. Det får absolut inte vara kallt men det får heller inte vara för varmt. På vintern stannar jag inomhus. Om det blir för varmt på sommaren går jag ner i källaren. Men NU gläder jag mig. Fixar på altan, sår en del frön som skulle blivit sådda i mars eller april, en del av dem. Men bara de kommer i jord och får näringsvätska så växer de, förr eller senare.
Är så tacksam för att hälsan står mig bi. Visst tar jag en vilopaus ibland men det FÅR jag göra numera.
I tankarna lever jag nu också i Stockholm och jag trivs med det. Upplever om igen den tiden då Stockholm var en stad med spårvagnar och bussar och cyklister. Då man kunde ställa cykeln vid trottoarkanten på morgonen och den stod kvar när man slutade jobbet. En gång kom polisen till gatan på baksidan där jag alltid parkerade. Gatan hette Warendorfsgatan. Den ingången använde de kungliga och andra "höjdare", som skulle besöka den berömda skönhetssalongen eller den manliga hattmodisten,båda inrymda i fastigheten Arsenalsgatan 4. På den lilla gatan, där förresten den judiska synagogan låg, kunde bilar stanna och lämna av sina passagerare som skulle besöka något av de nämnda företagen. Varför polisen var intresserad av min cykel?. Jag råkade komma ut genom dörren i rätt ögonblick så jag fick veta varför de hade satt en lapp på cykeln. Jo den fick ej stå parkerad där mer än ett par timmar eller något i den stilen. Inom mig log jag gott vid tanken på att den i två års
tid stått parkerad där. Några patrullerande poliser på den trånga bakgatan hade jag aldrig tidigare sett.
Cykellås var också ett okänt begrepp på den tiden.
.
..Som jag tidigare nämnde så var det ju något revolutionerande att komma från lilla Söder till denna sfär med konst, musik och teater så levande i hela stadsdelen.
För min del var det t.ex. helt nytt att konfronteras med konstnärer och allt som därtill hörde. Minns fortfarande
hur den dyraste oljefärgstuben, Kadmiumrött kostade 8.10. Den tuben var långsmal .Knubbigare var tuben med Ultramarin. Den kostade 1.25 och var tillverkad i Sverige. Jordfärgerna kostade 85 öre.
Kanske någon artist läser min blogg och förstår!
Ibland hann inte Sixten med alla paket vi "öste" över honom och det var ju jag och mina arbetskamrater som tagit emot ordern i telefon som hade ansvar för att kunden fick det de beställt. Som exempel rullas två tillfällen upp i mitt minne. Av våra kunder var det många som, när sommaren kom, flyttade ut i skärgården
och då hände det att vi fick telefonsamtal med varuorder. Då gällde det att inte glömma båtens avgångstid.
En fredag glömde jag och en kort tid innan hade min kamrat glömt. Den fruktade måndagsmorgonen kom
och därmed den minst sagt arga kunden." Nu var sannerligen måttet rågat. Aldrig mer skulle han vara kund hos oss." Två gånger visade ju att det ej gick att lita på oss!.
Det allra värsta med den historien var att se Herr Sundberg stå där och be om ursäkt och försäkra att det aldrig mer skulle upprepas. Men ingenting hjälpte. Kunden försvann för gott och Herr Sundberg lät Sven Stenlund och mig förstå hur illa detta var. Sixten hade ju bara att göra det vi beordrade honom och kunde ej lastas för att vi missat båtens avgångstid.Det var väldigt pinsamt för både Sven och mig. Varenda kund var så viktig och behandlades därefter.
Det andra tillfället var när Sixten inte hann med och hade gått för dagen. Nu var det Operakällaren som skulle ha något levererat. Det var lördag och jag tog varorna med mig och gick in i köket och blev så väl
mottagen. Klockan var ganska mycket och de förstod att jag jobbade på övertid. Kökschefen tog emot med ett stort leende och överräckte ett päron som var det största jag någonsin sett. Glad i hågen trampade jag hemåt.
En äldre man hade en konstaffär på en gata strax intill. Han kom en dag in och handlade och bjöd mig att komma och besöka hans butik. Han pekade på min förlovningsring och sa till mej att ta av den. Något besök i hans butik blev det inte.
Georg och jag var förstås med våra kompisar i kyrkan ganska mycket. På sommarens lördagskvällar tog vi
Djurgårdsfärjan, gick upp till Skansen, beställde" kaffe med hembakat" på Solliden och lyssnade till Flottans musikkår som alltid spelade där.Det var fint och precis lagom för vår ekonomi.
Aj, jag skulle prata om krigsslutet, enligt löfte. Men när alla minnen från min tid hos Sundbergs ramlar över mig så tar det allt utrymme. Jag har inte glömt utan återkommer.
Nu säger jag Tack till den gode Guden som uppehållit mig och givit mig ork också denna dag!
Nu är bullarna gräddade så jag kan känna mig lugn när en kaffegäst dyker upp.Gött, gött!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar