Lättjan tar överhanden 2013. Tankar bakåt i tiden.

           Grått och minus 5 i dag också. Ingen omväxling.
Dagen började med ett meddelande om att Isak skulle till veterinären för att få klorna omsedda, så han skulle komma senare i dag. Strax därefter ringde min vän Stefan och sa att han skulle åka till veterinären med sin sjuka katt, som i morse gick in i sin transportbur, som om han bad om att få ett slut på sina plågor. Det var inte lätt för Stefan att åka iväg, men det var oundvikligt. Att mista ett sällskapsdjur är som att mista en familjemedlem. Saknaden blir så stor.

Jag har inte en gnutta av arbetslust i dag och därför skriver jag nu på dagtid. Att skriva är roligt och kräver ej så mycket. F.ö. så hoppas jag att energin är på väg och det vore en god sak. Annars får jag skriva som mamma:" I dag gjort ingenting".

Jag sitter här och tänker på flytten från Stockholm till Kil,som gjorde att vi kom långt bort från våra familjer.
Flytten till Lesjöfors, 3 år senare och alla år vi bodde där. Det blir att leva ett mer intensivt liv när barnen börjar skolan och nu var det den s.k. Enhetsskolan som skulle provas och just Lesjöfors blev en av "försöksskolorna"Inte hade jag varit med om "föräldramöten" under min skoltid men nu blev vi kallade till sådana och det bildades också "Skolföreningar" i skola efter skola. Vi valde en representant för vår skola. Ser henne framför mig men minns ej namnet. Hennes vackra dotter var med bland juniorerna i Saron, där jag var en av ledarna. Nu blev denna mamma skickad för att träffa ombud från andra skolor och kom sedan åter med diverse upplysningar om hur det hela skulle fungera. Det utsågs också klassförädrar i varje klass, med ansvar för föräldramötena.
Samhället växte alltmer, villor byggdes "uppåt Höjda". ATP diskuterades livligt och blev snart en verklighet.
Vi köpte bil,  tvättmaskin, piano, TV, frysskåp,byggde villa. Allt detta på plussidan. På minussidan fanns Kerstins hjärnhinneinflammation, som hon dock genom Guds nåd klarade så bra. Tänker på hur engagerade alla i samhället var, och alla böner som uppsändes till Gud i de dagarna. Tack Gud för detta bönesvar. Nu är hon Distriktssköterska, gift med en bra man. De har tre söner och några fina barnbarn.

På minussidan Georgs långa sjukdomstid och andra bekymmer under några år.Dock fick  allt ett gott slut och när jag tänker på detta och allt gott vi fått samt hur Gud aldrig svikit utan ständigt stått vid vår sida till hjälp dag efter dag, fast jag nog tyckt att Han varit väl långsam ibland, så fylls jag av tacksamhet  Jag tror att Han  vill lära oss att se att Han är trofast och att Han aldrig kommer för sent.Ett liv tillsammans med Gud är ett spännande och äventyrligt  liv och jag är så tacksam för Hans makt att gripa in när vår egen förmåga tagit slut.Gott att ha någon, större, att luta sig emot.

Som jag tidigare nämnt så var ett stort bekymmer att affären ej blev såld innan vi flyttade till Örebro. Vi anställde ett affärsbiträde att förestå det hela och sedan var det för mig att i min lilla morris, som jag fick överta av min syster när hon åkte till Brasilien för andra gången,åka de 12 milen med jämna mellanrum. Naturligtvis inte en önskvärd tillvaro,med en resande man och tre barn i skolan.Men med en god hälsa och en positiv livssyn så funkade det.

Om vi hade många gäster i Lesjöfors så blev det inte färre när vi kommit till Örebro.Vi hade ju redan många vänner där, genom att Georg i flera år haft kontakt med folk involverade i Örebromissionen.Många riksläger där han varit med, ibland också barnen och jag. Vi fick välkomnande besök av flera vänner och när den stora höstkonferensen gick av stapeln,med folk från hela landet hade vi vad man kan kalla öppet hus med många besök, både från Lesjöfors och Stockholm. Roligt var att min syster fanns med oss till både glädje och hjälp.

I mors dagbok ser jag att den 12 december kom mamma, hämtad av Stina i morrisen, till oss i Örebro.Den 14 åkte jag till Lesjöfors, minus 30 grader,för att kolla julhandeln.
Den 18, en lördag, kom jag tillbaka och samma dag åkte Georg och Kerstin till Stockholm för att hämta våra vänner Dagny och Henry. På måndagsmorgonen åkte jag till Lesjöfors igen.På torsdagen, dagen före julafton kom jag, Ulla och Georg hem (vet ej var de varit).Allt enl. mors dagbok.
Men då var allt klart därhemma. Stina, mamma, Dagny och Henry hade bakat ,stekt köttbullar, lagt in sill m.m. Vad kan man mera önska? Nu kan man undra hur alla fick plats. Alla, utom Stina, som hade egen bostad på sjukhuset. Men det gick bra och vi hade en fin julhelg tillsammans.
Tre ungdomar varit här i em. står det.Deras föräldrar befann sig i Indien, där de var missionärer. Den äldsta av syskonen var 20 år och de tre bodde tillsammans. Senare på kvällen gästade de en annan familj.
Fortsättningsvis var det bjudningar hit och dit. Värt att notera är att familjen Flore Liljegren åt middag tillsammans med oss den 30 dec."Med anledning av deras flytt till Örebro i dag", skriver mor.
På Nyårsdagen fick vi besök av farfar med sin nya fru, Elma.
Den 3 jan. var en måndag och då åkte Georg, Sven, Ulla och jag till Lesjöfors. Georg och jag bara över dagen.Sven och Ulla stannade hos kompisar.Dagarna fortsätter med bjudningar hemma och hos vänner.

Den 6 jan. fick vi besök av min bror Helge med Karin och kusin Christer. Mamma följde med dem hem till Mörkö. Nästa dag skjutsade Georg och jag hem Dagny och Henry till Stockholm. På hemvägen hämtade vi mamma, som hade fått massor av kläder och skor till Brasilien. Stina skulle snart iväg dit och alla ville vara med för att ge till barnhemmet och andra i det då fattiga landet. Den 8 åkte jag till Lesjöfors och hämtade Sven och Ulla.Georg jobbade varje dag på expeditionen på ÖM.
Den 13 jan. skjutsade Stina och jag hem mamma till Figeholm. Mamma skriver:" Så är jag åter hemma i mitt omoderna och kalla, men ändå kära hem.Hem hem mitt kära hem, ej finns en plats på jorden så skön som du mitt hem".
Ja, så var det slut med hjälpen från mors dagbok igen. Nu blir det till att minnas i stora drag.
När vi kom till Örebro var ju frågan till vilken församling vi skulle ansluta oss. Det blev Filadelfia,delvis beroende på att barnen hade en del kontakter där och Georgs nära arbetskamrat på ÖM med sin familj tillhörde där. Flera av våra nära vänner fanns också där, så valet blev ganska lätt.

Men nu får jag nog avsluta detta långa inlägg och göra lite annat nyttigt. Ha det bra ! Vi hörs igen!