Besök från Värmland i dag. Jag har tidigare berättat om 80-talets bönegrupp. I dag träffades tre av oss hemma hos Elsa. Annika bor, sedan flera år i Värmland, jobbar som sjuksköterska i Norge och kommer ett par gånger om året till Örebro. Hon har en profetisk gåva och får vara till stor välsignelse i de sammanhang där hon vistas. Gud och hon har en alldeles unik gemenskap.
Det blev också i dag samtal om vad Gud gjort och gör, om hans ledning, våra förväntningar för framtiden, medan vi drack kaffe och tiden ruasade iväg.
Väl hemma fick jag besök av Elsemarie, som skulle hämta Isak och i dag hade tid för en kopp kaffe och en pratstund. När hon gick kom min vän Stefan direkt från sitt jobb, denna dag i Norrköping. En kopp kaffe innan han åkte till sin Bibelskola som börjar klockan sex varje tisdag.
Jag hade just börjat skriva på bloggen när det ringde på dörren och en kvinnlig vän kom.Hon behövde få prata av sig "lite stress" inför de närmsta dagarna. Vi stod i hallen en god stund, pratade och bad små enkla böner för till synes enkla ting, som dock kan te sig stora i vissa sammanhang. Tack Gud att du ger frid och hjälper oss i varje situation när vi förtröstar på dej och det du har sagt i ditt Ord. Amen!
Nu fortsätter jag mitt skrivande och går ännu en gång tillbaka till det speciella året 1990 och använder dagboken.
I mitt förra inlägg berättade jag om att Mattias och jag den 22 juli kommit åter till Örebro efter resan mot Västkusten.
Åter låg ett brev, som berörde sorgen, i brevlådan. Denna gång från en ung man med två syskon, med vilka jag tagit brevkontakt efter att jag läst en dsödsannons i tidningen och anade att det låg en viss tragik bakom deras mors död, som skedde hastigt och vid ungefär samma tid som Georg dog.
Dessa syskon, kanske i ålder 20 -25 år och jag träffades några gånger men skrev ännu oftare brev och jag minns hur vi kunde prata om sorgen vi upplevde, var och en på sitt håll. Jag tror att både de och jag hade nytta av denna kontakt i vårt sorgebearbetande. Vi förstod varandra. En mening från äldste sonen minns jag särskilt: "Det värsta är denna LÄNGTAN."
Jag visste bara att det var så det var och hur ont det gjorde. Nu har åren gått och vi har ej längre kontakt.
Tänker på de fina ungdomarna ibland. De bodde tillsammans med modern och hade tydligen en fin relation med henne. Sonen berättade hur hon strax innan hon dog hade varit i en guldsmedsaffär och köpt sig en halskedja med ett kors. Vi drog våra slutsatser och upplevde något märkligt i detta och en viss tröst.
Nu hade det gått två månader sedan Georg dog. Dagen efter vår hemkomst från Göteborg, 23 juli på kvällen, kom Socialjouren med en flicka i 17-årsåldern. Numera säger vi romer om det folkslag hon tillhörde. Hon kom sedan att bo hos Ulla och Lennart i Hjortkvarn.
Juli månad förflöt med besök av Inga, som var här då jag fick meddelandet om Georgs död.
Sista helgen tog jag tåget till Kungsbacka och var med Elsemarie och Lasse på Vallersvik.
På fredagskvällen dopförrättning i havet då bl.a. vår nya vän AnnSofi döptes. Sedan nattvard. En underbar kväll som avslutades med korvgrillning vid havsstranden.
På söndagen åter till Örebro med ett par vänner som bjöd på bilskjuts.
Så var det dags för sängen igen. Jag är så tacksam för en härlig dag. Jag har det så bra och tackar Gud för allt! I Romarbrevet 12 står det:"Var glada i hoppet, tåliga i bedrövelsen, uthålliga i bönen!" Det får vi ta till oss i vetskap om att Gud vill oss väl. GodNatt! Sov Gott!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar