Den här bilden är från år 1961 då Sven bröt benet i slalombacken och fick gå
med kryckor hela sportlovet och ända till i maj månad. Brottet var på skenbenet
och jag förstår ej så mycket när det gäller sjukvård, men inser ändå skillnaden mot förr och nu.
Mitt emot vår affär och bostad låg Begravningsbyrån där hunden hörde hemma. Det är Ulla som också är med på bilden.
Nästa två bilder visar Kerstin med den dockvagn hon fick när hon kom hem från sin långa vistelse
på epidemisjukhuset i Karlstad, där hon i sju veckor vårdades för hjärnhinneinflammation, samt en
bild med det lilla postkontoret dit vi körde postsäckarna från järnvägsstation varje morgon,i bakgrunden.
Det kom ett stort modernt postkontor
lite senare. Men det här lilla med sina fack i ett litet rum innanför ytterdörren, där en del hämtade sin post
är det som finns i mitt minne.
Minns också när det var avlöningsdagar och ett par av de kontorsanställda hämtade pengar och fördelade
till de anställda arbetarna. Det var "kalasdagar" för oss också för då blev det tätare mellan kundbesöken.
Jag minns dock en kund, som berättade att den dag hennes man fick lönekuvertet så tog hon fram förra månadens lön, som sparats, och använde de pengarna till nästa avlöning. De hade alltid en månadslön sparade i en byrålåda hemma.
Det var en trygghet att ha det så, tyckte denna kloka husmor.På den tiden var fruarna hemmafruar. Tills en dag en plastfabrik öppnades och en efter en av fruarna fick smak på att arbeta och tjäna egna pengar. Inte
alla på en gång men undan för undan blev det så.
Nu hade vi bestämt oss för att flytta till Örebro där Georg hade sin arbetsplats i Örebromissionen. Han fick
löfte om en lägenhet i ett bostadsområde, som var under uppbyggnad och kom att heta Varberga.
Sven hade nu slutat klass 9 och skulle börja gymnasiet, Kerstin skulle börja högstadiet och Ulla skulle börja i klass 5. Naturligtvis var det pirrigt för dem alla tre att bryta upp från klasskamrater och lärare för att komma till ny skola. I juli månad bar det i alla fall av mot Örebro.Roligt var att min syster Stina sedan ett halvår fanns där.
Det var första och enda gången jag, som vuxen, haft en syster boende på samma plats som jag och jag gladdes åt detta.
Villan hade vår affärsgranne och hennes man övertagit och det kändes bra. Värre var att affären ej blev såld före flytten. Det vållade oss en del bekymmer. Vi hade nu ökat omsättningen och samhället växte och kundantalet likaså. Tyckte att det var roligt med affären men insåg ju att det bästa för vår familj var att få bo på samma plats som pappa Georg. Dessutom skulle ju våra barn få bättre möjligheter att komma vidare.
Men nu är det dags att säga GodNatt och jag får fortsätta min story i nästa inlägg.
Att det är halt ute hindrar mig från att gå till träningen och det mår jag dåligt av. Motionscykeln får duga så länge. Det är trist med så många grå dagar i sträck. Men någonstans finns solen och Gud är god.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar