Jag hade lämnat en del ogjort i köket sedan gårdagen. Bestämde mig för att odla dygden diciplin. Det lyckades medan jag plockade ur diskmaskinen utan att först äta frukost. Men sedan var det den gamla vanliga visan igen.
Grannen har födelsedag i dag. Jag är dålig på att köpa presenter men brukar till min granne baka en nötrulle med choklad och grädde, vilket jag hann göra innan Sven och hans fina tjejer till barnbarn kom på besök.
Isak visste ingenting och blev alldeles till sig av glädje. Viftade på svansen och mådde så gott där han låg på golvet och flickorna klappade honom. De fann varandra på en gång, Isak och flickorna.
Vi fikade och pratade och Sven sade sig vara så nöjd med att vara pensionär.
Att som mamma minnas en liten gosse med ljust, lockigt hår och nu se honom som nybliven, gråhårig pensionär är lite speciellt och ger mig stor glädje.
Han föddes i Stockholm, flyttade till Kil, vidare till Lesjöfors där han började skolan, sex år gammal. Gick där ut Grundskolan, 9 år. Efter det Handelsgymnasium i Örebro, 3 år. Som "säkerhetsåtgärd". Han visste redan att det var musikpedagog han ville bli men på den tiden var det yrket något osäkert vad gällde anställningstryggheten och betyg från "Handels" var ingen nackdel att äga.
Efter gymnasiet blev det Musikhögskolan några år för att bli musiklärare. Några år senare proprefekt på Musikhögskolan för att sedan bli prefekt där intill dagens pensionering.
Att han fann sin fru Maria med samma musikaliska intresse,som han, har berikat livet för dem båda, för att inte tala om deras ständiga engagemang i de församlingsgemenskaper de under alla år varit verksamma i, där de varit till hjälp för varandra och fått vara med i tjänst för Gud och till glädje för människor, som lyssnat till sången och musiken.
Se bara så jag drar iväg, men besöket i dag kändes för mig som att en viktig del av, inte bara Svens utan också mitt liv, kommit till en epoks avslut. När barnen är små vet man ingenting om hur deras liv kommer att gestalta sig. Får man då, som jag, leva och se det första barnet uppnå åldern för pension blir man ödmjukt tacksam för att ha fått nåden att följa med hela vägen genom med och motgångar men att se hur allt blivit bra. För mig är det ett ämne till stor tacksamhet för att Gud aldrig sviker. Han har alltid funnits i vår familj och genom allt har han stund för stund, dag efter dag visat sin oändliga kärlek och barmhärtighet. Jag vill sjunga, som i min ungdom:" Ja giv Jesus äran, ja giv Herren Jesus äran.
Födelsedagskaffet hos grannen i hennes julpyntade hem var trevligt. Gemensamt har vi, att vi förlorade våra män strax innan de nått pensionsåldern och vet vad det vill säga att hastigt förlora sin livskamrat. Inget avskedsord. Bara ett meddelande att den som stått en närmast i livet plötsligt var borta. Både grannen och jag hade träffat våra män redan i tonåren och har också detta gemensamt.
Inte blev det träning i dag heller men jag bakade en sorts kakor i alla fall!
Några telefonsamtal och SMS visar att man inte är isolerad.
Dagen tog snabbt slut och jag ringde återbud till städhjälpen i morgon. Om jag är OK vill jag baka eftersom kakburkarna är tomma. Är jag inte OK får jag hitta på något "sittgöra", som mamma brukade säga. Långsamt blir det aldrig.
Nu önskar jag GodNatt till oss alla! I Frankrike har man landssorg efter en terroratack i Paris, mot en tidningsredaktion. Tolv personer döda. Nästan hundra skadade. Vilken ondska! Vilken sorg!
MOT det onda! FÖR det goda! Låt oss kämpa för det goda så länge vi finns till!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar