Jag hade tid beställd för permanent, tog fram rullatorn och gick mitt i gatan där lite sand fanns. Såsmåningom tog jag mig upp på en trottoar där det var skapligt att ta sig fram.
Gick över nästa gata och fortsatte på sista trottoaren innan jag var framme vid stora gatan med mycket trafik och som låg där så inbjudande. Men på sista trottoaren blev jag stående. Is under fötterna, is runt omkring. Längtansfullt sneglade jag mot gatan där det såg ut att ligga några sandkorn. Men för att komma dit måste jag passera en isvall från trottoaren. Jag stod alldeles stilla. Omöjligt att gå framåt, omöjligt att komma ner till gatan. Jag kände hur jag hade nära till tårarna. Hade jag anat detta hade jag tagit en annan väg eller ringt efter bil.Jag tänkte lite i stil med Emil i Lönneberga att jag skulle ropa: "Är det någon som ser mig?" Just då kom en dam med en hund och frågade om jag ville ha hjälp
Hon band jycken vid ett staket, ledde mig ner till gatan. "Men du då?" undrade jag. "Jag glider ner till gatan. Häng på", var svaret.
Så kunde promenaden fortsätta. Hemvägen valdes på ett annat sätt även om den blev något längre.
Nu sitter jag här, nypermanentad och fin och en isupplevelse rikare.
Vad gjorde jag? Gick ut med Isak som halkade sig fram på gatan, kissade, medan jag strödde ut smågrus på trottoaren. Min vän Stefan kom för en kopp kaffe innan han åkte till Bibelskolan, som startar i kväll.
Nu till år 1990. Begravning den 1 juni. Bröllop 16 juni.
Jag hanterade min sorg genom att "skriva av mig".I fyra-fem kollegieblock finns mina tankar, min smärta, mina brev till Georg. Jag samlade alla brev, kort, kondoleanser i en röd plastkasse där de fortfarande ligger. Kollegieblocken fylldes vartefter, under de kommande åren och ligger på en hylla i en garderob. Där finns det skrivet om allt, begravning och bröllop, som jag i dag , av hänsyn till mina barn och då speciellt Elsemarie, inte skriver om nu.
Det hände ju många positiva saker unde de kommande åren och jag ska ägna mig åt dem i mitt bloggande framöver. De 11 barnbarnen var i åldern 6-18 år vid den här tiden.
En sak jag vill framhålla är Guds trofasthet och hjälp under hela denna tid. Smärtan får man bära, även fast man har sin Gudstro, men att se hur Gud i än det ena, än det andra, lägger tillrätta och styr detaljer,är helt fantastiskt. Kanske får jag tillfälle att återkomma till detta.
Något som gjorde mig gott var att jag hade min fina familj, körkort och bil. Jag kunde åka iväg närhelst jag ville. Minns att jag önskade att jag hade haft mamma kvar i livet, även om jag var tacksam att hon fick leva tills hon fyllt 90!
Nu ska jag tacksam gå till nattens vila.Sov Gott, alla!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar