Onsdag 7 januari 2015. Lite om dagen.

Åter en dag, ensam och stillsam. Sjuk är jag väl inte men inte alldeles i form. Blödde näsblod i dag och känner mig hängig och darrig. Hoppas att den årliga förkylningen,  hoppar över detta år. Den är i alla fall försenad.
Jag hade stora drömmar angående denna dag. Intet blev det.

Att i morse vakna och se att vinterns första snö fallit, höra grannens snöskyffel utanför min dörr, joodå, det gav en smula omväxling.

Några timmmar senare bestämde jag mig för att jag bara måste ut. Hade inte tränat fast jag tänkt det.
Jag gick till affären för att dels komma ut, dels handla lite smått.

Jo där satt han, tiggaren. Jag hade valt en annan affär i dag så det var en annan tiggare. (Undrar förresten när ordet tiggare ska anses så diskriminerande att vi tvingas sluta använda det.) Då ska jag haka på. Jag stannade, tog upp plånboken och gav honom en sedel. Den här mannen såg ut att vara lite äldre än den jag träffade för ett tag sedan.I dag fotograferade jag inte.

Jag handlade en  kasse med lite smått, som jag gav honom när jag gick ut. Han blev märkbart rörd och glad. När jag åter tog upp plånboken och gav honom ett par sedlar till, så tog han av vanten, tog mig i hand och tackade medan han fick tårar i ögonen. Jag tror att männen ,när de ser mej, tänker på sina mammor och att därför tårarna kommer.

Hur som helst så mår jag inte bra av att se dem sitta där i kylan med sin lilla pappmugg och i dag kom jag osökt att tänka på Sparbössan vi hade i söndagsskolan i Stockholm, där jag då var lärare.
Den lilla negerpojken som bockade för varje slant barnen gav. Jag reagerade inte då, men jag vet att en sådan Sparbössa ej får användas i dag, även om den till äventyrs skulle finnas i någon gömma.

Själv skulle jag gärna vilja ha en sådan för vacker var den men det var åtskilliga år sedan den tillverkades och hoppet om att finna en på auktion är litet.

Jag är alltid lika tacksam för att jag har allt jag behöver och snälla barn därtill. När jag kommer från affären så kan jag ej annat än tacka Gud för allt.
Det är så med Gud att han också VÄLSIGNAR det vi har. Kaffet i burken och mjölet i påsen.

Nyss ringde min vän Stefan. Han var också tacksam för allt han ser av Guds omsorg.
I dag har Filip lämnat föräldrahemmet och åkt till Göteborg för sin andra termin där. Det kom överraskande fast jag borde ha känt till att han skulle iväg. Värst för mej är samvetskvalen för att jag ej gjorde en smörgåstårta som jag lovat. Han gillar inte kaffebröd och godis men är förtjust i smörgåstårta.
" Mormor, nästa gång kommer jag hem till din födelsedag", sa han i dag när han ringde och jag stod inför fakta! Det var i dag han skulle åka!!!
Alla barnbarn, utom sladdbarnsbarnbarnen, är vuxna och har sina familjer så därför håller jag hårt i de här tre sista.
I morgon  kommer den nypensionerade Sven hit med två av Marias och hans barnbarn, som hämtats från Stockholm för att umgås med familjen i Örebro några dagar. Är så glad för varje gång jag får vara tillsammans med barnbbarnen. Barn är så intressanta och jag älskar dem.

Eftersom jag ej är sjuk men inte OK, om ni förstår, så ska jag ta en alvedon och sova.
Tack Gud, för i dag! Låt alla sova gott! Jag också!
Nu "kom" en sång tonande i mej: "I Herrens händer, i Herrens händer, där får jag vila. Där är jag trygg!   GodNatt, alla!