Klockan 6 ringde klockan. Buss till USÖ, som betyder Universitetssjukhuset i Örebro, om nu någon till äventyrs inte skulle förstå detta. Jag har något nedsatt hörsel och har fått små " proppar" att sätta in i öronen. Behändiga små grejor. Idag skulle jag kollas för sista gången. Om jag sedan behöver hjälp är det hörseljourmottagningen som gäller. Tänker på hur välordnat det är med det mesta. Även när man blir gammal. Men det är klart, jag har fortfarande tankeförmågan i ganska god form. Kanske är värre för den som ej själv kan föra sin talan och är utan anhöriga, som ställer upp.
På hemvägen stannade jag på stan för en kopp kaffe och en ostmacka. I samband därmed ett kort möte med yngsta dottern, som vanligt på språng. Både hon och hennes utvalde är dock kloka nog att ta en helg ibland, för att få lite annat än skolan att förströ sig med. För det mesta med ett par goda vänner. För min del betyder det att jag får ta hand om de två halvstora barnen,som fortfarande bor hemma.Något som jag uppskattar väldigt mycket. Jag flyttar dit så att de kan leva sina liv som de brukar. Med kompisar och allt på plats.
Kommande helg blir det en sådan resa. Hoppas att vädret ska vara någorlunda, även om utsikterna synes små.
I går sa vännen, som var här och fikade, att jag borde börja blogga tidigare så att jag inte alltid skulle sluta med God Natt, nu är jag trött. Jag har hört det förut och tycker nog att det ligger en viss sanning i detta.
Därför bloggar jag nu mitt på dagen. Altandörren är öppen och lukten av Naturgödseln som killen i går bar runt i trädgården påminner mig om att potatis och fröer ska i jorden. Men jag är, som jag tidigare nämnt väldigt bra på att skjuta upp allt till morgondagen." Gör inte i dag det du kan vänta med till i morgon."
Jag har i hela mitt liv hoppats på att en förändring skulle ske men det är som det är. I morgon får ni veta vad som förhoppningsvis blir gjort i dag.
Men nu är det dags för Stockholm igen. Jag har berättat om mina första månader där. Att jag inte hade någon klocka kanske förvånar er. Det berodde på att jag helt enkelt inte hade pengar till en sådan dyrgrip, som jag för övrigt högt åstundade. Armbandsuren var förhållandevis mycket dyra och fick förbli en önskan
ytterligare något år. Jag hade ,som barnflicka i Oskarshamn, 40 kr i lön de sista två månaderna jag jobbade där. När jag kom till Stockholm och fick frågan hur mycket lön jag haft, fick jag löfte om 50 kr pr månad.
Tyvärr räckte det inte till mera än "löpande utgifter". Skor, kläder,personlig hygien, spårvagn, frimärken etc.
Att äga en klocka kändes som onödig lyx.
Hösten gick och jag började läsa engelska på Borgarskolan och en eller ett par gånger i veckan cyklade jag iväg till Maskinskrivningskurs på Drottninggatan. Så var det kyrkan och kamraterna där. Jag hade inte tråkigt och kände mig inte ensam. Blev alltmer förtjust i denna vackra stad. Skrev brev till de mina och till Farmor samt en äldre man som numera bodde på Misterhults Ålderdomshem men som var vår granne en tid då jag var i skolåldern. Jag måste berätta om honom.
Hans fru, en liten nätt varelse i långa ,svarta kjolar och höga, svarta kängor dog och mamma tog hand om den gamle mannen. Såg till att han hade mat och tvättade åt honom.
Möjligen hade mamma en liten slant från kommunen för detta. En dag hade Kommunen bestämt att han skulle flytta till ålderdomshemmet. Hans hem skulle " gå under klubban". Annons i Oskarshamnstidningen.
Jag kan aldrig glömma den dagen. Om ni såg mig nu skulle ni se mina tårar. "Hur kunde de???"
Där satt den snälla, ensamma, gamle mannen på en av de två träsofforna, en på var sin sida om utgången.
Han satt framåtlutad böjd över sin stora böjda krycka och såg hur den ena efter den andra av hans ägodelar
auktionerades bort. När allt var sålt kom en taxi och hämtade honom och körde honom till Ålderdomshemmet i Misterhult, ett par mil från Figeholm. Så grymt!!! Jag kan när som helst se hans vackra, fårade ansikte framför mig.
Vi cyklade emellanåt till hemmet och hälsade på honom. Han hade ett par avlägsna släktingar i Stockholm. Det var allt. Ingen i Figeholm..Jag blir fortfarande upprörd när äldre människor inte tillfrågas om hur de vill ha det utan andra bestämmer. Låt människorna få bo där de känner sig hemma, så länge de med hjälp klarar sig. När de till sist inte kan ta hand om sitt liv , då kan andra gripa in och göra det lättare för dem. Men ha inte för bråttom!!! Så tycker jag. Sedan får NI tycka vad NI vill, som han sa, kyrkoherden i Mikael!
Varför måste mannen sitta med under hela auktionen??? Kanske han ville det, inte vet jag.Hur skulle du ha gjort om du haft makten i dina händer?
När jag tänker tillbaka på mitt liv ser jag hur Gud ledde mina steg till Stockholm, genom kontakten med de två damerna på Vilohemmet när jag var 8 år och hur Gud varit med mig. Alltid!!
Läs gärna Predikaren kap.12 i Gamla Testamentet. Det är faktiskt ett roligt kapitel som handlar om hur det är att bli gammal. Men oj då! Just nu ser jag att i vers 12 står det:"Och för övrigt är utom detta att säga:
Min son (och dotter) låt varna dig! Ingen ände är på det myckna bokskrivandet, och mycket studerande (läsande) gör kroppen trött.
Möjligen har de flesta slutat läsa mina många ord för länge sedan . Då kan ni bortse från varningen , så klart.
Tacksam till Gud är jag. Den trygghet jag levt med i mitt liv kan ej nog uppskattas.
Nu säger jag God Eftermiddag i stället för God Natt eftersom natten är långt borta!!!
S
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar