lördag 31 januari 2015

Torsdag 29 januari 2015. Vilken dag!

Besök av två barn.
Sven pensionär kom på FM. Hade ringt men ingen signal hade nått mig. Varför? Tja jag hade tydligen kommit emot "stör inte" knappen. Sven hade ringt för att få veta om jag behövde något när han var på Maxi och handlade. Snäll som han är gjorde han ett nytt besök där och handlade efter MIN inköpslista. Det var en hel del som behövdes den dagen.
Kom tillbaka och vi fikade. Pratade lite om Georg och hur skönt för honom att slippa livet som pensionär. Han hade alltid något projekt på gång. Det måste alltid hända något omkring honom.

När Sven åkt ringde Kerstin som var i en butik och undrade om det var något jag behövde. Jag sa att Sven nyss handlat åt mig men när hon kom för en fika hade hon köpt en kasse med mat av olika slag. Inte heller hon ville ta emot pengar för det inhandlade.
Inte konstigt att jag reder mig bra. Jag är så tacksam för mina generösa barn.

Själv växte jag upp i ett generöst hem. Georgs och mina barn likaså. Den här dagen pratade vi om tiggarnas situation och jag är så glad att mina barn inte vänder dem ryggen.
Kerstin berättade om något som heter "Living People" dit hon hade ringt och fått veta om en familj som behövde hjälp. Hon åkte till familjen med mat (lite lyxigt också) hygienartiklar, tvättmedel mm.
Det sms hon fick visade hur särskilt de halvvuxna barnen njöt av att få så mycket gott till frukost nästa dag.

Det gör så gott att höra sådant. Inte säkert att det alltid blir sådana fullträffar men skulle det någon gång bli fel så är det bättre än att inte göra något alls.

När jag skriver detta är det lördag. Rörd blev jag av att höra att någon undrat om jag var sjuk eftersom ingen blogg skrivits på ett par dagar.
Jag tycker det är roligt att blogga men ibland är det något förhinder. Tacksam att det inte är sjukdom som hindrar. Tack, Gud för hälsan och att huvudet funkar. All ära till min osynlige vän.
Det har i kväll varit strul med datorn så nu skriver jag på "paddan" och hoppas att det ska funka.
Jag menar hur jag ska publicera och få iväg det. Sov Gott mina vänner! Allt är väl.

onsdag 28 januari 2015

Onsdag 28 Januari 2015. Nu ska julen ut,ut,ut. Men tid tar det och inte roligt.

Vilken trött dag! Det blir ingen lång blogg i kväll. Kan inte begripa vad felet är.
Kvicknade till fram på eftermiddagen. Plockade bort en del av julsakerna, som nu ligger på köksbordet och väntar på att förpackas i sina kartonger fvb till vinden. Började fundera på varför jag dragit ner på julpyntandet. Egentligen är det inte så konstigt. Förr hade jag make och barn,som varje dag fanns i hemmet. En underbar tid! När barnen flyttat ut så var vi ändå två att njuta av grannlåten. I köket har jag mycket jul och jag njuter av att vistas i köket, men utöver det plockar jag ej fram , som förr.

För att ytterligare beta av något av det sega år 1990 så återger jag en del från mina dagboksanteckningar.
8 september. Hämtat Rita på Mellringe. Vi var i Filadelfia och lyssnade till Linda Graaf. Rita mår dåligt, sover över här.
9 sept. Skjutsat Rita tillbaka till Mellringe. Kerstin bjudit på middag.
10 sept. Fick besök av Gurli Holmer, som hade vackra blommor med sig. Hon berättade om sin och makens resa med Georg som reseledare och hur de fann varandra.
11 sept.Barnvakt i Hovsta. Fredrik hemma och jag fixar raggmunk. På kvällen till Trädgårdsföreningens styrelsemöte. Jättejobbigt att åka förbi kyrkogården. Kristian och Lennart sover över här.

12 sept.Åker till min kära Doris en stund. Så roligt att mötas men dålig är hon! Hon grät i dag efter sin mamma.
16 sept. Söndag. Pojkarna kom, som vanligt efter tidningsutbärningen och fikade.
Fick besök av Rita, som gråter och mår dåligt. Hon stannar och äter middag här. Sedan åker vi till hennes mamma. På kvällen möte på RIA. I morgon kommer Erik, en hyresgäst som ska bo här en tid.
20 sept. Lennart lunch här. Jag barnvakt i Hovsta. Kl. 20 till Second Hand.
21 sept. Elsemarie och Lasse kommit. Kul att ha dem här.
23 sept. sönd. Bredde mackor och fixade kaffe. Pojkarna kom vid 7-tiden, efter tidningsutbärningen.
24 sept. Barnvakt i Hovsta på kvällen. Sjuk på dagen.

I TV är det "Uppdrag Granskning" där det talas om hatet emot judar och muslimer, som förekommer i vårt land.  I Nyhetssändningar diskuteras uppehållstillstånd för invandrare, som blir allt fler ju mer oron i världen tilltar. "Jobbfrågan" är ständigt uppe. Inte lätt att finna jobb till alla.
Jag ska nog inte ge mig in i denna diskussion så jag säger GodNatt och rusar till sängen. Känner mig lite "sådär". Sov Gott, vänner!  I dag börjar Hindersmässan i Örebro. Många knallar här. Jag går inte ut i halkan. Vad har jag där att göra? Roligt var det på den tiden då barnbarnen var med och min ork var bättre och vi kunde handla karameller.

tisdag 27 januari 2015

Tisdag 27 januari 2015. År 1990 och dagen som gått.

Vintern är här. Skönt nog, ännu ingen svår kyla.
I dag börjar jag med "forntid" och avslutar med nutid.
Jag har i de senaste inläggen  återgivit från dagboken vad som hänt efter Georgs död.
Jag har tidigare nämnt om att jag dels skrev dagbok, dels skrev i flera kollegieblock.
I dag tog jag fram det första blocket jag började skriva i, dagen efter begravningen. Ser hur jag där vågar vara mig själv. När jag läser dagboken ser jag hur jag i stort sett skrivit som jag brukar skriva i den.
I blocken syns det mer hur smärtsamt det egentligen var för mej, familjen, släkt och vänner.

Att jag återger ett och annat från mina block beror på att jag antar att det finns en och annan bloggläsare, som känner igen sig. Jag har under årens lopp funnit att sorgen kan upplevas  olika hos olika människor.  Kan jag, genom att visa min sårbarhet och mina tankar, förmedla något av värde till den som gått igenom, eller just nu befinner sig i sorgearbetet, så är jag nöjd.

I min iPhon får jag varje dag "ett pling" och det står "Bibelcitat". I går hajade jag till. Där stod den vers, som jag valt att återge i Georgs dödsannons.Från 2 Kor 1:4 "Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt."

I detta sammanhang vill jag säga att det där med att trösta aldrig lyckats bra för mig eftersom jag har ett mycket stort mått av medfödd empati, vilket medfört att jag på ett tidigt stadium bestämde mig för att undvika  sörjande människor, då jag ständigt måste behärska mig för att hålla tårarna i styr.
T.o.m undvek jag, om möjligt, att gå på begravningar. Men om jag ibland måste så hade jag ju alltid Georg vid min sida.  Han var duktig talare och fann alltid de rätta orden. Jag behövde "bara vara".

Kan säga att Georgs frånfälle gjorde mig till en annan människa vad gäller kontakt med sörjande och att
vara närvarande vid begravningar. Något, som jag är tacksam för.

Jag återger här från mitt första block. Sida nr ett:
"Pingstaftonsmorgon! Går vid 6-tiden ut i köket. Försöker vara som vanligt. Jag är ju van vid att vara ensam. Men det är ej som vanligt och det  blir aldrig mer "som vanligt!"
I dag skulle han,  ha kommit med den lilla, röda kaffebrickan och morgontidningen, som han alltid gjorde, morgonpigg som han var.
("Här blev det smärtavbrott och jag kan ej skriva mer just nu," står det sedan.)

Nu ,denna tisdag, 27 januari måste jag ta paus i 1½ timme, för att sätta mig i TVrummet och se på TV2.
Ett program, som verkligen berörde. "Livet efter Auschwitz" en brittisk historiedokumentär, där vi också fick möta några överlevande och höra deras gripande berättelser. SÅ lärorikt!

 Jag minns när andra världskriget började år 1939,  krigsåren med ransoneringar, inkallelser, tyskarnas intåg i Danmark och Norge, oron att de skulle "ta oss" också, freden 1945.
 Under år som gått har jag sett många bilder, filmer, läst om det men det jag såg, koncentrerat, i kväll skakade om mig ordentligt!  Måtte det aldrig hända igen säger jag samtidigt som jag tänker på allt hemskt, som händer i Syrien, Irak och andra länder.

Låt mig nu avsluta med att säga något om dagen som gått. Har ringt min gamle vän Barbro Nygren i Lesjöfors och gratulerat. Hon fyllde 89 häromdagen. Georg och hon var födda samma år.
Fick i morse hjälp med snöskottning, i eftermiddag besök av min vän Stefan, som fikade här efter en lång jobbresa, innan han åkte till frisören och Bibelskolan.
Nu säger jag GodNatt och somnar tacksam för att allt är väl. Telefon från barnbarn i Stockholm där också allt är väl. Gud är god!

söndag 25 januari 2015

Söndag 25 januari 2015.Gudstjänst i Vargön. Födelsedag i Örebro.

Nu är kusinens födelsedagskalas slut och lilla Celia tar vovven och pappa med sig hem.
Aldrig har jag långsamt och sällan tråkigt. Det händer varje dag något spännande. Min osynlige vän och jag pratas vid och har det gott tillsammans. Ett spännande liv att leva varje dag.

I dag skulle jag få gäster, vilket gjort mig glad i flera dagar. Plötsligt kom det återbud och den nötrulle med grädde, som jag bakat, togs i stället med till ett av mina 19 barnbarnsbarns födelsedagskalas. En fin kille fyllde 14 år. Närmaste familjen samlad. Som gammelmormor och gammelfarmor hänger jag med så ofta jag har möjlighet. Trevligt att träffas. Presenterna består av små enkla ting, men jag känner mig ändå alltid välkommen till födelsedagsfesterna. God mat och kaffe med hemgjord härlig glasstårta i dag. Skjuts hem av mamman och dottern i familjen.

Nu fortsätter jag med år 1990, som aldrig vill ta slut. Men så var det också ett år, ej likt något annat.
3 september. Kerstin hämtar familjen och åker till Obs för att de ska få möjlighet att köpa saker, som de vill ha med sig hem till sitt land..Eftersom Kerstin talar arabiska efter sina år i Jerusalem så har de alla lite extra utbyte av att hon är med.
Efter middagen går mina gäster ut i trädgården där de ser sådant som jag inte sett men som borde göras. De odlar mycket i sin egen trädgård, naturligtvis med helt andra förutsättningar än i vårt karga land, men de jobbade på för fullt också här. "Med en förhoppning" kan man säga.
På kvällen kom Kerstin och hennes man hit för en pratstund.

4 september. I dag blir det lång bilfärd. Vi startar i Örebro, åker en sväng till Hjortkvarn och hälsar på hos Ulla med familj. Vidare till Oskarshamn där familjen har vänner, som tidigare bott i Beit Sahour, anställda av Svenska Kyrkan i något sammanhang. Norle'n är namnet.
Stina och jag hämtar framåt kvällen Shireen och Nizar  och åker till Högskulla där vi sover över.

5 september.Föräldrarna är denna dag upptagna med möten på skolor och institutioner och fortsätter sedan sin resa utan barnen så jag tar med dem  till Öland, via Kalmar och Ölandsbron.
 En upplevelse, så annorlunda, för dessa barn. När vi kom till Örebro på kvällen hade vi åkt 54 mil och somnade gott.
6 september.Från dagboken. I dag bakar vi "Ruths bollar" och de är angelägna om att få recept och de bakar ut och gräddar och bullarna blir så goda. De tar med så många de kan när de reser hem. Shireen sjunger in låtar på band. Både på svenska,  arabiska och engelska.

7 september. Så har dagen kommit då vi måste säga adjö till barnen och skjutsa dem till tåget för att de skulle återförenas med förädrarna och tillsammans med dem återvända till Beit Sahour.
Så fantastiskt att få vara tillsammans med Shireen och Nizar på detta sätt här i Örebro.
Tjugofem år har gått. Båda syskonen är gifta och har barn. Den tredje och äldste i syskonskaran bor sedan länge i USA med sin familj. Nizar är läkare och stannade efter studietiden i Tyskland kvar där, gift med en flicka från hembygden och anställd på ett större sjukhus.
Shireen stannade kvar och bor med sin familj i  Betlehem, tror jag. Skönt för mor och far att ha nära till något av sina barn.

Det är roligt att leva länge för man hinner "följa med" skeendet en smula.
Nu har jag tagit en stunds paus från skrivandet och på TV sett (som jag tidigare berättat om) IS framfart med våldtäkt, misshandel och dödande av kristna och andra grupper av människor som ej blir "rätt sorts" muslimer. Fasansfullt! Så många människor, som öppnat upp för så mycket ondska att de i Guds namn kan utföra sådana illdåd, som vi nu via TV kan se!! Gud förbarma dig, ber jag. Åter tänker jag på vår frihet att välja. Gott eller ont. I Bibeln står det att Djävulen förklär sig till en ljusets ängel och förleder människor att göra uppror mot Gud. Att göra det i Guds namn gör det, så klart, mångsidigt värre.

Jag ska nu se till att komma i säng. Tänka på det som är gott och som Gud kan se med välbehag på. Att sanningen ska segra, inte lögnen! Så tacksam jag är att jag har en tro på en mäktig Gud. En Gud, som det en dag skall visa sig har sista ordet. Tacksam för att jag har en Bibel att läsa. Tacksam för Jesus!
Sov Gott, säger jag till er alla! Gud är god!

lördag 24 januari 2015

Lördag 24 januari2015.Besök. Gammalt foto på mor. Lite90-tal.

I källarvalven hittade jag detta foto på  mamma.Här på besök hos oss på 80-talet  Har hon fått skatteåterbäring? Eller bostadstillägg? Något positivt tycks det i alla fall vara. Vår duktiga lilla mamma!









I dag 0 grader och en del snö. Vet ej hur det ska bli med vädret.
Jag hade planerat lite pappersarbete i dag men fick besök av dottern och Tobias, som handlat i Maxi och hann med en kopp kaffe här innan de skulle hem och städa klart. I kväll kommer Lasse från London och då ska allt vara klart för en liten festkväll.

När de gick kom min vän Stefan, som fikade med semla och kakor. Han har läxa från Bibelskolan, där han är elev och nu är det bibelläsning, som gäller. Dessutom var han trött efter veckans jobb och skulle hem och sova lite.

Jag hade tidigare fått telefonpåringning om att jag hade besök att vänta av dotter med son och hans lilla dotter. Kerstin hade köpt semlor, goda sådana, som vi festade på.

I går hade Ulla med sig en kasse med godsaker och en vacker bukett tulpaner. Ett par dagar tidigare ringde Sven och sa att han var på Maxi och handlade. Behövde jag något som han kunde köpa och komma hit med?
Jag har det inte svårt när barnen är så snälla och  alltid finns till hands för mitt bästa.

Nu ska jag fortsätta där jag slutade i går.
29 augusti.Kerstin och hennes man åkte till Hallsberg och hämtade de båda syskonen, Shireen och Nizar.
Så kärt att se varandra igen! Georg och barnen hade ju träffats många gånger och det märktes på dem att de sörjde. Mikael och hans kompis sover fortfarande kvar hemma hos mej och fick genast god kontakt med de palestinska barnen.
30 augusti. Vi åkte till Svampen och fikade oc tittade på utsikten.  Bakade bullar. Ruths "bollar" blev sedan, och är fortfarande, ett begrepp i den familjen.
31 augusti. Elsemarie kommit hem med tåget. Kerstin med make och pojkarna här på kvällen.

Så kom 1 september. Den dagen anlände barnens föräldrar till vårt hus. Jag visste om deras stora sorg men var ändå ej beredd på dess omfattning. Jag kan nog aldrig glömma när de kom in genom dörren och hälsade för att i nästa stund storgråtande formligen kasta sig över köksbordet. O, vad de grät!
 "Believe me Ruth, Georg was my best friend!" Jag blev helt överrumplad. Hade naturligtvis gått igenom med mig själv hur jag skulle hantera deras ankomst och den rådande situationen. Men detta blev i mesta laget för mig, som laddat för behärskning.

 De hade massor av hälsningar från det lilla samhället Beit Sahour, beläget utanför Betlehem , och från vänner i Jerusalem. De ville så fort som möjligt komma till graven med en blomma.

2 september. Förmiddagsmöte i Hovstaförsamlingen där Sven och Maria var, och fortfarande är, engagerade.
Abdullah berättade från skolan, där han var rektor och efter hans tal gavs tillfälle att ställa frågor.
Efter kyrkkaffet åkte vi till Georgs grav (där fler tårar fälldes). Sedan skjutsade jag dem till en familj, vänner till dem, där de var bjudna på middag. Elsemarie, som varit hemma hos oss över helgen tog tåget tillbaka till Katrineholm.

Jag avslutar nu för i kväll och fortsätter i nästa inlägg. Det blir inte så sent i kväll kan jag se. Det blir skönt att inte vara vaken på övertid, som jag mestadels är.
Fick i dag veta att den 38åriga chauffören, som omkom i trafikolyckan utanför Örebro häromdagen, skulle bli pappa till tvillingar, som finns i mammans mage. SÅ tragiskt!!!
 Människor ställer nu upp på många sätt för att underlätta för familjen. Smärtan kan bara den bära, som drabbats av den, men pengar och medkänsla kan göra vägen lättare att vandra.

Ett uppvaknande när det gäller attittyden till tiggarna tycks också vara på gång. Det finns mycket gott hos oss människor fast det talas mest om motsatsen. Tänk att vi nu fått ett natthärbärge för tiggarna i Örebro!
 Önskar att det ska komma en dag då dessa prövade människor kan få bo och ha det gott i sitt hemland. Men till dess är det vårt tillfälle och vår plikt att göra vad vi kan för att dela vårt bröd med den som hungrar. " Sänd ditt bröd över vattnet ty i tidens längd får du det tillbaka", står det någonstans i Bibeln.

 Jag minns hur mina generösa föräldrar gav där det behövdes och hur vi själva fick ta emot gåvor när det var vi som behövde. "Ge och du ska få", gällde alltid.
Med detta säger jag GodNatt och så får vi sova gott och vakna till kaffe och bullar i morgon bittida.

fredag 23 januari 2015

Fredag 23 januari 2015. Georgs och min dag. Lite år 1990.

I morse var det - 5, nu -2. Omväxling kan man säga. Men den myckna snön ligger vit och fin och är en fröjd för ögat, men därvid stannar det för min del. Jag blir varnad :"Gå inte ut!" Jag gör inte det.
Min städhjälp kom på förmiddagen. Nu har jag rena golv. Damma ska jag göra själv men synen är något nedsatt så jag ser ej om det behövs!!

På eftermiddagen besök av dotter, som var i stan för en del affärer. Det blir ej så ofta. Fem mil och först jobb hela dagen förklarar detta.
Sedan hon åkt fick jag telefonsamtal från en väninna, som  ville ha hjälp i bön till Gud  för syskonbarn, som har det svårt med besvikelse över sin jobbsituation och annat. Naturligtvis ska jag tala med Gud om detta. Att få vara med i bön hör Guds folk till och Jesus har själv sagt:"Bed, så ska ni få!"
På väggen i mitt kök har jag några ord av en tysk nunna. Det står:"Gud älskar att göra oss gott, men han finner så få som tror det, därför är det så få som får uppleva det."
Jag har under mitt långa liv, många gånger, sett hur Gud gripit in och ändrat sådant som verkat vara omöjligt.

Nu går jag till år 1990 innan jag avslutar med ett kärt minne från år 1944.
Ur dagboken 17 augusti 1990. Kristian kom och stannade till kvällen.
Pojkarna, som var med i Småland stannar kvar hos mej. Petter och Magnus får matsäck med sig och cyklar till badet i Gustavsvik. Fyra pojkar äter lunch hos mej. Mattias och Fredrik sover över här. Elsemarie och Lasse också.

20 augusti. Mikael klarade uppkörningen och har nu körkort. Vilken dag! Firat med wienerbröd och tårta. Han fick av mej en porslinsbil och 100 kronor.
21 augusti. Georgs födelsedag och vår bröllopsdag. Många har ringt. Kerstin och jag till graven med en blomma, även om det ännu inte finns någon gravsten.
22 augusti. Skriver en del tackkort och mår ej så bra.

Ur dagboken den 23 augusti." Pang, bom, nu är jag där igen! Botten! Jag skriker och gråter. Men låt mig gråta; låt mig känna smärtan om jag så kan bli andra till hjälp i en framtid."
24 augusti. Orkeslös. Fortsätter att skriva tackkort.
25 augusti.Lördag. Åter på Second hand och jobbar. Sedan åker jag till Hjortkvarn. Magnus och Mattias följer med. Skjutsar sedan tonåringen till sin moster i Attersta.

26 augusti.Söndag. Glömde titta på Gudstjänsten, som kom från Västerås. Georgs gode vän prästen Elias Chacour från Haifa talade.Mikael och en kompis sover här. Skrivit långt brev till en av Georgs  arbetskamrater på Studieförbundet i Stockholm.

28 augusti. Telefon från Stockholm att barnen till familjen  i Beit Sahour skulle komma med tåg till Hallsberg nästa dag. Den familj, där Studieförbundet hyrde en lägenhet för sina stipendiater, en kontakt som Georg haft hand om och som gjort att han ofta träffat dessa vänner.Jag har tidigare berättat om  föräldrarna som varit i Sverige och besökt olika platser och kyrkor då Georg  varit med dem och tolkat. De hade då bott hos oss ibland. Den här resan hade Georg  varit med om att planera och det var hans förslag att barnen ( i lägre tonåren) skulle följa med. Åter ett bevis på hans omtänksamhet.

 Av detta följde att jag en dag  fick förfrågan om barnen kunde bo hos mig, trots det som hänt.  Så klart ville jag det. Något som vi ju räknat med. Hela familjen Awad hade tagit Georgs död mycket hårt, visste jag. Många från "Det Heliga Landet" hade hört av sig efter Georgs död. Efter alla år hade han fått en hel del vänner i landet.
 Fortsätter denna berättelse i nästa inlägg för att nu inta sängen.Är lagom trött.

Den här dagen, den 23 januari är Georgs och min dag. Det var då det "sa klick" i två tonårshjärtan, år 1944. Det var då han följde mig från Norr, där vi varit tillsammans med några ungdomar, till Söder, där jag bodde. Över Västerbron och vidare till Havregatan och så vandra samma långa väg tillbaka. Han bodde på Norr. Kanske tog han spårvagnen.  Jag hoppas det. Men nu var det kärlek som gällde och då kan man stå ut med lite vedermödor.
 Tacksam för att jag fick 46 år tillsammans med denna spännande och romantiska man.
Tacksam  för våra omtänksamma barn, som betyder så mycket för mig.
 
Natti, Natti! I morgon är det lördag. Alltid skönt med lördagar. Får se hur den blir. Sov Gott, alla vänner! Det har varit en härlig dag och nu har barnen fått ordentligt med snö! Ljust ute! Det gillar också jag!

torsdag 22 januari 2015

Torsdag 22 januari 2015. Snöskottarhjälp. Mera år 1990.

Nu har vi vinter i Örebro också. Första snabbsnöskottningen fixade Elsemarie och Tobias. Lasse är kvar i London så de hade, innan de kom till mej, skottat hemma också.
När de åkt kom Elsa och Annika hit en stund. Efter det sov jag en timme.
Min vän Stefan är på annan ort men hade vidtalat en av sina vänner att ta hand om snön hos mej så det kom en kille och hade sin 8-åriga son med sej. De skottade så noga och all snö de körde över gatan blev en stor hög där 8-åringen sysselsatte sig med att göra en snögrotta medan pappan och jag fikade och pratade.

Nu är det dags för år 1990. Jag tar åter dagboken till min hjälp.
8 augusti.Tonårstjejen får veta att en släkting avlidit och ringde Socialen ang. detta. Hon ville träffa en moster i Örebro så vi åkte dit. Ett "livligt" samtal på finska mellan tjejen och mostern innan vi åkte tillbaka till Hjortkvarn där vi åt massor av korvgryta med spagetti.

Emil längtade efter mamma och pappa och hade lite jobbigt. Han hade tagit illa vid sig när morfar Georg dog och nu blev det lite för mycket för en känslig 7-årspojke. Emil och jag valde att bo på bottenvåningen så vi kunde prata lite i lugn och ro.

10 augusti. Fredag. I dag kom föräldrarna hem. Emil grät hejdlöst när jag skulle åka tillbaka till Örebro. Tror att han grät ut sin innestängda sorg. Morfar och han var intresserade av andra länder och Emil var, sedan han var liten, mycket kunnig vad gäller olika länders flaggor, vilket gjorde att han ibland fick ett vykort adresserat till "Flaggeneralen Emil Kraftling" från morfar.
Det står i dagboken att jag gruvat mig för att komma hem, men att jag klarade det bra. Förbön hjälper!

11 augusti.Kerstin kom på förmiddagen och fikade med mej.
Till posten och tog ut 3.250 kronor från Försäkringsbolaget Trygg Hansa. När jag nu skriver om detta måste jag skratta för jag minns hur vi i 45 år, 2 gånger varje år pr postgiro betalat in kronor 10.97 på denna livförsäkring som Georg som tonåring hade tecknat sig för.

12 augusti. Söndag. Mikael och Mattias kom, som vanligt, efter avslutad tidningsutbärning. Vi fikade och pratade och senare åt vi middag tillsammans hemma hos familjen. Så skönt att ha dem så nära.
En rolig film med Sickan Karlsson avslutade dagen. Mikael satt för sig själv och läste teori för körkort.
Anförtrodde mig att han skulle skriva på måndagen. "Ska jag be för dej?" frågade jag. "Ja, gör det!" kom svaret.
13 augusti. Måndag."Oro i Irak och hela Mellanöstern. Mikael klarade teoriprovet, tack Gud",står det i dagboken.
Lennart och pojkarna äter här och kl. 15.00 åker vi , Mattias, Magnus och Petter, till stugan vi hyrt i Högskulla. Installerar oss där och pojkarna badar i Östersjön medan jag går till Stina där IngaMaj med sin Sune och dotter är på besök.
Sedan vi gått till vila i stugan, jag och pojkarna, läser jag i boken "Livets gåva och gräns" som jag så omtänksamt fått av en god vän.

Jag skriver i dagboken:" Den boken av Barbro Beckfries är en underbar bok och hjälper mig mycket.
Jag måste undvika att tala om smärtan. Människor vill inte höra om den.....Herre led mig dag för dag!"

14augusti. Jag går till Stina på förmiddagen och säger farväl till Ingamaj och Sune. Innan de åker bjuder Stina på fika med surgräddskringlor, som påminde om den tid då mamma levde.
Lunch i stugan. På kvällen hos Stina där vi åt våfflor med sylt och grädde. Så hade ytterligare en dag svunnit hän. Tiden, tiden! Tack att den går!

16 augusti packar vi ihop våra prylar och åker till Örebro. Innan vi lämnar Figeholm träffar jag en kvinna som frågar:"Hur går det för dej, Ruth?" Jag kom ihåg mitt beslut att tänka mig för så jag sa lite glatt:  "Jo tack, det går bra nu!" I stället för att säga:" Jotack det går upp och ner", som hade varit mer sanningsenligt. Den som ställt frågan såg lättad ut. Jag också. Så bra att jag KUNDE! Nu pratade vi om gamla tider då vi var barn mm. Vi kände varandra sedan många år.

Nu har en trevlig dag avslutats. Jag har träffat en pappa och hans son. Jag gillar att träffa människor och upplever det alltid som spännande. Man vet aldrig vad ett sådant möte kan föra med sig.
Nu ska jag försöka visa en vinterbild jag tog på morgonen.
Önskar er alla GodNatt. SovGott! Vi är alla så värdefulla och Gud ser med kärlek och glädje på oss.
"Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara." Tack för i dag, Gud!

onsdag 21 januari 2015

Onsdag 21 januari 2015.Snö, snö! Mera år 1990.

Det snöade i morse, har fortsatt under dagen och ska fortsätta i natt också.
Så ljust och fint det blir. Jag har varnats för att gå ut på grund av halkan under snön.
Vid Mogetorp ett par mil norr om Örebro har två långtradare krockat. Den ena chauffören dog, den andra skadad och är nu på USÖ, misstänkt för vållande till annans död. Så fort olyckan kan vara framme.

På eftermiddagen blev äntligen grannfrun inbjuden till mej på julkaffe. Många problem löser vi vid våra små kafferep genom kloka samtal. Dock utan synliga resultat.
Ett positivt SMS, i dag, från ett barnbarn i Stockholm gjorde mig glad.
Jag skulle ha varit på husgruppssamling i kväll men avstod på grund av all snö.

Nu återgår jag till år 1990 och har nu kommit till augusti månad. Jag använder mig av min dagbok. En titt bland mina kollegieblock visar att jag började med skrivandet av dessa dagen efter Georgs begravning. Jag väljer nu dagboken, för enkelhetens skull.

4 aug. Har det jobbigt med oro och oföretagsamhet. Livet fungerar inte som det ska.

5 aug. Söndag. Gick till kyrkan i dag. Jag hade det svårt. Ensamheten kändes ännu värre där och när jag kommit hem.  På eftermiddagen kom barnen från Hovsta. Vi tittade på gudstjänst i TV från  Filadelfia  kl. 19.00 då Sven och Maria och makarna Huss stod för sång och musik.

Barnen hämtades och i stället kom Elsemarie och Lasse sent på kvällen. "Underbart!" För att återge mammas ord när barnen kom hem och hälsade på. 
6 aug. Sven kom till lunch, skjutsade Bernard, Kristin och mej till Hjortkvarn, där vi skulle vara några dagar, medan Ulla och Lennart åkte till Högskulla för lite ledigt från barn och ett antal djur.
 Pappa Mozart, mamma Esmeralda och deras 9 kattungar, så vackra! Det fanns också kaniner, höns och en tupp. 10 årige Jonas hade lovat sin mamma och pappa att sköta om djuren för 50 kr. i veckan! Nu fick han hjälp av kusin Bernard.

Om katterna står det att de bodde i köket på övervåningen,  att de ibland tog sig ner för trappan och"rumlade  runt" i huset.. OJOJOJ!!! står det.
Jag vet att jag filmade dem men har inget minne av något foto. Hade gärna skickat ett sådant på bloggen.
Vet ej om det går att göra foto från film. Ska ta reda på det.

 Att ta hand om 6 barn, en tonåring, 11 katter, kaniner, höns och en tupp gjorde att  sorgen kom i andra hand ett tag. Jobbet med djuren var ju bortlejt men alla skulle ha mat och lite roligt skulle vi också ha!
Nu tar jag kväll och ska sova så jag kommer upp i morgon och kan göra lite av det som skulle gjorts i går och i dag.
  Tur att det är så roligt att blogga så jag kan göra det i stället för det som är tråkigt.
Kom just att i min barnslighet tänka på "Lille katt, lille Katt, lille söte Kaatta. Vet du att, vet du att det blir mörkt om naatta?" Nu är det mörkt ute och det passar SÅÅ bra att sova! GodNatt!
 



tisdag 20 januari 2015

Tisdag 20 januari 2015. Oväntad väninneträff. Lite 90-tal.Ev.

Besök från Värmland i dag. Jag har tidigare berättat om 80-talets bönegrupp. I dag träffades tre av oss hemma hos Elsa. Annika bor, sedan flera år  i Värmland,  jobbar som sjuksköterska i Norge och kommer ett par gånger om året till Örebro. Hon har en profetisk gåva och får vara till stor välsignelse i de sammanhang där hon vistas. Gud och hon har en alldeles unik gemenskap.
Det blev också i dag samtal om vad Gud gjort och gör, om hans ledning, våra förväntningar för framtiden, medan vi drack kaffe och tiden ruasade iväg.

Väl hemma fick jag besök av Elsemarie, som skulle hämta Isak och i dag hade tid för en kopp kaffe och en pratstund. När hon gick kom min vän Stefan direkt från sitt jobb, denna dag i Norrköping. En kopp kaffe innan han åkte till sin Bibelskola som börjar klockan sex varje tisdag.

Jag hade just börjat skriva på bloggen när det ringde på dörren och en kvinnlig vän kom.Hon behövde få prata av sig "lite stress" inför de närmsta dagarna. Vi stod i hallen en god stund, pratade och bad små enkla böner för till synes enkla ting, som dock kan te sig stora i vissa sammanhang. Tack Gud att du ger frid och hjälper oss i varje situation när vi förtröstar på dej och det du har sagt i ditt Ord. Amen!

 Nu fortsätter jag mitt skrivande och går ännu en gång tillbaka till det speciella året 1990 och använder  dagboken.
I mitt förra inlägg berättade jag om att Mattias och jag den 22 juli kommit åter till Örebro efter resan mot Västkusten.
Åter låg ett brev, som berörde sorgen,  i brevlådan. Denna gång från en ung man med två syskon, med vilka jag tagit brevkontakt efter att jag läst en dsödsannons i tidningen och anade att det låg en viss tragik bakom deras mors död, som skedde hastigt och vid ungefär samma tid som Georg dog.

Dessa syskon, kanske i ålder 20 -25 år  och jag träffades några gånger men skrev ännu oftare brev och jag minns hur vi kunde prata om sorgen vi upplevde, var och en på sitt håll. Jag tror att både de och jag hade nytta av denna kontakt i vårt sorgebearbetande. Vi förstod varandra. En mening från äldste sonen minns jag särskilt: "Det värsta är denna LÄNGTAN."
Jag visste bara att det var så det var och hur ont det gjorde. Nu har åren gått och vi har ej längre kontakt.
Tänker på de fina ungdomarna ibland. De bodde tillsammans med modern och hade tydligen en fin relation med henne. Sonen berättade hur hon strax innan hon dog hade varit i en guldsmedsaffär och köpt sig en halskedja med ett kors. Vi drog våra slutsatser och upplevde något märkligt i detta och en viss tröst.

Nu hade det gått två månader sedan Georg dog. Dagen efter vår hemkomst från Göteborg, 23 juli på kvällen, kom Socialjouren med en flicka i 17-årsåldern. Numera säger vi romer om det folkslag hon tillhörde. Hon kom sedan att bo hos Ulla och Lennart i Hjortkvarn.

Juli månad förflöt med besök av Inga, som var här då jag fick meddelandet om Georgs död.
Sista helgen tog jag tåget till Kungsbacka och var med Elsemarie och Lasse på Vallersvik.
På fredagskvällen dopförrättning i havet då bl.a. vår nya vän AnnSofi döptes. Sedan nattvard. En underbar kväll som avslutades med korvgrillning vid havsstranden.

På söndagen åter till Örebro med ett par vänner som bjöd på bilskjuts.
Så var det dags för sängen igen.  Jag är så tacksam för en härlig dag. Jag har det så bra och tackar Gud för allt! I Romarbrevet 12 står det:"Var glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen!" Det får vi ta till oss i vetskap om att Gud vill oss väl. GodNatt! Sov Gott!



måndag 19 januari 2015

Måndag 19 januari 2015. En liten kortis om dagen som snart är tillända.

I kväll är jag alldeles för trött för att tänka klart.
Måndagsmatgästen kom och fick det rotmos som var kvar sedan gårdagen.
Isak fick sin måndagspromenad.
I dag har det snöat och under snön finns halka kvar så jag var tacksam att få skjuts till träningen. Jag fick skjuts hem också.

Nu tror jag att jag på grund av träningen är så enormt trött i kväll. Det har blivit lite för långa uppehåll
en tid.
Men det ska jag försöka få ett slut på.
Julen är kvar hos mej och ska så förbli en liten tid ytterligare. Att tända julgranen och ta en fika på morgonen är så mysigt.
I går fick jag för mig att jag borde dammsuga innan väninnan kom. Jag tog en lite lätt omgång i vardagsrummet och fick plötsligt höra ett dån från köket när jag drog till mig dammsugaren.
Aj då, där låg julgranen på köksgolvet. "Neej," sa jag högt men använde samma resonemang som vanligt. "Nu är det så här och det är bara att ta itu med det. Genast." Denna gång att reda ut de intrasslade sladdarna.

Tackade Gud för att granen var av plast (inget vatten) och att bara en enda pryl gick sönder. Visserligen var det en liten kotte, som en gång legat i en liten låda tillsammans med fem andra, vilka jag givit bort under år som gått. Alltid berättande att de var minnen från vår farmor och inköpta på auktion i Hörningsnäs på 70-talet.
 Men "det är ju värdsliga ting, som han sa, Karlsson på taket!" 

I morgon hoppas jag kunna visa ett foto med en fin vinterbild efter snöandet i dag.
Nu intar jag sängen. Det absolut bästa val jag kan göra just nu. GodNatt , vänner. Sov Gott!
       

söndag 18 januari 2015

Söndag 18 januari 2015. Det blev en rolig dag.

Vi är tre damer , som då och då träffas hos varandra, för att äta, prata och dricka kaffe med gott hembakat.
Vi är jämnåriga och har i det väsentliga samma grund. Vi är änkor med allt vad det innebär, mammor, har barn och barnbarn. gillar god mat, är nöjda med livet, trivs tillsammans och har en barnslig tro på Gud. Samtalsämnen fattas inte.

I dag skulle vi träffas hos mej för att äta rotmos. tyvärr blev vi bara två men oj vad vi åt och pratade. Vi är båda så tacksamma för att vi har levt så länge och har olika erfarenheter att berätta.
Båda har vi levt med män som varit engagerade i arbete med människor, ofta gäster i våra hem i anslutning därtill. Vi ser dock detta som en stor förmån. Möten med människor berikar livet.

Går nu tillbaka till år 1990.
9 juli. Kristin har bott hos mig ett par dagar.
En av tjejerna vi haft boende hos oss som s.k. fosterbarn hade kommit åter till Örebro. Vi träffades då och då.
12 juli. Lennart och jag åkte till Georgs lägenhet i Linköping och hämtade Georgs cykel och möbler."Svårt men måste", står det i dagboken.
Lörd 14 juli. Mattias och jag åkte till Elsemarie och Lasse i Vallersvik där KJell Lönnå med sin Sundsvallskör var på besök på kvällen..
Tisd 17 juli.Till Kungsbacka  och Göteborg med Liseberg och roade oss.
Onsd. 18 juli kom Birgitta och Kristina på besök. Birgitta, hennes syster och föräldrar var sommargäster hos mamma några år när Birgitta var barn. Nu hade hon dottern med på en semesterresa. Hennes man dog tre månader före Georg så vi hade en del att samtala om. Kontakten med familjen hade bevarats under årens lopp.
 Sven, Maria och barnen kom och sov över en natt.

Fred. 20 juli. "Hade en svår morgon då jag ej orkade gå till morgonbönen i kyrkan.Gick till stranden och skrev av mig. O, Gud, vad jag är glad för den möjligheten", står det i min dagbok."
Fick i Vallersvik genom Elsemarie kontakt med en trevlig tjej, AnnSofi och åkte på kvällen med till
hennes hem och träffade familjen.( Roligt att vi nu har kontakt på Facebook.) Tidigare på dagen var vi i Varberg och handlade en del kläder på REA.
Lördag 21. Morgonbön i kyrkan. Sedan packade Mattias och jag in oss i bilen och åkte till Onsala via Kungsbacka, där vi åt lunch. I Onsala har Birgitta och Eduardo sommarstuga. Birgittas pappa, Vidor, som var gift med min avlidna syster IngaBritta, var också där. Så roligt att se dem alla. Nathalie och Gabriella var nu 9 och 3 år. Gabriella var bara ½ år när IngaBritta dog.
Att komma till Onsala är alltid festligt. Då är det grillat som gäller. Jag är så glad att vi hållit kontakten under alla år.
Mattias och jag följde med  Vidor till hans vackra hem i Göteborg. Lagom för att skörda en del av de goda, gula körsbären som växte i hans fina trädgård. Sov över och kom till Örebro framåt kvällen nästa dag, den 21 juli.

Nu får det räcka för i kväll. I morgon bittida kommer Isak och då bör jag helst vara vaken så det är lika bra att gå till sängen. NU! Sov Gott, alla!

lördag 17 januari 2015

Lördag 17 januari2015. År 1990:"Sorgen och glädjen, de vandratillsammans."

Lite påfyllning av drömmar efter julhelgen.
Det blev lördag. Skulle jag våga mig ut i halkan? Skrev en lista, gick till närmaste affär. Gick ute  i gatan när trottoaren var isbelagd. I går använde jag allt salt jag hade till isen utanför mitt hus så nu var det nödvändigt att gå till affären. Jag skrev SALT högst upp på listan. Det var en hel del jag behövde köpa och barnvagnen var full med grejor när jag nöjd gick hemåt.
Väl hemma upptäckte jag att det enda som jag missat på listan var SALT.

Behövde ha detta genast  och var tacksam att det fanns lite i saltkaret. Men sedan då?Jo där stod ju presenten jag fick i Göteborg förra året, en saltkvarn, full med salt. "Tack Gud"; sa jag, tillfreds med att slippa gå ut igen.
Ett telefonsamtal från en tjej som jag längtat länge efter att få träffa gjorde mig glad för en stund sedan. Nu bestämde vi att ses om en vecka. SÅ roligt!
En Fruktkaka och ett 50tal drömmar har jag tillverkat i eftermiddag. Hade lite dåligt med bakverk efter helgerna. Förresten fick jag besök i dag av ett par som lämnade tillbaka en burk, som hade innehållit tårta och som jag förärat dem för något år sedan. Alltid händer något roligt. Sällan vi ses.

Men nu ska jag återvända till 2 juli år 1990, ett år som satt djupa spår i mitt liv.
Sex veckor har nu förflutit sedan 21 maj. 3 juli:" Svag i benen," står det i dagboken. Den 4 :" Orkeslös och handlingsförlamad." Följande dagar besök av Georgs bror Lars och hans fru Berit.
Söndag 8 kom Mikael och Mattias och fikade sedan de burit klart tidningarna. Georg brukar hjälpa dem och sedan fikade vi tillsammans vid köksbordet. Kändes bra att vi kunde fortsätta på samma sätt som vi gjort tidigare. Skönt att ha dem boende så nära. Elsemarie, som varit hemma några dagar hämtades av Lasse och de åkte till Vallersvik, där de skulle ha hand om delar av verksamheten tillsammans med samma grupp som förra sommaren.

Jag tror att det är lämpligt att avsluta kvällens inlägg. Fortsättning följer.
Det är fortfarande ett par plusgrader i Örebro.
Måste berätta att jag ringde min 91årige storebror i dag. Joodå, han mår så bra fast han bara har 8% syn. Han hade varit till Åland. Ensam? undrade jag. Grannen som han tidigare åkt tillsammans med  dog för något år sedan. Joodå, han hade rest ensam. "Det är nära till bussen och från bussen till båten går jag med min vita käpp." Han fortsätter med att simma och ha gymnastik varje morgon och han mår SÅ bra! "Tråkigt att jag inte kan läsa din blogg sedan jag fick det här i ögonen. Förut läste jag jämt,"sa han.
Han vaknade bara en morgon och upptäckte att hans syn nästan försvunnit men  han är alltid glad och ser bara möjligheter i stället för svårigheter. Är så stolt över min bror. Ja det fick bli en glad liten extra avslutning. Sov Gott alla bloggläsare! Gud är med oss och han vill oss väl!
  



fredag 16 januari 2015

Torsdag, fredag 15, 16 januari 2015. Lite 90-tal.

Krångel på datorn i går gör att jag drar ihop två dagar i dag.
En plusgrad båda dagarna. Bakade bullar i går som i dag åkt bil till Växjö tillsammans med Elsemarie,Lasse, Tobias och Isak. Hoppas att de får ett par fina dagar tillsammans i familjen!
Lat är jag varje dag. Trött och gör bara det som jag tycker är roligt.Naturligtvis inte så bra! 
Jag tror att jag ska få mera tid nästa dag. Falskt!

Nu sjunger Rolf Lundgren i Närradion: "Kom nära mej, du människobarn, kom nära mej." Jag älskar den sången och lyssnar medan jag skriver. Det är fredagskväll och sedvanlig förbönskväll. Människor ringer och ber om förbön och många sluter upp och ber tillsammans med dem.

År 1990 måste förstås också ta slut även om det har dragit ut på tiden. Som mina bloggläsare förmodligen märkt, så har jag föst maj och juni månader framför mig på grund av vad som hände. Nu har jag kommit en bit på väg och varit i Småland sista delen av juni månad.
Jag visste att jag hade en lång väg att ensam vandra. Men, som alla andra i sådana situationer måste jag vänja mig vid det ofrånkomliga. Döden är vår värsta fiende.

Jag kommer att gå sakta framåt den här första tiden, liksom jag gjorde Georgs sista tid för att minnas hur det var och följa utvecklingen.
Kanske det finns bloggläsare, som känner igen sig i det jag skriver!

När pojkarna och jag kom till Örebro måndagen 2 Juli låg det i brevlådan ett litet brev från en av Georgs vänner,en resenär från resa till Österrike. Hon hette Gurli Holmer och var gift med den tidigare stadsjuristen i Örebro. Jag visste om detta par för att Georg blev, redan när de före resan ringde honom, intresserad av dem, lite speciellt.  Georgs resor och resenärer var många och sällan sa han något om sina  resenärer och han fotograferade inte. Men  detta par hade han nämnt om, både före och efter resan. Sista kvällen bjöd de ut Georg på restaurang och tackade honom för hans insatser under resan och talade om hur nöjda de var och att de ville att vi skulle träffas i Örebro.
Nu hade Gurli läst i tidningen att Georg var död och ville träffa mej.   
Nu hade hon sökt mig och skrev att hon skulle återkomma.
Det lilla brevet blev för Gurli och mig början till en vänskap, som varade så länge hon levde.

Nu slutar jag för i kväll. I morgon kommer ingen Isak och jag "sover tills jag vaknar."
Ute i stora världen är det oroligt. I går kunde en atack avvärjas i Belgien där terrorister hade ämnat skjuta poliser på gatan och sedan gå in på polisstationen och fortsätta. Belgien drar en lättnadens suck över att det avvärjdes men hela Europa bävar. Ingen trygghet någonstans.

Som kristen och bibelläsare vet jag att det ska komma svåra tider. I Johannesevangeliet står Jesu ord:   "Den tid kommer då den som dödar er tror sig bära fram ett offer åt Gud." Han fortsätter:" Jag har sagt er detta för att ni, när den tiden kommer, skall minnas att jag har sagt det." Det har gått lång tid sedan han sa det till sina lärjungar för att de skulle föra det vidare.

Nu vill jag återigen avsluta den här bloggen med min älsklingspsalm, "Herren är min herde, mig skall intet fattas. Han låter mig vila på gröna ängar. Han för mig till vatten där jag finner ro." Psaltaren 23.
Tack Gud för denna dag. Jag ska tacka Gud för så mycket innan jag somnar!
 Sov Gott alla sena bloggläsare! Låt oss tacka Gud för hans godhet och be om att han ska hålla sin skyddande hand över oss alla! Amen!

 Jag minns nu att jag i mitt förra inlägg lovade ett foto på en blomma. Kanske någon minns att jag förra vintern visade ett foto på min spindellilja, som blommade mitt i vintern fast den skulle blomma i juli.
Nu är det likadant i år. Nu börjar den blomma men i juli blommade den inte. Ur led är tiden skrev jag då och jag skriver det igen. Hoppas nu att jag lyckas med fotot!

I




onsdag 14 januari 2015

Onsdag 14 januari 2015. Lite år 1990.

Solen tittar en kort stund in genom mitt fönster och lite snö faller.
1+ i dag. Lite snö föll på kall mark. Det ska komma mer i morgon bittida så jag väntar med att skotta tills det lönar sig.
Har varit inomhus hela dagen. Fick beställning på två tårtor till i morgon. Bottnarna är klara. Grädden vispar jag i morgon när de hämtas i samband med Isaks ankomst.
Känns så bra att kunna ställa upp för de vuxna barnen ibland. I mina dagboksanteckningar ser jag att det har varit vanligt genom åren.

Bäst att gå till 90-talet så det inte blir för sent med sänggåendet.
I går skrev jag datum när begravning och bröllop ägde rum i juni månad.
Att mitt liv blev annorlunda att leva efter denna månad är självklart.  Nu tar jag hjälp av min dagbok igen.
Som jag tidigare nämnt så hade vi en kille från Eritrea boende hos oss genom Socialens försorg. Han skulle nu flytta in i egen lägenhet i Brickebacken och jag hjälpte till med diverse grejor som han behövde och som jag kunde avstå. Porslin, bestick, mattor mm. Allt körde jag ut till lägenheten den 20 juni.

 På kvällen kom Georgs arbetskamrater från Linköping. Jag bjöd på smörgåstårta och jag fick höra en del om Georgs sista tid på jobbet. Hur han sista dagen under samtalet vid kaffebordet sagt att "han ville dö med stövlarna på". Det fick han.

Den 22 juni var det midsommarafton och den firades hos Kerstin med familj.
Midsommardagen kom Jonas och Bernard, båda i 10årsåldern. Vi hade planerat att åka till den hyrda sommarstugan i Högskulla och ha lite semester tillsammans. Samma stuga som vi bott i sommaren innan. Pojkarna skulle nästa dag följa med mig dit.
Jag hade en del att greja med och pojkarna var ute. Det var sent och sommarkvällen började skymma. Plötsligt kom de båda in i köket, band för mina ögon och ledde mig ut till växthuset. Där bakom hade de grävt och krattat och jämnat till. Jag var överväldigad över deras välvilja och talade om för dem hur glad jag var.
De små killarna log förnöjt och sa:" Du gör så mycket för oss. Då ville vi göra något för dej." Hur det kändes!
Nästa dag åkte vi till stugan där vi blev välkomnade av arrendatorsfrun som gjort så mysigt i stugan.
Georg och jag hade haft så bra där året innan då vi hade så nära till mamma. Nu var det tomt efter både Georg och mamma så jag var tacksam att jag hade pojkarna med mig.

Den 27 juni åkte Stina , pojkarna och jag med båt från Oskarshamn till Blå Jungfrun. Härlig dag där!
Den 29 en utflyktsdag till Lugnet, där jag bodde mina första fyra år i livet innan vi flyttade till kusten.
Naturligtvis hälsade vi på i Hasselås, Misterhult, Åby och Mederhult där vi köpte 30 liter mjölk så Stina kunde göra äkta småländsk ostkaka nästa dag. Den dagen hann vi  också med en roddtur till Lammholmen. Roddbåten köpte vi föregående år så den fanns på plats.

Sista dagen på denna vecka 26 var det söndag och vi fick besök av Elsemarie och Lasse med deras vänner, Marylene och Stefan. Vi fikade och hade en fin dag, den sista på vår semester. Vi hade hyrt stugan till sista juli så nästa dag var det dags att resa hem.

Nu ska jag gå till nattens vila så jag vaknar i morgon och kan vispa grädden till tårtorna, som Elsemarie ska ha med sig till jobbet för att bjuda på. Födelsedagstårta!
"Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ned." Varje skoldag i min barndom avslutades med den psalmversen. Inte konstigt att man aldrig glömmer den. Trygghet skänker den också. Sov Gott alla bloggvänner!

tisdag 13 januari 2015

Tisdag 13 januari 2015. Liten kort blogg.

Halkan jag beskrev i går har fortsatt i dag trots en grad värme.
Jag hade tid beställd för permanent, tog fram rullatorn och gick mitt i gatan där lite sand fanns. Såsmåningom tog jag mig upp på en trottoar där det var skapligt att ta sig fram.
Gick över nästa gata och fortsatte på sista trottoaren innan jag var framme vid stora gatan med mycket trafik och som låg där så inbjudande. Men på sista trottoaren blev jag stående. Is under fötterna, is runt omkring. Längtansfullt sneglade jag mot gatan där det såg ut att ligga några sandkorn. Men för att komma dit måste jag passera en isvall från trottoaren. Jag stod alldeles stilla. Omöjligt att gå framåt, omöjligt att komma ner till gatan. Jag kände hur jag hade nära till tårarna. Hade jag anat detta hade jag tagit en annan väg eller ringt efter bil.Jag tänkte lite i stil med Emil i Lönneberga att jag skulle ropa: "Är det någon som ser mig?" Just då kom en dam med en hund och frågade om jag ville ha hjälp
Hon band jycken vid ett staket, ledde mig ner till gatan. "Men du då?" undrade jag. "Jag glider ner till gatan. Häng på", var svaret.
Så kunde promenaden fortsätta. Hemvägen valdes på ett annat sätt även om den blev något längre.

Nu sitter jag här, nypermanentad och fin och en isupplevelse rikare.
Vad gjorde jag? Gick ut med Isak som halkade sig fram på gatan, kissade, medan jag strödde ut smågrus på trottoaren. Min vän Stefan kom för en kopp kaffe innan han åkte till Bibelskolan, som startar i kväll.

Nu till år 1990. Begravning den 1 juni. Bröllop 16 juni.
Jag hanterade min sorg genom att "skriva av mig".I fyra-fem kollegieblock finns mina tankar, min smärta, mina brev till Georg. Jag samlade alla brev, kort, kondoleanser i en röd plastkasse där de fortfarande ligger. Kollegieblocken fylldes vartefter, under de kommande åren och ligger på en hylla i en garderob. Där finns det skrivet om allt, begravning och bröllop, som jag i dag , av hänsyn till mina barn och då speciellt Elsemarie, inte skriver om nu.
Det hände ju många positiva saker unde de kommande åren och jag ska ägna mig åt dem i mitt bloggande framöver. De 11 barnbarnen var i åldern 6-18 år vid den här tiden.

En sak jag vill framhålla är Guds trofasthet och hjälp under hela denna tid. Smärtan får man bära, även fast man har sin Gudstro, men att se hur Gud i än det ena, än det andra, lägger tillrätta och styr detaljer,är helt fantastiskt. Kanske får jag tillfälle att återkomma till detta.

    Något som gjorde mig gott var att jag hade min fina familj, körkort och bil. Jag kunde åka iväg närhelst jag ville. Minns att jag önskade att jag hade haft mamma kvar i livet, även om jag var tacksam att hon fick leva tills hon fyllt 90!

Nu ska jag tacksam gå till nattens vila.Sov Gott, alla!

måndag 12 januari 2015

Söndag och måndag 11 och 12 januari 2015. Lite år 1990.

Det har nu varit två grå dagar. Igår var det söndag och jag gick ej utanför dörren. Roligt var att Linn ringde. Jag blir alltid uppmuntrad av att höra henne med glad röst säga:"Hej mormor!"

Framåt kvällen kom Elsemarie och Tobias på hemväg från affären. Då lämnades också en kasse med ätbart. Lite fika och en pratstund gjorde kvällen glad.

I dag lika grått ute med 5 minusgrader vilket medförde svår halka. Såg på TV i kväll att det varit många olycksfall i dag. Armar, ben och skallskador så det var fullt på sjukhuset.
Jag fick skjuts till träningen av min måndagsmatgäst, som sa att någon rullator kunde ej komma ifråga i dag när det var så halt. "Jag bara tar den inte med i bilen",sa han och uppmanade mig att ringa efter träningen så skulle han hämta mig, vilket han också gjorde. Jag behövde alltså inte belasta USÖ, som hade så många där utan mej.
Efter träningen är det skönt att vila, vilket alltid medför en god stund av sömn.Så också i dag.

Nu ska jag bara skriva lite om 90-talet,som jag ej skrivit om sedan 15 december.
Jag fortsätter där jag slutade den 15 december 2014.
Georgs och mitt sista samtal avslutades med att vi sa:"Vi hörs igen." Det var måndagen den 21 maj 1990.
På eftermiddagen kom Inga, som jag tidigare berättat om, och som nu var sista dagen i Örebro efter avslutade socionomstudier. Vi hade haft nära kontakt under åren hon studerat och hon hade nyligen döpts i vår kyrka. Hon ville döpas innan hon återvände till Finspång.

Hon kom nu för att dricka lysningskaffe, fast Elsemarie hade återvänt till Katrineholm och sitt lärarjobb där, redan på söndagskvällen. Samtidigt ett avskedstagande för nu väntade jobb för Inga på Socialförvaltningen i Finspång.
Medan Inga och jag satt och fikade kom plötsligt och oväntat en av vår församlings medlemmar, en pensionerad pastor, som Georg och jag hade känt ända sedan vår tid i Värmland. Han var klädd i svart kostym och medan inga och han pratade en del om Skåne som de båda kände till en del började jag ana oråd. Efter en kort stund sa han: "Jag är glad att du har din väninna här"  och så  lämnade han det meddelande jag absolut inte ville höra och sa sedan adjö. Skönt att han avlägsnade sig .
Vår pastor, Öjvin Berbres var bortrest den dagen och hans fru hade ombesörjt att någon annan, som också var en vän till oss, kom i hans ställe. Jag minns att jag frågade när det hände och fick till svar att jag skulle ringa hans sekreterare. Jag uppmanade Inga att lämna mig, vilket hon klokt nog vägrade.

Nu får det räcka för i kväll. Åren har gått och det är i år 25 år sedan den dagen.

Nu ska jag berätta att Elsemarie fyller 48 år i dag. Hon tänker fira på lördag då alla är lediga. Då blir det fest. Och vackert väder ska det bli då, enligt TV.
Jag har tidigare berättat om terrordåden i Paris och alla dödsoffer. I går var 1.500000 människor ute och demonstrerade i Paris. Stadsmän från en rad länder hade kommit för att göra gemensam sak mot det onda. Visa att våldet aldrig får slå till mot "Frihet, jämlikhet och broderskap."
Bevakningen i Paris är nu stor.
I TV i kväll fick vi höra om två unga Örebroare, som rest iväg för att kriga tillsammans med IS (Islamiska staten), blivit dödade i striderna. De har tidigare varit där.
Många länder är nu rädda för att de som under senare år varit borta och lärt sig hur man går tillväga ska slå till i sina hemländer. Det blir så fel när de får lära sig att de gör Guds vilja när de dödar!

De två små flickorna som varit i Örebro några dagar skjutsades till Stockholm i dag av farfar och farmor, Sven och Maria.
Kusinerna, som de skulle leka med under dagarna i Örebro fick magsjukan samma dag som flickorna
 kom och blev bra i dag när de åkte hem. De kunde inte träffas! Maximal otur kan man säga!

Nu säger jag GodNatt till er alla och går till vila. Från skrivbordet några skrivna s.k. Antistressråd:
"Ät vettigt, motionera och sov ordentligt!"   "Tänk positiva tankar!" Öva dej i att slappna av, både mentalt och fysiskt!" Ja det där med sömnen är nog det svåraste,  för mej i alla fall.

lördag 10 januari 2015

Lördag 10 januari 2015.Grötfest tillsammans med jämnåriga.Det snöar!!!!

Här spelar Marianne (bakom pianot) och Jan-Inge Hall så fint för oss på Grötfesten i Filadelfia i dag.
Jaha, det snöar! Mycket dessutom. Jag låtsades "som om det regnade" och skottade inte utan pulsade ut till bilen, som kom och hämtade mig till grötfesten i Filadelfia. Tur att man fyllt 80, och lite till, så man får vara med. Jag tror att jag var yngst vid mitt bord. Jag har inte fyllt 90! Men alla vid bordet var klara i huvudet och hade trevliga samtal.

Denna årligen återkommande fest inramas av sång av seniorsångarna och i dag också musik av Marianne och JanInge Hall. Så fint!
Gröt med skinksmörgås och julmust är inte så dumt och tårtbuffe´ med 9 sorters tårtor av vilka man tog för sig av de man önskade, till kaffet, fick oss att prata ännu mer vid borden.
 Tyvärr var det ett 20tal tomma platser. Förmodligen blev en del skrämda av snöovädret. Även om vi hämtades med bil så kan det kännas lite osäkert att ge sig ut. Särskilt när det faktiskt är så att benen inte är så stadiga när man kommer upp i åren. Efter den trivsamma festen fick jag skjuts ända hem.

Någon hade skottat från gatan fram till trappan men där är det fortfarande tjockt av snö. Tar trappan i morgon. Glad att jag, med den breda snösläden, orkade, bit för bit, forsla bort snön från trottoaren.
Värst är om det nu blir som det påstås, minusgrader. Men jag fortsätter "låtsas som om det regnar" och tar en dag eller en timme i taget. Det brukar ordna sig säger en optimist, som jag!

Nu hade jag tagit fram bloggen för den 15 december 2014 där jag senast skrev om 90-talet och tänkt fortsätta men jag känner för att sova någorlunda tidigt och får fortsätta med måndagen 21 maj 1990 i morgon.
Säger nu GodNatt. Sov Gott! "Herren är min herde , mig skall intet fattas! Ps 23.
Har börjat hosta i kväll. Hoppas att det inte fortsätter i morgon!

fredag 9 januari 2015

Fredag 9 januari 2015. Något om dagen.

Nu har dagen tagit slut och jag är också lagom slut för sängen.
Har nyss pratat med trebarnsfamiljen , barnen i åldern 1½ -5 år, alla magsjuka. Mamma och pappa tacksamma så länge de klarar sig.
Roligare kan man ha!

Jag har sovit mycket i dag. Något är väl inte OK då.
Fick besök av Tobias, som hjälpte mig med en del som skulle till vinden. Han fick nygräddade våfflor som fikabröd. Enligt önskan.
Baka kakor? Nej! Träna? Nej! Tvätta en maskin? Ja! Hitta saker jag letade efter? Nej!

I Paris har de två terroristerna skjutits. Ytterligare fyra personer dödade. Så fruktansvärt alltsammans så man vill ej tänka på det. Paris och hela Frankrike är i chock. På TV sägs att inga länder går säkra.
Ondskan tilltar! Naturligtvis är det extra svårt när utövarna tror sig göra något bra och själva bli martyrer genom det de gör.

Så tacksam att veta att Gud har den yttersta kontrollen och en dag ska det bli frid på vår jord. Gud vet när det ska ske och till dess har han lovat att varje dag vara med oss. "Se jag är med er alla dagar intill livets slut", sa Jesus. En stor trygghet i allt elände.

Nu säger jag GODNATT till er alla, kära vänner. Inte en rad till orkar jag skriva!

torsdag 8 januari 2015

Torsdag 8 januari 2014. Ingen dag är den andra lik.

Låg vaken 2-3 timmar i natt så nu ska det bli tidigt sänggående i kväll, om det hinns med.
Jag hade lämnat en del ogjort i köket sedan gårdagen. Bestämde mig för att odla dygden diciplin. Det lyckades medan jag plockade ur diskmaskinen utan att först äta frukost. Men sedan var det den gamla vanliga visan igen.
Grannen har födelsedag i dag. Jag är dålig på att köpa presenter men brukar till min granne baka en nötrulle med choklad och grädde, vilket jag hann göra innan Sven och hans fina tjejer till barnbarn kom på besök.

Isak visste ingenting och blev alldeles till sig av glädje. Viftade på svansen och mådde så gott där han låg på golvet och flickorna klappade honom. De fann varandra på en gång, Isak och flickorna.
Vi fikade och pratade och Sven sade sig vara så nöjd med att vara pensionär.

Att som mamma minnas en liten gosse med ljust, lockigt hår och nu se honom som nybliven, gråhårig pensionär är lite speciellt och ger mig stor glädje.
Han föddes i Stockholm, flyttade till Kil, vidare till Lesjöfors där han började skolan, sex år gammal. Gick där ut Grundskolan, 9 år. Efter det Handelsgymnasium i Örebro, 3 år. Som "säkerhetsåtgärd". Han visste redan att det var musikpedagog han ville bli men på den tiden var det yrket något osäkert vad gällde anställningstryggheten och betyg från "Handels" var ingen nackdel att äga.
  Efter gymnasiet blev det Musikhögskolan några år för att bli musiklärare. Några år senare proprefekt  på Musikhögskolan för att sedan bli prefekt där intill dagens pensionering.

Att han fann sin fru Maria med samma musikaliska intresse,som han, har berikat livet för dem båda, för att inte tala om deras ständiga engagemang i  de församlingsgemenskaper de under alla år varit verksamma i, där de varit till hjälp för varandra och fått vara med i tjänst för Gud och till glädje för människor, som lyssnat till sången och musiken.

Se bara så jag drar iväg, men besöket i dag kändes för mig  som att en viktig del av, inte bara Svens utan också mitt liv, kommit till en epoks avslut. När barnen är små vet man ingenting om hur deras liv kommer att gestalta sig. Får man då, som jag, leva och se det första barnet uppnå åldern för pension blir man ödmjukt tacksam för att ha fått nåden att följa med hela vägen genom med och motgångar men att se hur allt blivit bra. För mig är det ett ämne till stor tacksamhet för att Gud aldrig sviker. Han har alltid funnits i vår familj och genom allt har han stund för stund, dag efter dag visat sin oändliga kärlek och barmhärtighet. Jag vill sjunga, som i min ungdom:" Ja giv Jesus äran, ja giv Herren Jesus äran.

Födelsedagskaffet hos grannen i hennes julpyntade hem var trevligt. Gemensamt har vi, att vi förlorade våra män strax innan de nått pensionsåldern och vet vad det vill säga att  hastigt förlora sin livskamrat. Inget avskedsord. Bara ett meddelande att den som stått en närmast i livet plötsligt var borta. Både grannen och jag hade träffat våra män redan i tonåren och har också detta gemensamt.

 Inte blev det träning i dag heller men jag bakade en sorts kakor i alla fall!
  Några telefonsamtal och SMS visar att man inte är isolerad.
Dagen tog snabbt slut och jag ringde återbud till städhjälpen i morgon. Om jag är OK vill jag baka eftersom kakburkarna är tomma. Är jag inte OK får jag hitta på något "sittgöra", som mamma brukade säga. Långsamt blir det aldrig.
Nu önskar jag GodNatt till oss alla!  I Frankrike har man landssorg efter en terroratack i Paris, mot en tidningsredaktion. Tolv personer döda. Nästan hundra skadade. Vilken ondska! Vilken sorg!
   MOT det onda! FÖR det goda! Låt oss kämpa för det goda så länge vi finns till!







onsdag 7 januari 2015

Onsdag 7 januari 2015. Lite om dagen.

Åter en dag, ensam och stillsam. Sjuk är jag väl inte men inte alldeles i form. Blödde näsblod i dag och känner mig hängig och darrig. Hoppas att den årliga förkylningen,  hoppar över detta år. Den är i alla fall försenad.
Jag hade stora drömmar angående denna dag. Intet blev det.

Att i morse vakna och se att vinterns första snö fallit, höra grannens snöskyffel utanför min dörr, joodå, det gav en smula omväxling.

Några timmmar senare bestämde jag mig för att jag bara måste ut. Hade inte tränat fast jag tänkt det.
Jag gick till affären för att dels komma ut, dels handla lite smått.

Jo där satt han, tiggaren. Jag hade valt en annan affär i dag så det var en annan tiggare. (Undrar förresten när ordet tiggare ska anses så diskriminerande att vi tvingas sluta använda det.) Då ska jag haka på. Jag stannade, tog upp plånboken och gav honom en sedel. Den här mannen såg ut att vara lite äldre än den jag träffade för ett tag sedan.I dag fotograferade jag inte.

Jag handlade en  kasse med lite smått, som jag gav honom när jag gick ut. Han blev märkbart rörd och glad. När jag åter tog upp plånboken och gav honom ett par sedlar till, så tog han av vanten, tog mig i hand och tackade medan han fick tårar i ögonen. Jag tror att männen ,när de ser mej, tänker på sina mammor och att därför tårarna kommer.

Hur som helst så mår jag inte bra av att se dem sitta där i kylan med sin lilla pappmugg och i dag kom jag osökt att tänka på Sparbössan vi hade i söndagsskolan i Stockholm, där jag då var lärare.
Den lilla negerpojken som bockade för varje slant barnen gav. Jag reagerade inte då, men jag vet att en sådan Sparbössa ej får användas i dag, även om den till äventyrs skulle finnas i någon gömma.

Själv skulle jag gärna vilja ha en sådan för vacker var den men det var åtskilliga år sedan den tillverkades och hoppet om att finna en på auktion är litet.

Jag är alltid lika tacksam för att jag har allt jag behöver och snälla barn därtill. När jag kommer från affären så kan jag ej annat än tacka Gud för allt.
Det är så med Gud att han också VÄLSIGNAR det vi har. Kaffet i burken och mjölet i påsen.

Nyss ringde min vän Stefan. Han var också tacksam för allt han ser av Guds omsorg.
I dag har Filip lämnat föräldrahemmet och åkt till Göteborg för sin andra termin där. Det kom överraskande fast jag borde ha känt till att han skulle iväg. Värst för mej är samvetskvalen för att jag ej gjorde en smörgåstårta som jag lovat. Han gillar inte kaffebröd och godis men är förtjust i smörgåstårta.
" Mormor, nästa gång kommer jag hem till din födelsedag", sa han i dag när han ringde och jag stod inför fakta! Det var i dag han skulle åka!!!
Alla barnbarn, utom sladdbarnsbarnbarnen, är vuxna och har sina familjer så därför håller jag hårt i de här tre sista.
I morgon  kommer den nypensionerade Sven hit med två av Marias och hans barnbarn, som hämtats från Stockholm för att umgås med familjen i Örebro några dagar. Är så glad för varje gång jag får vara tillsammans med barnbbarnen. Barn är så intressanta och jag älskar dem.

Eftersom jag ej är sjuk men inte OK, om ni förstår, så ska jag ta en alvedon och sova.
Tack Gud, för i dag! Låt alla sova gott! Jag också!
Nu "kom" en sång tonande i mej: "I Herrens händer, i Herrens händer, där får jag vila. Där är jag trygg!   GodNatt, alla!



måndag 5 januari 2015

Måndag 5 januari 2015. Lite av varje!

Nu är det inte lätt. Jag hade tänkt skriva blogg både om nutid och forntid. Vad händer? Jo, jag som sällan tittar på TV mer än på nyheter och dokumentärer upptäcker att jag vill ägna hela kvällen åt TV.
"Markurells i Wadköping" är redan avverkad. Jag blev påmind om min tid på Folkhögskolan och vår fantastiska lärare i Litteraturhistoria, när jag såg den. Han hade en fantastisk förmåga att för oss elever levandegöra   böcker och författare  Nu får jag inte missa nästa avsnitt.

Dagen började med huvudvärk av den lindrigare sorten. Efter att ha pratat med min syster och fått veta att hon tänkt sig ut på inköpspromenad så kom vi överens om att en liten fikastund vid julgranen i mitt kök kunde vara ett bra första avbrott på färden. Det är så roligt att hennes hälsa nu tillåter att hon, med rullatorns hjälp, kan ta sig ut på egen hand. Eftersom hon dessutom besitter en energi,  starkt påminnande om vår mors, gör att hon kan utföra vad knappast någon i hennes situation skulle göra.

Nu påminns jag om en händelse när mamma en gång på natten vaknade och hade svår hosta. Hon tog, i mörkret, från en hylla, en flaska, som hon trodde innehöll hostmedicin, tog en klunk för att med fasa inse att flaskan innehöll Aceton. När hon sedan för en väninna berättade om den hemska händelsen sa hon på sävlig småländska:"Du Alva, hade de vatt e vanli mänske då hade ho dött!"

Sådan var mor och sådan är IngaMaj även om hon inte utsatt sig för samma faror, som mamma gjorde då och då!
Anna, min väninna, om vilken jag vid ett senare tillfälle ska berätta, kom för att vinterbeskära min vindruva vid altanens vägg och delade sedan stunden vid kaffebordet med oss. IngaMaj fortsatte sin vandring till affären, som låg längre bort än den hon först tänkt sig och Anna och jag fortsatte att prata, länge. Till slut ringde jag IngaMaj för att höra hur hon klarat den, som vi båda ansåg, alltför långa promenaden med tanke på de onda benen. Joodå , hon var då utanför sin dörr. Hade fått sällskap med en snäll herre , som var på besök i grannskapet och hade samma väg som hon. "Vad Gud är god", sa hon.

Så gick min väninna och jag bestämde mig för att denna kväll sitta framför TV.
Därför blev det inget skrivet om 90-talet i kväll heller.
Jag tackar Gud för att jag haft en bra dag, att huvudvärken försvann, för trivsamt sällskap och för att han alltid finns. Att umgås med, att få hjälp hos, att se hans ledning i smått och stort.

I dagarna är det 10 år sedan stormen Gudrun drog fram över södra Sverige. Det är skrämmande att lyssna till dagens rapporter om dess framfart. Nyss hörde vi om Tsunamin på annandag jul för 10 år sedan i Thailand då så många människor omkom.

  Stormen Gudrun, den värsta katastrofen i Sverige i modern tid, kom strax därpå. Sverige var chockat efter Tsunamin och så detta! Stormen tog ett område stort som 275000 fotbollsplaner. Dock bara ett fåtal människoliv.  Hörde i dag en skogsägare, som sa att om 15 år skulle den nya skogen ha växt upp igen.
Med minnet av denna dystra katastrof går jag nu till TV innan jag läser dagens tidning och somnar!!!

söndag 4 januari 2015

Söndag 4 januari 2015. Dagen ser ut att sluta som den började för min del.

Det här med långa ledigheter är visst inte så bra för mej. För det kan väl inte vara luftombytet för att jag var i Hjortkvarn mindre än ett dygn?!
Hur som helst så var klockan ½11 när jag vaknade i morse. Dagen håller på att ta slut och jag är trött!
Hoppas att det är öppet på träningen i morgonen. Och att jag får mod att ta mig dit.  Tidigt! Två veckors avbrott är mer än mitt välbefinnande kan stå ut med.

En sak har jag gjort i dag. Något som syns. Kokat en stor kastrull med risgrynsgröt. Ack vilka hårdkokta gryn men efter några timmar var den klar i alla fall. God var den också! I morgon ska den frysas i lagom portioner.
Jag har fått telsamtal och SMS från barn, barnbarn syskon och syskonbarn för att det är min namnsdag, något jag numera ej bryr mig om men roligt att det ändå uppmärksammades av de mina.

Jag hade nog tänkt komma igång med 90-talet igen men inget är sig likt när det kommer en storhelg och livet ej flyter på som det brukar.

Nu gäspar jag och vill bara sova.  Då ska jag göra det. "Man ska lyssna på kroppen" säger min syster,sjuksköterskan.  Ska ta mig i kragen och återgå till forntid inom en snar framtid, så jag hinner klart medan jag är i livet. Sov Gott!

Såg en kort stund på TV "Så ska det låta" i kväll. Just då började de sjunga:" Som en härlig gudomskälla, rik och mäktig, djup och stor, är den kärlek, nåd och sanning, som i Jesu hjärta bor.  "Han har öppnat pärleporten så att jag kan komma in. Genom blodet har han frälst mig och bevarat mig som sin. vers 2 sjöng de också:" En gång som en jagad duva, som en sårad hjort jag var men ett djupt förkrossat hjärta, Jesus ej förskjutit har. Publiken sjöng med och det påminde en aning om tältmötesstämning en stund. Den sången blir aldrig för gammal.

 Frågan"har du gått i söndagsskolan",kom programenligt. "Joodå i Missionshuset."
 Jag minns vår pappa hur han som söndagsskollärare söndag efter söndag stod framför oss barn, sjöng med oss, berättade ur Bibeln och lärde oss att bedja till Gud, som alltid finns för vårt bästa.
Se bara! Så blev det en bra avslutning på en annars ganska innehållslös blogg. GOD NATT!Gud är god!




lördag 3 januari 2015

Fredag, lördag 2 och 3 januari 2015.

För länge sedan köpte jag en dagbok för år 2015 men har inte ännu letat fram den ur sitt gömställe, så nu gäller det att ha lite kom ihåg, utan den.
Innan jag på nyårsdagens kväll tittade på TVom Astrid Lindgren, fick jag  besök av Filip och Tobias. De hade lovat att skaka mattor och dammsuga.Städningen hade fått bero medan jag firade jul på Loka.

Tobias skakade mattor medan Filip dammsög. De var snart klara och ersättning ville de absolut inte ta emot.

Fredagen 2 jan. fick jag besök av Kerstin och hennes två barnbarn, Celia 1½ år samt Liam 4år. Vi fikade och åt lunch här. Strax innan de skulle åka hem kom Kristin, som planerat. Kerstin skjutsade mig till affären där jag gjorde diverse inköp.Nej, nej inte fick JAG på några villkor betala det inköpta. "Mamma det här betalar jag!" Mina barn är verkligen generösa mot mig.

När jag och varorna avlämnats och jag kom in i köket var det undanplocket på diskbänken och Kristin var i full färd med att göra ren micron och området närmast den. Min syn har blivit sämre med åren och därför är jag så tacksam när jag får lite hjälp med rengöringen. Jag kan försäkra att när Kristin tar itu med något så blir det gjort ordentligt! Tänk vad tre barnbarn, inom loppet av två dagar, kan göra för att glädja en farmor och mormor!
På kvällen fick jag pr telefon veta att barnbarn fanns i stan och skulle få skjuts till Hjortkvarn, dit jag i dagarna tre tänkt åka med buss, men annat kommit i vägen. Nu blev jag erbjuden skjuts tillsammans med Kristian och hans flickvän.

Min barnsliga Gudstro säger mej att Gud hade sitt finger med i detta. Han vet allt i förväg.
Så kom det sig att jag hamnade i Hjortkvarn hos Ulla och Lennart, dit Emma och Emil nyss,från Stockholm, anlänt med sina två små flickor.

Så är jag framme vid dag som inne är, lördag 3 januari. I Ullas och Lennarts stora hus finns gott om rum så jag vaknade i min "vanliga" säng i morse.
Så roligt att vara tillsammans med dem alla i dag. Särskilt roligt att Kristian och Ulrika funnit varandra och nu efter att ha firat nyår i Berlin med stora festligheter delade glädjen med familjen i lugn och ro.
 
Kristian har under lång tid rest omkring runt jorden och besökt många länder och städer, där han spelat, den duktige musikern! Nu blir det ett par lugna dagar i Hjortkvarn och några fler i Stockholm innan han ger sig iväg igen.
Efter att ha ätit Lutfisk med familjen blev jag av Färdtjänst hämtad till Örebro.
Det var, som så ofta, en invandrare, som körde. Jag är, och har alltid varit, mycket intresserad av människor och när jag ibland åker färdtjänst så är det så berikande samtal, som förs.
Oj så mycket vi hade att samtala om. Jag ska hälsa på i hans familj, bestämde vi och glad var jag för den trivsamma bilfärden.

Märkligt att jag just nu, när bloggen är klar, känner mig lagom trött och längtar till sängen.
Jag är SÅÅ tacksam till Gud för allt jag redan upplevt detta nya år och ser med spänning framåt.
Att se Guds ledning i det lilla är för mig så stort och Gudskontakten fyller mig med största glädje. Önskar fortsatt samarbete med Gud hela år 2015. Att börja med!
 "Att leva är att växa" står det i min lilla bok här bredvid. Sov Gott, kära vänner och jag önskar er alla "Ett Gott Nytt År."





fredag 2 januari 2015

Torsdag 1 januari 2015. Lite kort om årets första dag.

Isak är så hänsynsfull. Inte förrän kl.9.20 i morse stod han bredvid sängen och slog försiktigt med tassen mot sängkanten. Han hade ibland sovit vid mina fötter, ibland i köket, ibland på golvet i sovrummet. "Smällarna" klarade han fint. Lite skrattretande är att vi hör lite dåligt både Isak och jag. Det kan ju ha sina fördelar ibland.

Han hämtades av Matte och jag promenerade till min syster. Först såg jag Nyårskonserten från Wien.
Den väcker alltid minnen. Den har alltid spelat stor roll i vår familj. Det var så högtidligt när alla, familj och gäster samlades. Till kaffet, detta högtidliga tillfälle serverades alltid Schwarzwaldtårta. Så länge vi bodde i Lesjöfors levererades den genom mjölkaffären, som i sin tur fått den med buss från Karlstad! Efter dessa år tillverkade Georg den efter alla konstens regler. På senare år har det växlat lite och i år blev det kaffe utan detta bakverk. På Elsemaries födelsedag 12 januari kommer denna läckerhet att serveras.

Nyårsdagen i år hade min syster Ingamaj och jag på eftermiddagen fin middag då hon bjöd på Lutfisk, som vi båda är förtjusta i. Vi pratade om gamla tider då vi själva lutade fisken.
På kvällen såg jag på TV återigen en dokumentär om Astrid Lindgren. Då var också en av mina vänner,Sara Schwardt, med. Hon brevväxlade från sina tidiga tonår med Astrid, i trettio års tid, ändå träffades de aldrig. Breven som nu finns utgivna i bokform säger en hel del om både Sara och Astrid.

För min del blev jag rörd till tårar av att se min ungdoms stad Stockholm, precis som den var på min tid. Gatorna affärerna, kriget in på knutarna, bombningarna varav en var i närheten av mitt första boende hemma hos Magda och Harry. Jag hade glömt detta men kom tack vare TV nu väl ihåg hur hemskt vi upplevde det även om det inte direkt var ett krigshot. Vill minnas att det fanns en godtagbar förklaring. Ska forska lite i detta.

Ajajaj, nu är klockan 21.00 fredag kväll då jag fortsätter mitt skrivande från i går. Om fem minuter hämtas jag av Jonas, Kristian och hans flickvän Ulrika. Vi ska till Hjortkvarn för att umgås under morgondagen så nu säger jag Goodbye till er alla och publicerar utan vidare. Sov Gott! Jag fortsätter i morgon kväll.