Motionscykeln får duga år 2013.Lite mer 1965.

                 Sorgligt nog är det lika grått i dag också men nu har vi i alla fall ny snö så den lyser upp tillvaron.
Ingenting av vikt har hänt så jag går tillbaka till år 1965. Berättade i mitt förra inlägg om vår semestervecka i bl.a. Köpenhamn och Skåne. Roligt att vara tillsammans med barnen. Vi hade försökt att under årens lopp ta ledigt från affären en vecka på sommaren, dock inte alltid. Kortare utflykter och besök i Stockholm och hos kusinerna i Småland fick kompensera den uteblivna semestern. Nu var vi ju lyckligt lottade som hade mormor boende vid havet och dit var vi alltid välkomna. Hennes födelsedag 16 maj missade vi sällan.

Flytten till Örebro försiggick medan Ulla och Kerstin var borta så det var bara Sven som fick vara med när vi gjorde vårt intåg i Varberga, detta stora bostadsområde, som då var under uppbyggnad. Vi fick en lägenhet nära "centrum" , nr 111.Fyra rum och kök. Badrum och separat toalett. Vi var så nöjda.

Nu skulle de börja skolan.Sven hade nog sina planer klara vad gällde hans framtid. Han ville bli musiklärare.
 Detta yrke ansågs dock på den tiden för  mycket osäkert,  varför vi resonerade oss fram till att något annat borde finnas "som säkerhet". Han ansökte om inträde till Örebro Handelsgymnasium och jag kan ej minnas att han var särskilt nervös för det nya, som skulle möta honom.
Annat var det med Kerstin, som skulle börja klass 8 i Grundskolan och det i Gumeliusskolan en god bit från Varberga. Georg och hon cyklade dit flera gånger. Tittade och tänkte. Sista gångerna cyklade hon själv dit för att få veta hur lång tid det skulle ta.

Varbergaskolan fanns ännu inte  men på grund av att Varberga var under uppbyggnad och många barn väntades dit så gjorde man så att de barn, som skulle börja i femman och bodde i Varberga fick börja i en egen klass i Markbackens skola. (Ett bostadsområde i närheten) Från början var det 7 elever i klassen och man fyllde på med Varbergabarn tills de blivit 27 elever och då flyttades hela klassen till Varbergaskolan som då stod klar för att ta emot eleverna från Varberga dit många flyttat in.De flesta familjerna kom från andra orter i Sverige. Alla"nya" blev hänvisade till detta  bostadsområde, som efterhand blev allt större.

Det var nog inte så lätt för flickorna att flytta från trygga Lesjöfors, där alla kände alla och till en stad. För Sven hade det ändå betytt att han hade varit tvungen att lämna Lesjöfors för att gå i gymnasium i Filipstad eller Karlstad.

Jag återkommer nog med tillbakablickar på de elva år vi hade vår hemvist i Lesjöfors och nu har vi också fått kontakt med "Bilder från Lesjöfors" och det väcker många minnen till liv.
Vågade mig inte ut i halkan till träning i dag heller, men cyklar en del här hemma, som kompensation.
Nu tackar jag Dig, Gud för en bra dag och för all Din omsorg. Jag instämmer med sångförfattaren: " Jag kan icke räkna dem alla, de prov på Guds godhet jag rönt." Dag efter dag bär Du oss, Amen!