Dagen började med försenat födelsedagsfika med grannen, som kom med tre vita rosor och en vacker ängel i blyinfattat glas.
Träningen var nödvändig för att ej uppehållet skulle bli alltför långt. En vecka är i mesta laget.
Trevligt besök väntade då jag kom hem. Dottern Ulla,som bor några mil från stan, kom på kärt besök. Vi tittade på gamla foton, som hon med sin telefon fotograferade av, med gott resultat. Vilka grejer det finns nu.
Tror att jag ska sikta in mej på en sådan. Kanske en begagnad. Jag klarar mig rätt bra med min lilla Nokia eftersom jag bara SMSar och ringer och borde nöja mig därmed, men nu är begäret där och går förmodligen ej att stoppa. Kanske hittar någon på Blocket.
Men nu till det händelserika årtalet 1971.Svens födelsedag firades 30 januari. Dagen efter åkte Ulla och Kerstin med Georg till Stockholm. Georg hade en egen lägenhet, ett rum med kokvrå, på Kungsholmen och där övernattade flickorna, för att nästa dag ta flyget från Arlanda till Tel Aviv, där de möttes av en av de guider som gästat i vårt hem i Örebro året innan. Eftersom det var genom våra vänner på IM som flickorna fått löfte om arbete på Barnhemmet i Betania, så skjutsades de först till IM i centrala Jerusalem. Britta,som jag lärde känna då jag ett par månader tidigare varit med Georg där och till vilken jag skrev brevet med förfrågan om möjligheterna för våra döttrar att få komma dit, skjutsade dem på kvällen till " The Four Homes of Mercy" i Betania någon mil utanför Jerusalem.Namnet, de fyra barmhärtighetshemmen,omfattade ett hem för förstånshandikappade barn, etthem för barn som var föräldralösa eller av annan anledning ej hade något eget hem, ett ålderdomshem och ett förlossningshem. Det senare var beläget på en plats en bit från Betania.
Barbro, som arbetade där och var den enda med svenskt ursprung, tog nu hand om flickorna. Pratade nyss med Ulla i telefon om den första kvällen. De fick ett eget rum av enklaste slag, precis som allt var där.
När de lagt sig hörde de skottlossning från dalen nedanför hemmet. De blev stela av skräck när det skrällde i fönsterrutorna och det hela bara fortsatte. Ulla säger att hon var så rädd så hon kunde ej röra sig. Så kom Barbro in till dem och sa att de måste flytta till ett större rum på andra sidan av huset för säkerhets skull.Dit flyttades också de arabiska flickor, som skulle bli deras arbetskamrater.Alla var lika rädda. Så mycket sömn blev det inte första natten. På morgonen fick de veta att skottlossningen endast rörde sig om en övning.
Nästa dag började arbetet genast. Kerstin placerades hos de handikappade barnen, Ulla hos tanterna, av vilka en kunde engelska och som hjälpte Ulla med att lära sig lite arabiska,vilket gick till så att när någon av de gamla på arabiska bad om något eller sa någon mening som krävde svar så gick Ulla till den engelsktalande tanten, hela tiden högt upprepande de arabiska orden, fick svar och gick tillbaka upprepande det arabiska svaret och lärde sig på detta sätt viktiga fraser till att börja med.
I breven jag fick berättade flickorna om hur torftigt allting var, givetvis jämfört med svenska förhållanden.
I första brevet berättade Kerstin om hur illa barnen var klädda. Byxor syddes av sockersäckar och "i baken på barnen kunde man läsa orden `Benefit from USA`. Jag tror att det var lättare för Kerstin att snabbt lära sig lite av språket genom att hon jobbade hos barnen och att arbflickorna, som hon jobbade tillsammans med, kunde engelska. Mitt hjärta rördes av eländet jag fått mig till del.
Började med att skriva en insändare i vår samfundstidning,Missionsbaneret och fick genast kontakt med en kvinna i Ludvika, som stod i begrepp att tillsammans med sin man resa till Israel, dit de vunnit en resa i någon tävling. De tog med så mycket kläder de kunde och åkte ut till Betania, träffade våra flickor och övrig personal,samt förstås Mrs Siksek, grundaren av alltsammans.Hon började efter första världskriget att ta emot människor i sitt eget hem i Jerusalem Av kungen i Jordanien fick hon sedermera en tomt i Betania för att bygga ett hem där hon kunde ta emot behövande människor.
Den här kvinnan från Ludvika kom att betyda mycket för Hemmet i Betania. Hon var engagerad och hade förmågan att engagera andra, vilket fick till följd att under flera efterföljande år åkte en del vänner från försasmlingen i Ludvika, till Betania för att arbeta där, kortare eller längre perioder. Med sig hade de både kläder och pengar.
Karin, som var min första kontakt, ringde efter hemkomsten från sin resa till mig och berättade om våra flickor och deras arbetsglädje ock kärlek till barn och vuxna, trots att allt var
så primitivt. Det gladde "mitt arma modershjärta", som Emils mamma brukade säga.
Studieförbundets Resebyrå hette "Programresor"(namnet för att tydliggöra att det ej rörde sig om s.k. badresor utan att man skulle se mycket och göra nya upplevelser.) Resorna från Sverige blev många och varje gång tog Georg grupperna med till Betania. Jag hade genom Georg tillgång till resenärernas namn och telefonnummer, ringde och berättade om Hemmet och bad dem ta med kläder vilket gjorde att barnen blev fina och behandlades därefter, berättade Kerstin.Flickorna tyckte, när de först kom dit att de handikappade barnen inte alltid behandlades väl, men att det blev annorlunda då barnen fick nya kläder och att "de svenska flickorna" var kärleksfulla mot barnen gjorde att övriga flickor ändrade attityd.
Den första veckan fick de jobba 7 dagar utan ledighet, på grund av att någon arabisk helg inträffade och de arabiska flickorn kom därför inte till jobbet.
Så blev det mycket om detta ,men det var en stor händelse i vår familj och vi har under många år haft kontakt med "The four Homes of Mercy" och även i vårt hem,senare, haft besök av Henrietta Faradj, dotter till Mrs Siksek, som blev moderns efterträdare.
Men nu är denna fredag snart slut och jag säger Godnatt och tack för i dag.
Innan Kerstin och Ulla åkte till sitt volontärjobb i Betania så tog vi i all enkelhet ett foto på familjen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar