Tisdag 27 januari 2015. År 1990 och dagen som gått.

Vintern är här. Skönt nog, ännu ingen svår kyla.

I dag börjar jag med "forntid" och avslutar med nutid.
Jag har i de senaste inläggen  återgivit från dagboken vad som hänt efter Georgs död.
Jag har tidigare nämnt om att jag dels skrev dagbok, dels skrev i flera kollegieblock.
I dag tog jag fram det första blocket jag började skriva i, dagen efter begravningen. Ser hur jag där vågar vara mig själv. När jag läser dagboken ser jag hur jag i stort sett skrivit som jag brukar skriva i den.
I blocken syns det mer hur smärtsamt det egentligen var för mej, familjen, släkt och vänner.

Att jag återger ett och annat från mina block beror på att jag antar att det finns en och annan bloggläsare, som känner igen sig. Jag har under årens lopp funnit att sorgen kan upplevas  olika hos olika människor.  Kan jag, genom att visa min sårbarhet och mina tankar, förmedla något av värde till den som gått igenom, eller just nu befinner sig i sorgearbetet, så är jag nöjd.

I min iPhon får jag varje dag "ett pling" och det står "Bibelcitat". I går hajade jag till. Där stod den vers, som jag valt att återge i Georgs dödsannons.Från 2 Kor 1:4 "Han tröstar oss i alla våra svårigheter, så att vi med den tröst vi själva får av Gud kan trösta var och en som har det svårt."

I detta sammanhang vill jag säga att det där med att trösta aldrig lyckats bra för mig eftersom jag har ett mycket stort mått av medfödd empati, vilket medfört att jag på ett tidigt stadium bestämde mig för att undvika  sörjande människor, då jag ständigt måste behärska mig för att hålla tårarna i styr.
T.o.m undvek jag, om möjligt, att gå på begravningar. Men om jag ibland måste så hade jag ju alltid Georg vid min sida.  Han var duktig talare och fann alltid de rätta orden. Jag behövde "bara vara".

Kan säga att Georgs frånfälle gjorde mig till en annan människa vad gäller kontakt med sörjande och att
vara närvarande vid begravningar. Något, som jag är tacksam för.

Jag återger här från mitt första block. Sida nr ett:
"Pingstaftonsmorgon! Går vid 6-tiden ut i köket. Försöker vara som vanligt. Jag är ju van vid att vara ensam. Men det är ej som vanligt och det  blir aldrig mer "som vanligt!"
I dag skulle han,  ha kommit med den lilla, röda kaffebrickan och morgontidningen, som han alltid gjorde, morgonpigg som han var.
("Här blev det smärtavbrott och jag kan ej skriva mer just nu," står det sedan.)

Nu ,denna tisdag, 27 januari måste jag ta paus i 1½ timme, för att sätta mig i TVrummet och se på TV2.
Ett program, som verkligen berörde. "Livet efter Auschwitz" en brittisk historiedokumentär, där vi också fick möta några överlevande och höra deras gripande berättelser. SÅ lärorikt!

 Jag minns när andra världskriget började år 1939,  krigsåren med ransoneringar, inkallelser, tyskarnas intåg i Danmark och Norge, oron att de skulle "ta oss" också, freden 1945.
 Under år som gått har jag sett många bilder, filmer, läst om det men det jag såg, koncentrerat, i kväll skakade om mig ordentligt!  Måtte det aldrig hända igen säger jag samtidigt som jag tänker på allt hemskt, som händer i Syrien, Irak och andra länder.

Låt mig nu avsluta med att säga något om dagen som gått. Har ringt min gamle vän Barbro Nygren i Lesjöfors och gratulerat. Hon fyllde 89 häromdagen. Georg och hon var födda samma år.
Fick i morse hjälp med snöskottning, i eftermiddag besök av min vän Stefan, som fikade här efter en lång jobbresa, innan han åkte till frisören och Bibelskolan.
Nu säger jag GodNatt och somnar tacksam för att allt är väl. Telefon från barnbarn i Stockholm där också allt är väl. Gud är god!