Solen kom en lördag 2013. År 1966.

             Minus 15 grader och grått. Först. Men klockan 11.45 kom den efterlängtade solen. Stannade hela dagen och ska (peppar, peppar, ta i trä) fortsätta med detta nästan hela veckan. Kallt ska det också vara. Men nu har jag bestämt mig. I valet mellan att gilla kyla och sol eller varmt och grått så har jag efter alla grå dagar valt att gilla solen.Och därmed också kylan. Jag kan sitta inne och titta ut genom fönstret på solen. Har jag bara broddar som är bra kan jag gå ut också. Med varma kläder.
Men det grå har vi haft nog av denna månad. Så nu ska vi njuta av solen!
Dagen har varit lugn. Inga telefonsamtal, inga besök, men eftersom jag är lite hängig fortfarande så har jag varit nöjd. Fick i morse ett meddelande från en nybliven vän i Värmland.Det gladde mig mycket. Hon var då vi bodde i Lesjöfors en liten tjej, som tillsammans med sin familj var med i Saron och vi träffades ofta i olika sammanhang. De bosatte sig senare i Kumla och jag minns, när de flyttat, hur tomt det blev efter dem.

I mitt förra inlägg berättade jag om ankomsten till Örebro . I Filadelfia fanns familjerna Berntsson, f.ö. med en dotter född samma dag, som vår Ulla, Fam. Sturve, Westling, två familjer Eriksson, Lundekvam, Gagnert,Gustavsson, Hammarsten,Alverlin, Bergenbrant m. fl. Alla dessa hade ungdomar i samma ålder som våra. Oscar Stenberg och Bengt Jönsson var pastorer och Greta Lennqvist församlingssyster, alltid klädd i sin uniform och ständigt beredd att rycka in i olika sammanhang. Hennes syster Ruth och hon bodde i en villa,där de hade var sin lägenhet. Familjen Westling och vi umgicks mycket med dem. Dit kunde man komma när som helst och alltid var man välkommen. Många kvällar åkte vi dit tillsammans för en pratstund och  en bit kvällsmat. De flyttade senare till en fin lägenhet på Storgatan och besöken blev färre.
Georg och Erik Westling hade liknande uppgifter i tjänsten och reste en del tillsammans, men båda hade också en del dagar på expeditionen i Örebro.

Att min syster Stina fanns i stan var något vi, och särskilt jag, uppskattade. Aldrig tidigare, och inte senare, än detta halvår 1965 har jag haft förmånen att ha en syster i närheten.Men nu var det snart dags för henne att resa till det land och den uppgift, som hon planerat för i flera år.
Nu skulle mamma snart ha Stina också i Brasilien.Det skulle bli svårt för henne, särskilt i början. Vi får komma ihåg att det var ett stort uppbrott på den tiden, när någon skulle företa en så lång resa.Endast brevskrivning gällde för att uppehålla kontakten med hemlandet.

Nu hade dock kusinerna och deras föräldrar flyttat från Olofström till Växjö, så de fanns i alla fall i Småland.
Den 30 januari åkte mamma till dem i Växjö och stannade till den 8 mars, då hon tog tåget till oss i Örebro.
Den 26 febr står det i dagboken:"Stina ringt och sagt adjö för sista gången." 
Hos oss i Örebro stannade hon till 21 mars och då var det lättare för henne att efter så lång bortavaro komma hem till sitt eget igen.Och tanken på Stinas resa hade tonats ner något.Nu började det som vanligt med besök här och där varje dag.Grannarna var förstås kärt att återse.Familjen i Mederhult fanns, som alltid och våren var på väg.

Till påsk, i början av april, kom både vi och familjen från Växjö hem till mamma och vi hade en fin helg,  tillsammans. Inte minst uppskattat av kusinerna, som gillade att träffas.

För min del blev det då och då en resa, för några dagar, till Lesjöfors. Ibland hade Georg jobb i Örebro och jag försökte passa in mina besök i affären efter det. Någon gång var Sven, Kerstin och Ulla ensamma. De två veckor mamma var hos oss passade jag på att åka. Vintern var mycket kall och jag minns vid ett tillfälle att värmen strejkade i den lilla morrisen och hur jag stelfrusen stannade i Grythyttan och köpte kaffe på ett cafe´ medan jag värmde mig. Väl framme i Lesjöfors var ju bilproblemen lösta för där fanns den fantastiska Sven Nygren, pappa till vår barnflicka Marianne. Så många gånger han hjäålpte oss och mig.    

Känns som om jag kan tänka mig att avsluta nu för att fortsätta nästa inlägg.
 Nu publicerar jag.Måste nog lägga mig.
.Så känns det. Sov gott alla bloggläsare! Gud är god och Hans kärlek gränslös. Tack Gud!