Sol i dag också 2013. !967 , så annorlunda det blev!

          Tyvärr har jag ej fått en ny skarivare sedan den förra hastigt strejkade. Därför kan jag ej skanna bilder. Men det händer saker hela tiden och bilderna kan jag väl slänga in i efterhand.
I går var det minus 18, i dag också. I dag har vi haft sol och jag tror att vi hade det i går också. Jag var liten ledsen i går. En och annan tår ville fram. Datum 23 januari. Den dagen samt den 30 januari är speciella dagar för mig. Den 23 träffades Georg och jag för 68 år sedan. Just i går kändes det så vemodigt inom mig och jag längtade så efter min älskade livskamrat. Undrade om han såg mig. Det kändeas nästan så.

På kvällen skulle "Husgruppen" från kyrkan ses hos mig och vi var nio vänner samlade här. Eftersom vi träffas varje vecka så brukar vi inte ha något med oss när vi kommer. Men i går hände det märkliga att EvaLena sa några uppmuntrande ord och lämnade till mig en bukett gula tulpaner.
 Jag talde om för henne vilken dag det var och att Georg varje år vid den här tiden på året köpte gula tulpaner till mig. Så fantastiskt! Och just i år när saknaden efter honom var särskilt stor. Jag tror att vi båda två såg Guds omsorg i denna händelse.Jag blev så uppmuntrad av detta.

Vi hade en fin kväll tillsammans när vi samtalade om söndagens predikan, som vår ledare hade skrivit ut på papper åt oss. Vi började vid kaffebordet och sedan hade vi mycket att samtala om. Vi är trygga med varandra och "vi är alla på väg".

I dag fick jag den försenade julblomman från kyrkan. Förseningen berodde på att jag ej var frisk då och bad att få vänta tills jag mådde bättre. Nu känns det som om det blir bättre för varje dag.

Jag avslutade år 1966 förra gången. Detta år, som gav mitt liv en ny inriktning och jag fick min inkomst från staten samtidigt som jag studerade. Jag var så nöjd.

Att Ulla hade svårt att hålla sig lugn vid fotografering och annars, har vi sett. Hon hade också en bestämd uppfattning om hur hon skulle fylla sitt vuxna liv med innehåll. Hon skulle ha många barn och vara hemmafru.
När vi kom till Örebro stannade hon ute på gården när hon kom från skolan för att jag skulle ropa in henne och alla  skulle då se att hon minsann hade en mamma som var hemma. Hon hade ju aldrig varit med om det.
När hon var fyra år började hon prata om att hon ville ha en lillebror. Denna önskan blev allt intensivare . I affären sålde vi ju också leksaker och en dag fick vi hem en stor docka, som såg ut som en "lillebror" så när
hon fyllde ,jag tror det var 6 år, så fick hon denna dockpojke i present. Fotot från födelsedagen kommer senare. Han fick heta Jan och nu trodde vi att det skulle bli slut på tjatet om en lillebror. Oj, vilken skötsel denna docka fick. "Mamma kan du passa Jan medan jag går ut? Om han vaknar så säg bara vysj vysj så somnar han igen." Hon levde verkligen i en mammaroll!

Men något slut på önskan om en lillebror blev det inte, även om den något bleknade med åren, som följde.
En dag sa hon:" Mamma , kan du hjälpa mig att be till Gud om en lillebror?" "Nej vet du Ulla, det räcker med dej. Jag vill inte det." Då var det inte långt till tårarna. " Men varför det? Jag har pratat med pappa, neej. Jag har pratat med Kerstin. Neej. Inte hon heller. Jag har pratat med Sven .Inte han heller vill. Ingen vill ha en
lillebror." Det gick en tid och vi tänkte ej mera på det.Trodde att nu hade hon fattat.
En kväll när vi hade avslutat vår aftonbön  sa hon: "Du mamma, säg efter mej nu! Käre Jesus gör så att...
Det står i Bibeln att om TVÅ ber om en sak, då får man det så jag tänkte att....."  "Ulla,jag vet vad du tänker och jag vet att det står så, men jag orkar inte med att ha en lillebror också. Det räcker med dej."
Alltså ingen hjälp i bön från någon, trots att hon bedyrade att det inte var frågan om att JAG skulle ha några besvär med detta barn. Nej, hon skulle ta hand om skötseln. Hon fortsatte att be själv. För mig var det fullt tillräckligt med de tre vi hade. Affären krävde ju också det mesta av min tid. Men visst, det står  att "den som ber, han får." Genom att vi läste Barnens Bibel för våra barn och att de gick i Söndagsskolan hade de fått vetskap om en hel del av Bibelns budskap.

År 1966 fyllde Ulla 12 år och bönerna om en lillebror hade nog vid det laget blivit  färre. "
Affären såldes, jag tror det var i september, så nu var i alla fall det hindret borta.

Så hände det. Den 12 januari 1967, två dagar innan Georg skulle iväg på en 2 veckors resa, fick vi ta emot Elsemarie Första gången Georg fick tillåtelse att vara med vid ett av sina barns födelse. En stor upplevelse. När Elsemarie och jag lämnade BB på RSÖ kom en av våra vänner och hämtade oss. Det var inte tal om någon pappaledighet på den tiden. Men vi var nog ganska härdade att ta dagarna som de kom och storasyskonen fanns ju därhemma och tog emot oss. Vet ej om de två äldsta var så förtjusta över att få en lillasyster, men ett litet barns ankomst för alltid på något sätt glädje med sig. Naturligtvis hade vi, medan vi hade affären kvar, försett osss med allt en baby behövde.Vi hade ju allt. Barnvagn och babykorg kom också från den egna affären. 
Mamma visste ingenting. På kvällen när Elsemarie var född ringde Kerstin till mormor. " Sätt dig på en stol ska jag tala om något för dig. Mamma har fått en flicka i kväll." Mamma svarade: "En till att köpa julklapp åt."( Småländska). I mammas dagbok stårdet:" Ruth fått en flicka i kväll. Stackars barn och barnbarn."

Hon var aldrig glad när vi fick våra barn, men det dröjde inte länge förrän hon älskade dem av hela sitt hjärta, vilket både barnen och vi föräldrar så starkt kände. Jag tror att hon tänkte på hur jobbigt det var på den tiden när hennes egna barn föddes och ville inte att vi skulle ha det så.

Inte var det lika jobbigt att ha en baby när det fanns två storasystrar. De andra tre hade ju kommit inom loppet av fyra år och det var en viss skillnad.
Men nu börjar det rycka i ögonlocken. I morgon kommer en väninna och dricker morgonkaffe klockan nio.
 Nu säger jag GodNatt till er alla. Sov gott! Vi har en Gud som älskar oss och vakar över oss.Han är vår Far.