Solen skiner men det är kallt i luften så jag håller mig helst inomhus. Behöver lite hjälp med att få in en bild på bloggen så jag får besök av barnbarnet, som handlat en del matvaror åt mig och efter fikastunden tar han hand om ett gammalt kort som ska "skannas".( Vet ej om det är rätt stavat.)
Vi har en överenskommelse att ibland ska jag inte vara med av hänsyn till min oförmåga att fatta. När det finns klara besked att ge tar jag in den information som jag till äventyrs förmår att ta in.
Klockan 12 infann sig hans fru med deras lilla son, knappt tre veckor gammal.Samtidigt kom Kristin som skurade altan i går, för att fortsätta samma jobb i dag.
Så blev vi fyra som åt nystekta älgfärsbiffar till lunch.
Den lilla familjen gick till barnavårdscentralen. Arbetet på altan löpte på bra och Kristin lovade att komma åter i morgon för att fullborda sitt verk. När hon cyklade iväg kom dotter och måg och hämtade en massa skräp som en längre tid legat på gården i väntan på bortforsling. Tack och lov för att få bort det!
Hade tänkt så lite grönsaker och sätta några potatisar men jag hörde en röst. "Gör inte i dag det du kan göra i morgon!" Just det! Jag hör den rösten ofta och tyvärr följer jag alltid dess budskap!
Så då tog jag fram datorn och nu ska ni få veta hur livet blev efter julen 1943. Jag kanske lät lite anklagande mot min arbetsgivare i mitt förra inlägg, men det var så på den tiden. Var man tonåring skulle man " ta skeden i vacker hand", som det hette. Visst ställde mina arbetsgivare stora krav på mig. Något jag inte tänkte på då.
Jag är dock väldigt tacksam för allt jag fick lära mig och att jag fick ta så stort ansvar trots min ringa ålder. Detta har jag haft stor nytta av i hela mitt liv.
Nyårs, och trettondagshelgen hade kyrkan många aktiviteter och vi ungdomar trivdes där.
År 1944 började och något slut på kriget blev det inte heller under det året.
Men för min del hände det en del som avgjorde resten av mitt liv. Jag mötte mitt livs kärlek. Han var sjutton år. Jag sexton. Han dök upp i kyrkan. Hade anlänt från Västerås någon gång under sen höst. "Hoppat av"gymnasiet och mer eller mindre mot sin fars vilja tagit tåget till Stockholm för att börja ett nytt liv .
I dag är arbetslösheten stor. 1944 var det tvärtom gott om jobb så det var bara att ta för sig. Visserligen var lönerna låga men jobb fanns och man kunde ju alltid byta arbetsplats.
Vi två möttes en kväll i januari.Vi var några ungdomar ,bjudna till en äldre dam som öppnade sitt hem för oss. Hon hade många vänner och hos henne trivdes alla oavsett ålder. Eftersom de flesta av oss var "utbölingar" utan ett riktigt hem i stan så var det värdefullt för oss att få mötas hos denna dam. Hon bodde på Torsgatan strax ovanför S:t Eriksgatan och inte alltför långt från kyrkan.
Det var söndagen den 23 januari. En vecka senare var vi hos en av ungdomarna, som hade möjlighet att ta emot oss och den kvällen följde han mig hem den långa vägen över Västerbron, Hornsgatan,Ringvägen till Havregatan. Den kvällen började den stora förälskelsen.Det är något visst med att vara kär på riktigt.
Nu börjar denna dag nå sitt slut och jag ska avsluta med att hänga tvätt. I Psaltaren kap 42vers 9 står det:
"Om dagen må Herren ge mig sin nåd, och om natten vill jag sjunga till Hans ära och be till mitt livs Gud"
Natti, natti, kära vänner!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar