I morse snöade det och snön ligger kvar i kväll också. För en dryg vecka sedan hade vi + 18 grader . I dag är det runt 0. Så vi ska väl inte klaga.
Döttrar med makar och två barn kom hem från Italien i onsdags. De hade omkr 20 grader varje dag och klädde sig därefter, när de var där. I morgon är det påskafton och jag ska äta påskägg i Nora hos barnbarn med familj.
Men nu ska jag berätta om scharlakansfebern, som jag lovat. Det är väl inte så märkvärdigt med det men ändå....
Det började en dag med att en av mina tvillingsystrar fick väldigt ont i halsen.Nästa dag var det lika illa för den andra tvillingen.Minns ej om det bara var distriktssköterskan som förstod allvaret eller om pappa kallat på doktorn. Det blev i alla fall bestämt att en sjukbil skulle hämta flickorna nästa dag för färd till Västerviks Epidemisjukhus. Dit var det 8 mil och dåliga vägar. När bilen nästa dag kom så hade även vår lillasyster insjuknat så det var bara att skicka med henne också. Tydligen var det konstaterad Scharlakansfeber för min bror som arbetade i K.G. Karlssons affär där man sålde livsmedel fick ej bo kvar hemma utan flyttade omedelbart till ett rum i chefens stora hus. Matfrågan ordnades också hos chefen. Det var f.ö. fler anställda som åt sin mat där så den frun var van att laga mycket mat. En mer eller mindre spelade då ingen roll.
Men hemma hos oss , i vår familj spelade det stor roll att plötsligt fyra av fem syskon plötsligt försvann. Att det skulle ta minst sex veckor innan smittspridningsrisken var över och innan dess ingen hemresa hade vi fått veta. Mamma och pappa var förtvivlade. Till råga på allt fick ingen komma hem till oss. Inga grannar fick titta in. Vi skulle vara isolerade. Hur lång tid detta skulle vara minns jag inte för två dagar efter det att mina tre systrar åkt iväg fick också jag ont i halsen och blev hämtad av sjukbilen. Nu var mamma och pappa helt ensamma och isolerade. Jag minns att när pappa bar ut vår yngsta syster till bilen så grät han. Så sa han: "Den Gud älskar, den agar Han." Det står visst så någonstans i Bibeln. Jag förstår att det var mörka dagar för två föräldrar som så hastigt fått lämna iväg sina fem barn. Men sin Gudstro hade de och de visste nog innerst inne att detta var något som skulle få ett gott slut. De hade erfarenhet av att om vi får större bördor att bära så ger Gud större kraft att orka med.
När jag som den fjärde kom till Västervik skrev en av tvillingsystrarna ett brev till mamma och pappa." Nu har Ruth kommit så nu är det ännu roligare här!"
Så klart var det trösterikt för mor och far att vi hade roligt. Bara det halsonda gick över så var det ju inga fel på oss. Så vi hade ganska roligt. Där låg ,på vår sal, ytterligare två flickor. Vi måste dock ligga i våra sängar, fast vi tyckte ju att vi var friska. Men ingen antibiotika fanns på den tiden utan allt fick ta sin tid. Så blev det bra. Några sjukbesök var ju ej att tänka på. Vi var ju 8 mil hemifrån! Men åtminstone EN gång fick vi paket som bl.a. innehöll äpplen minns jag.
Brev fick vi ofta och skrev tillbaka.
Det var bistra tider. Tyska soldater hade någon månad tidigare gått in i Norge och Danmark och här i Sverige höll vi andan för vad som event skulle drabba också vårt land. Jag minns en kväll på sjukhuset då vi flamsade mer än vanligt och Fröken Nord som jobbade på vår avdelning och vars fästman var inkallad för beredskap i försvaret, sa: " Ja skratta ni så länge ni kan. Ni vet inte vad som kan hända."
Kriget hade ju börjat året innan och redan efter ett halvt år var de inne i både Norge och Danmark.Så visst var det skräckfyllt. Men barn är barn och barn skrattar. Varje kväll drogs de s.k. mörkläggningsgardinerna för fönstren. Inte en ljusstrimma fick slippa ut. Så var det i alla hus.
Sex veckor rann iväg och vi skulle få åka hem. Enda behandlingen vi fick,som jag kan minnas i alla fall, var att vi fick gurgla den onda halsen med ljumt saltvatten. Något som jag fortfarande använder som läkemedel.
Som sagt,nu var det dags för hemresa men nu hade lillasyster öroninflammation och
måste stanna kvar. Det gjorde väldigt ont i mitt hjärta. Om jag bara fått så skulle jag ha stannat kvar hos henne.
Vid hemkomsten blev vi välkomnade med tårta som mamma bakat extra för den stora dagen. Glädjen var stor men något grumlad av att vi kom utan lillasyster. En och en halv vecka senare kom hon också och familjen var åter samlad. Tacksamma till Gud att allt gått bra till slut.
Det märkliga med det här var att i hela Figeholms köping ingen mer än vår familj drabbades och ingen hade tidigare hört talas om att någon haft scharlakansfeber.
Nu var det bara ett par veckor kvar till skolavslutningen. Vet ej hur mycket vi missat av undervisningen men jag har inget minne av att vi hade några böcker eller fick undervisning på sjukhuset. Snart fick vi ju bada också. Så nära sjön som vi bodde så var det vårt stora nöje hela sommaren.
I morgon blir det påskgodis och god mat. Påskafton är en dag man ser fram emot både som barn och vuxen. Så jag önskar en GLAD PÅSK till er alla. Jesus är uppstånden och lever ibland oss.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar