En lat dag. Igen! År 2013. Lite om år 1967.

                 0 grader i dag också. Hade stora planer för dagen men kände redan i morse att jag var lite hängig, så det blev alltså en dag utan att något synligt blivit gjort.
I går skrev jag ingen blogg men jag var på 50årsfest i vår Husgrupp.Mycket god mat och tårtan jag gjort var också god. Trevligt att mötas till fest ibland.
Tidigare i går hade jag ringt till en Secondhand affär i stan för att tigga skor och kläder. En av mina Bosniska väninnor har besök av en kusin och ska ta det med på bussen hem till sin by för att dela ut till behövande.
I dag fick jag det hem till mig och det ska nu hämtas här f.v.b. till Bosnien. Även om kriget är slut så har de ännu viss fattigdom.
I samband med klädleveransen så blev det tillfälle att bjuda två män på middag vilken jag i god tid förberett.

Nu har kvällen kommit. Isak har gått hem. Allt är tyst och stilla. Jag mår så där i kväll. Trodde att jag var helt OK men ,som så många andra denna vinter, så drar det igång igen. Fryser, trött, lite nys och hosta. Värst är tröttheten, för jag orkade ej gå till stan i dag heller, fast jag har ärenden dit. Nu hoppas jag att jag är bra i morgon.

När jag avslutade förra bloggen lovade jag att berätta om vår Europasemester sommaren 1967. Barnen började bli stora och vi tyckte att vi borde ta en långresa med dem medan tid var.

I en Opel Caravan får det plats både barnvagn, tält,husgeråd, gasolkök och resväskor.Barnvagnskorgen placerades i bagageutrymmets mitt och runt denna packades så det övriga. Inga problem.

Det var alltså hela familjen, utom Sven som startade resan.Nu har jag pratat med de tre, som har vissa minnen. Vi åkte till Göteborg för att ta båt till Amsterdam. På väg till båten hämtade vi Sven någonstans på vägen när ungdomsgänget från Örebro kom hem från sin Frankrikeresa.
Från Amsterdam var det inte långt till Haag och det var där vi tillbringade dagarna i Nederländerna.Undrade just varför jag inte har några foton från den resan, men det måste vara så att det bara togs diabilder och de finns i källaren. Förresten hur får man foton av diabilder? Om jag kommer på det så ska jag visa något foto senare. Vi badade i havet, lagade vår mat på gasolköket, åt massor av de härligaste tomater. En natt upplevde jag mitt livs värsta åskväder och var inställd på att det kunde vara min sista natt i livet. Senare fick jag veta att söderut så är det vanligt med skarpa knallar när åskan går. Det märkliga var att den ½åriga Elsemarie, sov hela den natten, den enda , annars vaknade hon varje natt vid något tillfälle.
På kvällarna tog vi en tur in till Haag och beundrade alla fina gardiner,som hängde i fönstren , märkligt  att man också kunde se rakt in i vardagsrummen genom de stora fönstren. En dag  gjorde vi i ordning en kaffekorg och trodde att vi skulle kunna ge oss av ut på landsbygden och sätta oss i någon skogsglänta, men se det var bebyggt hela vägen och jag tror att vi fick ta vårt fika när vi kom hem till vår härliga campingplats.Sedan den dagen förstår jag  holländarna, som flyttar till Sverige och njuter av vår natur.
Vi åkte vidare mot Belgien och tältade i Bryssel. Till Frankrike kom vi ej så nu har jag kvar att åka till Paris, där de övriga i familjen varit och "någon ordning får det väl vara", som han vid ett lämpligt tillfälle sa, kommunistledaren Hermansson.

Vi åkte hem genom Tyskland. Var i Köln och den mäktiga katedralen, i Hamburg med alla sevärdheter och bilade så genom Danmark och kom den 27 juli, efter nästan tre veckors resande till Figeholm, där vi gav mormor presenter och stannade ett par dagar innan vi åter var i Örebro och återupptog arbete och studier.
Minns att vi på en gata i Hamburg träffade en familj, som vi kände igen från vår kyrka i Örebro. Sådant är ju alltid lite roligt. Särskilt när det händer när man är utomlands.

Tacksamma och glada att allt gått bra var vi åter i Örebro och Varberga.
Nu blir det sängen direkt, så får morgondagen bli, som den blir. Tack för i dag, Gud! Sov gott alla bloggläsare!

Vet ej var det börjar eller slutar i dag. År 2013.

              Detta blev en märklig dag. Jonas kom hit med den  skrivare, som ska  ersätta den gamla, hastigt obrukbara för ett par veckor sedan . Jag har saknat möjligheten att scanna. Så nu, mina vänner, ska det bli foton igen.                                                                                                                                            Jonas hade dottern med sig. Thea är tre år och Isak är förälskad  i henne. Han viftade med svansen så hans bakdel for hit och dit och han skuttade av glädje. När det gått över sparkade jag boll med Thea på köksgolvet, medan pappa Jonas installerade det nya underverket och försökte visa mig dess finesser. Det jag antecknade ska jag använda mig av. Om det jag skulle komma ihåg ändå säger jag inget.

Dagens temperatur 0 grader. Vått och halkigt ute. Glinnt hette det i Värmland. Besök på förmiddagen, innan Jonas kom. Tårtan till morgondagens husgrupp gör jag i kväll.

Hittade i dag ett brev, som  jag fick år 1965 från en av barnens kusiner, som jag ännu har nära kontakt med.
Nu ska jag skanna detta underbara brev från en glad smålandsgosse, som ville göra sin moster glad.
Ursäkta, försöka skanna, menar jag.                                                                   Ja, så här gick det i första försöket. Jag tycker om barns brev och kunde ej låta bli att ta med det i bloggen.  Inte gjorde  det något att han var sen med grytlappen. Troligen var den tänkt till den 3 mars då jag fyllde år.Glädjen att få ge mig den går ej att ta miste på. Barn är underbara. Om det nu klaffar en gång till med att skicka ett foto så kommer det att visa Georg på väg hem från tvättstugan i Varberga. Jag var mycket nöjd med att han skötte tvätten. Jag är något omtumlad av att ha fått en ny skrivare, som verkar vara lätt att sköta när jag väl hunnit få in allt i mitt huvud, så därför vet jag ej om jag ska ge mig på att berätta om semesterresan år 1967, fast det var meningen. Var vaken en del i natt, som jag ska ta igen, genom att lägga mig tidigt i kväll tror jag. Så jag säger Godnatt nu och så tar vi semestern i morgon när jag har hämtat mig efter denna fantastiska dag. Tårtbottnarna är klara, b.s.n.vet.

  

  Ja här kommer han med den tunga tvättkorgen.Hans jobb på fritiden. Han gillade det. Vi hörs!

En bra måndag 2013. Familjen 1967.

          0 grader i dag. Vännen Stefan kom hit och fick lite frukost innan vi åkte till hans nya lägenhet. Dit kom också tre andra vänner från den husgrupp ,dit vi hör. Det är mycket bättre när man är några fler, som hjälps åt med sysslorna. Så mycket mera blir gjort då. Vi valde ut lämpliga sysselsättningar för oss var och en och satte igång. Nu blir det lättare för Stefan att komma till rätta i sin nya , fina lägenhet.Han mår så bra nu. För tre år sedan gick han Alphakursen i kyrkan. Han mådde mycket dåligt med ångest och sömnproblem. Tre sorters lugnande tabletter hade han ätit en längre tid. Han talade otydligt, var tyst och sluten, gick i terapi och skrattade inte. Han visste inte så mycket om vad det står i Bibeln så jag fick då en ide´att vi tillsammans skulle läsa Barnens Bibel, som har samma innehåll som vanliga Bibeln, men på ett enklare språk. Vid mitt köksbord fikade vi och läste och bad till Gud. Han blev en trogen gudstjänstbesökare och var angelägen om att ta emot förbön av vänner i kyrkan. Han önskade att Gud skulle ta bort hans svåra ångest.
Hur är det i dag? Gud har tagit bort all ångest, inga lugnande tabletter behövs längre. Han sover bra,han är glad och pratar, talar tydligt, behöver ingen psykvård och nu har han en fin lägenhet, billigare än den förra. Han är fortfarande arbetslös men ser hur Gud undan för undan förser honom med det han behöver. Gud är god.Alla,som sett vad Gud gjort i hans liv gläds och tackar Gud, som aldrig sviker den som tyr sig till Honom. Till dig som läser detta säger jag: "Prova! Du kommer aldrig att ångra dig." 


År 1967. Den 12 maj åkte vi som familj hem till Högskulla för att fira både pingst och mammas födelsedag. Kusinerna från Växjö kom också dit med sina föräldrar. Som vanligt hade vi en fin helg tillsammans hos mamma. Sedan började "efterkalasen" med gäster varenda dag.Att mamma fyllde vanliga 68 år spelade ingen roll. Hennes födelsedagar var alltid "stora" dagar med efterföljande uppvaktning och kalas.
Sedan var det likadant hela våren och sommaren. IngaBrittas vänner fortsatte att komma fast IngaBritta inte fanns i Sverige. Alla var alltid lika välkomna.Besök av vänner varvades med mottagning och avsked av sommargäster från midsommar och hela sommaren. Det var en god inkomstkälla för mamma. En del av dessa sommargäster kom senare och hälsade på som vänner.

Till midsommar detta år kom alla barn och barnbarn hem, skriver mamma. Jag skjutsade Georg till Mariannelund där han skulle vara med på något läger. Jag hade en del av barnen med på resan. Några dagar senare hämtade jag Georg och vi båda fortsatte till Karlstad på bröllop, där Georg var vigselförrättare.
Åter till  Högskulla där vi stannade till den 4 juli då hela familjen åkte till Örebro,för att några dagar senare åka ut på Europafärd.Sven var redan där, med en grupp ungdomar från Örebro och Sven Alverlin från Örebromissionen, som ledare.De besökte Paris och andra platser i Frankrike, då de bl.a hälsade på hos en missionärsfamilj.Meningen var att vi skulle mötas någonstans då de var  på hemväg och  förenas med Sven
 för att sedan fortsätta vår familjeresa.
 

Måste nog samla mig inför nästa berättelse om denna vår resa. När jag nu betänker skillnaden på dagens resor mot resorna på den tiden så bara undrar jag hur i all världen det gick till.
Men till detta återkommer jag,som sagt.
Nu får jag säga God Natt och tack för att ni läser. Det är roligt att skriva när jag vet det. Gud är god.

I dag Kyrkobesök.Med intressant besök av präst från Lysekil.År 2013.

Joodå, i dag blev det besök i kyrkan  Är så glad att jag känner mig bättre och bättre.Nu har det gått sex veckor och det är ungefär den tid det brukar ta för att jag ska bli bra från förkylningar. Allt är i sin ordning och jag är tacksam.
Fick skjuts både till och från kyrkan. Vad kan man mer begära!!!!

I går hämtades jag till en trevlig födelsedagsfest, då hustrun till ett av mina barnbarn firade sin 31årsdag. Vi åt på en libanesisk restaurang och jag njöt av den goda maten, som påminner mycket om maten man får i Jerusalem. Det är bara det att jag äter alldeles för mycket av det goda.Men man mår bra av den  annorlunda kosten. Roligt är ju också att träffa personalen som, åtminstone till en del, är från Mellanöstern,när man har Kerstin i sällskap och hon tilltalar dem på arabiska. De tittar på henne:"Kan du arabiska?" Joodå, det sitter kvar fast det är flera år sedan hon bodde i Palestina

Märkligt med språk. De bara finns där även om man inte talat det på ett antal år.Det är som att cykla, köra bil eller simma.
På Nyheterna i dag kan man höra om en förfärlig brand i Brasilien. Inte så långt från Porto Alegre där min syster IngaBritta hade sitt pojkhem.I en nöjeslokal med många människor omkom mer än 200 människor.
Så tragiskt! Berodde tydligen på flera olyckliga omständigheter.

I min förra blogg berättade jag den glada nyheten att Sven, Kerstin och Ulla  fick  en lillasyster, som fick sitt namn efter Georgs mor, Elsa, Maria, av kompisar kallad ElsaMaja. Georgs mor dog när han föddes.

När jag i dag pratade med Ulla påminde hon mig om hur Kerstin och hon i mycket god tid ordnade med kläder,salva, puder, blöjor m.m.Allt i prydliga högar i ett för ändamålet avdelat skåp. Den flätade babykorgen ställdes framför det låga, men mycket stora, fönstret i deras rum, bäddad och klar.  Dockpojken Jan fick ligga i den de sista väntans veckorna. Att fönstret var så lågt gjorde att förbipasserande kunde se in och Ullas stolthet nådde sin kulmen.
Nu blev det ju ingen lillebror, men en lillasyster var lika välkommen. Ulla berättade att hon, under den tid hon ensam fick stå för bönerna till Gud med önskan om en lillebror, hade för vana att innan hon åt upp en pepparkaka , som vanligt knackade den i tre delar för då fick man önska något och den önskan skulle absolut gå i uppfyllelse. Hon var så inne i detta så lång tid efter lillasysters ankomst fortsatte hon med detta, av bara farten!

Nu var det ju så att jag hade i september månad börjat på Folkhögskolan och det var ju en aning bekymmersamt till en början 
Elsemarie föddes den 12 januari och skolan hade nyss börjat efter jullovet.Jag vill minnas att jag redan efter tre veckor åter var i skolan.Under tiden på BB hade jag haft det stora nöjet att plugga matte och den första dagen jag var på skolan var en lördag, då vi hade provräkning. Vanliga skolor hade fritt på lördagar så Elsemarie var i gott förvar hos syskonen. Rektorn, som också var mattelärare, såg att jag var klar och kom till min bänk och konstaterade att jag hade rätt på alla tal och sa till mig att gå hem till Elsemarie. Provräkningen var lördagens enda lektion.

Så blev det februari och den åttonde kom mamma på besök. Elsemarie och jag mötte vid tåget.
Från den stunden var kärleken dem emellan oåterkallelig.
Nu blev det lättare för mig att vara med i skolan. För den månatliga ersättningen gällde att om man var frånvarande räknades den, eller de dagarna bort men å andra sidan räckte det med att vara närvarande bara en enda timme på en dag , för att lön skulle utgå. Naturligtvis såg jag till att vara med åtminstone en eller ett par timmar dagligen. Jag läste medan jag ammade och gick till skrivningarna och klarade mig bra. Nu skötte mamma hemmet. Tvätten fixade Georg, som vanligt. Sköta maskiner ,det är roligt, det, och han manglade också.
Den19 februari tog mamma tåget till Södertälje, för att var hos Christer medan föräldrarna åkte till Kanarieöarna för semester. I mors dagbok står det att Christer fått körkort den 24 februari."Ute och åker i kväll."Nästa dag kom en kusin till Christer på besök. "Pojkarna åkt till Mörkö och stannar där i natt". Tänka sig så roligt det måste ha varit för Christer att kunna ta en åktur.
Den 2 mars återvände hon till Örebro och glad var jag. Mamma skötte allt och jag kunde vara i skolan. Passade in amning och lektioner. Jag stortrivdes.
Mamma stannade till den 22 mars. Sedan blev det dagmamma som gällde. Frun till Georgs nära arbetskamrat Erik tog hand om lillan och på lunchrasten åkte jag dit och ammade och fick ofta lunch där. På skolan hade man överseende med att jag var frånvarande ibland och lönen var säkrad eftersom jag såg till att aldrig vara borta en hel dag. Elsemarie låg på sin bädd i en banankartong i baksätet. Morrisen började bli skraltig men rullade fortfarande.

Nu vet jag inte hur mycket jag skrivit men hur som helst så säger jag att detta var allt för i dag. Nu tackar jag Gud för en härlig dag i kyrkan och även här hemma. Jag har det så bra och Gud, Du är bäst! Amen!

Äntligen! Sa Elsemarie.2013.

          I dag minus 10. Ingen sol. Dagen började med att jag fick besök av en invandrarkvinna, en god vän, som jag inte träffat på minst två månader. Nu tog vi god tid på oss och samtalade om livet och hur olika det kan te sig tid efter tid. Isak kände igen min vän och viftade glatt på svansen, innan han tog plats bredvid henne i soffan med huvudet på en liten kudde i hennes knä. Där låg han så nöjd medan vi fikade.

På eftermiddagen kom en annan väninna och fikade. Hon är i den åldern så hon uppskattar kakor, som vi gjorde förr i världen. Trevligt att få bjuda.Vi hade ,som alltid,  en trivsam stund. Hon har bra minne och kan berätta vad hon varit med om på ett levande och medryckande sätt.

En stund efte det att Isak hämtats ringde det på dörren. Där står "Ängeln". Kanske ni minns honom  sedan han bodde här ett par månader i somras medan han letade efter lägenhet. Vi bad till Gud om hjälp och det dröjde inte länge förrän han fick en lägenhet som passade honom och med förstahandskontrakt,trots sin ungdom.Stor glädje!
Jag har saknat honom mycket och blev så glad när han kom hit i kväll. Han har tagit körkort. Har fått en bil av sin mamma och hennes sambo. Han har fått deltidsjobb på en dansskola. Han hade, som vanligt  fina kläder och han mådde så bra. Jag tackar Dig Gud, av hela mitt hjärta att allt löste sig så bra för honom.När han nu har bil kan han komma hit och hälsa på ibland. Han är född i Sverige, men har invandrarbakgrund och han är så fin. Han har en stor plats i mitt hjärta.

Jag hann med några korta samtal och sedan var dagen slut. Nu ska jag lägga mig och läsa en stund innan jag somnar. Vi hörs!
"ÄNTLIGEN!" Det var Elsemaries kommentar i morse, då hon läst gårdagens blogg om sin födelse. Jag har ju bara skrivit om hennes tre syskon och om platser där inte hon har bott, hela tiden jag skrivit. Nu får hon också vara med om att minnas flydda år, även om risken finns att jag ibland återknyter till tiden i Stockholm eller Värmland. Sov gott alla, kära bloggläsare!Gud är god!

Sol i dag också 2013. !967 , så annorlunda det blev!

          Tyvärr har jag ej fått en ny skarivare sedan den förra hastigt strejkade. Därför kan jag ej skanna bilder. Men det händer saker hela tiden och bilderna kan jag väl slänga in i efterhand.
I går var det minus 18, i dag också. I dag har vi haft sol och jag tror att vi hade det i går också. Jag var liten ledsen i går. En och annan tår ville fram. Datum 23 januari. Den dagen samt den 30 januari är speciella dagar för mig. Den 23 träffades Georg och jag för 68 år sedan. Just i går kändes det så vemodigt inom mig och jag längtade så efter min älskade livskamrat. Undrade om han såg mig. Det kändeas nästan så.

På kvällen skulle "Husgruppen" från kyrkan ses hos mig och vi var nio vänner samlade här. Eftersom vi träffas varje vecka så brukar vi inte ha något med oss när vi kommer. Men i går hände det märkliga att EvaLena sa några uppmuntrande ord och lämnade till mig en bukett gula tulpaner.
 Jag talde om för henne vilken dag det var och att Georg varje år vid den här tiden på året köpte gula tulpaner till mig. Så fantastiskt! Och just i år när saknaden efter honom var särskilt stor. Jag tror att vi båda två såg Guds omsorg i denna händelse.Jag blev så uppmuntrad av detta.

Vi hade en fin kväll tillsammans när vi samtalade om söndagens predikan, som vår ledare hade skrivit ut på papper åt oss. Vi började vid kaffebordet och sedan hade vi mycket att samtala om. Vi är trygga med varandra och "vi är alla på väg".

I dag fick jag den försenade julblomman från kyrkan. Förseningen berodde på att jag ej var frisk då och bad att få vänta tills jag mådde bättre. Nu känns det som om det blir bättre för varje dag.

Jag avslutade år 1966 förra gången. Detta år, som gav mitt liv en ny inriktning och jag fick min inkomst från staten samtidigt som jag studerade. Jag var så nöjd.

Att Ulla hade svårt att hålla sig lugn vid fotografering och annars, har vi sett. Hon hade också en bestämd uppfattning om hur hon skulle fylla sitt vuxna liv med innehåll. Hon skulle ha många barn och vara hemmafru.
När vi kom till Örebro stannade hon ute på gården när hon kom från skolan för att jag skulle ropa in henne och alla  skulle då se att hon minsann hade en mamma som var hemma. Hon hade ju aldrig varit med om det.
När hon var fyra år började hon prata om att hon ville ha en lillebror. Denna önskan blev allt intensivare . I affären sålde vi ju också leksaker och en dag fick vi hem en stor docka, som såg ut som en "lillebror" så när
hon fyllde ,jag tror det var 6 år, så fick hon denna dockpojke i present. Fotot från födelsedagen kommer senare. Han fick heta Jan och nu trodde vi att det skulle bli slut på tjatet om en lillebror. Oj, vilken skötsel denna docka fick. "Mamma kan du passa Jan medan jag går ut? Om han vaknar så säg bara vysj vysj så somnar han igen." Hon levde verkligen i en mammaroll!

Men något slut på önskan om en lillebror blev det inte, även om den något bleknade med åren, som följde.
En dag sa hon:" Mamma , kan du hjälpa mig att be till Gud om en lillebror?" "Nej vet du Ulla, det räcker med dej. Jag vill inte det." Då var det inte långt till tårarna. " Men varför det? Jag har pratat med pappa, neej. Jag har pratat med Kerstin. Neej. Inte hon heller. Jag har pratat med Sven .Inte han heller vill. Ingen vill ha en
lillebror." Det gick en tid och vi tänkte ej mera på det.Trodde att nu hade hon fattat.
En kväll när vi hade avslutat vår aftonbön  sa hon: "Du mamma, säg efter mej nu! Käre Jesus gör så att...
Det står i Bibeln att om TVÅ ber om en sak, då får man det så jag tänkte att....."  "Ulla,jag vet vad du tänker och jag vet att det står så, men jag orkar inte med att ha en lillebror också. Det räcker med dej."
Alltså ingen hjälp i bön från någon, trots att hon bedyrade att det inte var frågan om att JAG skulle ha några besvär med detta barn. Nej, hon skulle ta hand om skötseln. Hon fortsatte att be själv. För mig var det fullt tillräckligt med de tre vi hade. Affären krävde ju också det mesta av min tid. Men visst, det står  att "den som ber, han får." Genom att vi läste Barnens Bibel för våra barn och att de gick i Söndagsskolan hade de fått vetskap om en hel del av Bibelns budskap.

År 1966 fyllde Ulla 12 år och bönerna om en lillebror hade nog vid det laget blivit  färre. "
Affären såldes, jag tror det var i september, så nu var i alla fall det hindret borta.

Så hände det. Den 12 januari 1967, två dagar innan Georg skulle iväg på en 2 veckors resa, fick vi ta emot Elsemarie Första gången Georg fick tillåtelse att vara med vid ett av sina barns födelse. En stor upplevelse. När Elsemarie och jag lämnade BB på RSÖ kom en av våra vänner och hämtade oss. Det var inte tal om någon pappaledighet på den tiden. Men vi var nog ganska härdade att ta dagarna som de kom och storasyskonen fanns ju därhemma och tog emot oss. Vet ej om de två äldsta var så förtjusta över att få en lillasyster, men ett litet barns ankomst för alltid på något sätt glädje med sig. Naturligtvis hade vi, medan vi hade affären kvar, försett osss med allt en baby behövde.Vi hade ju allt. Barnvagn och babykorg kom också från den egna affären. 
Mamma visste ingenting. På kvällen när Elsemarie var född ringde Kerstin till mormor. " Sätt dig på en stol ska jag tala om något för dig. Mamma har fått en flicka i kväll." Mamma svarade: "En till att köpa julklapp åt."( Småländska). I mammas dagbok stårdet:" Ruth fått en flicka i kväll. Stackars barn och barnbarn."

Hon var aldrig glad när vi fick våra barn, men det dröjde inte länge förrän hon älskade dem av hela sitt hjärta, vilket både barnen och vi föräldrar så starkt kände. Jag tror att hon tänkte på hur jobbigt det var på den tiden när hennes egna barn föddes och ville inte att vi skulle ha det så.

Inte var det lika jobbigt att ha en baby när det fanns två storasystrar. De andra tre hade ju kommit inom loppet av fyra år och det var en viss skillnad.
Men nu börjar det rycka i ögonlocken. I morgon kommer en väninna och dricker morgonkaffe klockan nio.
 Nu säger jag GodNatt till er alla. Sov gott! Vi har en Gud som älskar oss och vakar över oss.Han är vår Far.

SOL,SOL, strålande sol 2013.Örebro 1966.

           What a day! Solen strålar och det är minus 10. Planerat för dagen var, att mina två väninnor, som jag då och då träffar för lunch och umgänge, följt av  fina samtal resten av dagen, i dag skulle vara mina gäster.
Rotmos skulle det bli i dag var det tänkt. Men förkylning m.m. gjorde att jag i morse fick återbud så nu har vi det roliga kvar till en annan dag. Förmiddagskaffebesök fick jag i alla fall när barnbarnets hustru , med deras lille son Anton kom hit, sedan de lämnat storasyster på dagis.Jag älskar dessa bsök och bjöd på hembakat matbröd med smör och ost till kaffet.Allt efter egen önskan. Den mamman älskar kakor men avstår i dag.

Efter besöket tog Isak och jag en promenad i det vackra vintervädret. Första promenaden på länge för min del.Det knastrade när man gick på den lagom snöiga trottoaren och mina tankar gick till barndomens kalla vintrar med 20-30 minusgrader på 40-talet, då det också knastrade under fotsulorna i den vita snön.

Jag förflyttar mig till år 1966 i Örebro. Att affären till slut blev såld var bra för det hade varit ett besvärligt år med detta åkande, för att inte tala om hur svårt det är att sköta en rörelse på avstånd.
Att söka ett arbete var för mig nödvändigt. Det var ont om lärare och jag fick genom lärarförmedlingen ett par kortare vikariat.

En kväll skulle jag hämta Ulla hos en kompis i nästa trappuppgång. Jag hade ej träffat föräldrarna tidigare, men nu kom vi att prata en del. De var,liksom vi, inflyttade från annan del av landet. Mannen studerade ,minns ej till vad. Jag berättade om att jag gärna ville bli lärare och om vår affärsförsäljning och flytt.
Han uppmanade mig att ,som han själv gjort, gå till en yrkesvägledare på Arbetsförmedlingen. Jag fick chefens namn och ett "lycka till". Ringde och fick tid för samtal hos denne trevlige man, som väl förstod min önskan och föreslog en resa till AF i Västerås där jag skulle testas tillsammans med andra.

En dag satt jag på tåget till Västerås. Sov över hos Marianne,vår tidigare barnflicka, och hennes fina man för att klockan åtta nästa morgon infinna mig på  Arbetsörmedlingen. Tillsammans var vi åtta personer,som satt där.
Jag har inga klara minnen av precis varje delprov, men tyckte att det var roligt. Ett par prov minns jag dock mycket väl och om dessa ska jag berätta. Det satt en person " i katedern" och kollade oss under de få minuter varje prov fick ta och sedan delades det ut nya papper undan för undan. Vid något tillfälle  fick man möta en psykolog, tror jag det var och då fick man några olika bilder för att sätta samman till en "berättelse", vilket beredde mig med min medfödda fantasi ett stort nöje. Det prov jag minns allra bäst var dock när ledaren  delade ut var sin låda, med åtta fack i varje, till oss var och en. Det hade med teknik att göra och eftersom jag är medveten om min oförmåga i den vägen, så bestämde jag mig genast för att inte befatta mig med denna utan bara sitta av tiden. Efter en stund kom ledaren till mig och frågade viskande varför jag ej gjorde något. Jag viskade tillbaka att jag varken kunde eller ville.De andra hade redan fått klockor att ringa och satt ihop andra saker, medan det bubblade av skratt inom mig, när jag iakttog dem.Jag var trygg i min situation att inget kunna i den vägen.Visste  att jag hade andra kvalifikationer, som kanske inte de hade.
I första facket låg en packning till en kran och ledaren frågade om jag visste vad det var. Jag svarade rätt och hon sa att jag skulle sätta i den så att "jag skulle få NÅGON poäng", varpå mitt svar blev att jag inga poäng ville ha.
Efter två dagars manglande kom jag, med svår huvudvärk, åter hem till barnen.Glad och förväntansfull.
Och tacksam till Gud för Hans omsorg. Han sviker aldrig.
Nu skulle jag få träffa mannen på AF i Örebro. Då fick jag veta att det från Västerås hade meddelats att " ett flertal yrken står till hennes förfogande, dock bör hon avhålla sig från tekniska sådana". Minns nu att proven i teknik också omfattade att på ett papper hantera kugghjuls gång o.s.v., vilket naturligtvis gav samma dåliga resultat. I övrigt hade det gått bra.I matematik låg jag bättre till än förväntat.

Allt detta ledde till att jag fick börja på Kävesta Folkhögskolas filial på Järnvägsgatan,viket var rena önskedrömmen. Studera och ha betalt för det!  Hösten gick och jag trivdes. Mamma hade jag inte träffat sedan vi var där i påsk och under hela sommaren hade vi inte varit i Figeholm.
I Örebro hade vi en del gäster, särskilt i juni vid årsmötesdags och så förstås den alltid välbesökta höstkonferensen, då "hela landet" samlades i Örebro och många vänner gästade hos oss. Mamma firade julen i Växjö och fick på Nyårsdagen skjuts hem till Högskulla.Denna jul fanns inte Stina i Örebro och våra vänner Jakobssons var hos vännerna i Enköping, tror jag.
I Örebro var det förstås julkalas lite här och var, som alltid. Vi hade många vänner.

Nu har jag givit en bakgrund till nästa år då nya, märkliga, saker händer  i vår familj. 
En skön kväll önskar jag er alla!

Jag måste tala om att mamma denna höst fick vatten, avlopp och vc indraget i sin stuga. Hon hade då bott där i 35 år och burit vatten i två hinkar uppför trädgårdsbacken.När inte pappa var hemma och innan vi barn var tillräckligt stora för att hjälpa till. Hon fick också sitt första kylskåp.
När det gällde vatten och avlopp fanns ett lån att söka. Det löpte räntefritt i 10 år och med 10 % avskrivning pr år , sedan var det klart.Mamma levde sedan i 24 år ytterligare.

Ingen skrivare, ingen träning,ingen sol,2013.Åter till 1966.

         Minus 7 grader, och solen uteblev,trots TV löftet. Förberedde lunchen.Potatismos och stekt strömming. Hade fisken varit köpt i Örebro, skulle jag ej skrivit om den. Men den var sååååå god för den kom från min barndoms sjö, Östersjön. Jag har tidigare berättat om vår snälle fiskargranne,boende i samma hus som vi på den tiden och all fisk vi fick. Nu är en av hans döttrar, boende utanför Oskarshamn, fiskarhustru, och min syster Stina åker dit och köper nyupptagen strömming, lägger i vatten,  fryser ner och så har jag möjlighet att någon gång ha tillfälle att få ta del av denna läckerhet.

Arbetslusten försvann med förkylningens ankomst för en månad sedan och jag väntar ständigt på att den på nytt ska infinna sig.

Åter till år 1966. Den 27 februari var jag i Stockholm och vinkade av Stina när hon i  Frihamnen gick ombord på MS Peru, med destination Buenos Aires. Grått och dimmigtvar vädret. Tre passagerare åkte med från Stockholm. Lasten bestod i övrigt av pappersprodukter.

Jag minns hur ledsen jag var när jag tog tåget tillbaka till Örebro. Vi hade ganska ofta haft besök av Stina och saknaden skulle bli stor.
Eftersom Stina skrev dagbok, så går det att se hur den långa resan fortlöpte.Den 19 mars blev hon av Överstyrman uppkallad till kommandobryggan för att se hamninloppet och "Limhamnsgubben".
Där, på berget Corcovado, står den berömda Kristusstatyn,38 meter hög. Huvudet väger 6 ton. Hon undrade varifrån ordet Limhamnsgubben kom. Jo, statyn är gjord av cement från Limhamn i Skåne.
Båten var ju på väg till Buenos Aires och gick ej in i hamnen i Rio de Janeiro, som då var Brasiliens huvudstad.Passagerarna hämtades med en mindre båt in till hamnen.IngaBritta hade åkt dit för att möta.Efter ett par dagars uppehåll i Rio tog de flyg till Porto Alegre.
På IngaBrittas pojkhem fanns nu en blåsorkester och de spelade på Stinas välkomstmöte.
I mammas dagbok står det att mamma den 2 maj fått brev från Stina.

I Örebro hade barnen funnit sig tillrätta i sina olika skolor. En dag på våren hade vi besök från Lesjöfors då Ullas klass gjorde en liten skolresa för att hälsa på. Efter utflykter i stan följde alla med hem till oss, där jag bjöd på korv och mos.Roligt för oss alla att få träffas igen.
När sommarlovet kom åkte jag till Lesjöfors för att ta hand om affären.Jag bodde i Saron.Nu fortsatte förhandlingar, som pågått lång tid,om försäljning av affären. Två målare, som jobbade tillsammans ville köpa.
Till slut skrevs erforderliga papper på och Georg och jag var med vid inventeringen och så   var vi Örebroare på riktigt.
Den sommaren hade Örebromissionen ett läger för ungdomsledare i Sälen och Georg var där en hel vecka. Barnen och jag var med ett par dagar på slutet innan vi, hela familjen åkte till Norge för en veckas semester.
Våra släktingar bodde i en villa i Kristiansand dit vi såsmåningom anlände med en bil som ej fungerade tillfredsställande. På grund av detta blev vi kvar där hela semesterveckan, för reservdelar måste skickas efter från Sverige och det tog sin tid. Vi hade en fin vecka i deras stora , fina, villa med utsikt över inloppet till stan.
I slutet av September var jag i Lesjöfors för att slutföra arbetet med affären. Jag bodde hos vår affärsgranne,som övertagit vår villa och jag hade den 30 September bott där min sista natt för att samma dag för gott återvända till Örebro. Gunnar, mannen i huset,var på sjukhuset i Karlstad sedan några dagar.Denna morgon ringde de från sjukhuset och meddelade att Gunnar avlidit. Han var bara drygt 50 år. Jag kan aldrig glömma den stunden.Karin ordnade med hjälp till sin affär och jag stannade till sen eftermiddag, då jag omtöcknad åkte till Örebro. Vi hade varit affärsgrannar sedan 1954 och haft mycket roligt tillsammans.
Deras son bor nu i "vår" villa i Lesjöfors.

Min tillvaro kom att ändras påtagligt detta år.Därom berättar jag nästa gång.Tur att man vet så lite i förväg, ibland. Å andra sidan kanske man hade haft glädje av att veta lite mer, ibland.
I morse läste jag ett ord,som jag nu ger vidare:"Jag lyfter mina ögon upp till bergen.Varifrån skall min hjälp komma?Min hjälp kommer från Herren, som har gjort Himmel och jord. Herren är den som bevarar dig Han är ditt skydd på din högra sida." Amen.Gud sviker aldrig.

Solen kom en lördag 2013. År 1966.

             Minus 15 grader och grått. Först. Men klockan 11.45 kom den efterlängtade solen. Stannade hela dagen och ska (peppar, peppar, ta i trä) fortsätta med detta nästan hela veckan. Kallt ska det också vara. Men nu har jag bestämt mig. I valet mellan att gilla kyla och sol eller varmt och grått så har jag efter alla grå dagar valt att gilla solen.Och därmed också kylan. Jag kan sitta inne och titta ut genom fönstret på solen. Har jag bara broddar som är bra kan jag gå ut också. Med varma kläder.
Men det grå har vi haft nog av denna månad. Så nu ska vi njuta av solen!
Dagen har varit lugn. Inga telefonsamtal, inga besök, men eftersom jag är lite hängig fortfarande så har jag varit nöjd. Fick i morse ett meddelande från en nybliven vän i Värmland.Det gladde mig mycket. Hon var då vi bodde i Lesjöfors en liten tjej, som tillsammans med sin familj var med i Saron och vi träffades ofta i olika sammanhang. De bosatte sig senare i Kumla och jag minns, när de flyttat, hur tomt det blev efter dem.

I mitt förra inlägg berättade jag om ankomsten till Örebro . I Filadelfia fanns familjerna Berntsson, f.ö. med en dotter född samma dag, som vår Ulla, Fam. Sturve, Westling, två familjer Eriksson, Lundekvam, Gagnert,Gustavsson, Hammarsten,Alverlin, Bergenbrant m. fl. Alla dessa hade ungdomar i samma ålder som våra. Oscar Stenberg och Bengt Jönsson var pastorer och Greta Lennqvist församlingssyster, alltid klädd i sin uniform och ständigt beredd att rycka in i olika sammanhang. Hennes syster Ruth och hon bodde i en villa,där de hade var sin lägenhet. Familjen Westling och vi umgicks mycket med dem. Dit kunde man komma när som helst och alltid var man välkommen. Många kvällar åkte vi dit tillsammans för en pratstund och  en bit kvällsmat. De flyttade senare till en fin lägenhet på Storgatan och besöken blev färre.
Georg och Erik Westling hade liknande uppgifter i tjänsten och reste en del tillsammans, men båda hade också en del dagar på expeditionen i Örebro.

Att min syster Stina fanns i stan var något vi, och särskilt jag, uppskattade. Aldrig tidigare, och inte senare, än detta halvår 1965 har jag haft förmånen att ha en syster i närheten.Men nu var det snart dags för henne att resa till det land och den uppgift, som hon planerat för i flera år.
Nu skulle mamma snart ha Stina också i Brasilien.Det skulle bli svårt för henne, särskilt i början. Vi får komma ihåg att det var ett stort uppbrott på den tiden, när någon skulle företa en så lång resa.Endast brevskrivning gällde för att uppehålla kontakten med hemlandet.

Nu hade dock kusinerna och deras föräldrar flyttat från Olofström till Växjö, så de fanns i alla fall i Småland.
Den 30 januari åkte mamma till dem i Växjö och stannade till den 8 mars, då hon tog tåget till oss i Örebro.
Den 26 febr står det i dagboken:"Stina ringt och sagt adjö för sista gången." 
Hos oss i Örebro stannade hon till 21 mars och då var det lättare för henne att efter så lång bortavaro komma hem till sitt eget igen.Och tanken på Stinas resa hade tonats ner något.Nu började det som vanligt med besök här och där varje dag.Grannarna var förstås kärt att återse.Familjen i Mederhult fanns, som alltid och våren var på väg.

Till påsk, i början av april, kom både vi och familjen från Växjö hem till mamma och vi hade en fin helg,  tillsammans. Inte minst uppskattat av kusinerna, som gillade att träffas.

För min del blev det då och då en resa, för några dagar, till Lesjöfors. Ibland hade Georg jobb i Örebro och jag försökte passa in mina besök i affären efter det. Någon gång var Sven, Kerstin och Ulla ensamma. De två veckor mamma var hos oss passade jag på att åka. Vintern var mycket kall och jag minns vid ett tillfälle att värmen strejkade i den lilla morrisen och hur jag stelfrusen stannade i Grythyttan och köpte kaffe på ett cafe´ medan jag värmde mig. Väl framme i Lesjöfors var ju bilproblemen lösta för där fanns den fantastiska Sven Nygren, pappa till vår barnflicka Marianne. Så många gånger han hjäålpte oss och mig.    

Känns som om jag kan tänka mig att avsluta nu för att fortsätta nästa inlägg.
 Nu publicerar jag.Måste nog lägga mig.
.Så känns det. Sov gott alla bloggläsare! Gud är god och Hans kärlek gränslös. Tack Gud!

Manskören , Korskyrkan omkr år 1950.

Ännu en Ipadlektion 2013.

Eftersom jag envisas med att ständigt redovisa köldgrader och grå dagar så har denna dag, med några få minuters undantag, på morgonen, då solen log för ett ögonblick, varit likadan som de senaste. OK!

Jag hade glatt mig åt besök från Nora i dag, men kände i går kväll att det inte var så bra med orken som jag trodde, så vi fick skjuta upp besöket en vecka. Tobias och jag hann med att vara tillsammans en stund innan han åkte till Sandviken för fotbollscup. Den stunden tog jag vara på. Ytterligare undervisning om min nya Ipad allteftersom frågor uttalades. För alla fanns det svar.Jag skrev och skrev allt som jag lärt mig, innan han gav sig iväg och jag blev hemskjutsad,för att få en lugn och skön kväll.

Linn och Sebastian har i dag hämtat en liten hundvalp. Linn stod ej ut med att vara så långt från Isak och Sebastian har ju redan Felton, en grön fågel, som nu får konkurrens.   Frank, som visst den lilla hunden ska heta får väl ha roligt med Isak när de träffas men det blir tyvärr ej så ofta , på grund av de många milen.
Den lilla vovven kommer att bli väl omhändertagen. Ingen tvekan om det!
Nu tänker jag avsluta mitt lilla inlägg för i dag och önskar er alla en fin kväll! Gud är god och önskar att få ha en relation med var och en av oss.AMEN!

Gick alltså inte så bra.

Thea och Lasse trivs tillsammans. Jul 2012

Lättjan tar överhanden 2013. Tankar bakåt i tiden.

           Grått och minus 5 i dag också. Ingen omväxling.
Dagen började med ett meddelande om att Isak skulle till veterinären för att få klorna omsedda, så han skulle komma senare i dag. Strax därefter ringde min vän Stefan och sa att han skulle åka till veterinären med sin sjuka katt, som i morse gick in i sin transportbur, som om han bad om att få ett slut på sina plågor. Det var inte lätt för Stefan att åka iväg, men det var oundvikligt. Att mista ett sällskapsdjur är som att mista en familjemedlem. Saknaden blir så stor.

Jag har inte en gnutta av arbetslust i dag och därför skriver jag nu på dagtid. Att skriva är roligt och kräver ej så mycket. F.ö. så hoppas jag att energin är på väg och det vore en god sak. Annars får jag skriva som mamma:" I dag gjort ingenting".

Jag sitter här och tänker på flytten från Stockholm till Kil,som gjorde att vi kom långt bort från våra familjer.
Flytten till Lesjöfors, 3 år senare och alla år vi bodde där. Det blir att leva ett mer intensivt liv när barnen börjar skolan och nu var det den s.k. Enhetsskolan som skulle provas och just Lesjöfors blev en av "försöksskolorna"Inte hade jag varit med om "föräldramöten" under min skoltid men nu blev vi kallade till sådana och det bildades också "Skolföreningar" i skola efter skola. Vi valde en representant för vår skola. Ser henne framför mig men minns ej namnet. Hennes vackra dotter var med bland juniorerna i Saron, där jag var en av ledarna. Nu blev denna mamma skickad för att träffa ombud från andra skolor och kom sedan åter med diverse upplysningar om hur det hela skulle fungera. Det utsågs också klassförädrar i varje klass, med ansvar för föräldramötena.
Samhället växte alltmer, villor byggdes "uppåt Höjda". ATP diskuterades livligt och blev snart en verklighet.
Vi köpte bil,  tvättmaskin, piano, TV, frysskåp,byggde villa. Allt detta på plussidan. På minussidan fanns Kerstins hjärnhinneinflammation, som hon dock genom Guds nåd klarade så bra. Tänker på hur engagerade alla i samhället var, och alla böner som uppsändes till Gud i de dagarna. Tack Gud för detta bönesvar. Nu är hon Distriktssköterska, gift med en bra man. De har tre söner och några fina barnbarn.

På minussidan Georgs långa sjukdomstid och andra bekymmer under några år.Dock fick  allt ett gott slut och när jag tänker på detta och allt gott vi fått samt hur Gud aldrig svikit utan ständigt stått vid vår sida till hjälp dag efter dag, fast jag nog tyckt att Han varit väl långsam ibland, så fylls jag av tacksamhet  Jag tror att Han  vill lära oss att se att Han är trofast och att Han aldrig kommer för sent.Ett liv tillsammans med Gud är ett spännande och äventyrligt  liv och jag är så tacksam för Hans makt att gripa in när vår egen förmåga tagit slut.Gott att ha någon, större, att luta sig emot.

Som jag tidigare nämnt så var ett stort bekymmer att affären ej blev såld innan vi flyttade till Örebro. Vi anställde ett affärsbiträde att förestå det hela och sedan var det för mig att i min lilla morris, som jag fick överta av min syster när hon åkte till Brasilien för andra gången,åka de 12 milen med jämna mellanrum. Naturligtvis inte en önskvärd tillvaro,med en resande man och tre barn i skolan.Men med en god hälsa och en positiv livssyn så funkade det.

Om vi hade många gäster i Lesjöfors så blev det inte färre när vi kommit till Örebro.Vi hade ju redan många vänner där, genom att Georg i flera år haft kontakt med folk involverade i Örebromissionen.Många riksläger där han varit med, ibland också barnen och jag. Vi fick välkomnande besök av flera vänner och när den stora höstkonferensen gick av stapeln,med folk från hela landet hade vi vad man kan kalla öppet hus med många besök, både från Lesjöfors och Stockholm. Roligt var att min syster fanns med oss till både glädje och hjälp.

I mors dagbok ser jag att den 12 december kom mamma, hämtad av Stina i morrisen, till oss i Örebro.Den 14 åkte jag till Lesjöfors, minus 30 grader,för att kolla julhandeln.
Den 18, en lördag, kom jag tillbaka och samma dag åkte Georg och Kerstin till Stockholm för att hämta våra vänner Dagny och Henry. På måndagsmorgonen åkte jag till Lesjöfors igen.På torsdagen, dagen före julafton kom jag, Ulla och Georg hem (vet ej var de varit).Allt enl. mors dagbok.
Men då var allt klart därhemma. Stina, mamma, Dagny och Henry hade bakat ,stekt köttbullar, lagt in sill m.m. Vad kan man mera önska? Nu kan man undra hur alla fick plats. Alla, utom Stina, som hade egen bostad på sjukhuset. Men det gick bra och vi hade en fin julhelg tillsammans.
Tre ungdomar varit här i em. står det.Deras föräldrar befann sig i Indien, där de var missionärer. Den äldsta av syskonen var 20 år och de tre bodde tillsammans. Senare på kvällen gästade de en annan familj.
Fortsättningsvis var det bjudningar hit och dit. Värt att notera är att familjen Flore Liljegren åt middag tillsammans med oss den 30 dec."Med anledning av deras flytt till Örebro i dag", skriver mor.
På Nyårsdagen fick vi besök av farfar med sin nya fru, Elma.
Den 3 jan. var en måndag och då åkte Georg, Sven, Ulla och jag till Lesjöfors. Georg och jag bara över dagen.Sven och Ulla stannade hos kompisar.Dagarna fortsätter med bjudningar hemma och hos vänner.

Den 6 jan. fick vi besök av min bror Helge med Karin och kusin Christer. Mamma följde med dem hem till Mörkö. Nästa dag skjutsade Georg och jag hem Dagny och Henry till Stockholm. På hemvägen hämtade vi mamma, som hade fått massor av kläder och skor till Brasilien. Stina skulle snart iväg dit och alla ville vara med för att ge till barnhemmet och andra i det då fattiga landet. Den 8 åkte jag till Lesjöfors och hämtade Sven och Ulla.Georg jobbade varje dag på expeditionen på ÖM.
Den 13 jan. skjutsade Stina och jag hem mamma till Figeholm. Mamma skriver:" Så är jag åter hemma i mitt omoderna och kalla, men ändå kära hem.Hem hem mitt kära hem, ej finns en plats på jorden så skön som du mitt hem".
Ja, så var det slut med hjälpen från mors dagbok igen. Nu blir det till att minnas i stora drag.
När vi kom till Örebro var ju frågan till vilken församling vi skulle ansluta oss. Det blev Filadelfia,delvis beroende på att barnen hade en del kontakter där och Georgs nära arbetskamrat på ÖM med sin familj tillhörde där. Flera av våra nära vänner fanns också där, så valet blev ganska lätt.

Men nu får jag nog avsluta detta långa inlägg och göra lite annat nyttigt. Ha det bra ! Vi hörs igen!  

Motionscykeln får duga år 2013.Lite mer 1965.

                 Sorgligt nog är det lika grått i dag också men nu har vi i alla fall ny snö så den lyser upp tillvaron.
Ingenting av vikt har hänt så jag går tillbaka till år 1965. Berättade i mitt förra inlägg om vår semestervecka i bl.a. Köpenhamn och Skåne. Roligt att vara tillsammans med barnen. Vi hade försökt att under årens lopp ta ledigt från affären en vecka på sommaren, dock inte alltid. Kortare utflykter och besök i Stockholm och hos kusinerna i Småland fick kompensera den uteblivna semestern. Nu var vi ju lyckligt lottade som hade mormor boende vid havet och dit var vi alltid välkomna. Hennes födelsedag 16 maj missade vi sällan.

Flytten till Örebro försiggick medan Ulla och Kerstin var borta så det var bara Sven som fick vara med när vi gjorde vårt intåg i Varberga, detta stora bostadsområde, som då var under uppbyggnad. Vi fick en lägenhet nära "centrum" , nr 111.Fyra rum och kök. Badrum och separat toalett. Vi var så nöjda.

Nu skulle de börja skolan.Sven hade nog sina planer klara vad gällde hans framtid. Han ville bli musiklärare.
 Detta yrke ansågs dock på den tiden för  mycket osäkert,  varför vi resonerade oss fram till att något annat borde finnas "som säkerhet". Han ansökte om inträde till Örebro Handelsgymnasium och jag kan ej minnas att han var särskilt nervös för det nya, som skulle möta honom.
Annat var det med Kerstin, som skulle börja klass 8 i Grundskolan och det i Gumeliusskolan en god bit från Varberga. Georg och hon cyklade dit flera gånger. Tittade och tänkte. Sista gångerna cyklade hon själv dit för att få veta hur lång tid det skulle ta.

Varbergaskolan fanns ännu inte  men på grund av att Varberga var under uppbyggnad och många barn väntades dit så gjorde man så att de barn, som skulle börja i femman och bodde i Varberga fick börja i en egen klass i Markbackens skola. (Ett bostadsområde i närheten) Från början var det 7 elever i klassen och man fyllde på med Varbergabarn tills de blivit 27 elever och då flyttades hela klassen till Varbergaskolan som då stod klar för att ta emot eleverna från Varberga dit många flyttat in.De flesta familjerna kom från andra orter i Sverige. Alla"nya" blev hänvisade till detta  bostadsområde, som efterhand blev allt större.

Det var nog inte så lätt för flickorna att flytta från trygga Lesjöfors, där alla kände alla och till en stad. För Sven hade det ändå betytt att han hade varit tvungen att lämna Lesjöfors för att gå i gymnasium i Filipstad eller Karlstad.

Jag återkommer nog med tillbakablickar på de elva år vi hade vår hemvist i Lesjöfors och nu har vi också fått kontakt med "Bilder från Lesjöfors" och det väcker många minnen till liv.
Vågade mig inte ut i halkan till träning i dag heller, men cyklar en del här hemma, som kompensation.
Nu tackar jag Dig, Gud för en bra dag och för all Din omsorg. Jag instämmer med sångförfattaren: " Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt." Dag efter dag bär Du oss, Amen!

Ingen träning gör kroppen trött 2013. Lite år 1965

Den här bilden är från  år 1961 då Sven bröt benet i slalombacken och fick gå
med kryckor hela sportlovet och ända till i maj månad. Brottet  var på skenbenet
och jag förstår ej så mycket när det gäller sjukvård, men inser ändå skillnaden mot förr och nu.
Mitt emot vår affär och bostad låg Begravningsbyrån där hunden hörde hemma. Det är Ulla som också är med på bilden.

Nästa två bilder visar Kerstin med den dockvagn hon fick när hon kom hem från sin långa vistelse
på epidemisjukhuset i Karlstad, där hon i sju veckor vårdades för hjärnhinneinflammation, samt en
bild med det lilla postkontoret dit vi körde postsäckarna från järnvägsstation varje morgon,i bakgrunden.
Det kom ett stort modernt postkontor
lite senare. Men det här lilla med sina fack i ett litet rum innanför ytterdörren, där en del hämtade sin post
är det som finns i mitt minne.
Minns också när det var avlöningsdagar och ett par av de kontorsanställda hämtade pengar och fördelade
till de anställda arbetarna. Det var "kalasdagar" för oss också för då blev det tätare mellan kundbesöken.
Jag minns dock en kund, som berättade att den dag hennes man fick lönekuvertet så tog hon fram förra månadens lön, som sparats, och använde de pengarna till nästa avlöning. De hade alltid en månadslön sparade i en byrålåda hemma.
Det var en trygghet att ha det så, tyckte denna kloka husmor.På den tiden var fruarna hemmafruar. Tills en dag en plastfabrik öppnades och en efter en av fruarna fick smak på att arbeta och tjäna egna pengar. Inte
alla på en gång men undan för undan blev det så.

