Jag berättade i mitt förra inlägg om mannen, som jag inbjöd att bo i vårt hem.Det blev, som han sa, han lurade oss också. I början gick allt bra men efter en kort tid återvände han till sitt Rehab. Han hade bra sjukförsäkringspeng och skulle ge mig en mindre summa för mat och husrum. När han försvann så var han skyldig 300 kr,som Rehab erbjöd sig att betala men vid det laget var jag ganska förargad av att se hur våra skattepengar hanterades så jag tog inte emot erbjudandet. Jag hade kontakt med ytterligare en kille, 19 år gammal, som var och hälsade på sin kompis hos oss över en helg och han var arg på myndigheterna för att de tillät Mellanölsförsäljningen att få sådana proportioner som den fick. Det hade blivit hans fall. Han berättade om hur bra de hade det på Rehab, att alla betalade en krona om dagen. "En symbolisk summa", tillade han .
Vidare berättade han om hur de efter dagens samtal utan hinder kunde gå till krogen och dricka alkohol, vilket de ju hade råd med, för att nästa dag åter sitta i samtal med varandra.Jag hoppas än i dag att det inte är sant, men jag befarar det värsta, efter en del annat jag sett.
Nu hade jag redan genom Arja kommit in i svängen, om man nu får säga så.Hon var alltid välkommen hos oss, nykter , eller inte. Hon dök upp lite när som helst och drog sig aldrig för att ge ett handtag där det behövdes. Det var hon som tog mig med till RIA, som på den tiden låg på Änggatan i en liten lokal, där man bjöd på nyponsoppa och smörgås, om jag minns rätt.Dit kom en del ,som hade svårt att hantera spriten. Där fanns någon att samtala med. Allt var mycket enkelt men dit kunde alla komma och mötas av vänlighet och kärlek.
Arja fortsatte sina studier på universitetet och satt en dag hemma hos oss och skrev en uppsats om "Alkoholens skadeverkningar." När hon satt där och skrev utbrast hon spontant:"O, den som hade sej en sup!". Så skrattade hon och fortsatte att skriva. Nerikes Allehanda kom hem till oss och intervjuade henne om "skadeverkningarna" och det blev en bra artikel. Hon hade lätt för att uttrycka sig både muntligt och skriftligt.
Jag hade ju hösten 1970 börjat läsa svenska vid universitetsfilialen och fortsatte en bit in på år 1971.Jag hade dock börjat fundera på om det var rätt väg att gå. En dag, sedan flickorna rest hemifrån,satte jag mig i ensamhet vid köksbordet och resonerade högt med mig själv. "Om jag fortsätter att läsa tar det lång tid och jag måste ta studielån, satsa mycken tid och inte hinna med varken familj eller medmänniskor." "Om jag slutar kan jag försörja mig genom att vikariera som lärare och vara fri, hinna med ElseMarie och människor som behöver mig". Jag avslutade mitt resonemang med att säga:"Jag slutar." Så gjorde jag det.
Nu började jag mitt nya liv som förvärvsarbetande lärarvikarie och fortsatte därmed i många år och trivdes.
Ja det här får avsluta kvällens blogg. Nu önskar jag över oss alla Guds välsignelse.
"Så går en dag än från vår tid och kommer icke mer och än en natt med Herrens frid till jorden sänkes ner.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar