torsdag 22 januari 2015

Torsdag 22 januari 2015. Snöskottarhjälp. Mera år 1990.

Nu har vi vinter i Örebro också. Första snabbsnöskottningen fixade Elsemarie och Tobias. Lasse är kvar i London så de hade, innan de kom till mej, skottat hemma också.
När de åkt kom Elsa och Annika hit en stund. Efter det sov jag en timme.
Min vän Stefan är på annan ort men hade vidtalat en av sina vänner att ta hand om snön hos mej så det kom en kille och hade sin 8-åriga son med sej. De skottade så noga och all snö de körde över gatan blev en stor hög där 8-åringen sysselsatte sig med att göra en snögrotta medan pappan och jag fikade och pratade.

Nu är det dags för år 1990. Jag tar åter dagboken till min hjälp.
8 augusti.Tonårstjejen får veta att en släkting avlidit och ringde Socialen ang. detta. Hon ville träffa en moster i Örebro så vi åkte dit. Ett "livligt" samtal på finska mellan tjejen och mostern innan vi åkte tillbaka till Hjortkvarn där vi åt massor av korvgryta med spagetti.

Emil längtade efter mamma och pappa och hade lite jobbigt. Han hade tagit illa vid sig när morfar Georg dog och nu blev det lite för mycket för en känslig 7-årspojke. Emil och jag valde att bo på bottenvåningen så vi kunde prata lite i lugn och ro.

10 augusti. Fredag. I dag kom föräldrarna hem. Emil grät hejdlöst när jag skulle åka tillbaka till Örebro. Tror att han grät ut sin innestängda sorg. Morfar och han var intresserade av andra länder och Emil var, sedan han var liten, mycket kunnig vad gäller olika länders flaggor, vilket gjorde att han ibland fick ett vykort adresserat till "Flaggeneralen Emil Kraftling" från morfar.
Det står i dagboken att jag gruvat mig för att komma hem, men att jag klarade det bra. Förbön hjälper!

11 augusti.Kerstin kom på förmiddagen och fikade med mej.
Till posten och tog ut 3.250 kronor från Försäkringsbolaget Trygg Hansa. När jag nu skriver om detta måste jag skratta för jag minns hur vi i 45 år, 2 gånger varje år pr postgiro betalat in kronor 10.97 på denna livförsäkring som Georg som tonåring hade tecknat sig för.

12 augusti. Söndag. Mikael och Mattias kom, som vanligt, efter avslutad tidningsutbärning. Vi fikade och pratade och senare åt vi middag tillsammans hemma hos familjen. Så skönt att ha dem så nära.
En rolig film med Sickan Karlsson avslutade dagen. Mikael satt för sig själv och läste teori för körkort.
Anförtrodde mig att han skulle skriva på måndagen. "Ska jag be för dej?" frågade jag. "Ja, gör det!" kom svaret.
13 augusti. Måndag."Oro i Irak och hela Mellanöstern. Mikael klarade teoriprovet, tack Gud",står det i dagboken.
Lennart och pojkarna äter här och kl. 15.00 åker vi , Mattias, Magnus och Petter, till stugan vi hyrt i Högskulla. Installerar oss där och pojkarna badar i Östersjön medan jag går till Stina där IngaMaj med sin Sune och dotter är på besök.
Sedan vi gått till vila i stugan, jag och pojkarna, läser jag i boken "Livets gåva och gräns" som jag så omtänksamt fått av en god vän.

Jag skriver i dagboken:" Den boken av Barbro Beckfries är en underbar bok och hjälper mig mycket.
Jag måste undvika att tala om smärtan. Människor vill inte höra om den.....Herre led mig dag för dag!"

14augusti. Jag går till Stina på förmiddagen och säger farväl till Ingamaj och Sune. Innan de åker bjuder Stina på fika med surgräddskringlor, som påminde om den tid då mamma levde.
Lunch i stugan. På kvällen hos Stina där vi åt våfflor med sylt och grädde. Så hade ytterligare en dag svunnit hän. Tiden, tiden! Tack att den går!

16 augusti packar vi ihop våra prylar och åker till Örebro. Innan vi lämnar Figeholm träffar jag en kvinna som frågar:"Hur går det för dej, Ruth?" Jag kom ihåg mitt beslut att tänka mig för så jag sa lite glatt:  "Jo tack, det går bra nu!" I stället för att säga:" Jotack det går upp och ner", som hade varit mer sanningsenligt. Den som ställt frågan såg lättad ut. Jag också. Så bra att jag KUNDE! Nu pratade vi om gamla tider då vi var barn mm. Vi kände varandra sedan många år.

Nu har en trevlig dag avslutats. Jag har träffat en pappa och hans son. Jag gillar att träffa människor och upplever det alltid som spännande. Man vet aldrig vad ett sådant möte kan föra med sig.
Nu ska jag försöka visa en vinterbild jag tog på morgonen.
Önskar er alla GodNatt. SovGott! Vi är alla så värdefulla och Gud ser med kärlek och glädje på oss.
"Tryggare kan ingen vara än Guds lilla barnaskara." Tack för i dag, Gud!

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar