"Nu är jag nöjd och glader" 4mars 2013.Lite från 1969.

                J:1 invigning någonstans i Sverige under Georgs tid som juniorsekreterare i Örebromissionen, numera Evangeliska Frikyrkan."En J:1are är sann i tanke, ord och gärning, villig i uppgifterna, trogen Gud och kamraterna." Så löd lagen, som alla kunde. Lösenord:" Framåt steg för steg." Så gjorde man honnör och fick sitt J:1märke.Alla klädda i sina uniformer.Så högtidligt och en viktig stund för de nyinvigda J:1arna!



         

När jag vaknade i morse kände jag mig lite sorgsen.Ofta vaknar jag med en sång tonande inom mig men inte i dag.Men så, helt plötsligt, började en gammal sång, som ofta sjöngs i kapellet i min barndom, tona inom mig. Sången skrevs på 1800talet av Nils Frykman,en man om vilken man skulle kunna skriva mycket.Får väl återkomma till det när jag bloggat klart en gång i framtiden.Sången börjar med orden:"Nu är jag nöjd och glader, nu kan jag andas ut." Vers 5 gav mig dagens inriktning och tog bort min sorgsenhet."Nu Jesus hos mig bliver med nåd så rik och fri." Versen slutar med orden:" Och nu jag slipper sörja, ty Herren sköter allt. Åt Honom min sak jag befallt."
Jag blev glad och tackade Gud för denna hälsning. Sedan har jag haft sången i mina tankar hela dagen.Tänka sig,Herren sköter allt, i den mån jag låter Honom göra det. Glädje!

Men nu till försommaren 1969. Jag drog till England med ett propellerplan. Vi möttes av representanter för den skola där studierna skulle bedrivas. Placerades i Taxibilar och kördses till de värdfamiljer som skulle ta emot och ge oss husrum ,frukost och kvällsmat.
Jag hamnade hos en ung änka med tvillingar, sex år gamla. Redan första kvällen fick jag frågan om jag ville sitta barnvakt medan modern skulle ut på någon förströelse. Naturligtvis ville jag det. Flickorna var så vackra och tog sin uppgift att undervisa mig i språket på största allvar. En annan kväll då vi var tillsammans tog en av töserna fram en liten sagobok och bad mig läsa för dem.Systern tittade strängt på henne och sa:" No, no! It
is too hard for her."Jag bad om att ändå få försöka och sedan fick jag läsa utan hinder. Har många gånger ångrat att jag inte fortsatte brevväxlingen med familjen.Den pågick bara en kort tid efter hemkomsten till Sverige.
Efter frukost på morgnarna, lämnade jag den vackra villan och tog bussen in till Brighton, skolan och kamraterna.Det var högst intressant att vara med på undervisningen och utflykterna till olika platser, då vi åkte buss och blev så väl omhändertagna.
När jag kom till Växjö för att hämta mina döttrar, hade Elsemarie lärt sig att säga:" Oelkam hom to Soiden."
Fullt korrekt uttal.Underbart! Så roligt att se dem igen.
Efter det hann vi med läger i Östersund. Målstalägret vill jag minnas att det kallades. Missionärsfamiljen Thörn hade nyligen kommit hem från Brasilien och var med på lägret för att tala om sitt arbete i Sydamerika.
Extra roligt för oss. De kände ju min syster IngaBritta därifrån.

Hösten gick. Georg veckopendlade till Stockholm och bodde hos våra vänner Dagny och Henry Jakobsson. 
Mamma, IngaBritta, Stina och den lilla nya kusinen Raquel firade julen i Växjö och kom till oss i Örebro den 30 december för att vara hos oss över Nyår.
Mamma avslutar på Nyårsafton sin dagbok så här:"Tack gode Gud för det gångna året, för Din stora nåd och rika välsignelser." Så citerar hon en sångvers:" Jag kan icke räkna dem alla , de prov på Guds godhet jag rönt."  Övrigt att notera är att Olof Palme i oktober blev statsminister. Nu är dagen slut och jag är tacksam.I morgon väntas besök av barnbarn och barnbarnsbarn från Nora.