Nu hade vi bestämt oss för att flytta till Örebro där Georg hade sin arbetsplats i Örebromissionen. Han fick
löfte om en lägenhet i ett bostadsområde, som var under uppbyggnad och kom att heta Varberga.
Sven hade nu slutat klass 9 och skulle börja gymnasiet, Kerstin skulle börja högstadiet och Ulla skulle börja i klass 5. Naturligtvis var det pirrigt för dem alla tre att bryta upp från klasskamrater och lärare för att komma till ny skola. I juli månad bar det i alla fall av mot Örebro.Roligt var att min syster Stina sedan ett halvår fanns där.
Det var första och enda gången jag, som vuxen,  haft en syster boende på samma plats som jag och jag gladdes åt detta.

Villan hade vår affärsgranne och hennes man övertagit och det kändes bra. Värre var att affären ej blev såld före flytten. Det vållade oss en del bekymmer. Vi hade nu ökat omsättningen och samhället växte och kundantalet likaså. Tyckte att det var roligt med affären men insåg ju att det bästa för vår familj var att få bo på samma plats som pappa Georg. Dessutom skulle ju våra barn få bättre möjligheter att komma vidare.
Men nu är det dags att säga GodNatt och jag får fortsätta min story i nästa inlägg.
Att det är halt ute hindrar mig från att gå till träningen och det mår jag dåligt av. Motionscykeln får duga så länge. Det är trist med så många grå dagar i sträck. Men någonstans finns solen och Gud är god. 

Ännu en lördag, mörk och grå , men bra ändå.

Yngsta dottern fyller år och jag borde kanske varit där , men fick veta att hennes och två näraliggande födelsedagar inom familjen är planerade att firas senare på året. Vilken fest det månde bliva. Ingen av dessa fyller dock jämna år.

Jag var bjuden till en väninna, 97 år gammal, men det huvudet är det inget fel på. Hon är ung, helt enkelt. Hon och några vänner har tillsammans en s.k. Husgrupp och i dag var jag alltså inbjuden att vara med. Speciellt som jag kände ett par i gruppen, men när jag hört deras namn och känt igen dem har jag ej kunnat komma på i vilket sammanhang vi träffats. Så nu skulle vi alltså i dag återse varandra.Ack så roligt   att se dessa vänner efter så många år. Vi hade många gånger varit med på RIA DORKAS och deras arbete. De hade ett gammalt fotoalbum med sig och jag försäkrar att det var bra roligt att se gamla vänner från sent 80tal Bl.a. Rias dåvarande ledare Håkan Blome` samt den trogne kämpen Uno Andreasson och många fler.
Värdinnan bjöd på smörgåstårta, bullar, kakor och gräddtårta. Intressanta samtal och en stund av bön och tacksägelse innan vi efter flera timmar avslutade en trevlig eftermiddag.

Och nu tänker jag avsluta bloggskrivandet för i kväll. Hade tänkt skanna in ett kort, men skrivaren är fullkomligt död. Om det är för gott eller det finns hopp om tillfrisknande återstår att se.
"När du lägger dig skall intet förskräcka dig, och sedan du lagt dig skall du sova sött. Ordsprb 3:24.

Äntligen fredag. År 2013.Det drar ihop sig till flytt.

       Äntligen fredag står det i annonser i tidningen och man får förslag på god mat man kan köpa för att ha en myskväll i hemmets lugna vrå. Jag blev inbjuden till en sådan men tackade nej för i dag har jag varit så trött och tänker ta kväll tidigt. Den här förkylningen är så konstig. Omväxlande så att säga. Några ganska bra dagar följs av en dålig.
Men vad då? I Australien brinner det eldar  värre än någonsin och på TV sa de nyss att de väntar att det ska bli än värre eftersom temperaturen väntas stiga till 50 grader och risken för fler skogsbränder ökar. Annars rör sig TVnyheterna mest om mord, rån och fängelsestraff.

Fortfarande grå dagar. Fem minus. Halt ute. Står vid staketet och släpper lös kopplet till full längd så Isak får röra på sig lite , och lyfta på benet.
Nu är han hos familjen igen och får långpromenader med ElseMarie varje morgon. Hon har varit borta med sitt jobb ett par dagar men kom hem till sin födelsedag i morgon.

Nu ska jag försöka visa att foto på Färghandeln som vi övertog år 1954,då vi kom till det lilla brukssamhället i Lesjöfors. Unga och orädda. Med erfarenhet av, och goda kunskaper i, branchen grep vi oss verket an. Men "Rom byggdes inte på EN dag", som ordspråket lyder. Detta gällde också för vår nystartade firma men det gick framåt och särskilt när vi efter några år fick annan lokal med ett mycket bättre läge, ökade omsättningen.Det var roligt att möta alla fina kunder och göra allt för att de skulle trivas.
Skönt var också att barnen när de blev stora nog att börja skolan fann sig så bra där och trivdes. De är alla tre så nöjda med det liv de levde i Värmland.Vi hade trevligt med goda vänner och vi tog vara på de möjligheter vi hade, utflykter, längre och kortare resor med bilen, Saronförsamlingen med sång och musik.
"Vilken härlig barndom vi hade", yttrade någon av barnen häromdagen. Gott att höra.Fanns inte orden "mobba" och "stress" på den tiden, eller är det jag som glömt?
I Fil 4: 6-7 står det:"Gör er intet bekymmer utan låt i allting era önskningar bli kunniga inför Gud genom åkallan och bön med tacksägelse. Så skall Guds frid som övergår allt förstånd bevara era hjärtan och tankar i Jesus Kristus. Gamla översättningen men samma löfte, som aldrig sviker. Många gånger fick vi se hur Gud gav oss hjälp steg för steg. Gud sviker aldrig. Under våra år i Lesjöfors lärde vi oss verkligen detta. Innerligt tacksam för allt gott Han ger.

Också grå dagar händer det något bra.2013. Lesjöforsminnen.

         Minus fyra grader och lika mulet som vanligt. Isak kom och viftade på svansen. Han bryr sig inte om vad det är för väder.  Jag var trött efter frukosten, tog min bok och damp ner på soffan. Somnade förstås och väcktes av att Isak for omkring och skällde,värre än vanligt, dansade omkring och viftade på svansen. Precis som om han ville skynda på mig  med öppnandet av dörren. Hans glädje var obeskrivlig när han fick se Kristin, mitt barnbarn, stå på trappan. Det var ganska länge sedan hon var här och han älskar henne av hela sitt lilla hundhjärta.. Hon hade köpt bakelser med sig och medan jag kokade kaffe så tog hon en promenad med Isak. Tack gode Gud att hon kom! Det är halt ute och jag är så rädd för halka (och kyla).

Så trevligt att få spontana besök. Bakelserna från Vasa var superba! Hon vet också vilka favoriter jag har.

När hon gått ringde Anita  Sandström,,född Östell, en gammal vän från tiden i Lesjöfors.Hennes föräldrar Karin och Herman och brodern LarsErik hörde till vår umgängeskrets under våra år i samhället. Nu fick jag fråga en del. Speciellt som jag nyligen gått med i Facebooks Lesjöforsbilder och ser namn på personer, vars föräldrar jag borde känna till.Samtliga lesjöforsare var ju kunder i Färgcentrum och man visste namnen på så gott som alla.Men nu är det barn och barnbarn till dessa som finns på "på nätet."

Värmlänningar är vänliga och snälla , något som i högsta grad förvånade mig när vi kom från Stockholm till Kil. Om man i affären i Stockholm gjorde något fel så blev kunden ofta arg. Så aldrig i Värmland. De var så glada och sa att "det ordnar sig". Kom tillbaka , lika vänliga. Om det är sant, vad den inflyttade Karlsson sa, 
"men det är inte mycket att hålla i handen när man ska dö, vet jag inte men jag tror nog att vi båda var nöjda med bemötandet vi fick under vår tid bland folket.Karlsson flyttade före oss men tror att han fortsatte att bo i Värmland, om än inte i Lesjöfors.

Nu ska jag väl fortsätta där jag slutade för ett tag sedan. Då skolorna i Stockholm hade sportlov år 1965 inbjöd vi barnens kusiner,Georgs brorsbarn, att komma till Lesjöfors för att få en riktig vintersemester. Det vågade vi lova, för snö hade vi alla vintrar och i stora mängder. De kom och stannade den veckan till glädje för oss alla. Vi åkte visserligen ibland till huvudstaden för att hälsa på dem,samt farfar och farmor men för kusinerna att få vara tillsammans en hel vecka var speciellt.

I januari fyllde Sven 15 år, denna födelsedag utan en närvarande pappa. Han var nu i Örebromissionens tjänst och reste omkring i olika kyrkor för att träffa ungdomsledare och ha möten för juniorer. Vi måste nu vänja oss vid detta omväxlande liv, med en resande pappa. Men moster Stina fanns i Örebro och tog tåget till Lfs.så hon fick vara med på festen för Svens på hans sista födelsedag i Lesjöfors.Så roligt att hon kom!
Nu ska jag se om jag kan få in ett foto, som jag hittat i gömmorna.

Jag säger GodNatt och bereder mig på att det kan ta sin tid. Om det överhuvudtaget lyckas annars kommer det nästa blogg." Du vet väl om att du är värdefull,för ingen annan är som du!"

Det lyckades!!! Och snabbt gick det. Kanske har jag knäckt koden?

En förening, men vilken?

Grannen fyller år 2013. Lite Högskulla.på 50talet.

I dag fyller grannen år. Det är numera sed att jag uppvaktar med en Budapestrulle denna dag och i dag blev det några strasskakor också. Jag är så glad att jag känner mig bättre i dag än i går och att jag orkade med att baka. Det tar sin tid att bli frisk vet jag, men för varje dag, som jag orkar med lite mer än dagen innan så blir jag så uppmuntrad. Jag avskyr att ha viljan att göra saker men känna att jag ej orkar.  Dagarna går och jag hinner ej med mig.
Denna dag har tyvärr till stor del upptagits med att försöka få in foton på bloggen. Krångel, krångel. Jag blir så trött men i vissa fall är jag uthållig och på något sätt lyckas jag till sist med det jag vill. Hur, vet jag inte , men om det inte lyckas med ett försök så gör jag ett nytt på ett annat ställe och ibland så!!!

.Översta bilden de tre stugorna i min barndoms by Högskulla vid Östersjön i Kalmar län. Vårt hus närmast
på bilden.På bilden till höger är vår mor Alva i färd med att sälja karameller på torget. Där trivdes hon.
Nedanför berget därhemma lekte barnen medan de väntade på att hon skulle komma hem.  Något gott hade hon alltid med sig och barnen samlades omkring henne för att få en godbit.
På bilden till vänster ser jag Sven och kusinen Christer, medan han bodde kvar i Figeholm. Han flyttade senare med sina föräldrar till Stockholmstrakten.Vilka de övriga är vet jag inte. Någon som vet???
Nu har jag på grund av en del strul suttit ganska länge vid datorn, så nu ska jag ägna mig åt något annat.
Har i alla fall fått till det någorlunda och jag känner mig aningen nöjd, faktiskt. Ha en skön kväll, kära bloggläsare! Vi hörs i morgon , om jag mår lika bra som i dag. "Herren är min Herde. Mig skall intet fattas.  

Lite Högskulla på 30talet

Det här fotot är från 30talet. Min bästis och klasskamrat Britt och jag står längst upp.
Sedan från vänster Bertil,IngaMaj, Gunvor,Margareta,Stina och Rune. Samtliga utom min kompis Britt
bodde i Högskulla. Där fanns några fler barn men alla fanns väl inte tillstädes när en person med kamera uppenbarade sig den där söndagseftermiddagen.Vår egen lilla Bullerby,där vi mådde gott i vår barndom.

Klicka på bilden för att få den större!

Å dessa barnbarn och datorn 2013.

Dagen började rätt bra med minus 2 grader och mulet, som dagarna brukar just nu. Måndagar brukar det komma två matgäster. En tredje uteblev men det kompenserades av att en fjärde fick mat men då avhämtning. Huvudsaken är att alla blir mätta och i dag gjorde vi taberas på julskinkan, som åts med potatis och senapssås. Saffranskaka och kaffe till efterrätt.
På eftermiddagen kom Filip, 18åringen som rycker in när det kniper. Jag hadee sänt ett SMS med förfrågan om jag kunde få lite hjälp med att  repetera det jag tidigare lärt och så lite mer.Joodå det är samma pedagogiska takter i honom som i hans mor så jag kunde medan han var här både det ena och det andra.
 Barnbarnen är av oskattbart värde!. Han hade också tillsammans med sin bror, som julklapp, givit mig en grej att sätta på bordet och där kunna se foton som jag tagit med kameran.Nu fick jag hjälp med att fixa den och nu står den på köksbordet och visar foton med 3 sek. mellanrum. Om och om igen. Verkligen roligt.

Nu återstår att se hur mycket av det han lärde mig, som har fastnat i mitt otekniska huvud. Men hans avskedsord klingar ännu som ljuv musik i mina öron." Inga problem, mormor, ring bara så hjälper jag dig pr telefon." Ska nu prova det där med att skicka foto, som har varit, och fortfarande är, ett bekymmer.

Har i dag tänkt lite på de föräldrar som ser fram emot morgondagen då skolan börjar, för att deras barn då får mat där. Låter kanske konstigt men det är faktiskt så för många, särskilt ensamstående  och arbetslösa.
I boken om Levi Petrus, som jag nu har som insomningsläsning, ser jag foton från 30talet, där långa köer i Stockholm är på väg till Pingstkyrkans bespisningslokaler, värmestugor och övernattningshärbärgen. Pengar till detta samlades in av församlingens medlemmar och många av dem var engagerade i denna verksamhet.

Eftersom Isak kommer i morgon bittida så vill jag vara utsövd när jag tar emot honom och tänker därför gå till vila i skaplig tid i kväll.Betyder att jag nu publicerar det skrivna . Ska försöka sända ett par gamla foton också. Hur jag lyckas, eller misslyckas, med detta återstår att se.En God Natt önskar jag er. Gud är god.

Trettondagen och jag fick en fin present.2013.

          Hade en inbjudan att äta lunch i Mikaelskyrkan, där man i dag firar 30årsjubileum och de som varit eller är anställda i kyrkan var inbjudna.Jag var under min arbetslöshet på 90talet genom arbetsförmedlingen i 5 månader efter eget önskemål placerad där i det diakonala arbetet.Visst hade det varit roligt att vara med där men f ick också en inbjudan att äta lunch tillsammans med Kerstin och Awad och deras barn och barnbarn.Alltid svårt att samla alla samtidigt så jag valde det senare, Skulle varit tillsammans på juldagen men då orkade jag ej så nu ville jag ta igen det jag då missade. Nästa träff blir med Sven och Maria och efter det går denna annorlunda jul till historien.
Men nu ska ni få veta vilken fin present jag fick. Blev hämtad av Magnus, Lisa och deras lilla Liam,2½ år.
Hos fam. Awad var övriga barn redan samlade. Mikael och AnnaLena med sina barn William, Matilda och Gustav.
Mattias utan sin Katrin eftersom hon jobbade i dag. Kerstin är, som sin bror duktig med att laga god mat. Så också i dag.

När vi ätit kom Matilda, som nu går i trean, med bl.a. den fina presenten som hon själv frambringat. Två A4papper med en på datorn nedtecknad julsaga. Hon vet att jag gillar sagor och vi hade för något år sedan pratat om att jag gärna ville att hon skrev en saga, som skulle vara alldeles min egen.
Jag kan försäkra er, som läser detta, att jag fick mer än jag någonsin kunnat tänka mej.
En underbar saga om en flicka, som satt ensam hemma i köket och väntade på sin mamma, som gått ut för att handla.
 Flickan hade lovat att inte öppna dörren när hon var ensam hemma. Helt plötsligt blev det mörkt i huset," aj nu har en propp gått igen," tänkte flickan. I samma stund bultade det på dörren. När hon tittar ut genom fönstret ser hon att det är tomten som står där. Nu får hon åka med tomten till Nordpolen. " Det är så vackert att sitta där och se sig omkring . Renarnas bjällror klingar så fint." När de är framme i tomtens hus får hon träffa tomtemor, som bjuder på fika. Hon får träffa tomtenissarna i verkstaden och se hur de tillverkar leksaker, som barnen ska få. Skjuts tillbaka får hon också. Men att tala om det här för mamma är ingen ide`för varken hon eller någon annan skulle tro det hon hade att berätta.

Det jag nu har återgivit är bara ett sammandrag.Det rör sig om 2.000 ord hörde jag att hon sa när hennes bror frågade. Jag tar kanske en alltför stor risk när jag utan att fråga återger delar av sagan men upphovsrätten till denna och andra sagor hon har i sina många böcker, tillhör naturligtvis författaren, som ni säkert förstår. Att jag blev jätteglad förstår ni också.

Den goda lunchen avslutades med kaffe och glass. En trevlig dag var tillända och disken lämnade vi åt värdparet att klara av. Jag fick skjuts hem och nu är det dags att sova . Jag är lite bättre i dag och hoppas att det tunga i bröstkorgen ska försvinna. Får se om jag vågar träna lite i morgon. Måste förbättra konditionen.Fem  veckor utan träning är  för mycket. Skulle skrivit lite om 60talet men ni får ursäkta. Jag orkar inte i kväll. Jag återkommer. Önskar er en skön kväll. Gud är god och älskar oss precis som vi är.

Grötfest 2013.Mera från år 1965.

          Grötfesten i kyrkan är ett upskattat inslag. Det börjar med att vi , lite äldre, får en julblomma med personligt besök av någon yngre medlem. På kortet som följer blomman står det en vänlig inbjudan till grötfest någon dag i början av det nya året. Skjuts ordnas.

I dag var det alltså dags. Sång och musik och korta tal förhöjde stämningen. God gröt, smörgåsar med ost och skinka och en stund senare Tårtbuffe´med flera härliga tårtor. Äldrerådet och församlingsledningen stod för kalaset och vårt omsorgspastorspar var som vanligt engagerade. Så skjuts hem till dörren igen. Det här är ett bra tillfälle att träffa vänner som man annars ej ser så ofta.

Nu är det dags att åter förflytta sig bakåt i tiden. Jag tar mammas dagbok till hjälp.Året är 1965.
Den 12 juli kom Ulla och Lena till mormor och stannade  till 14 augusti.Dagen därpå var en söndag och då står det:"En lång ,ledsam dag. Less vid att mina älskade barnbarn åkt hem" Men redan efter en  vecka var båda familjerna där igen. Sune och Georg fixade nytt golv i vedboden och hjälpte mamma med ett och annat. IngaMaj och jag skötte hushållsarbetet. Den 23 aug var mamma ensam igen ock kusinerna hade
 sagt " hej då" till varandra för nu började skolan.
För våra barns del innebar det stora förändringar vad gällde skolan och mycket hade hänt tidigare detta år när det gällde vår familjs framtid. Om detta ska jag berätta nästa gång jag skriver.

Till dess önskar jag er goda dagar och avslutar med en liten vers ur Bibeln:"Jag vet väl vilka tankar jag har för er, säger Herren, nämligen fridens tankar och inte ofärdens,till att ge er en framtid och ett hopp.
Sov gott! Gud är god.

Strödda tankar i början av år 2013.

Detta blir ett litet experiment när jag för första gången skriver min blogg på min IPad! Får se hur det går.Jag trivs nog än så länge bäst med den vanliga men Paden har ju den fördelen att jag kan ta och sända foton, vilket jag skulle lära mig i eftermiddag men tyvärr missade jag att skriva ned anvisningarna på anteckningsblocket och nu är familjen på kalas så jag kan ej störa med att ringa. Går till min gamla vanliga och fortsätter där. Sedan kan jag sitta här och träna på att skicka foton utan att blanda in bloggen.
Men jag lyckades faktiskt ta en bild och skicka med på förra bloggen. Bara det att jag glömt hur jag gjorde!
Nu är jag på min vanliga dator, som jag fortfarande känner mig mest hemma med men ska nog lära mig min Ipad också för det verkar som om det är en behändig grej och jag behöver ju bara i mitt huvud ta in det som just jag har nytta av och det är i dagsläget bloggen och Facebook samt fotosidan.Förstår att det finns oändligt mycket mera för den som vill och kan.

Förkylningen vill ej släppa taget så jag kanske går till vårdcentralen nästa vecka.
På förmiddagen i dag kom Linn och Sebastian och sa adjö innan de åkte till Växjö. De var glada för att de i dagarna fått besked om att de fått en ny lägenhet. Lite dyrare än den studentbostad nära universitetet, som de nu bebor, men en helt annan standard. Balkong, Diskmaskin, Tvättmaskin mm. Jag kan förstå glädjen de känner. Gratulerar!

Ur nyhetsflödet på TV kan berättas att Göteborg från årsskiftet har, liksom tidigare Stockholm , infört trängselavgifter på bilar, som åker ut eller in i staden. Nu ska det bli renare luft i hela landet annars får vi böta stora summor till EU. Delar av Göteborg har särskilt dålig luft. Får se nu om den nya avgiften får till effekt att bilen används mindre och om luften därför blir renare. Jag begriper så lite men återger vad jag hör berättas.

Så är det väl dags att återgå till "forntiden" igen. Ska nu ge mig in på år 1965.
Stina, som varit i Figeholm över nyår,  åkte den 8 januari till Örebro där hon fått sin första tjänst som sjuksköterska. Tomt för mamma men grannarna fanns ju och de träffades så gott som dagligen , ofta på en kopp förmiddagskaffe enligt mors dagbok. Sedan fanns ju vännerna i Mederhult, dit hon hämtades ibland och fann sig väl tillrätta. Ett öppet hem där alla kände sig välkomna.

I mammas dagbok första mars står det:"20 grader kallt, gått ner till bussen (en kilometer. Ruths anm.) och sedan åkt hela dagen från klockan sju till kl. åtta på kvällen då jag mycket trött kom till Lesjöfors."
Redan nästa dag var det full fart med att baka bullar och tårta. Jag skulle fylla 38 år nästa dag. Efter uppvaktningen på morgonen åkte mamma och Georg till Örebro och mamma stannade hos Stina ett par dagar. Kom åter den 6 mars då vi tillsammans med ett par familjer åkte till Gåsborn, en gård som Brukets anställda hade tillgång till och där vi kunde åka skidor och ha en heldag tillsammans. Det ,liksom en utflykt till Sälen en söndag var årligen återkommande nöjen. Dessa utflykter kommer våra barn fortfarande ihåg med stor glädje. Vi , som hade barn i samma ålder, hade mycket trevligt tillsammans vid sådana utflykter.

Den 30 mars åkte mamma hem till sitt kära Högskulla, som hon brukade säga. Hon trivdes verkligen med att bo där.

Under åren 1950 till 1955 föddes  Sven, Kerstin, Lena,Ulla och Anders i nu nämnd ordning. Att tala om våra barn och dina barn var ingen ide´ för här blandades barnen allteftersom det passade dem och föräldrarna. Vi bodde långt ifrån varandra men träffades ändå rätt ofta vid helger, mammas födelsedag  och så sommartiden då vi, mammorna och barnen, träffades i Figeholm. Så roligt kusinerna hade. Det tillkom även andra barn och barnbarn i den lilla byn och alla lekte tillsammans och hade alltid full sysselsättning. Vi höll brevledes och pr telefon (korta samtal) kontakt och hade stort utbyte av samvaron.Bytte kläder, hjälptes åt med barnen när det behövdes och det var ju alltid spännande att få åka till kusiner , moster och morbror. Så roligt vi hade! När barnen kom i den åldern då de skulle åka på läger ordnade vi så att de i möjligaste mån fick åka tillsammans. Antingen i Småland eller Värmland.

Det var så bra att de var så nära varandra åldersmässigt. Somrarna när de lekte på berget mitt emot mammas stuga, när de inte plaskade i den närbelägna sjön. När mamma bakade surgräddskringlor till eftermiddagskaffet. Vilka minnen! Vi mammor såg också ibland till att det blev smultronmjölk till kvällsmat. En del besök ingick också i semesterfirandet hos mormor men vi klarade det galant. Mamma jobbade ganska ofta på karamellfabriken och kom ibland hem med underbara coccosbollar och tänk alla karameller, särskilt coccostopparna! Aldrig glömmer vi dem!
Nej nu tror jag att jag sitter här och alltför mycket lever mig in i gamla minnen, så nu är det bäst att sätta punkt. Utlandsresor då???? Visste vi ingenting om, men våra barn hade i alla fall roligt och för det mesta tur med vädret.
Sov gott ni som  möjligen orkat läsa så här långt.Jag säger som jag brukar, Gud är god.

Nyårsdagen 2013.

Sitter här och funderar på om jag ska skriva min årsberättelse, eller inte. Men år 2012 blev för mig ett så intressant år så jag måste väl, om inte annat så för mig själv göra en liten sammanfattning. Julen för ett år sedan var jag också sjuk och fick hålla till i sängen .Julen 2012 hade jag i alla fall ingen feber och kunde fira julafton i Hjortkvarn tillsammans med värdfolket,yngste sonen och farmor Margit.

Nyårsdagen detta år avlyssnades konserten i Wien hos yngsta dottern med familj. Den sedvanliga Schwarzwaldstårtan avnjöts under tiden.När pappa Georg fanns med stod det dessutom en chokladkartong nära tillhands. Icke så i år.Men tårtan hoppas jag får vara kvar. Missade Lille Alfreds 1årsdagskalas men vågade ej ge mig iväg till Nora för att fira denna dag.

När jag tänker på allt roligt som hänt så började väl året som gick med att Linn på sitt jullov lärde mig att blogga, något som jag fortsatt med. Numera med minimal hjälp.Men bakjouren finns som en trygghet!

Mina besök på Stadsarkiv.Den historien är ej avslutad och jag vet att jag lovat återkomma och ska göra det under året.

Min 85årsdag och den fantastiska resan till NewYork, som mina fyra barn tog mig med på. Jag kan när som helst i tankarna ta fram bilder och händelser. Tack, mina kära barn, som planerade allt så att vi verkligen fick ut mesta möjliga av de dagar vi vistades i denna fantastiska och vänliga stad.Att inte behöva tänka på något att ordna själv utan bara följa med, det är vilsamt ska jag säga. Bortskämd som jag är genom att i många år ha varit gift med en duktig guide.

Så kom man då åter till Sverige med en varm och skön sommar väntande! Trodde vi! Men sommaren blev en mycket våt sommar. Med tiden lärde vi oss att om solen sken på morgonen skulle vi ej glädja oss, för när som helst under dagens lopp skulle en regnskur komma." Säkert som amen i kyrkan", brukade mor säga.
Trädgårdsmöbeln som brukar stå under päronträdet kom inte dit på hela sommaren.Dock har jag en hammock på altan och där kan man fika med sina vänner, även om det regnar. Om någon tycker att jag gnäller så bor jag i en stad som är känd för att vara just gnällig och kan alltså vara OK, någon enstaka gång!

Men något mycket roligt med den gångna sommaren var den stora tillgången av blåbär i vissa områden. Vi råkade hitta ett sådant och tillsammans plockade Ulla, Lennart och jag 170 liter, varav jag stod för 60 liter. Om du som läser detta gillar att plocka bär förstår du vår glädje. Bara att med bärplockaren ösa in de fina bären. Så, OK, det fick kompensera den dåliga sommaren!

För att få lite mera sol tog Linn och jag en veckas solsemester på Rhodos.Ett album med fina bilder från
den resan fick jag nyligen av Linn och då jag ser dem, njuter jag av att se att solen fanns där vi fanns. Vilken trevlig resa! Återigen blev jag "omhändertagen" och utan ansvar.

Under hösten har jag varit på besök både i Figeholm och i Växjö, där vi tre systrar tillsammans med en god vän åt surströmming. En påtänkt resa till Göteborg blev inte av, men nu har vi ett nytt år och det finns planer på gång.


Vår familj har under de senare åren blivit allt större och det är numera omöjligt att samtidigt få plats med alla hemma hos mig så därför hyrde jag i slutet av oktober en lokal och bjöd in alla dit på middag och kaffe.
Kusiner och sysslingar bör ju få träffas någon gång emellanåt.

Nu vill jag på årets första dag säga till Dej, min Gud, ett varmt tack för ALLT! För alla rika gåvor Du givit,för min härliga, stora familj, för hälsa och krafter, för all glädje jag får genom tron på Dej, för grannar och goda vänner,för frid och trygghet Du ständigt låter mig leva i, för bönesvar Du givit och ger, för att Du bor här tillsammans med mig, för att Du aldrig sviker,för Din förlåtelse, för Ditt oändliga tålamod, för Din gränslösa kärlek.Du är bäst!
     I dag fredag 4 januari fick jag hos ElseMarie ytterligare en lektion i att hantera min Ipad och denna gång att fotografera och sända  en bild. På deras bord framför soffan fanns detta och jag kunde! Varsågoda!
                                              GOTT NYTT ÅR till er ALLA!
           

Innedag också i dag 3 januari 2013.

         Grått blev det och noll grader. Hade en del planer för dagen men som så ofta rann de ut i sanden.
Inte en människa har jag sett på hela dagen men barnbarnet Kristin ringde och vi fick en pratstund. Jag tog en läsdag i dag. Läser annars mest på kvällarna innan jag ska sova och då blir det ej så många sidor eftersom jag somnar från boken. Jag hittade, på Erikshjälpen tror jag det var, "Levi Petrus Memoarer". En del av er vet kanske vem denne märkliga man var. Andra kanske har hört hans namn nämnas. Pingströrelsens grundare var han. Intressant att följa hans väg genom livet. Han skrev den kända sången "Löftena kunna ej svika , nej de stå evigt kvar" med refrängen "Himmel och jord må brinna, höjder och berg försvinna, men den som tror skall finna, att löftena de står kvar."
Jag minns honom från mina år i Stockholm då han predikade i  Filadelfiakyrkan på Rörstrandsgatan och inte minst för hans stora intresse för människor som var utslagna och ensamma.

I kväll skulle jag gå till vår "husgrupp, en kort promenad från mitt hus men efter några steg vände jag om för halkan var hemsk. Ringde och sa att jag ej kunde komma,blev hämtad med bil och fick också skjuts hem. Hoppas att det ej blir kö på sjukhuset.Såg nyss på FB att en av mina vänner halkat omkull och skadat sitt knä.
Jag är fortfarande inte frisk så jag mår bäst av att hålla mig hemma i lugn och ro. Är dock tacksam för att jag är på benen. Allt får ta sin tid.

Känner mig lagom trött för sängen och tänker sova nu.Ville bara säga GodNatt till er alla och önska er allt gott!  "Blott en dag ett ögonblick i sänder", sjöng vi i kväll och i Bibeln står det "Känn ingen oro"! Jesus är med oss alla dagar intill livets slut står det också. Amen, säger jag.