En bra dag i Örebro. Nykär i Stockholm. Igen.

Egentligen skulle jag gå ut i trädgården innan kvällskylan kommer. En kaffegäst ringde. Kommer om 10 minuter.
Önskade och fick gräddbakelse.Nu skulle jag få hjälp med balkonglådorna. De fanns inte. Nej men visst! Jag lät ju dem följa med till tippen förra veckan. Iväg till Plantagen. Nya blomlådor, blomsterpinnar och frö. Hem och fick hjälp med att plantera. Ja, så kom det en skur igen! När ska sommaren komma på riktigt?

Tidigare i dag var jag hos en god vän och fikade, fick underbar ansjovisrulle, kaffe och fina hembakta kakor. Stor tårta. Ack så gott!. Dottern kom och hämtade mej och fick också fika.

Vi åkte till Blomsterlandet och köpte blommor. Åkte till Georgs grav på Almby kyrkogård. Skönt att ej vara ensam med planterandet. I närheten finns också Doris Sjöbergs grav. Jag gick dit och stod en stund och tänkte och grät. Det är alltid likadant. Jag älskade dem båda så mycket. Georg var min man och Doris var min allra bästa väninna. Vi flyttade samtidigt till Örebro i början av 80-talet och kom att bo nära varandra. Vi träffades väldigt ofta. Var båda med i den bönegrupp som år efter år träffades varje måndag förmiddag. Jag kan aldrig glömma Doris. Så smärtsamt att se henne mer och mer försvinna in i ett tillstånd där hon inte längre fungerade.
Den otäcka sjukdomen Alzheimers tog henne ifrån oss, vänner och familjen.

Jag satt en stund på en soffa och grät av saknad. Så åkte vi till matvaruaffären och dottern storhandlade åt mej.
Så tacksam för mina omtänksamma barn!
Livet måste gå vidare! 

Nu åter till ungdomens dagar i Stockholm.
Julhelgerna var förbi och allt rullade på som vanligt. Jag fortsatte att läsa engelska på Borgarskolan och tog lektioner i maskinskrivning.
Hade börjat sakna Georg. Han syntes numera aldrig i kyrkan.
Hur det nu kom sig så gjorde jag mig något ärende till hans föräldrar, som blev glada och ville träffa mej.
Så jag blev hembjuden en kväll. Och Georg var hemma. Det blev ganska sent och jag fick följe hem.
Ja, så var det vi två igen och nu var det bara att se till så den värnpliktige flygmontören skulle ha förståelse för detta. Vilket han inte hade. Han blev  väldigt ledsen.
Han fortsatte att jobba inom flyget,fick jobb i Iran och var största delen av sitt liv bosatt där.
För många år sedan träffade jag en äldre man som sa att han hade en hälsning från en beundrare som hade
sagt, i ett samtal där Georgs namn kom att nämnas i något sammanhang:" Det var han som tog Ruth ifrån mig."   Jag skrattade och sa att det var helt omöjligt. "Det finns bara en som jag kan tänka mig skulle kunna säga så och han bor inte ens i denna världsdel."  " Näe, det stämmer. Jag var hembjuden till honom då jag var på besök i Teheran." Ja, ja, då förstod vi varann. Kunde aldrig tro att jag under vår mycket korta tid tillsammans betytt SÅ mycket för honom. Men han fick både fru och dotter och flyttade efter många år tillbaka till Sverige.
Nu hade det blivit år 1945.Margareta fick nytt jobb och flyttade under våren till en familj på Östermalm, och började senare sin utbildning till småskollärarinna, som det kallades på den tiden.

Mitt värdfolk fick en son och flyttade i samband därmed till Skånegatan 32, där f.ö. den legendariske C.G.
Hjelm bodde med sin fru Ruth. Jag följde med i flytten och bodde där ensam några månader, med reducerad hyra. Nu började Georg tala om förlovning. Jag ville avvakta lite på grund av vår ringa ålder.
Men hur som helst så förlovade vi oss på julafton, som vi då firade hos hans föräldrar, vilket inte hindrade mig från att längta hem till min familj. Något som jag naturligtvis behöll för mig själv.

Som jag tidigare berättade så var chefen en utpräglad föreningsmänniska och hade inget emot att bli anställd som Direktör för Färghandlarnas Riksförbund. Detta betydde en hög lön och nu skulle affären säljas vilket
skedde någon gång omkring årsskiftet. Jag stannade kvar hos det unga paret från Västergötland, vilka nu skulle ta över affären. Vid det laget var jag den som skötte det mesta i denna affär så jag fortsatte som förut att styra och ställa tills chefen en dag sa att han gärna ville vara med när en handelsresande kom och presenterade sina varor. Vi hade från början kommit överens om att jag skulle stanna kvar tills "de blev varma i kläderna", men sedan söka annan tjänst. Naturligtvis hade inte det unga paret råd att ha någon anställd i början så det blev helt naturligt att jag pratade med farbror Harry om saken  och inom kort var det ordnat med arbete i en affär på Arsenalsgatan 4, Sundbergs Färghandel.
När jag slutade i Corona sa chefen där till mig att någon semesterersättning ej kunde betalas ut av honom eftersom jag arbetat hos Herr Johansson under året som gått, så jag uppmanades att vända mig till min
förra chef, vilket jag gjorde. Fick till svar att jag inte kunde få någon semesterersättning eftersom jag ju hade semester redan första året och jag då ej hade någon intjänad semester.

Minns ni som läser detta att den semester jag fick sommaren 1943, mitt första år, fick jag därför att jag på grund av chefens inkallelse inte hade kunnat få mina lediga dagar under hela våren och försommaren.
Naturligtvis  bråkade jag inte om det utan vår vänskap bestod så länge de levde.
När de efter många år avled med några års mellanrum var det Georg som fick förtroendet att jordfästa.

Men nu, är det åter kväll och jag ska avsluta dagen. Ett ord att sova på läste jag i morse i min Bibel.
"Åkalla mig i nöden, så vill jag hjälpa dig och du skall prisa mig. Psaltaren kap.50, vers 15.
Tack Gud för en härlig dag! Publicerar, som vanligt, osminkat.