Lördag 17 januari2015. År 1990:"Sorgen och glädjen, de vandratillsammans."

Lite påfyllning av drömmar efter julhelgen.

Det blev lördag. Skulle jag våga mig ut i halkan? Skrev en lista, gick till närmaste affär. Gick ute  i gatan när trottoaren var isbelagd. I går använde jag allt salt jag hade till isen utanför mitt hus så nu var det nödvändigt att gå till affären. Jag skrev SALT högst upp på listan. Det var en hel del jag behövde köpa och barnvagnen var full med grejor när jag nöjd gick hemåt.
Väl hemma upptäckte jag att det enda som jag missat på listan var SALT.

Behövde ha detta genast  och var tacksam att det fanns lite i saltkaret. Men sedan då?Jo där stod ju presenten jag fick i Göteborg förra året, en saltkvarn, full med salt. "Tack Gud"; sa jag, tillfreds med att slippa gå ut igen.
Ett telefonsamtal från en tjej som jag längtat länge efter att få träffa gjorde mig glad för en stund sedan. Nu bestämde vi att ses om en vecka. SÅ roligt!
En Fruktkaka och ett 50tal drömmar har jag tillverkat i eftermiddag. Hade lite dåligt med bakverk efter helgerna. Förresten fick jag besök i dag av ett par som lämnade tillbaka en burk, som hade innehållit tårta och som jag förärat dem för något år sedan. Alltid händer något roligt. Sällan vi ses.

Men nu ska jag återvända till 2 juli år 1990, ett år som satt djupa spår i mitt liv.
Sex veckor har nu förflutit sedan 21 maj. 3 juli:" Svag i benen," står det i dagboken. Den 4 :" Orkeslös och handlingsförlamad." Följande dagar besök av Georgs bror Lars och hans fru Berit.
Söndag 8 kom Mikael och Mattias och fikade sedan de burit klart tidningarna. Georg brukar hjälpa dem och sedan fikade vi tillsammans vid köksbordet. Kändes bra att vi kunde fortsätta på samma sätt som vi gjort tidigare. Skönt att ha dem boende så nära. Elsemarie, som varit hemma några dagar hämtades av Lasse och de åkte till Vallersvik, där de skulle ha hand om delar av verksamheten tillsammans med samma grupp som förra sommaren.

Jag tror att det är lämpligt att avsluta kvällens inlägg. Fortsättning följer.
Det är fortfarande ett par plusgrader i Örebro.
Måste berätta att jag ringde min 91årige storebror i dag. Joodå, han mår så bra fast han bara har 8% syn. Han hade varit till Åland. Ensam? undrade jag. Grannen som han tidigare åkt tillsammans med  dog för något år sedan. Joodå, han hade rest ensam. "Det är nära till bussen och från bussen till båten går jag med min vita käpp." Han fortsätter med att simma och ha gymnastik varje morgon och han mår SÅ bra! "Tråkigt att jag inte kan läsa din blogg sedan jag fick det här i ögonen. Förut läste jag jämt,"sa han.
Han vaknade bara en morgon och upptäckte att hans syn nästan försvunnit men  han är alltid glad och ser bara möjligheter i stället för svårigheter. Är så stolt över min bror. Ja det fick bli en glad liten extra avslutning. Sov Gott alla bloggläsare! Gud är med oss och han vill oss väl!